Vi behöver inte höra att tjock är = ohälsosam fler gånger

9 Maj

Det pågår återigen en kroppsfight i cyberspace, vilken tog avstamp i Lady Dahmers kritik av en smal bloggares inlägg om att släppa kroppshetsen. LD var tydlig med att hon inte riktade kritik mot bloggaren personligen, utan att det handlade om det skeva i att stoltsera med och hylla sin avslappnande inställning till sitt utseende när man faktiskt följer kroppsnormen – samt att responsen på sådana texter och bilder dessutom blir så enorm och positiv. ”Wow, vilken härlig och modig tjej!”När en TJOCK person gör samma sak, däremot, tornar klagomuren genast upp sig och alla hälsoexperter bara MÅSTE peppra med sina goda träningsråd, hälsoriskerna med fetma och oja sig över det OACCEPTABLA i att HYLLA fetma på det viset.

…och dessutom dyker en drös smalisar upp som gråter för att de då känner sig kränkta över att de inte får känna stolthet längre för nu ska visst alla vara tjocka!!! ”Jag kan inte hjälpa att jag är smal!” och ”Vi smalarååå, vi har det också jobbigt!!!” kan det låta och jag kommer osökt att tänka på det i feministiska diskussioner välbekanta ”men männen då!”, Pride-snack som bemöts med ett ”men vi heterosexuella då!” och diskussioner om rasism som landar i att vita känner sig åsidosatta och bortglömda…

Kort sagt: Jag blir SÅ irriterad. För hörni, även om skönhets- och kroppsideal drabbar oss alla (främst kvinnor) i dagens samhälle så existerar ingen övergripande norm som konsekvent drabbar smala kroppar eller som säger att ”det är bättre att vara tjock än att vara smal”. Däremot har vi en norm som konsekvent bestraffar tjocka kroppar och vi har ett samhälle som hetsar till ”god hälsa” på ett fruktansvärt osunt sätt.

Egentligen skulle jag bara kunna avsluta här genom att länka till Lisa ”Awesomeness” Mondokanel’s inlägg om hela debatten, men… jag tänkte säga några ord själv också som styrker både det LD skriver och min egen bestämda uppfattning i frågan (vilken jag till stor del har att tacka såväl LD som When darkness falls, som skriver oerhört bra om just smalhets och fettförakt, bl.a. här).

Som vanligt tar jag avstamp i en erfarenhet som lärare:

En gång var jag med om en redovisning där ett gäng högstadieelever pratade om hälsa respektive ohälsa. De hade forskat ett bra tag, fått hjälp av lärare och i sin presentation tog de upp att ohälsa är något dåligt (förstås), medan god hälsa är något bra (förstås). God hälsa fick man enligt eleverna om man tränade mycket, sov bra och åt nyttig mat och dålig hälsa fick man när det omvända förhållandet rådde: ingen träning, lite sömn, skräpmat. Och jo då, grovt generaliserat skulle de flesta nog kunna gå med på att det är bra att röra på dig, sova lagom mycket och sträva efter att skippa skräpmaten. Men. Vad som också sades, inte bara den här gången, utan alltid när det diskuteras hälsa respektive ohälsa, var att det ohälsosamma beteendet leder till och innefattar tjockhet, medan det hälsosamma beteendet leder till och innefattar smalhet.

Och där blev jag illa till mods. Att vara tjock innebär de facto INTE automatiskt att du är ”ohälsosam” och att vara smal innebär INTE automatiskt att du är ”hälsosam”. Dock tror de flesta av oss det, för det är just det vi får inpräntade i oss heeeeela tiden, från alla möjliga håll (inte minst ifrån reklampelarna och alla tv-program som går ut på att bli hälsosam och smal). Jag är trött på det, och jag förstår sannerligen om man som tjock är jävligt trött på det.

Det anses så vansinnigt självklart att en snygg kropp är en smal kropp är en hälsosam kropp är en eftersträvansvärd kropp att ingen någonsin reflekterar i andra banor. ”Ingen vill ju köpa bikinin om det är en tjock tjej som visar den”, sägs det när man diskuterar reklam. ”Om man äter för mycket godis blir man tjock och det är ohälsosamt”, sägs det när man pratar kost och hälsa. ”Att röra på sig är viktigt, annars kan man bli tjock”, sägs det i diskussioner om träning och motion. Och det som tydligt sägs mellan raderna är att TJOCK betyder lat och otränad som betyder matvrak som betyder ohälsosam som betyder ful. Det är liksom som om ”tjock” och ”smal” vore synonymt med andra sociala hittepå-motpoler som ”man” och ”kvinna”, där det med respektive kroppsform följer en rad förgivettagna sanningar om ens personlighet, vanor och mående.

Det är extremt få som ifrågasätter denna skeva svartvita uppfattning, och snackar vi ungdomar är det verkligen en sanning utan minsta tvivel. Alla ”vet” att det förhåller sig på det här sättet, och det talas liksom aldrig om att kroppar, liksom personer av olika kön, är olika inom respektive ”kategori”. Framför allt talas det betydligt mer sällan om faror och hälsorisker med den alltför smala kroppen, den övertränade kroppen, den hälsobesatta kroppen. Eller för all del den genomsnittligt byggda och på utsidan ”snygga” kroppen som lever på kaffe, cigaretter och smågodis. Om det nu är så att vi prompt ska lägga oss i enskilda individers levnadsvanor…

Samt: Vad kännetecknar ”god hälsa” egentligen? Är det nödvändigtvis något som alls kan avgöras enbart genom att titta på någons kropp, midjemått, vikt i förhållande till längd, personens matvanor, sovvanor eller träningsvanor? Nej, givetvis inte. Och i synnerhet bör man inte fästa all vikt (sorry) vid det förstnämnda.

I skolan, exempelvis då i idrott och hälsa samt i hem- och konsumentkunskap, pratas det mycket om vilka näringsämnen kroppen behöver, hur mycket sömn en tonåring behöver, att motion i lagom dos är viktigt och så vidare. Och ja, detta är värdefull kunskap, såklart. Men, och jag säger verkligen MEN, skolan ska inte bidra till kroppsförakt eller spä på myter om vilken kroppsform som är den mest eftersträvansvärda, för människor ser och kommer alltid se olika ut.

Med andra ord: Elever bör i skolan inte uppmanas att räkna ut sitt BMI, mäta sitt midjemått, skriva kostdagbok där varenda kalori noteras eller dylikt. Snacka om att bädda för kroppsångest och ätstörningar. Vad skolan istället borde göra, vilket jag gjorde i samband med ovan nämnda elevers redovisning, är att agera motvikt till det som hela samhället dagligen lär oss. Vi behöver inte ännu en gång tala om för eleverna att det är farligt att vara överviktig, för de ”vet” det redan. Vad vi istället bör göra är att hjälpa dem ifrågasätta samhällsnormen kring kroppsstorlek och utseende, stötta dem att trivas i sina respektive kroppar och framför allt sluta uppmuntra dem att jämföra med varandra. Mycket kan vi påverka vad gäller våra kroppar och vårt utseende, men långt ifrån allt. Långt ifrån. Och vad tjänar det då till att ägna hela livet åt att kämpa för den ouppnåeliga kroppen? Och framför allt: Vad fan tjänar det till att tala om för andra att de borde förändra sin kropp? I synnerhet om de faktiskt säger och visar att de MÅR BRA! (Om inte annat så fram tills dess att någon talar om för dem att de inte borde må bra…)

Detta blev långt och jag vet inte riktigt hur jag ska avsluta, men jag hoppas att poängerna har gått fram. Jag är medveten om att jag inte har tolkningsföreträde i frågan och jag tänker inte sätta någon agenda. Men i egenskap av människa och lärare så kan jag liksom inte bara stå tyst. Jag blir för jäkla illa berörd helt enkelt. Lämna folks kroppar i fred, och sluta föra vidare löpsedlarnas och ”hälso”magasinens ensidiga budskap. Vi får nog av den skiten ändå.

Ytterligare ett lästips: Om du är tjock och inte hatar dig själv, då jävlar blir det liv

Annonser

6 svar to “Vi behöver inte höra att tjock är = ohälsosam fler gånger”

  1. When Darkness Falls maj 9, 2014 den 2:49 e m #

    Nu har jag mycket att säga. Först: Du ska INTE ursäkta dig för att du som smal kämpar för en bättre värld för tjocka! Om alla icke-tjocka som resonerar som du gick ut med det offentligt och tog debatterna med fettföraktarna skulle fettacceptansen infinna sig MYCKET snabbare!

    Sen: Jag har aldrig mått så bra som jag gör nu när jag väger 120 kilo till mina 160 cm. Inte pga det utan för att mitt liv är bra just nu. Jag känner mig frisk. Mitt blodtrycket är för högt, men det finns det medicin för och det är också det enda läkarna kan hitta som inte är bra. Mina värden är bra. Inte superbra, men tillräckligt bra. Och psykiskt mår jag alldeles utmärkt. Med fetma kommer fysisk styrka och jag känner mig jäkligt stark och myndig och svår att sätta sig på både fysiskt och psykiskt, vilket är förbaskat bra för självkänslan. Jag är nöjd med att vara jag helt enkelt. Jag är rolig, smart, kärleksfull, det går inte att köra över mig, jag är socialt begåvad, engagerad, kreativ osv osv. Det enda smolket i den här bägaren är att när folk ser mig tror de inte att något av detta ryms i min feta kroppshydda för att den är fet och jag måste ständigt försvara mig mot folks nedlåtande attityd gentemot mig. Det gör mig förbannad så inihelvete.

    Så vad jag vill säga med detta är att hälsa är så mycket mer än att ha perfekta värden. Hälsa handlar lika mycket (om inte mer) om den psykiska hälsan. Och DEN är det många som vill förstöra för mig för att de tror att de gör mig en tjänst. De personerna har jag lust att sätta mina 120 kilo på så att de håller tyst på sig 😉

    Och till sist: Älskar dig. Så himla himla mycket. Tack för att du finns ❤

    • Ja du har så jävla rätt. Kan inte människor, ja hela samhället, låta dig må bra i fred? Jag kan verkligen inte begripa det! Som du skriver, du är (verkar vara) en fantastisk person på så många olika vis, och du trivs dessutom bra med dig själv. Vad är problemet då?

      Tack för att du läste och inte sågar mig 😉 utan istället kom med en så fin kommentar! Visst är det så att vi alla måste hjälpas åt, så är det ju i alla frågor som rör jämlikhet och människors rättigheter egentligen… så länge berörd grupp får styra diskussionen! Kram!

  2. Helena maj 9, 2014 den 6:50 e m #

    Jag skrev om det här också igår (http://etttigerliv.wordpress.com/2014/05/08/nar-man-bara-hapnar-over-andras-dumhet), jag känner att jag blir så arg att jag knappt kan formulera mig. Att det ska vara så fruktansvärt svårt att bara skita i hur andra ser ut. Tro fan att folk nojar över sin vikt, oavsett vad de väger, för att vara överviktig är tydligen den absolut värsta synd man kan begå.

  3. Elin - tankar från draknästet maj 10, 2014 den 10:46 f m #

    Väl skrivet! Är så JÄVLA trött på att det bara är kroppslig hälsa som diskuteras, för mig är det hur jag mår i själen/hjärnan/whatever som är viktigast.

  4. vilma november 26, 2014 den 9:14 f m #

    Herregud TACK säger jag bara!!! Jag satt och nästan grät medan jag läste detta, att det finns någon annan som kan säga detta så att man mår bättre om sig själv. Har själv försökt att intala mig själv i flera år nu att det är okej att se ut som man gör, det går liksom inte att undvika. Men den tanken har väl hjälpt mig någon månad i taget, och sen har det försvunnit och ändrats till denna ständiga hets om att en tjej på 16 år ska se ut på ett visst sätt. Och så har tankarna gått runt och runt. Förhoppningsvis kan väl tanken om att man kan se ut precis hur som helst och att det borde vara socialt accepterat stanna kvar nu när jag har läst detta. TACK! TACK ÄLSKADE DU

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: