Så vad gör jag?

2 Jul

Jag försöker jobba upp konditionen och löpartekniken igen, efter flera års uppehåll på den fronten. Joggar och springer hyfsat lagom mycket, för att rensa huvudet, för att bli starkare – utan att överdriva eller slita ut mig.
Jag läser böcker, och är just nu inne på den femte romanen sedan semestern började: ”Låt vargarna komma” av Carol Rifka Brunt (rekommenderas varmt!). Det hjälper hjärnan koppla om och koppla av, och så blir det lite till en sport också: Hur många böcker hinner jag läsa innan bebisen kommer?
Jag hittar på aktiviteter med Adrian, promenerar till parklekar och utomhusteater, träffar vänner med barn, leker, tittar på ”Dora utforskaren” och ”långa pinsessan”.
Jag promenerar, långt!, med vänner och ensam. Upptäcker nya kvarter i närområdet.
Jag tänker – och försöker att inte tänka för mycket.
Jag skriver, eller försöker åtminstone skriva, nya texter till ”Det öppna klassrummet”, trots att huvudet inte riktigt fungerar.
Jag njuter så mycket jag bara kan av tystnaden när Adrian somnat eller när han och min fru är ute och hittar på något.
Jag hisnar ibland vid tanken på förlossningen och på framtiden; jag blir livrädd, får ångest, vill gråta och tror att allt kommer gå åt helvete.
Jag undrar vad som ska hända med mig och med oss när bebisen väl har kommit.
Jag undrar hur allt kommer bli. Livet.

Idag är det dagen efter beräknat förlossningsdatum. Min pms är ett extremt påtagligt faktum och de närmsta par veckorna enormt ovissa. Det enda som går att göra är att… leva i det. Och lita på att allt går bra.

I slutändan brukar det ju göra det för de flesta.

Advertisements

2 svar to “Så vad gör jag?”

  1. presenskonjunktiv juli 4, 2014 den 7:12 f m #

    En väldigt privat fråga, som du givetvis får ignorera, eller till och med radera, om jag kliver över någon gräns här:

    Jag är nyfiken på hur ni tänker kring amning den här gången. Tänkte ni dela, eller låta det vara Lisas race? Och jag tänker på det du skrev om att det var så extremt viktigt för dig att amma Adrian för att det var det enda som gjorde dig oumbärlig – kommer du att känna dig utbytbar för lillabroster?

    • Absolut lugnt! Faktum är att mitt ena bröst (det jag kallade ”monstertutten” när jag ammade) har börjat producera mjölk… men vi vet inte än hur vi kommer göra. Det är upp till L känner jag. Hon är kluven. Det jag kände som ammande också var avundsjuka gentemot henne, som fick allt mys och verkade ha så mycket tålamod. Själv var jag BARA maten, och egentligen avskydde jag att amma. Det var mest något jag måste göra, för gjorde jag inte det var jag betydelselös. Så vi får se hur det blir den här gången…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: