Genusutmaningar i vardagen: Viljan att kön inte ska spela roll kontra vetskapen om att det visst spelar roll (i andras ögon)

1 Jun

Och annars då? Jo, i fredags var vi i badhuset hela familjen. Adrian peppade som en tok hela morgonen, sprang runt i lägenheten och ylade ”badsängen!!” och skulle givetvis klä på sig sin soldräkt (ja, soldräkt) redan innan det var dags att åka. Det känns fint på så många sätt att göra en sådan aktivitet tillsammans då och då; dels för att stilla det dåliga föräldrasamvetet i stressiga tider, dels för att det ju är mysigt på riktigt. Här hemma går vi varandra på nerverna allihop, liksom, och Adrian avskyr när jag sitter vid datorn med bedömningar och annat. Jag klandrar honom inte.

Väl i badhuset tolkades han som vanligt som flicka av alla som hade anledning att nämna hans könstillhörighet (varför folk alls känner behov av att nämna just könstillhörigheten är egentligen en fråga i sig). Jag förmodar att det var den gula dressen i kombination med frisyren som solklart signalerade ”flicka!” i folks medvetanden. Vi är vana vid det, han är van vid det och jag vet ärligt talat inte om han ”vet” vilket kön han har, eller förväntas ha. I morse deklarerade han för mormor via facetime att han är en kille, igår sa han till mig att jag är en kille och ofta är han själv ett monster, en samuraj, en tiger, en häxa, en prinsessa eller, allra oftast, ”bara Adian!” så äsch, de där etiketterna betyder väl inte så mycket. Han vet inte vad det betyder att vara ”kille” eller vad det är som gör en till en kille, och det känns väldigt skönt.

Frågan är hur länge det håller i sig.

Jag funderar en hel del på hur jag ska förhålla mig till alla könsnormer som ju blir så oändligt mycket mer påtagliga nu när Adrian blir större (här har jag skrivit lite om det tidigare). Nu syns det verkligen att han är den som bryter mönstret ute på lekplatsen, barnen frågar vilket kön han har och vissa använder demonstrativt hon som pronomen även då de vet att han heter Adrian. När han har den rosettprydda sommarhatten och blommig tröja på sig så kan de inte riktigt annat. ”Har han någon pappa?” frågar de, trots att de vet svaret, och därefter kommer följdfrågan: ”Vem är den riktiga mamman då?” Adrian bryr sig inte, så pass liten är han fortfarande, och vi svarar tålmodigt och pedagogiskt med förhoppningen att han själv ska kunna använda sig av våra svar så småningom. (Ett relaterat sidospår i sammanhanget…)

Det är onekligen stört omöjligt att skydda honom från verkligheten. Är det inte andra barn och vuxna så är det tv och… netflix. Netflix dignar verkligen av könsnormer av alla dess slag, och jag har känt mig kluven till hur vi ska förhålla oss – censurera eller låta honom välja? Hittills har det blivit det senare. Vissa dagar är det urgulliga ”Supertrion” som gäller, parallellt med ”Dora utforskaren” och ”långa prinsessan” (= Barbie, ett rätt underhållande program faktiskt, med en dialog som snarare riktar sig till oss som lekte med Barbie för tjugo år sedan). Det känns rätt bra när han tittar på de där serierna, inte en massa machonormer, inget våld.

…men så andra dagar vill han bara titta på Samurai Jack och Power Rangers. Jag fattar verkligen inte vad han finner så fascinerande med den omåttligt fult tecknade samurajen, men spännande är det uppenbarligen med våldsamma slagsmålsscener och snabba klipp. Till följd av denna fascination har han de senaste dagarna lekt samuraj just, men på något vis känns även det rätt… harmlöst.

wpid-img_20140531_084828.jpg

En melonätande samuraj med ”svärdet” innanför tröjan.

För han är så mycket mer än så. Jag hoppas och tror att den kommunikation som vi bygger vår uppfostran och vår relation med honom på, alla böcker vi läser tillsammans med honom varje kväll och alla kramar och pussar han får – allt det där… väger förhoppningsvis upp att han finner svärd och pinnar så fascinerande, otäcka lejon och tigrar, häxor, monster, sjörövarpirater – och grävmaskiner, vilka han tidigare varit totalt ointresserad av. Och vad är så farligt med det egentligen? Rädslan är väl mest den att de mer pojkkodade intressena ska omvandlas till någon slags sanning om vem han är, och att det ena ska utesluta det andra. wpid-img_20140524_095406.jpg

Adrian tvärtemot med byxor på armarna.

Det här med att tänka och uppfostra genusmedvetet är onekligen komplext, för det handlar om så mycket. För det första medvetenheten om att barns (allas) tilldelade könstillhörighet påverkar hur vi bemöts av omvärlden, hur vi förväntas klä oss och bete oss, vilka lekar vi förväntas leka, vem vi förväntas bli vän med och vem vi förväntas bli kär i och på sikt vilka yrken vi kommer välja och vara bäst lämpade för osv. För det andra viljan att förändra det just nämnda, att vidga normerna för det som anses ”manligt” respektive ”kvinnligt”, att omvärdera det som anses ”manligt” respektive ”kvinnligt” och vem som tillåts vara vad. För det tredje att förmedla till mitt barn att hens könstillhörighet är fullständigt ointressant för mig, men att samhället kommer lära hen det motsatta, och rusta barnet för att kunna stå upp för den hen är oavsett vem samhället tycker att hen ska vara.

Jag tänker även en hel del på balansen mellan att å ena sidan fylla de två av samhället accepterade könskategorierna med nytt innehåll som en del i strävan mot ett jämställt samhälle, och att å andra sidan helt och hållet omkullkasta tvåkönsnormen och cisnormen, för att på sikt uppnå en jämlikhet där alla räknas. Jag vill liksom inte beröva vårt barn hans könstillhörighet genom att ”hemlighålla” det faktum att det står ”pojke” i hans pass, men givetvis inte heller pracka på honom en könsidentitet som han kanske inte känner sig bekväm i. Snopp betyder oftast pojke, men inte alltid.

Som sagt. Adrian tolkas i de flesta fall som flicka bland människor vi inte känner. Helst skulle jag förstås önska att folk inte könade barn eller någon människa alls i tid och otid och helt utan anledning. Men så länge de nu sysslar med det gäller det att förhålla sig på bästa sätt. Vi brukar inte rätta, och än så länge gör inte Adrian det heller. Tids nog kommer han säkert göra det dock, och vi kan bara hoppas att han fortsätter gå sin egen väg, med sommarhatt, gummistövlar, hello kitty-väska och samurajsvärd – eller vad det nu må vara som är hans grej just då.

Allra viktigast och vår främsta förhoppning är ju att han i slutändan växer upp till en trygg individ som trivs med sig själv, som respekterar andra människor och som beroende på vad situationen kräver inte ryggar inför att kommunicera, gråta, trösta eller säga ifrån.

(Och precis när jag skulle posta detta dök ett färskt inlägg från Oxhen upp. Läs det också.)

Annonser

13 svar to “Genusutmaningar i vardagen: Viljan att kön inte ska spela roll kontra vetskapen om att det visst spelar roll (i andras ögon)”

  1. patientperspektiv juni 1, 2014 den 1:35 e m #

    Väldigt hög igenkännsingsfaktor och skönt att läsa efter dagens diskussion i en viss facebookgrupp.

  2. presenskonjunktiv juni 1, 2014 den 2:58 e m #

    Jag tycker att det är jättesvårt. Visst vill jag att mitt barn ska få välja själv, att få vara fri att hitta det hon vill ha, det hon gillar, den hon vill vara. Men att veta när hon väljer något för att hon faktiskt gillar det, när det är för att en kompis gillar det, eller för att hon vet att det är något som förväntas av henne – det är assvårt. Och samtidigt – spelar det någon roll? Vi ägnade en del av helgen åt sandaljakt, och kom hem med det rosaste, glittrigaste paret jag någonsin har sett. Men de satt bra på foten, sulan var av bra och bekvämt material, vi hade råd med dem och hon ville så gärna ha dem. Spelar det någon roll om hon valde dem för att de var fina, för att bästisen har likadana eller för att det är skönt att smälta in och ha samma färg som alla de andra flickorna? I slutänden är det ändå hennes val, och jag hade inga argument mot.

    Däremot har hon, såvitt jag vet, inte fått några som helst kommentarer av barn hon känner om att hon skulle ha pojkkläder, och även om något barn på förskolan har velat verkligen försäkra sig om att hon faktiskt inte har någon pappa så har alla utan tvekan accepterat att hon har två mammor.

  3. oxhen juni 1, 2014 den 8:41 e m #

    Verkar som att i ofta är inne på liknande teman (tänker på förra veckans rubriksättning ;)). Vår lillebror vill helst bara bli kallad sitt namn, det har blivit jättetydligt, han säger till och med ifrån ibland (”Näe inte [valfritt adjektiv] jag är H”).

  4. susitar juni 1, 2014 den 10:06 e m #

    Hehe, jag är vuxen och gillar Samurai Jack. Däremot skulle jag nog tveka till att låta små barn kolla på det, pga våldet. Även om det mesta av våldet vänder sig mot monster och robotar och inte människor eller riktiga djur.

  5. Freja juni 1, 2014 den 11:43 e m #

    Känner igen mig i det här! Jag var inte så medveten om könskodning när barnen var små som jag är nu, men jag och min man visste i alla fall att vi inte ville att deras kön skulle definiera vilka de var. Så även om de visste att de hade snuppa (som vi kallade dotterns vagina, eftersom vi inte kände till snippa) och snopp, så fanns det inte med att det på något sätt styrde kläder, frisyr eller leksaker.

    Båda två var ganska könsneutrala i sina lekar. Varken dockor eller bilar var så intressanta. Däremot mjukisdjur, rollekar, utklädning, briotåg och bollar gillade båda. Deras klädstil var neutralt killig, eftersom vi ärvde mycket kläder från deras två killkusiner, men deras föräldrar gillade klara färger, så det var mycket i rött och grönt. Sonen hade långt hår tills han var i tio-års åldern, hår som jag fick fläta när han ville vara extra fin, medan dottern vid fyra års ålder ville se ut som sin pappa och fick därmed snagg.

    Ytterst vanligt var att okända människor tog sonen för flicka och dottern för pojke. Till stor del troligtvis via deras hår, eftersom de hade väldigt lika klädstil, men jag tror även det berodde på att sonen var så lugn och ömsint, med nära till tårarna, medan dottern marscherade på och inte väjde för nått och lätt blev arg.

    Tyvärr påverkas de ju mycket av omgivningen, så i och med att de började på förskola så försvann vår möjlighet att vara starkaste influensen, men jag hoppas och tror att vi ändå gett dem bättre möjligheter att välja sin egen väg än vad många andra barn får. Vilket i sig är så sorgligt, för de flesta föräldrar vill sina barns bästa, och gör ändå allt för att direkt trycka in dem i en trång och avgränsande roll!

    • Ja, det lär väl gå upp och ner det där, hur mycket barnen pallar och har lust med att sticka ut. Det viktigaste är nog ändå att man som förälder, som ni!, har erbjudit flera vägar och tydligt visat att vi stöttar dig som du är. Eller det är vad jag vill inbilla mig iaf 🙂 Gillar att läsa om hur ni gjort och vad ert förhållningssätt har lett till, just eftersom ni har äldre barn.

  6. josefin juni 6, 2014 den 8:05 f m #

    Som en person vars mamma var hennes första feministiska förebild vill jag bara kommentera och heja på. Jag var väldigt normbrytande som barn – jag valde att klippa mitt hår “pojkkort” när jag var 3, jag lekte väldigt mycket med bilar, plastkrokodiler var mina “gosedjur”, och jag tog väldigt mycket plats (för en flicka). Mina föräldrar (och då främst min mamma) har alltid stöttat mig i mitt normbrytande, och har introducerat feministisk teori tidigt i livet för att jag skulle få verktyg att förstå varför så många vuxna var emot mig (en av mina vänners mamma förbjöd min vän att leka med mig pga jag var “opassande”, jag har fått oändligt mycket skit i skolan för att jag “tog så mycket plats” – en lärare förbjöd mig från att svara på frågor en hel termin och blev sedan frustrerad när jag lydde, etc). Visst har det bitvis varit jobbigt att känna att en hel vuxenvärld är emot en, och jag har till viss del kompromissat bort mitt normbrytande könsuttryck. Men jag har vuxit upp med en känsla av att det är världen som är fel, inte jag, och jag är så oändligt tacksam över att mina föräldrar valde att stötta mig och min person istället för att försöka normera mig. Jag är också väldigt glad över att min grundförståelse för världen är ur ett feministiskt perspektiv.
    Så, heja heja!!

Trackbacks/Pingbacks

  1. Förresten! | mina Sanna ord - juni 1, 2014

    […] Ps. Ni som följer mig via bloglovin, verkar det fungera trots adressändring? Ps 2. Ni missade väl inte texten tidigare idag om genusutmaningar? […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: