Att leva i en icke-heterosexuell relation innebär att tvingas komma ut åtminstone en gång i veckan. Ibland ännu oftare. Ni vet, rätta folk som frågar om Adrians pappa, ”maken där hemma” eller vad ”min pojkvän” heter. Det handlar väldigt sällan om att se någon djupt i ögonen och med allvarlig min meddela att ”jag är lesbisk!” (vilket man lätt kan få för sig när man tittar på medioker/dålig flatfilm), utan det rör sig snarare om att gång på gång bemöta heteronormativa uttalanden och förväntningar, helt enkelt.
Och ofta går det ju, om man inte känner sig sugen på att outa sig och orsaka värsta balunsen/bli utstirrad/bemötas av ett ”vaaaaaa???”, att undvika de där svaren som känns så oerhört personliga fast det egentligen handlar om världens mest vanliga grej (inte för inte som jag kallar mig ”svenssonmamma”…). Inte ljuga direkt, utan helt enkelt bara undvika sanningen. Som i skolan, bland frågvisa elever:
”Är du gift?” ”Ja.”
”Har du en man?” ”Nej.”
”Har du barn?” ”Ja.”
Och så vidare. Kortfattade svar brukar sällan generera följdfrågor, har jag märkt.
Det fungerar även utmärkt att säga ”den andra föräldern” om Adrians andra mamma eller när det passar referera till ”familjen” eller ”de där hemma”. Folk utgår ifrån att det rör sig om man och barn (utöver det faktum att eleverna just verkar ha väldigt svårt att greppa att jag faktiskt har barn).
Att komma ut på jobbet, för eleverna just, tycker jag är rätt jobbigt. Jag har tidigare bloggat om det bland annat här och här.
…men så plötsligt händer det, ofta i en rätt otippad situation faktiskt – och så även idag:
Eftermiddagslektion. Eleverna skrev en utvärdering, och någon frågar plötsligt:
”Sanna, har du haft sex?”
Kort paus, jag hinner knappt reagera och sen kommer hen på:
”Just det, du har ju barn! Eller har du det?”
…och då kändes det som att det liksom var dags. Nej, inte att prata om vem jag helst ligger med (vilket cisheterosar verkar tro att vi homo- och bisexuella väldigt gärna pratar om?!) utan att prata om att barn inte alltid blir till genom sex. Fast riktigt så uttryckte jag mig inte heller, utan jag sa helt enkelt att ja, jag har ett barn, snart två (alltså ni anar inte hur viktigt det känns att få säga det), varpå jag fick frågan om jag är gravid och, ja, och så vidare.
Skönt. Då var det avklarat. Tefatsstora ögon på vissa, någon mumlade ”she’s a lezzbian” och ytterligare någon reflekterade säkert över alla de gånger jag bett dem sluta använda bög och gay som skällsord!! och insåg anledningen till att jag är så snabb på att ta den diskussionen. Alltså, alla lärare borde förstås vara lika angelägna om det, men det vet jag ju att de inte är.
När kom ni ut sist?
Sanna Mac Donald 
Igår. Har precis skaffat kolonilott med en kille som frågade vem jag delade min lägenhet med. ”Min flickvän” sa jag och så var det inte mer med det (dock att han direkt drog slutsatsen att jag är flata pga flickvän… orkade inte påpeka eftersom jag ju är det men relaterar till inlägget om bifobi, jag hade ju lika gärna kunnat vara bi..). Men ändå lite jobbigt, lite motigt att behöva göra det. Och att det känns lite jobbigt varje gång? Hade kanske varit lättare om man slapp få tefatsögonen ibland. Jag diskuterade faktiskt det där med att ständigt komma ut igår med min flickvän, hon tyckte inte att det ”räknades” som att komma ut att bara påpeka att hennes sambo inte är lika med hennes pojkvän… Men jag håller med dig, det känns som att komma ut varje gång man rättar nån eller berättar så nog fan är det det. Drygt men det är väl nödvändigt ibland så att trångsynta typer får en lite vidgad världsbild 🙂
Jo alltså en form av ”komma ut” är det ju. Eftersom folk räknar med att alla är hetero så blir det ju att bryta mot den föreställningen. Heteros kommer ju också ut i såna situationer, men med skillnaden att det inte är nån som reagerar alls pga följer heteronormen.
Det var också för en klass (plus ett par kollegor eftersom jag jobbar på resursskola = alltid flera vuxna i klassrummet). Det var när jag fick förklara mig om varför jag är skeptisk mot tolerans och efter en lång diskussion använde jag mig själv som exempel då jag inte känner för att bli tolerarerad varken som lesbisk, glasögonbärare eller blondin.. En elev svarade med tefatsögon och kommentaren “Det visste inte jag!” Obviously not.. En annan skrattade lite nervöst men annars var det mest axelryckningar och whatever.
NÅN reaktion blir det alltid… även om den ibland främst är positiv. Och det gäller att orka med det. Samt det där att man aldrig kan veta säkert hur folk reagerar.
Eftersom jag uppfattas som kvinna och lever med en man behöver jag aldrig komma ut nuförtiden. Och lika mycket som jag tidigare i livet hatade att behöva göra det, lika otålig kan jag idag bli över att jag inte ”får” göra det. Visst är det skönt att slippa redogöra för sitt sexliv för var och varannan, men jag avskyr samtidigt att bli ihopklumpad med vanliga heteros och vara en sån som spär på hetereonormen. Känner ofta att jag skulle vilja markera vem jag egentligen är, men det blir liksom sällan spontant tillfälle att förklara att fast jag lever med en man så är jag varken hetero eller sexuell…
Men heterosexualiteten är ju norm av ett skäl och det är att
den övervägande majoriteten ser sig som hetero. Jag ser
livets träd som hetero och andra sexualiteter som grenar från detsamma.
Det var en konstig och kränkande liknelse. Min sexualitet är knappast någon gren på ett heteroträd?!! Dessutom är heterosexualitet ett ganska nytt begrepp (och sätt att tänka) bara drygt hundra år, så skälet du pratar om är för att vi väljer att det ska vara så.
Exakt honungsbi! Heteronormen får oss att tro att heterosexualitet är en förutsättning för exempelvis reproduktion (gissar att Fredrik menar detta med livets träd), vilket ju verkligen inte stämmer.
Jag har nog bara kommit ut en gång, som cis-person, på en eftermiddagsfika på jobbet. Det blev en bra diskussion, framförallt om det sjuka i att vi som är hetero inte behöver komma ut, varför ska andra behöva göra det? Det är inte viktigt för mig att veta om det inte känns viktigt för dig. Jag har vänner som är homo, men som inte går ut med det, det påverkar inte min relation till dem, så jag har inga krav på att de ska göra det… Jag längtar efter ett samhälle där vi inte anser att min partners kön definierar ven jag är, jag är så mycket mer än mina sexuella preferenser. Jag längtar efter ett samhälle där det är ok att berätta om sin partner om en vill och att inte göra det om en inte vill, och att inga ögonbryn höjs oavsett hur ens familjesituation ser ut.
Det är det här jag försöker förklara för tråkmånsar som undrar ”varför ska homosexuella prata så mycket om att komma ut? Vem bryr sig?”. De tror att ”komma ut” innebär något i stil med det som tonåringar gör med gråten i halsen inför hela familjen samlad, eller nåt. Inte varje gång man måste ta ett djupt andetag när man helt enkelt slutar undvika sanningen. För folk frågar ju hela tiden. ”Har du pojkvän?”, ”Varför ska du på Pride?”, ”Varför har du tappat kontakten med dem personerna?”.
Nu lever jag med en kille, men ibland kommer jag ut som bi iaf. När man tjejskvallrar om jobbiga ex, eller pratar om snygga kändisar, eller folk säger något dumt om homo/bisexuella. Jag tänker inte undivka sanningen. Även om folk ibland missar poängen (t ex, det där exet, henne har jag tappat kontakten med, till skillnad från han den andra) och bara stirrar på en med ett ”alltså… är du bisexuell eller? O.O”
Sen alla gånger man kommer ut som något annat kontroversiellt. Pratar om psykiska sjukdomar t ex, icke-monogami, eller religion, eller någon alternativ identitet av något slag… Den där sekundens tvekan om huruvida man ska svara ärligt på en fråga eller inte…
(Insåg precis att ”tjejskvallra” kan vara ett uttryck som får kritik på den här sidan. Menar inte att killar inte kan skvallra, men av någon anledning så dyker dessa ämnen upp för mig mest under ”tjejsnack”, inte i blandade sällskap)
Alltså som du säger så kommer man ju ut hur mycket som helst, hela tiden. Man kan väl säga att jag snittar kanske någon gång i veckan, men jag har ju inte heller en relation vilket brukar leda till att det krävs att man kommer ut ofta. Jag tycker ofta att det känns som att jag ljuger för folk om jag inte berättar att jag är lesbisk och att folk skulle bli typ arga om jag inte berättade när det liksom är relevant. Men det är ju i huvudet. Jag tycker verkligen att det känns lika stort varje gång man kommer ut för en främling, det är liksom jobbigt för man vet inte hur hen ska ta det samtidigt som det känns lättande att låta det komma fram. Det jobbigaste tycker jag är att när släktingar (det är bara min pappa som vet att jag är gay) frågar om dating och sånt och så ska jag liksom mörka att det är tjejer jag gillar, för att jag inte känner mig redo att komma ut till dem, då jag är ganska ny i gayvärlden. Då känner jag mig liksom generad och skamsen typ. Även fast jag vet att de skulle ta det så går det bara inte. Det är ju det som är så konstigt med det samhälle vi lever i att vi som är hbtq ska behöva känna ett behov att dölja oss själva på ett sätt som cis-heteros aldrig behöver.
Ja, jag kommer väl också ut lite då och då – nu under föräldraledigheten oftare än annars., ungefär varje gång mitt barn och jag besöker en av områdets öppna förskolor. Jag kommer inte ut med så mycket mer information om mig själv än att vi är två mammor – de skulle bara veta …
Jag kom faktiskt ut i förra veckan. Det var länge sen sist. Jag var på en annan avdelning på jobbet i ett ärende och snackade lite blaj. Folk jag känner lite ytligt sådär, men där samtalet alltid kretsar kring jobbet, kanske lite kring barnen. Men så i förra veckan så pratade jag lite om ett projekt hemma, och sa något i stil med ”jag vill… […] men min fru tycker…”. Och så tänkte jag lite på hur skumt det känns att det fortfarande är en tiondels sekunds ”oh shit!” när jag har sagt det, samtidigt som jag inte över huvud taget tvekar. Jag tänker inte innan jag säger något sånt längre.
Jag har aldrig fått komma ut för alla TAR FÖR GIVET att jag är hetero
Jag kommer aldrig ut längre, tänkte jag skriva först, men det är inte sant. Det händer med jämna, inte allt för långa mellanrum. Men jag kommer nästan aldrig ut i obekväma sammanhang längre. Som bisexuell kvinna gift med en man är pay offen så mycket lägre. Det är mil mellan “jag kan inte vara öppen med vem jag lever med” och “jag kan inte vara öppen med vem jag hade kunnat leva med om jag inte levde med min man”. Det kan kännas som en lögn ändå men oftast tänker jag inte på det.e Ibland funderar jag på om vi kommer behöva komma ut för vårt barn någon gång. Jag hoppas att det ska vara så självklart att vi slipper det.
Jag kom ut i söndags. Var på pride-paraden i Göteborg med det parti jag är med i där vi ska vara så väldigt inkluderande. En tjej som jag känner ytligt frågade helt plötsligt on jag var flata eller “inte hetero på något sätt”. Blev helt paff, vi stod där i paraden på det som ska vara “min dag” (jag sett pride som mitt) och så måste jag svara på en sån fråga…
Med jämna mellanrum blir det ju, i förbifarten eller med lite eftertanke. På jobbet är jag ändå ganska öppen, men visst finns det de där tillfällena då man tänker till. Inte riktigt så ofta som det kunde vara,eftersom finskan har det behändiga könsneutrala “hän” (som inte får folk att tugga fradga), så jag kan tala om min partner och undvika namn, om jag så önskar. Å andra sidan har jag alltid dragit mig lite för att nämna min partner, oberoende av hens kön.
En lustig historia – en gång för många, många år sen kom jag ut som hetero inför en god (kvinnlig) vän, som irriterade sig på att heteron inte behöver komma ut. Det var bara det att det inte tog så hemskt lång tid (kanske ett halvår?) innan vi blev ihop och därvid har det förblivit 😀 Numera kallar jag mig bi vid behov – har fått rätta en kollega senast idag, när han talade om “ni lesbon” (han är bög).
Jag gillar vissa människor, deras utrustning är mindre central, liksom. Det är något jag försöker understryka alltid när ämnet kommer på tal: huvudsaken är att du trivs, kön är mindre viktigt.