Viktigast är att bebishen kommer ut, och det gör den – om tre veckor…!

9 Jun

Så, det där vändningsförsöket i torsdags lyckades inte. I fyra timmar var vi på förlossningen; väntade, ctg-kurvade bebis, min fru fick bricanyl och därmed en massa hjärtklappning, läkaren tog i allt hon hade för att försöka vrida runt ungen, min fru blev yr och illamående och svimfärdig, jag andades för min egen och för hennes skull medan jag smekte arm och baddade panna. Efter återhämtning gjordes ytterligare försök som nästan fick mig att tippa omkull också, bara åsynen av den förvridna magen gav mig rysningar och jag är imponerad av min frus lugn mitt i allt det där.

Tre försök gjorde läkaren innan hon konstaterade att nej, ungen vill inte. Och trots att vi nästan ställt in oss på att det nog inte skulle funka och att det var kejsarsnitt som gällde så kom besvikelsen oundvikligen över oss. En liten stund, i alla fall.

Det är ju så att kejsarsnitt ändå anses ”sämre” än att föda vaginalt. Det är liksom lite ”fusk” och inte att föda barn ”på riktigt”, framför allt enligt personer som själva endast fött vaginalt. Vissa av dessa predikar dessutom gärna om hur oändligt mycket bättre det är med vaginal förlossning, och ja, jag har också varit betydligt mer av den uppfattningen innan – innan jag insett att jag 1. bara ska hålla käften och 2. faktiskt har haft fel. Så konstigt att man ens har åsikter om något man inte har en aning om egentligen. (Minns att jag blev rätt rejält avhyvlad i en diskussion inne hos Lady Dahmer om just kejsarsnitt för något år sedan, när jag sa något ”ytterst välment”, men ni vet med ett sånt där fult och jäkligt onödigt ”men det är ju ändå bättre bla bla bla…”-tillägg. Det fick mig verkligen att backa några steg och fundera vem fan jag var som ens uttalade mig. Nåväl, skönt att man kan bättra sig… Och skönt att det finns folk som säger ifrån.).

Givetvis är en lyckad, lagom utdragen vaginal förlossning som avslutas med skrikande rödrosig baby efter två krystvärkar, ett bara aningen sargat underliv och en moderkaka som lossnar på ett kick säkerligen det ”bästa” sättet att föda och födas på, men hur många vaginala förlossningar ser ens ut så? Det räcker med att prata med människor i ens närhet, eller för den delen läsa om vår förlossningsupplevelse och alla som delat med sig i mitt kommentarsfält för att få lite perspektiv på det där. Vaginalt eller ej, smärtlindring eller ej – inget är en garanti för någonting alls.

Nä, det viktigaste är att barnet kommer ut, givetvis. Samt att det blir väl omhändertaget när det kommit ut, att andningen kommer igång, att den födande får den omsorg hen behöver och allra helst inga omfattande bestående men. På samma sätt som det är viktigast att en spädis får mat som den växer och mår bra av, inte var maten finns förpackad eller hur den levereras.

Och allra viktigast är att när det blir på ett sätt – antingen för att man inte har något val eller för att man själv tagit ett beslut som känns alldeles riktigt – så ska folk runt omkring inte ifrågasätta eller se bekymrade ut, utan stötta istället. Så enkelt är det. Eller, borde åtminstone vara.

Det aningen läskiga i vårt fall är att vi fick tid för snittet på beräknat förlossningsdatum!! Visst, bara tre veckor dit – men alltså… det kan ju sätta igång innan. Och blir det som med Adrian innebär en eventuell vattenavgång att livmodern är fullt öppen bara sju timmar senare. ”Du är mycket ovanlig!” sa vår barnmorska idag, och det har hon ju rätt i, men ändååå. Vi får helt enkelt hoppas att detta är en bebis som vill bakas tiden ut.

Nervösa är vi. För snittet, förstås, men framför allt för… hela grejen. Att få en unge till! Att det ska finnas en bebis här hemma hos oss snart! Åh, jag längtar ihjäl mig, samtidigt som jag är rätt skräckslagen. Har jag ens fattat än? Och kommer jag hinna börja fatta på tre veckor? Puh. image image(Jag = mer skärrad än den gravida.)

Annonser

3 svar to “Viktigast är att bebishen kommer ut, och det gör den – om tre veckor…!”

  1. Hannah Gånge juni 9, 2014 den 8:32 e m #

    Kejsarsnitt är definitivt inget sätt att ”komma lindrigt undan” har gjort en vaginal och ett kejsarsnitt och kejsarsnittet är bra jobbigare och smärtsammare efteråt. Hade panik bara jag skulle nysa eller hosta de första dagarna, gör riktigt ont i snittet 😦 går dock rätt så bra efter ett par dagar. Be en sköterska verkligen visa hur man tar sig i och ur en säng, fick massa tips av en superbra sköterska som hjälpte jättemycket. Gärna en ganska hög säng så är det lättare att ta sig i och ur. Tyckte det var jobbigt att behöva hålla storebror på avstånd åtminstone första veckan så han inte skulle tex klänga på mig i soffan och råka tex sparka mig. Man får hitta sina små knep. Har fler tips 😉 hoppas allt går bra

  2. Emma juni 10, 2014 den 3:51 e m #

    Åååå det där hemska vändningsföraöket! Min fru fick genomgå ett, jag höll på att svimma och lovade mig själv är och då att vi aldrig någonsin igen skulle låta någon av oss genomfå ett! Fy usch och fy, obehagligt!

    Vi fick sedan tid för kjesarsnitt samma vecka som utsatt förlossningsdatum. Dock gick vattnet med ett splash på dagen 2 veckor innan beräknat datum. Snabbt åkte vi in till förlossningen där de bestämde att ”plocka ut” honom innan något värkarbete satte igång. Kl 15.40 gick vattnet och 19.10 hade jag honom skrikande och rödrosig i min famn medan jag satt bredvid min fru som de sydde ihop! Allt gick superfint! Dessutom gillade vi det där med att det blev som en överraskning. Och så sa barnmorskorna att det var bra för bebisen att den själv ville komma ut så den hann bli lite stressad, som vid en vanlig förlossning. Att han var med på noterna även om han kom ut köksvägen. 🙂
    Åh vad mycket spänna de ni har framför er!
    En ny liten människa!
    /emma

  3. Sandra juni 12, 2014 den 11:47 f m #

    Jag har de senaste åren genomgått två vaginala förlossningar utan speciellt mycket hjälp eller stöd eller smärtlindring i svensk förlossningsvård. Skulle jag vara gravid igen skulle jag, med vad jag vet idag starkt överväga planerat kejsarsnitt. Dels för att jag inte vet om jag skulle orka igenom en till förlossning utan hjälp eller stöd i det kaoset som råder i dagens förlossningsvård. För egen del skulle jag kunna föda planerat hemma för att veta att jag får hjälp av en barnmorska i slutskedet. Men för barnets säkerhetsskull skulle jag propsa på planerat kejsarsnitt om jag någonsin ska få fler barn och det ser ut som det gör idag på förlossningsavdelningarna. Det är helt enkelt inte säkert att föda vaginalt på svenska sjukhus just nu. Kejsarsnitt däremot som fortfarande görs av läkare skulle jag inte tveka inför där är det en helt annan koll är min erfarenhet.
    Se bara till att ni får adekvat information om riskerna med olika bedövningar så ni kan välja om det inte finns något medicinskt hinder mot endera metoden. Narkos har sina nackdelar men den vanligaste bedövningen vid kejsarsnitt, en kombo med edpidural/spinalbedövning har även det klara risker. I vilket fall som helst skulle jag aldrig särskilja förlossningssätten. Alla förlossningar är hjältedåd av kvinnan i mina ögon! Lycka till med bebisen! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: