Minnen från en förlossning som inte riktigt räknas

3 Jun

I den här texten beskriver jag det jobbigaste med min förlossning. Om du är känslig och/eller höggravid kanske detta inte är vad du vill läsa just nu. Eller så är det det.

Jag skulle egentligen skriva ett inlägg om vårt lyckade homeparty med Victoria Kawesa, vilket ägde rum igår kväll. Men så var vi på förlossningen i morse, alltså inte för att föda utan för att få information inför födandet tillsammans med andra regnbågsfamiljer. Vi vet ju redan allt egentligen, och jag blir alltid så provocerad när det pratas om hur lång en latensfas ”är” för en förstföderska, hur en förlossning ”startar” för en förstföderska, när man ”ska” åka in till förlossningen som förstföderska. Som om det vore en sanning, liksom. Självklart var jag tvungen att lägga mig i, jag kunde bara inte annat: Det kan visst starta med hastig vattenavgång och värkarna kan visst komma igång direkt. Man måste kanske visst åka in långt innan barnmorskan i växeln ”tillåter” en att göra det. Och så vidare. Fan. Det ser olika ut! Varje förlossning är individuell!!

Värst av allt var dock det här: ”Sedan kommer bebisen och då lägger man upp den på bröstet!” Sedan kommer bebisen. Och då lägger man upp den på bröstet. Inget tillägg, inget ”om allt går bra”, inget ”oftast blir det så”. Bara fakta. Så blir det.

Och jag kunde inte hålla mig. Ångesten liksom bara sköljde över mig, vällde upp genom kroppen:
”Fast så blir det ju inte om bebisen kommer ut och inte kan andas”, hörde jag mig själv säga.

Jag skämdes så fort jag hade sagt det. Det kändes som att jag förstörde stämningen. Sa något som jag inte borde säga. Men jag önskar ju så innerligt att någon hade sagt det till mig!! Under graviditeten, under förlossningen, när krystningen drog ut på tiden, när de bar iväg den där blåa, livlösa klumpen som just klämts ut ur mitt underliv. Men det är som om det där ska vara nån slags hemlighet. Något det inte bör pratas om. ”När bebisen väl kommer ut, då släpper all smärta! Då känns det värt det! Då glömmer man hur ont det just gjorde!” eller ”Krystningen är den bästa fasen! Då känner man sig aktiv, då kommer belöningen snart!” Hur ofta hör man inte detta? Visst, för många är det säkert så, men inte för alla. Långt ifrån.

När jag tänker tillbaka på min förlossning, vår första förlossning, så vill jag fokusera på allt det positiva. Hur vattnet gick bara poff! klockan 00.00, hur värkarna kom igång direkt och hur bra det gick att slappna av och andas sig igenom värkarna. Jag vill tänka på fina, gotländska Jesper, barnmorskan som tog hand om oss när vi kom in till förlossningen, när jag fick bada och så jävla tappert fortsatte andas mig igenom värk efter värk. Jag vill också tänka på allt jävlar anamma som drev mig att byta position femtioelva gånger för att det stora barnet skulle tränga ner genom mitt smala bäcken, hur jag kämpade och krystade i fanimej nästan tre timmar, utan att ge upp. Jag vill tänka på det fantastiska stödet från min fru och vilket bra team vi var.

Det vill jag tänka på.

Men hjärnan vill annorlunda. Minnet i kroppen vill annorlunda. Så istället landar jag i att tänka på stunden då krystningen till sist resulterade i att den där bebisen kom ut. Barnet som inte alls såg ut som ett barn, utan som något stort och blått och stelt. Den där slippriga känslan var nog den värsta jag har känt, så fruktansvärt obehaglig att jag ryser när jag tänker på det. Och sedan förtvivlan när den där blåa, livlösa klumpen bars iväg, fort som bara den. När min fru försvann ut ur rummet tillsammans med barnmorskan. När jag upptäckte att hela sängen var överfylld av blod, och de sa till mig att det var ”helt normalt”. När jag ropade efter dem ”lever den?” och jag fick det korta svaret ”klart den lever!” När en annan läkare kom in och började sy ihop mig och de missade att bedöva överallt, när den förlösande barnmorskan utbrast ”jag ser inget för allt blod!” och jag undrade vad fan som hade hänt där nere egentligen.

Och var det värt mödan? Nej, det kändes inte så. Jag kände mig så jävla förödmjukad och förnedrad och så snuvad på belöningen. Det blev inget barn, det blev ett kyligt bemötande och någon som sydde ihop mitt brustna underliv med alldeles för lite bedövning.
När bebisen bars in till mig orkade jag inte ens hålla den och det sörjer jag fortfarande, det också. Att det inte finns någon riktigt fin och rosafluffigt lycklig familjebild på oss, på mig, min fru och den nyfödda Adrian.

Skit är det. Och jag vet att det är som det är och allt sånt. Jag vet att jag i jämförelse med många andra hade en bra förlossning. Jag vet att jag är lyckligt lottad som begåvats med världens finaste lilla unge. Men det hjälper liksom inte. Undrar om det någonsin kommer läka?

Besöket på förlossningen idag var kort sagt jobbigt. Grät gjorde jag hejdlöst, att se akutrummet dit de förde vår lilla nyfödda var bara så vansinnigt känslosamt och jag fick stänga av helt då vi var inne i ett förlossningsrum och blev visade utrustningen. Samtidigt antar jag det var ”nyttigt”, att all ångest kom nu istället för att jag överrumplas när min fru ska föda, om det nu blir vaginal förlossning. Jag vill ju ge henne det absolut bästa stödet, liksom.

(Dock kanske det blir kejsarsnitt den här gången, det vet vi förstås inte. På ett sätt tänker vi båda att det vore rätt bekvämt. Att slippa gå över tiden, slippa ovissheten, veta exakt vilken dag det händer. Det som talar emot ett sådant beslut och för vändningsförsök är nog enbart den där strävan efter en perfekt förlossning. En sån där förlossning som räknas och som de skriver om i alla gravidhandböcker. Knäppt egentligen.)

Annonser

28 svar to “Minnen från en förlossning som inte riktigt räknas”

  1. OPROFESSIONELL | allmänt awesome juni 3, 2014 den 5:18 e m #

    Jag förstår hur du känner ❤ Min andra förlossning fick precis ett sådan slut som din. Min överbruna, stressade, igångsatta bebis med hjärtljud på 180 under hela förlossningen kom ut livlös och blå. "Klipp och spring" var direktiven när han kom ut och min man och unge var borta i 20 minuter medan jag syddes (också jag utan bedövning) och förtvivlat grät efter mitt barn. Snuvad på det som drivit mig under hela förlossningen och livrädd. Och har jag erbjudits att tala med någon, bearbeta traumat eller har det ens nämnts av andra än av mig? Nä. Inget. Inte ett ord från vårdens sida. Och på det är jag så jävla besviken. Att jag dessutom tjatade till mig en extra CTG-koll innan vi skickades hem i BF+15 är det vad jag i efterhand förstått var vad som räddade min sons liv. Det kan jag inte ens tänka på utan att vilja gå sönder. Kram till dig ❤

    • Usch usch, det är så jävla hemskt! Och där ligger man, fullständigt sargad och utmattad efter hård kamp och får inget tillbaka. Hu, nu lipar jag igen. Men det är ändå skönt att läsa fler liknande berättelser, för även om jag vet att jag är långt ifrån ensam så känns det ju så ibland. Kram tillbaka!

  2. RödaHund juni 3, 2014 den 5:32 e m #

  3. Usch, vilket jävla trauma. Jag blir alldeles kall inombords! Hoppas verkligen att ni får en bra förlossning den här gången! ❤

  4. Tesen juni 3, 2014 den 6:46 e m #

    Åh denna ångest!
    Min förlossning startade med vattenavgång en månad för tidigt. Vilket det ALDRIG gör för förstföderskor.
    Efter 2 timmar på förlossningen (utan värkar) kommer det en läkare och meddelar att den fixerade bäbisen ligger i säte.
    I samma andetag får jag min första värk som med vild panik stoppas med Bricanyl och jag får hysterisk hjärtklappning.
    3 minuter senare kommer läkaren in igen och säger -Ja men det är väl lika bra vi plockar ut honom. Han ska ju ändå ut.
    Kommer ner till operationen, ryggbedövning läggs men tar inte.
    Jag sövs. Vilket inte informeras på alla föräldraträffar osv.
    Vaknar ensam på uppvak, 1 timme efter snittet. Frun, barnmorskan och min son kommer mot mig.
    Barnmorskan knäpper upp min skjorta och lägger mitt barn vid bröstet i 20 minuter, sen försvinner min familj och barnmorskan.
    Efter åter en timme får jag komma upp på förlossningen., till min familj.
    Samma procedur följs igen. Barnmorskan knäpper upp min skjorta, lägger mitt barn vid bröstet och går ut.
    Tillslut blir jag tokig. Säger åt min fru att ta honom av mig och hålla upp honom. JAG VILL SE MITT BARN!
    Inget blev som den rosenröda, vackra, blommiga förlossningen man läser om. Inget blev som det var “tänkt”.
    En sorg och förlust som kommer finnas med mig resten av mitt liv. Jag bar mitt barn i 8 månader men fick inte vara med när han kom!
    Ingen förlossning är den andra lik men det är bara den rosenröda man hör om!
    Skönt att allt gick bra för er och jag hoppas att ni får en bättre/mindre ångestladdad förlossning med syskonet.

    • Tack för att du delar med dig! Fy vilken upplevelse 😦 Och just det där att du behandlades så… mekaniskt efteråt! Var fanns värmen och medkänslan? Som om de tror att ”äsch det blev ju ett barn, nu är allt bra!” Skulle gärna läsa din/er blogg också, förresten!

  5. En annan juni 3, 2014 den 7:19 e m #

    Åh, Sanna, vill bara skicka en stor kram till dig. Mina barn mådde bra och bars inte ut ur rummet men jag kan ändå känna igen mig i känslan av att inte minnas det jag helst vill minnas. Min förlossning gick relativt bra men det blev många timmars krystning. Eftersom jag födde tvillingar var jag tvungen jag ligga på rygg med benen i gynställning och hittade ingen kraft alls. Min kropp hade i flera månader suttit helt stilla och jag hittade inte i mig själv. Alla sanningar (”Så kommer du inte tänka då!”) stämmer inte för alla. Till slut tog de klockan och jag kände när jag sprack. Det var ren och skär dödsångest och jag förstod inte då varför de inte slutade när jag skrek att, och exakt var, jag gick sönder (förstod efteråt att det var exakt då hon kom ut). Jag har bilderna med barnen på bröstet – och var så tacksam efter alla års kamp att bli gravid – men i många månader efteråt återupplevde jag sista minuten av födseln av första barnet varje kväll när jag skulle somna.

    • Tack! Och detsamma! Fy vilken otäck känsla du beskriver 😦 Men tänk ändå, du har fött ut två ungar tätt inpå varandra, det är helt enormt! Jag satt för övrigt också i gynställning (efter ett evigt positionsbyte under ett par timmar), men fick rätt bra kraft. De hotade att klippa ett par värkar innan han till sist kom ut och då kom den där extra energin. Ingen sax i mig!! Men, bristningar blev det ju ändå… tänk vad vi utsätts för egentligen?!

  6. Helena juni 3, 2014 den 8:30 e m #

    Åh, usch en sådan ångest! Jag får ont i magen av att läsa om det. Riktigt så illa var det inte när vårt barn föddes (som jag skrev om här http://etttigerliv.wordpress.com/2014/02/20/om-en-forlossning-for-snart-fyra-ar-sedan), men den där känslan av att bli snuvad på konfekten, oron när de springer iväg med bebisen och man knappt har hunnit se den och sedan ligga där ensam medan de syr och inte veta vad som händer, den kommer nog alltid sitta som en tagg i bröstet när jag tänker på förlossningen. Och som du säger, man hör ju bara talas om de där rosenskimrande förlossningarna och ser framför sig att det är så det ska bli och så blir det liksom… något helt annat. Det är väl inte så konstigt att det kommer tillbaka en massa känslor av att stå inför en ny förlossning med det i bagaget. Jag önskar er verkligen att det går bättre den här gången.

    • Eller hur! Den enda stunden man kunnat föreställa sig, den då man ligger lugn med bebisen på bröstet, blev liksom inte alls. Ska läsa din berättelse igen (gillar av någon anledning att läsa förlossningsberättelser ändå…).

  7. Catrin juni 4, 2014 den 6:34 f m #

    😥 jag har liknande upplevelse från min förlossning och upplevde oxo innan att en inte fick prata om farhågor. Jag är liiiiivrädd för att föda nästa unge, tror PÅ RIKTIGT att det är det sista jag gör.

    Och den där utfrusna tystnaden efter ungen kommit ut, när ”allt ska vara över och lyckligt” men det inte riktigt gick som det var sagt i skolexemlen….. jag känner igen den när du beskriver den. Hu!!!

    Ska hålla tummarna för er nästa förlossning.

    • Tack! Och mitt råd inför nästa: PRATA OM DET! Jag har ältat och ältat, och jag tror ändå att det händer något liiiitet varje gång. Ångesten som sköljde över mig på förlossningen var rätt överrumplande, så jag tror nog det var väldigt bra att vi var där nu innan. Se till att åka tillbaka dit du också innan nästa gång. Om det blir en nästa gång 🙂 Man måste inte föda flera ungar…

      • Catrin juni 5, 2014 den 8:24 e m #

        Aa.. har tänkt ta tag i det längre fram. Gå och prata av mig. Bra tips med ett studiebesök innan nästa fl. Tack 🙂

  8. Hannah Gånge juni 4, 2014 den 1:00 e m #

    Jag har haft två helt vanliga graviditeter, men två ovanliga förrlossningar. Storebror föddes i v 34+1 och de tog ju med honom ut direkt när han föddes (vaginalt) fick inte se honom alls, hörde dock att han skrek och hans pappa fick iaf klippa navelsträngen. Fick veta att det var en pojke. Efter kontroller mm fick jag hålla honom i ca 15 minuter innan han skickades upp till NEO. Andra förlossningen med lillebror blev akut kejsarsnitt efter över 10 timmar med kraftiga och regelbundna värkar från första värken. De höll upp honom så jag såg honom när de gick iväg med honom för undersökning. Han var fullgången tack och lov. Han var för stor och mitt bäcken var trångt. Det märktes ju inte när jag födde storebror på 2.2kg… Det jag är lite ledsen över är att jag inte fått hålla mina barn direkt. Efter kejsarsnittet tog det flera timmar innan jag kunde hålla honom, för jag skakade kraftigt i armarna jättelänge efteråt, en bieffekt tydligen efter snitt.

    • Det förstår jag! Just det där har man ju föreställt sig, myset direkt efter att den kommit ut, och jag blir så avundsjuk på alla som själva tagit emot sina barn osv. Visst var lillebror till och med rätt stor?

  9. AnnaCarin juni 4, 2014 den 6:44 e m #

    Mitt barn mådde bra och fick stanna på rummet, jag däremot fick susa iväg akut, det var säkert 5 personer runt sängen varav en satt på min mage typ. En våning upp, akutsövning och operation. Förlorade 2,5 liter blod och fick ligga på IVA under natten. Kunde inte vända mig i sängen själv och mitt barn låg nere på BB. Kände mig sjukt snuvad med. Känslan fortsatte de följande 3 månaderna för jag var helt jäkla trasig och felsydd. Det blev lite bättre sen, efter 1,5 år blev det mycket bättre när jag blev lagad av en privat gynekolog. Tycker absolut att de kan prata om fel som kan ske. Barn dör inte så jätteofta som tur var men kvinnor spricker sönder och samman varje dag. Tycker du gjorde helt rätt som störde stämningen.

    • honungsbi juni 6, 2014 den 7:09 f m #

      Du skriver att du blev lagad. Går det alltså att ordna om man blivit felsydd och läkt ihop?

  10. Madde juni 4, 2014 den 7:10 e m #

    Så himla mycket tack för att du delar med dig av det här! Jag känner mig så ensam i att vilja prata om förlossningen. Jag orkar inte gå igenom min, men låååååång historia kort så avslutades den med urakut snitt. Jag fick inte se min älskade skrutt födas (har jag ens fött hen?) och minns inte hennes första 12 timmar, då jag först låg på uppvak och sedan var allt för groggy för att förstå var eller vem jag var. Usch och fy! 😦 Jag sörjde förlossningen, och senare beskedet att jag inte kan föda vaginalt pga för trångt bäcken i månader efteråt och än idag känns det oerhört tomt. Att inte minnas första amningen, att jag inte ville ta hen direkt när jag kom till rummet.

  11. Emma/Knyttet juni 5, 2014 den 7:20 e m #

    Känner igen mig så himla mycket… För mig startade det också med att vattnet bara gick och jag förvandlades till ett niagarafall… För att vara förstföderska så gick allt ganska fort, men minns så lite då jag fick hallucinationer och blev helt väck av lustgasen. Blev behandlad ganska illa på förlossningen och känner mig också snuvad på det där första ögonblicket då jag inte minns så mycket då jag var helt hög och förvirrad. De orkade inte heller se till att jag var bedövad så efter att ha stuckit fel tre gånger sydde de ihop mig utan bedövning…

    • Just det där att vattnet ”sipprar” är ju så himla dumt att de säger. De borde även säga att det kan gå med ett splash, så var det för mig också, och för min mamma när hon födde mig. Hon var 20 år och ingen hade sagt det till henne, hon trodde hon dödat mig. Så himla konstigt att ingen nämner att det är en ovanlig men full normal start på förlossningen! Samma sak när de påstår att värkarbetet sedan ska dröja efter vattenavgång… Om vi hade lyssnat på barnmorskan i telefonen så hade jag krystat när vi väl kom in till fl.

      Fy så dåligt och lojt av dem att bara sy!! Det gör ju skitont, fan värre att sy än att föda… (tyckte jag). Usch. Har du fått bearbeta på något sätt efteråt?

      • Emma/Knyttet juni 10, 2014 den 8:53 f m #

        Nej. De ville att jag skulle prata med barnmorskan efteråt, men då var jag så traumatiserad att jag vägrade. Sedan gick jag nog in i något av en depression och hade då jag även fick livmoderinfektion som de inte identifierade förrän flera veckor av feber och yrsel så var jag inte i form för att tala med någon.
        Nu fyra år senare är tanken på att föda barn fortfarande så skrämmande att jag inte vågar. Vill ha ett barn till men vill då garanteras kejsarsnitt.

  12. Annika juni 5, 2014 den 8:40 e m #

    Jag känner igen det där med att “det ÄR så här för förstföderskor”. Mitt första barn föddes 16 dagar efter bf, vaginalt men förlossningen sattes igång eftersom fostervattnet minskat. Jag hade önskat att de berättat om igångsättning, de metoder som används och vad som kan hända. Min förlossning rivstartade (den hade nog startat naturligt inom någon dag men det vågade vården inte vänta på) och jag fick ordentliga PINVÄRKAR. Alltså värkar som gör ont men liksom går omlott, när den ena börjar klinga av så börjar nästa direkt. Trots smärtan så gör de ingen nytta och är helt omöjliga att kontrollera med andning/lustgas. Jag fick ryggbedövning och efter att ha sovit 4 timmar så hade kroppen hunnit ikapp och värkarbetet var som det skulle men krafterna var nästan slut på kuppen. Bebisen påverkades också så sugklocka sattes, mitt i andra krystvärken lossnade klockan och fick sättas om. Första gången gjorde ont, andra var helvetisk! Efter ett antal krystningar/drag i klockan kom dottern ut och -som jag upplevde det- kastades upp på min mage. Det blev en chock, jag var liksom så utmattad att jag knappt begrep att hon var min.
    Andra barnet kom 8 dagar efter bf, förlossningen startade av sig själv (min största skräck under graviditeten var eventuell igångsättning och pinvärkar) och liksom tuffade på av sig själv. När vi åkte in trodde jag att bebisen skulle komma dagen efter men väl framme ökade förlossningstempot betydligt. Vi kom in på rummet 19:15 och 22:18 var sonen ute. Det blev en liten chock det med, jag hann liksom inte med riktigt. Hann inte få ryggbedövning som jag var inställd på utan klarade mig på lustgas! Är så imponerad av mig själv!
    Det som stör mig är allt prat om “så här är en normal förlossning”. Normal, vad är normalt när ingen förlossning är den andra lik?

  13. Anneli juni 6, 2014 den 9:54 f m #

    Det är nog det som stör mig mest, tabun kring de gånger det faktiskt inte går bra. Känslan efteråt att man inte får prata om vad som hände – för det skrämmer andra eller sprider bara negativa tankar. Särskilt när det efter en del om och men ändå gick bra, man ska bara vara tacksam då, men inte få bearbeta traumat. Jag blev ändå erbjuden psykolog på neonatal. Men jag var så uppe i allt då, gick väl på rena instinkter och någon energireserv som jag inte visste att jag hade. Så sorgen kom liksom efteråt.
    Värkarna med mitt andra barn började den dag jag hade förutsett själv. Och allt gick bra, snabbt och det kändes bara bra, vi visste vad vi hade att förvänta oss. Dottern hann läggas upp på mitt bröst, jag hann glatt konstatera att det var en flicka, som jag vetat, trots att ALLA tjatat om min “pojkmage”. Sen blev hon helt livlös, ändrade snabbt färg och paniken kom över oss. Barnmorskan och sköterskan var helt uppe i vad som hänt “där nere” så min man skriker till dem att något är fel – de klipper akut navelsträngen, och springer iväg med vårt lilla grå knyte, hängande upp och ner. Min man försvinner, och sen är det fasligt lugnt en stund. Innan det är fem personer runt mig, och den där paniken de har över att inte kunna få stopp på blödningen, samtidigt som de försäkrar mig om att allt är lugnt. Den där känslan om att alla talar ovanför huvudet på mig, som om jag är helt intelligensbefriad, inte förstår att de slätar över, låtsas som om problemet inte finns. Vägrar svara på vart min man och nyfödda dotter tagit vägen. Så får de stopp på blödningen, och en läkare kommer för att sy ihop mig. Efter 1½ kommer min man tillbaka, utan vårt barn. Hon är på neonatal – och vi sitter och väntar i 4 timmar innan vi får en uppdatering. Tomheten går inte att beskriva. Känslan av att vilja skrika till dem att jag faktiskt vill se mitt barn medan hon lever är överväldigande. Barnläkaren kommer och pratar liksom runt problemet, om vad han ska göra, hur lång tid det kommer att ta, men inget om vad de förväntar sig ska hända med vår dotter. Hör liksom bara, ingen syresättning, respirator och är säker på att hon ska dö.
    Men ja, det gick bra. Det blev trots allt bara en vecka på neonatal, sedan fick vi åka hem, åka hem till storasyster med bebisen som vi alla väntat på så länge.

  14. Ida juni 7, 2014 den 12:58 e m #

    Tusen tack för varningen! Jag hoppar över 🙂

Trackbacks/Pingbacks

  1. Fantastiska kvinnor och deras kloka ord | When darkness falls - juni 6, 2014

    […] Sanna skriver om sin förlossning, om hur det känns när det inte blev som man tänkt och osynliggörandet av förlossningar som inte slutar med rosiga barn som läggs på moderns bröst. […]

  2. Viktigast är att bebishen kommer ut, och det gör den – om tre veckor…! | mina Sanna ord - juni 9, 2014

    […] ens ut så? Det räcker med att prata med människor i ens närhet, eller för den delen läsa om vår förlossningsupplevelse och alla som delat med sig i mitt kommentarsfält för att få lite perspektiv på det där. […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: