Vi drar till med en flatfilmsfredag! (den tjugosjätte)

3 Maj

I en tidigare flatfilmsfredag tipsade en av er om filmen Elena Undone, och när jag då sökte efter den hittade jag den ingenstans. Men igår, när jag och min fru letade efter något att slötitta på före sovdags efter en lång intensiv dag på Skansen, fanns den plötsligt på Netflix! Så, vi satte igång den medan Adrian låg vid fotändan av sängen och maratontittade på Barnkanalen (nej, vi vann inte årets mama-priset igår). image Filmen är relativt ny, från 2010, men känns på flera sätt rätt omodern, i och med att den verkligen sätter huvudpersonens komma ut-process och våndan över att bli kär i en Kvinna så väldigt i fokus. Att huvudpersonen, Elena, dessutom är gift med en homofob pastor sedan 15 år känns extra typiskt och väldigt amerikanskt. Men samtidigt: Historien speglar trots allt (tyvärr) en modern verklighet, för det är ju precis så och oändligt mycket värre som det ser ut i stora delar av världen… jag glömmer gärna bort det ibland. (Och visst vore det trevligt med fler flatfilmer som inte var ”komma ut”-filmer.)

Hur som helst.

I fokus står alltså pastorsfrun Elena, gift med homofoba Barry som hon har en tonårig son med och hon är tydligt olycklig redan från början. De kämpar för att få ett sladdbarn, men lyckas inte, och framför sig har de en lång adoptionsprocess. Hela berättelsen ramas in av Elenas gode vän Tylers teorier om något som kallas ”soulematry” (eller nåt…), vilket går ut på att vi ska hitta vår soulmate, helt enkelt. Redan i början ”ser” Tyler att Elena kommer träffa Den Rätta bara hon går med på att börja adoptionsprocessen, och mycket riktigt: På det första mötet träffar hon Peyton, en ensamstående lesbisk författarinna som också längtar efter ett barn. De blir goda vänner, och relativt fort utvecklas en tydlig attraktion dem emellan, men det tar tid innan något händer… minst sagt.

Filmens förtjänster är den enorma och trovärdiga gnistan Elena och Peyton emellan och det faktum att det faktiskt dröjer innan de ”kommer till skott”. Själv satt jag och småhoppade framför datorn och tyckte att hallåå, hånglarå!! men samtidigt, det är kanske aningen mer trovärdigt att en gift kvinna i just den speciella situationen inte bara kastar sig in i något.

På minussidan: Ett lite väl svulstigt slut, och en hel del klyschor (typ ”när heteropar slutar ha sex varje dag är detta början till slutet för relationen”). Det känns överlag som om filmskaparen satsade allt och lite till, för tänk om detta blir min första och sista flatfilm nånsin!!

Något jag också generellt stör mig på är att bisexualitet så sällan existerar eller erkänns i filmer: Huvudpersonen i den här filmen har levt som hetero i 15 år och när hon nu blir kär i en kvinna inser hon att hon aldrig varit kär i en man. Egentligen. Ett scenario som så ofta återkommer på filmduken. ”Jag har nog alltid varit homosexuell innerst inne”, alternativt: Huvudpersonen går ifrån att vara hetero till att ”bli kär i en person” (för man kan ju inte bara byta sexuell läggning sådär..!). I verkligheten händer det ju faktiskt att en person som varit kär i män hela livet plötsligt blir kär i en kvinna, utan att de tidigare förälskelserna tappar sitt värde eller ”bara var på låtsas”.

Med det sagt: Se ”Elena Undone” för tusan. Trots att jag återigen bjöd på flatfilmsfredag en lördag.

Annonser

11 svar to “Vi drar till med en flatfilmsfredag! (den tjugosjätte)”

  1. tarashima maj 3, 2014 den 3:58 e m #

    Ååh, det där känner jag igen mig så grovt i! Jag upplever ALLTID att det endast finns hetero- eller homosexualitet i fiktionens värld, och det känner jag bara spär på ännu mer på det här att bisexualitet, egentligen, inte finns. JAG finns i allra högsta grad och jag kan verkligen inte välja vem jag blir attraherad av. Kön spelar verkligen ingen roll för mig och att då ständigt få höra att jag nog egentligen är det ena eller det andra och att jag bara inte har bestämt mig än, gör mig bara ledsen.
    Men tack för tipset! Ska spana in den här 🙂

  2. susitar maj 4, 2014 den 10:02 f m #

    Jag vill också tacka för att du tar upp bisexualitetens osynlighet i massmedia. Det gäller även historiska personer (så som Sappho, Lagerlöf, etc). Om en historisk person har haft relationer med båda könen, och själv aldrig uttalade sig om vilken hen föredrog, så är det som om folk antar att personen ”egentligen” var homo och bara hade relationer med motsatt kön för att det förväntades. Har säkert hänt, men utan bevis åt ena eller andra hållet…?
    Det finns en slags norm, inte lika stark som heteronormen men besläktad, om att någon är antingen hetero eller homo, att man måste välja… Det skönt att se en lesbisk kvinna ta upp det, för tyvärr är det ofta inom ”gayvärlden” jag träffar på den här inställningen att bisexuella bara inte har valt än.

    • Ingen orsak! Jag har såklart reagerat på det ibland, men ju mer normmedveten min blick blir (det är onekligen en ständigt pågående process…) desto tydligare blir det, och nu blev jag faktiskt skitirriterad. Herregud, varför kunde huvudkaraktären inte bara få bli kär i den där kvinnan utan att hela hennes förflutna plötsligt blev en lögn?!

      Just det! Historiska personer ja! Antingen nämns deras samkönade kärleksaffärer inte alls (typ: ”hon var alltid deprimerad”, ”hon hade en nära väninna, men hon var ju gift”), eller så var de lesbiska EGENTLIGEN. Historieskrivarna kan inte hantera att vissa kvinnor varit gifta med en man OCH att de haft kända kärlesrelationer med kvinnor. Helt otroligt.

  3. Helena maj 5, 2014 den 2:50 e m #

    När jag låg hemma sjuk häromveckan hamnade jag framför en film på Netflix som kanske kan passa in i flatfilmsfredagstemat. Det handlar om en kvinnlig marinsoldat som, av anledningar som visar sig under filmens gång, har lämnat militären. En ledtråd är att den utspelar sig innan Obama avskaffade ”don’t ask, don’t tell” inom amerikanska militären. Det var väl inte det bästa jag sett i filmväg, men den var inte dålig heller och jag gillade att den visade en stark kvinna som inte bad om ursäkt för sig och att det för en gångs skull var männen som var bifigurer.

  4. josefin maj 8, 2014 den 11:32 f m #

    Tack för att du tar upp hur osynlig bisexualitet är (+ har du tänkt på att bisexuella kvinnor ses som heterotjejer som bara vill ha uppmärksamhet och bisexuella män ses som homosexuella med “en fot kvar i garderoben”? hello patriarkatet, gullig du är). Inte ens Piper i OitNB tillåts säga att hon är bisexuell trots att det är tydligt som satan. Hon omtalas ju till och med som straight av Nikki…och jag förstår varför, för verkligheten ser ut så, men samtidigt vore det skönt om Piper tilläts definiera sig själv en enda jävla gång.

  5. Vilma maj 13, 2014 den 2:44 e m #

    Inte angående just den här filmen, men kom att tänka på en film som kanske skulle kunna passa till nästa flatfilmsfredag 🙂 Har du sett Saving Face? Världens mysigaste kärlekshistoria mellan två amerikansk-kinesiska tjejer. Jag blev så glad när jag såg den för förutom det stora fokuset på en lesbisk kärlekshistoria är det inte med en enda “typical white dude” i hela filmen, utan fokus på LGBTQ+ och PoC. Yay! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: