Att se graviditeten som något gemensamt

4 Jun

Det som upptar mycket av mina tankar just nu är oundvikligen graviditeten och den stundande förlossningen. Samt givetvis morgondagens inbokade vändningsförsök. Den här graviditeten, den här ”vänta barn-omgången” är på många sätt helt annorlunda än den förra: För att det är andra barnet, för att jag jobbar nästan in i det sista, för att vi har en både positiv och negativ förlossningsupplevelse i bagaget, för att den här rackarungen sitter i säte – och för att det inte är jag som bär barnet. Jag räknar upp just det där, att jag inte bär barnet, sist av en anledning. För även om min fru självklart går omkring med en heeeelt annan känsla rent fysiskt så känns det verkligen att det närmar sig nu, även i min kropp och i mitt huvud. Känslorna är många och de är överallt, liksom. Jag känner mig ofokuserad på jobbet, jag drömmer om att vi ska föda barn på nätterna, jag googlar runt för att ta reda på mer om vändningsförsök och om kejsarsnitt…

Några gånger har det diskuterats i genusgruppen på facebook om det verkligen är okej att prata om ”vår graviditet” och ”vi är gravida!” och vissa (heterosexuella främst) uttrycker väldigt bestämt att nej, graviditeten är min, den som är gravid är jag. Och alltså, jag påstår inte heller att jag rent fysiskt går omkring med ett tre kilo tungt barn i magen, vars huvud stångar mina lungor och ger mig halsbränna om nätterna. Självklart inte. Men däremot är det så påtagligt hur jag, särskilt nu mot slutet, påverkas av att min fru är gravid, att jag själv är brevid – och ingen kan förminska den känslan.

Jag minns även hur det var under förra graviditeten, när jag hade bebisen i magen och hur min fru påverkades av och var delaktig i den. Inte bara genom att vi även då gick på alla MVC-besök tillsammans utan genom att hon fick vissa cravings (själv hade jag inga) och genom att hon under de sista veckorna blev så fumlig och snurrig att hon minst en gång i veckan tappade något ömtåligt i golvet eller sjabblade till det på jobbet. (Det blev dyra sista graviditetsveckor, kan man säga…)

Det känns fint, tycker jag. För det handlar inte om att förminska det orimligt tunga fysiska arbete som en gravid person uträttar och genomlider (och som jag är så tacksam för att min fru pallar…), utan om att vänta barn är något vi gör tillsammans, på samma sätt som vi sedan kommer hjälpas åt under förlossningen och därefter ta lika stort ansvar för den lilla krabaten och för föräldraskapet. image Ps. Jag vill verkligen tacka för alla fina och stöttande kommentarer jag fick på gårdagens inlägg! Och vilka berättelser ni delade med er av! Svar till var och en kommer så småningom 🙂

Annonser

6 svar to “Att se graviditeten som något gemensamt”

  1. Fredrik juni 4, 2014 den 11:07 e m #

    Äntligen någon annan som känner sig delaktig i graviditeten utan att vara den som bär barnet, jag vet inte hur många gånger jag sagt saker som ”vi är gravida” eller ”vår graviditet” och sedan känt att formuleringen inte riktigt accepterats.
    Nu är jag inte ensam med att känna den delaktigheten iaf.

  2. presenskonjunktiv juni 5, 2014 den 7:03 f m #

    Jag sa ”vår graviditet” (och ”vår förlossning”), men inte ”vi är gravida”. Det funkade helt enkelt inte i min skalle. Däremot, givetvis, ”vi väntar barn”.

    Och ja, ont i ryggen, humörsvängningar, ont i brösten, cravings (ja, jag talar om de där äckliga, äckliga ölkorvarna som min kropp plötsligt skulle ha).

  3. Kim juni 6, 2014 den 1:09 e m #

    Jag kan känna att det är skillnad på formuleringarna att “vara gravid” och att “vänta barn”. JAG är gravid, min sambo och jag väntar barn. Min sambo har varit otroligt delaktig under hela graviditeten eftersom jag har mått så fruktansvärt dåligt. Hen har fått ta ansvar för allt som har haft med hemmet att göra samt sett till att jag fått i mig mat och att vi kommit iväg på läkarbesök och besök hos BM m.m. Hen har mått dåligt över att jag har mått dåligt men även varit glad och förväntansfull tillsammans med mig. Men hen kommer aldrig att kunna veta hur det känns att vara den som går med konstant illamående 24 timmar om dygnet, att vara den som känner sparkarna inifrån eller att vara den som ska krysta ut barnet sedan.

  4. Anneli juni 8, 2014 den 10:53 f m #

    Det beror väl på hur ‘snävt’ man väljer att se på saken. Och att de som oftast påtalar att det bara är jag som är gravid nästan uteslutande fokuserar på de negativa sakerna, och liksom inte är villig att ‘dela med sig’ när den andra inte kan ‘lida’ på samma sätt. En svår graviditet påverkar ju dock båda parter i stor grad och även om man inte kan dela den fysiska upplevelsen (både det positiva och eventuellt negativa) så hoppas jag att alla ser det som en gemensam fråga ur alla aspekter. Väntan, längtan, planerandet osv.

  5. Anna juni 11, 2014 den 10:16 f m #

    När vi väntade dottern så saknade jag ett ord för vad jag gjorde. Vi väntade barn och min fru var gravid men jag hade velat ha ett eget ord som beskrev min situation som medgravid. För det var ju en så stor och stark och häftig upplevelse för mig att den borde haft ett namn för att visa att det var lika stort för mig som för min gravida fru, om än annorlunda. Det som hon hade jobbigt med var helt accepterat, men det jag hade det jobbigt med fanns inga ord för, det snarare icke-existerade, att det inte riktigt fanns någon plats för mig att dela det största som hänt mig i hela mitt liv- att vänta barn.
    Att det kan vara tungt att vara gravid ja, men det kan vara tungt att vänta barn men att inte vara gravid och därmed stå bredvid och inte få uppleva graviditet och inte räknas med på samma sätt, det talas det inte så mycket om. (Kan lägga till att jag var nöjd med vårt upplägg, med min fru som gravid, men ibland under graviditeten smärtade det till, av känslan av att gå miste om någonting, av budskapet utifrån om att jag gick miste om någonting. Och om jag inte kommer få chans att vara gravid under mitt liv så är det någonting jag kommer att sörja)
    Det är väl en personlighetsgrej också, Min fru hade inget behov av att frossa i sin graviditet, medan jag bloggade, läste gravidböcker om minsta lilla steg i bebisens utveckling, hängde i gravidtrådar i forum etc. (Eller så gjorde jag det som en kompensation, för att få känna mig precis lika delaktig).
    Hursomhelst: GRATTIS till väntade bebisen!

Trackbacks/Pingbacks

  1. Just nu. (Och lite om det där med “andra mamman”). | Annorlunda och helt vanlig. - juni 23, 2014

    […] har läst flera inlägg i olika bloggar på sistone (exempelvis här, här och här) om att vara den “andra mamman” och alltså inte ha fött och ammat sitt barn […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: