Hur förbereder vi vårt barn på att bli storebror?

27 Maj

Jag var fem år gammal när mitt första syskon föddes. Jag minns väl det första besöket på BB, att jag både fick hålla i min nyfödda lillasyster och även gick en liten runda med henne i famnen (hur tänkte de vuxna då?), men i övrigt är minnena rätt svaga från den tiden. Förmodligen för att vi bara träffades varannan helg, när jag var hos pappa. image Ett år senare, ett par månader före min sexårsdag, föddes min lillebror, och det är med honom jag sedan har vuxit upp, eftersom vi har samma mamma. Jag var så pass stor då, att jag minns mammas graviditet till viss del, jag minns morgonen då mormor väckte mig och berättade att jag hade fått en lillebror och att vi skulle åka till BB före lekis. Det var till och med min första dag på lekis den dagen, och jag var mäkta stolt som fick sitta där på samlingen och berätta att jag samma dag fått en lillebror. De tidigare tankarna om att slänga en eventuell lillebror i papperskorgen var som bortblåsta.

När man är så pass gammal som jag var när jag fick syskon finns det ett tydligt före och efter. Jag minns tiden då det bara var jag och mamma. Ibland hon, jag och en partner till henne, förstås. Och jag minns tiden efter att min bror hade fötts, hur saker och ting förändrades, men det… gjorde ingenting. Jag var en stolt storasyster som gillade att ta hand om min lillebror. Han fick vara på mitt rum, vi busade, vi kramades och lekte. Med honom var det förstås speciellt också, eftersom han aldrig blev en sån där lillebror som förstörde mina grejer eller gjorde livet surt för mig, på grund av eller tack vare hans omfattande funktionsnedsättning. Emil har alltid bara varit toppen, helt enkelt. Och alldeles unik.image
Adrian kommer vara knappt tre år när han om några veckor blir storebror. Han är tillräckligt gammal för att begripa att något är på gång, men för liten för att i framtiden kunna erinra sig tiden innan han fick syskon. Jag undrar så hur han kommer reagera när vi åker iväg till förlossningen och sedan kommer hem med en bebis. Hur traumatiskt kommer det bli? Hur fascinerad kommer han bli? Vad kommer gå lätt och vad kommer bli utmanande?

Vi märker redan hur han påverkas av det faktum att det finns en bebis i ena mammans mage. Han sover sedan ett par veckor uteslutande i vår säng, från att tidigare ha varit en ensamsovare. Han berättar då och då om bebisen som ligger i hans egen mage – ibland är det för övrigt en kusin, en morfar eller han själv som ligger där inne – och han vill att vi lägger örat intill så att bebisen kan sparka på oss. Ibland vill han gosa med (den verkliga) bebismagen, men ibland vill han hellre boxa eller hoppa på den. Igår kväll kröp han upp i spjälsängen, talade om att han ska sova med bebisen och byta blöja på den – men inte torka bajs. När vi är på MVC-besök är han föga intresserad, utan visar mest tydligt att han vill ha uppmärksamhet, smiter ut ifrån barnmorskans rum, ritar på golvet och släpar iväg med alla låneleksaker. Inte så konstigt egentligen.

Jag tror helt enkelt att han är som blivande storasyskon i den här åldern är mest: Orolig, nyfiken, spänd, ointresserad och rätt ovetande på samma gång. För självklart förstår han inte fullt ut vad som är på gång… men det gör ju inte vi heller, å andra sidan.

Hur förbereder vi honom på bästa sätt? Hur förbereder vi oss själva på att förbereda honom? Går det ens? Hur har ni andra gått tillväga och hur har det fungerat?

Min fru är lillasyster till en 18 månader äldre storebror, och har med andra ord själv aldrig upplevt ett liv utan syskon (och inte brorsan heller, egentligen). Ingen av oss har liksom den erfarenheten, att vara ett halvstort blivande storasyskon. Och även om vi hade haft det; alla barn och alla relationer är givetvis unika.

Vi försöker att prata lagom mycket om bebisen hemma. Vi gör Adrian delaktig så mycket vi kan, pratar om vilken tur bebisen kommer ha som får en storebror som Adrian. Vi frågar vad han helst vill hjälpa till med, om han vill hjälpa till och vi säger ännu oftare än vanligt hur mycket vi älskar honom och hur fantastisk han är. Böcker om att få syskon har vi läst fler stycken, och det märks att hans intresse växer (även om det som sagt saknas böcker som handlar om vår familjekonstellation). Ändå är jag rädd att det inte räcker till. Jag är otroligt orolig för att han ska känna sig åsidosatt, att han ska tro att vi älskar och bryr oss mer om bebisen än om honom.

Jag har jobbat och varit borta mycket under maj månad, och när jag är hemma sitter jag inte sällan med datorn och läser elevtexter. ”Mamma jobbar”, är en fras Adrian fått höra alltför många gånger den sista veckan, och det dåliga samvetet inom mig växer sig allt större. Tålamodet är sämre, tröttheten enorm, samtidigt som Adrian testar gränserna mer, utmanar, pockar på uppmärksamhet. Puh. Det är fan inte lätt att räcka till, och jag är långt ifrån alltid den förälder jag vill vara just nu. Även om både jag och min fru förstås gör vårt yttersta, i stort sett varje sekund. Hon som tung och höggravid, jag som utarbetad och stressad.

Det är med stor lättnad jag ser fram emot de kommande långhelgerna och sommarlovet. Då får vi vara tillsammans, i lugn och ro. Vara mammor och barn, med barnet i centrum lite mer. Förhoppningsvis kommer bebisen inte för tidigt; vi vill hinna återhämta oss och spendera lite tid som enbarnsfamilj först. För Adrians skull, för vår skull.image
…och sedan får den gärna komma ut, den där ungen. Den måste bara lämna sätesläge först – från och med idag har den prick fem veckor på sig.

Ps. Jag kommer säkerligen skriva mer om föräldraskap, graviditet och förlossning den närmaste tiden. Det finns så många bottnar i det, alltifrån att vara två mammor som turas om att föda till det rent vardagliga som varje yrkesarbetande förälder tampas med (och så lite genus ibland, utkasten ligger och väntar). Att jag skriver en krönika i sommarnumret av Nära barn har jag redan nämnt – men jag nämner det igen! Den handlar mest om mig och det fina i att slippa föda, även om jag också talar om hur oviktigt just det där födandet är egentligen. I synnerhet för barnet. För Adrian är vi båda lika mycket mammor, och den kommande bebisen är lika mycket båda mammornas – och hans! – bebis. Hoppas då bara att han kommer gilla att dela med sig av oss…

Annonser

10 svar to “Hur förbereder vi vårt barn på att bli storebror?”

  1. patientperspektiv maj 27, 2014 den 5:08 e m #

    Jag var 2 år och 10 månader när jag fick ett syskon, alltså väldigt nära Adrian i ålder. Jag minns inte jättemycket från tiden innan men från den dagen jag var på BB och träffade min mamma och lillebror första gången minns jag mycket. Det är lite som att det är den tidpunkten som är startpunkten för minnena från min barndom. Jag minns att jag fick sitta i sängen hos min mamma på BB och hålla i syskonet och att jag tyckte att hen var så söt, särskilt de små händerna! Dessutom fick jag paket så det hela var en riktig fest.
    Mitt syskon skrek ganska mycket sina första månader och jag minns att jag tyckte det var jobbigt men när hen hade blivit några månader och slutat skrika och börjat skratta när jag gjorde roliga saker var jag obegripligt stolt.
    Det är säkert på vissa sätt svårt att få syskon i den åldern för att man inte helt och hållet fattar vad som ska hända men samtidigt kan man vara tillräckligt mycket äldre för att vara den som är stor och kan saker, på gott och på ont. Jag bäddade ner lego i mina föräldrars säng och hittade på andra spännande lekar i de obevakade ögonblick som givetvis plötsligt blev fler. När mitt syskon blev 1 år och vi verkligen kunde leka var det superkul.
    Det här blev långt men jag ville egentligen bara säga att din oro till trots så kan det finnas mycket som är bra med att få syskon när man är i treårsåldern.

    • Tack för att du delade med dig! Positiva erfarenheter och minnen är det toppen att läsa om! Vi har verkligen pepprat Adrian med det där att bebisen kommer vara rätt tråkig först, bara bajsa och äta och sova, så jag TROR att han är inställd på det. En risk är väl att han vill hjälpa till för mycket, typ bära omkring på ungen…

  2. Elin - tankar från draknästet maj 27, 2014 den 5:42 e m #

    Jag var nästan tre när min bror kom, men tyvärr minns jag inte mycket alls från den första tiden. Det jag minns är alla lekar och allt bus från när vi var lite större sedan, hur härligt det var att ha ett syskon. Det ska bli så kul att få läsa om och förhoppningsvis träffa Adrians syskon sen!

  3. Cecilia maj 27, 2014 den 7:54 e m #

    Det bästa jag fick höra innan vårt andra barn föddes var att inte oroa mig så mycket, jag skulle ju ge mitt barn den finaste gåvan, ett syskon.

    • På sikt är det förstås (förhoppningsvis) något övervägande positivt med syskon, men det är svårt att tänka så ändå tycker jag. Just NU blir det ändå mest att det kommer en liten inkräktare som han måste dela mammorna med. Men att ha många människor i sitt liv som betyder något är förstås superduperviktigt, och förhoppningsvis är han glad över att ha det där syskonet så småningom om inte på studs 🙂

  4. susanna maj 28, 2014 den 9:31 f m #

    Åh, du skriver så fint! Jag nästan avundas er kommande upplevelse, att få föda ett barn var, vilken grej! Stort lycka till!

    Jag var nästan tre när min lillebror föddes och jag kommer ihåg när jag fick hålla honom första gången på BB. Några få minnen har jag från tiden innan, men ingen upplevelse av att vara ensambarn precis. Jag minns en hel del från första tiden, hade en gosedjurs-giraff som jag ammade och rapade precis som mamma gjorde med bebisen och så gjorde jag mammajympa (magträning) med mamma. Jag lekte mycket med lillebror ända från början, matade och läste böcker för honom och så.

  5. stltskn juni 1, 2014 den 8:27 f m #

    Jag har aldrig varit överdrivet fascinerad av att både läsa och göra ‘best practice’ när det kommer till föräldraskap. Anledningarna är många, men för mig har det känts mest naturligt att ta hand om och behandla mina barn som jag själv vill bli behandlad. Därför förbereddes inte min äldsta (precis samma åldersskillnad som i ert fall) mer än att vi berättade för honom att snart, snart kommer den lilla skrutten från magen att komma ut och att han kommer bli storebror. Vi pratade inte om hur det skulle kännas eller om hur han kunde känna sig åsidosatt. Av egen erfarenhet så har sådana samtal snarare projicerat den egna rädslan på barnen, när den i själv verket aldrig funnits där.
    När till slut hans lilla syskon kom och han fick komma och hälsa på, så var det den mest naturliga saken i världen. Han var försiktig, omtänksam, tog inte för mycket plats och tittade på sitt lilla syskon med den mest kärleksfulla blicken jag någonsin sett honom ha.

    • Nej, med honom har vi självklart aldrig pratat om att bli åsidosatt eller känna sig ledsen. Det är ju dessutom för abstrakt för en 2,5-åring att ens kunna förstå, tänker jag. Vi pratar mest om att det ska komma en bebis, och han pratar själv om att den där bebisen kommer bajsa och suga på bröst och sånt. Så med honom är det de positiva och spännande bitarna med att få ett syskon som vi pratar om. Det går ju heller aldrig att förutspå hur just han kommer reagera när det väl är dags, men jag tycker det är intressant att läsa om andras upplevelser. Dels för att kanske inspireras, dels för att lugnas och dels för att helt enkelt tänka ”sådär gör vi INTE!” 😉

      Vad gulligt med det första mötet på BB! Det ska verkligen bli spännande att se hur A reagerar på det just!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: