Hallå, jag är också en blivande mamma!

28 Maj

Det verkar vara väldigt svårt för dem, de där heterosexuella cispersonerna inom mödravård, förlossningsvård och barnavård, när vi plötsligt dyker upp. Vi som bryter mot föreställningen om att blivande föräldrar alltid kommer i par, att den ena är en gravid kvinna och den andra en icke-gravid man. Det verkar vara svårt för dem för det första att inse att vi faktiskt finns, för det andra att komma på att vi kanske också vill inkluderas och känna oss delaktiga, för det tredje att anpassa språket och aktiviteten efter att vi också finns i rummet.

Själv frågar jag mig dock: Hur svårt kan det vara? Exakt hur svårt?

Igår var vi på storföreläsning på Södersjukhuset. Vi har inte bestämt oss för var vi helst vill föda, så vi kollar runt lite. Och alltså, vibben där på Sös var väl inte direkt den bästa. Ska jag vara ärlig så kände jag mig faktiskt gråtfärdig ett par gånger under de där nittio minuterna och ville bara gå därifrån.

Det visades en powerpointpresentation och inte på en enda bild gestaltades ett par som inte var heterosexuellt. Inte en enda bild av typ tjugo. Förstår ni? Barnmorskan som talade först använde hyfsat konsekvent begreppet ”partner”, men det var tydligt att hon med partner menade ”pappan”; ett par gånger för att hon faktiskt sa ”han”, och i övrigt för att tonen ändrades radikalt varje gång det handlade om ”partnerns” roll – det skämtades om svimningar och tafatthet och förvirring och vem som var glupskast, med den där ”hörni grabbar ni är inte bortglömda”-glimten i ögat.

Jag kände mig inte tilltalad eller det minsta inkluderad en enda gång. Snarare tvärtom: Så jäkla exkluderad. Totalt osynlig, fullständigt obefintlig. ”Hallå! Jag är också en blivande förälder!” ville jag ropa. ”Jag ska också bli mamma!”

Hur svårt kan det vara att en gång säga åtminstone ”hon eller han” om den där ”partnern”? Hur svårt kan det vara att i alla fall nämna hur det fungerar om man kommer in som ensam födande till förlossningen eller om man har flera närstående med sig? Hur svårt kan det vara att på kanske TVÅ av de tjugo bilderna visa en annan familjekonstellation än mamma och pappa? Svar: Inte alls. Inte det minsta.

Svårt, däremot, är det för oss som ständigt måste leva med att inte finnas representerade, att inte bli tilltalade eller omtalade, att behöva stryka över och lägga till på färdigtryckta blanketter, att tänka bort och tänka till när vi läser gravidlektyr, att rätta alla som förutsätter något annat osv osv i all oändlighet. Det är jobbigt om något, för det tär på vårt (vad det verkar) aldrig sinande tålamod.

Jag har tidigare pratat om den heteronormativa vänta barn-lektyren och BVC:s mamma- och pappagrupper och visst har jag även nämnt att vi efter en babymassagekurs fick ett diplom med en dikt om mammans och pappans roll i barnets liv? Trots att jag och min fru gick kursen tillsammans, trots att barnsköterskan visste att vi var två mammor. Samma sak när förskolepersonalen talade om för oss att alla har en pappa, när jag och min fru har tagits för syskon/tvillingar/samma person och när brudklänningsförsäljaren inte i sin vildaste fantasi kunde komma på tanken att vi skulle gifta oss med varandra.

Tröttsamt är det. Och oftast rycker vi ändå bara på axlarna, för vi är så löjligt vana. Dock vore det givetvis oändligt skönt om vi nu när vi väntar barn och har barn konsekvent kunde förvänta oss och faktiskt uppleva ett bättre bemötande inom mödravård och barnavård. Det krävs så lite av er heterosexuella cispersoner, men det skulle betyda jäkligt mycket för oss. Okej?

Ps. Rutinkontrollerna nu under graviditeten gör vi på Mama Mia Söder. De är överlägset bäst när det kommer till bemötande oavsett familjekonstellation och där finns även öppet icke-heterosexuella barnmorskor. Synd bara att vi inte kan föda där och att de inte har barnavårdcentral…

Annonser

15 svar to “Hallå, jag är också en blivande mamma!”

  1. peachbeast maj 29, 2014 den 12:43 f m #

    Jag blir ledsen för er och andra regnbågsfamiljers skull. När jag var på ett infomöte hos försäkringskassan då jag väntade A så var det en ensam tjej med på mötet. Jag tänkte mycket på hur det var för henne att vara där. Hur utsatt hon kanske kände sig och exkluderad då all info riktade sig till kärnfamiljen. Vi pratade lite kort i pausen och hon berättade att hon var ensamstående. För mig var hon den starkaste människa jag mött. Att våga stå upp för sig själv utan något stöd från omgivningen. Jag önskar att jag hade kunnat göra något för henne. Att försäkringskassan kunde tänka till angående hur de presenterar sin info.
    Tack för att du delar med dig av dina upplevelser och lär mig hur fel samhället är just nu.

  2. Emma maj 29, 2014 den 4:51 e m #

    Jag brukar sällan känna mig exkluderad i livet som homo. Jag tänker på alla andra viktiga ftågor som du skriver om Sanna, normer, feminism fobier av alla slag de där brukar rinna av mig som vatten på en gås, jag är en gås som visserligen blir trött ibland, förstås! Men skiter i vad folk tycker eller oftast tänker. Men så kom dagen då min fru blev gravid. Jag skulle bli mamma. Plötsligt var jag ingen gås längre. Utan känslig och våldsamt ont insåg jag att mitt blivande mödraskap inte var lika självklart som min frus. Frågor ställdes som: vad blir du då? Från personer som jag aldrig i min vildaste fantasi hade trott tycka/tänka så. Jag har i min enfald gått och trott att dessa personer skulle förstå att jag blir mamma när jag och min fru skaffar barn tillsammans. En självklarhet. Eller? Inte!

    Att det sen tog 3 månader innan jag på pappret blivit förälder genom närståendeadoptionen (vilket är kort tid i jämförlese med mååånga andra) gjorde inte känslan av utanförskap bättre.
    Lång och spretig kommentar, jag ber om ursäkt för det. Men det är svårt att bli mamma. Den andra mamman. Hon utan självklarhet att räknas. Inkluderas. Jag minns när vi var på BB och det var viktigt att barnet fick ligga magemotmage hudmothud. Jag kände inte att jag hade rätten att hålla mitt nya nakna barn mot mitt bröst. Att det var min fru och vårt barns grej. Jag menar alla barnmorskor och barnskötare osv gratulerade endast min fru till vårt barn. De flesta bemödade inte mig med en blick.
    Men så på den andra dagen marscherade en bastant barnmorska in och tog oss båda i hand, gratulerade till att ha blivit föräldrar och sa som det självklaraste självklara att det var viktigt att vårt barn även låg mot mitt bröst mot min hud. Hon såg mig. Oss som nyblivna föräldrar som familj.

    Det var en ny upptäckt att inte vara en gås. Men också är det det där när man blir förälder, med känslorna som ändras. Något är viktigt. Mycket viktigare än mig själv och framförallt viktigare än alla andra. Då spelar det stor roll att inte besitta samma rättigheter som ”alla” andra. Där inte ens rättigheten att ses som mamma när man fått barn är en rättighet. Då jävlar är man kränkt!

    • Tack för ditt långa svar! Jag känner igen mig i det du skriver! Jag blir sällan riktigt ledsen eller känner mig personligt påhoppad av t.ex. homofobisk jargong (om den inte riktas direkt till mig), men som förälder är det såå mycket känsligare. Jag tror att det handlar om barnet också! För jag menar, visst, jag kanske kan hantera det (delvis), men att jag blir ifrågasatt som mamma innebär ju också att barnets upplevelse av att ha två mammor ifrågasätts. Och det är ju bara helt vidrigt. Det händer ibland i sandlådan att andra barn frågar oss/honom vem som är den riktiga mamman osv och uh, det känns i maggropen. Barn är barn, men det kommer ju någonstans ifrån. Den förbannade heteronormen och biologinormen…

      • Emma maj 31, 2014 den 5:22 f m #

        Ja men precis, barnets upplevelse är det som kommer att oroa mig. Att min unge inte skall ha rätten att känna att han har två föräldrar. Riktiga föräldrar. Att hans och mitt band till varandra kommer ifrågasättas. Nog har man räknat in de bitarna innan man blev förälder, men på något vis tänkte jag då att de människorna skulle vara sådana man inte kände. Ibland gick jag med känslan av att vi nog gjort en riktig glädjekalkyl innan och genom det lurat oss. Lurat oss själva att tro att även jag skulle bli vår unges mamma. Som tur är har den känslan släppt för känslan av att vara lurad är sällan skön att bära.
        Vi valde sen att gå på en MVC som var hbtq-certifierad. Hade en toppenbarnmorska, aldrig att hon använde fel uttryck. Ställde klumpiga frågor osv dock var hon tydlig med att det mestadels skulle handla om min fru när vi var där och inte om mig även om vi båda väntade barn. Sedan
        gick vi i en hbtq-väntabarngrupp, det var väldigt skönt. Alla var vi blivande mödrar och blev bemötta efter det ur våra respektive ”sätt” att vara blivande mammor, bärande eller ickebärande. Det var vår mvc-sköterska som hade gruppen.

        Det bästa var att slippa hävda sin rätt, förklara hur vår skaffabarnväg går till osv fokus kunde ligga på precis det som var: Att vi väntade barn. Tillsammans. /emma

      • Emma maj 31, 2014 den 5:29 f m #

        Oj nu måste jag fortsätta.. Än mer irriterad och beklämd blir jag på alla frågor om det är ”min tur” nästa gång. Att människor har så svårt att förstå att man som kvinna inte behöver föda ett barn själv för att vara en mamma. Det är väl där den där biologinormen kommer in.
        Till viss del känner jag förstås att det skulle vara häftigt att föda ett barn, vara gravid osv men samtidigt har jag (än mer nu sen vi fick barn) ingen överdriven längtan efter det. Utan brukar rent sonika svara att: ” nja jag är inte så noga med det där faktiskt utan min fru får gärna ta den biten” mycket för att provocera och för att få folk att förstå att varje gång de säger så säger de också att ungen jag inte själv fött inte är lika mycket min.. Eller det är känslan de ger mig genom att säga det. Att jag liksom inte upplevt hur det är att få barn, inte ”på riktigt”i alla fall./ emma

  3. Catrin maj 29, 2014 den 8:04 e m #

    Det där hände när vi var på föräldrakurs på BVC Farsta. Där satt ett par tjejer och så kanske 6-7 heteropar. Jag och sambon riktigt skruvade på oss av obekvämhet varje gång barnmorskan snackade om papporna, grabbarna, männen etc och jag kan inte ens föreställa mig hur det kändes för tjejerna själva. Partnern till den gravida kvinnan såg lagom glad ut när de 90 minutrarna var över. Det pinsamma är det enda jag minns från de där 90 minutrarna… jo, och att barnmorskan frustade som en konstig val när hon skulle visa nån slags profylax.
    Jag hörde mycket bra om Södertälje förlossning när jag var gravid förra sommarn. Tror jag ska kolla upp det inför nästa barn.

    • Oj. Vi har inte gått på mvc i Farsta men på bvc (har tack och lov en mycket bra barnsköterska, misstänker ej hetero) och det var även där vi fick det där mamma-pappa-diplomet. Fy vad tråkigt att läsa detta :-/ Södertälje känns rätt långt, men har hört flera som varit nöjda. Vi födde på Danderyd sist pga har garanterad plats där. SöS tänkte vi mest för att det är närmare hem nu när vi har ett syskon.

      • Catrin maj 29, 2014 den 8:47 e m #

        Vi är mkt nöjda med BVC i Farsta och våran barnsköterska, min namne 😛

        Nästa graviditet har vi tänkt välja Mama Mia oxo, hört mkt bra om dom. Vet du om dom har nån sån förlossningsrädslagrupp eller liknande?

        Jag födde på sös sist. Det var väl okej… eller. Det kändes väldigt opersonligt och stort och så. Men de flesta jag pratat med är nöjda med sös. Jag hade ju inte någon toppenförlossning så jag kan inte säga hur mkt den upplevelsen avspeglade sig på hela vistelsen. Men förstår närhetsproblematiken där när det finns syskon i bilden. Sös har ju ett fint patienthotell nu, som hela familjen får stanna på efter förlossningen, kan ju va sjukt värt.

      • Ja välj Mamma Mia! Vi har träffat fyra-fem barnmorskor under två graviditeter inkl semestrar o dyl och alla har varit toppen. De tar ens oro och alla frågor på stort allvar, och vill man komma in en extra gång och lyssna på hjärtsjukdom eller göra ett snabbt ultraljud pga oro säger de inte nej, väldigt skönt. Vi har varit på ett aurorasamtal nu inför förlossningen (mest för min skull) och det skedde på Danderyd. Dock var det ju via barnmorskan… Vet inte riktigt om de har en grupp eller liknande. Vi har bara varit med i en regnbågsgrupp, typ föräldrakurs. Fast missat tre gånger av fyra 😛

      • Catrin maj 29, 2014 den 8:58 e m #

        Ah… Jag kan ju fråga själv när det väl är dax. 😉 Tänkte mer spontant om du hade hört nåt i nån förbifart. En samlar ju på sig all möjlig info i ämnena gravid, bäbis och förlossning i väntans tider, haha. Spännande hur som helst, ska hålla span på bloggen hur det går för er. 😀

  4. januaritilldecember maj 30, 2014 den 7:56 e m #

    Jag upplevde mig också som mest exkluderad just på föreläsningarna på SöS inför förlossningen. De kändes överhuvudtaget väldigt omoderna och raljerande, och det drogs en del både rasistiska och sexistiska skämt, eller anekdoter som de kallade det. De verkade utgå från att deras publik enbart består av vita, gifta, heterosexuella, medelklasspar med bara gemensamma barn tillverkade i sängkammaren. På ett stort sjukhus år 2011. ?? Men värst var samtalsgrupperna när vi var fem par totalt, varav då ett bestod av två kvinnor, vi hade alla presenterat oss också så det var ingen som kunde tro att vi var systrar eller samma person, och föreläsaren ÄNDÅ konstant säger “mannen, pappan, han” om den som inte är gravid. Inte så lätt att förhålla sig till sin mammaroll då. Men på MVC, BB och BVC har vi bara blivit bemötta som normala och likvärdiga föräldrar. (Födde på Danderyd)

  5. Tessa i höghuset maj 31, 2014 den 1:12 e m #

    På vår mvc/bvc ( Västra Götalands landsting) sitter det klistermärken på dörrarna om att de är ”hbtq-certifierade” eller något liknande. Gissar att det betyder att de gått utbildning i bemötande – mycket bra tycker jag. Har dock inte erfarenhet av hur det ser ut i praktiken. Men detta borde ju spridas till hela Sverige.

  6. presenskonjunktiv maj 31, 2014 den 7:21 e m #

    Just mödra-, förlossnings- och neonatalvården (till skillnad från blanketter och svärföräldrar och puckofrågor) – där kände jag mig så självklar. Det är så otroligt sorgligt att det inte är självklart att man får vara just självklar. Jag undrar ibland hur det kunde vara så lätt för mig att få tfp för vård av svårt sjukt barn medan vi var inlagda på neo – adoptionen var ju inte ens påbörjad – men det bara rullade på.

    • Vad skönt! Jag var tvungen att skänka dagar till L för att hon skulle kunna vara hemma sina fredagar den första dryga månaden, trots att vi inseminerat i Sverige. Familjerätten sjabblade med papper och var sååå ovana vid detta (den gången liksom nu), och vi bara tar för givet att det blir samma strul den här gången…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: