Jag befann mig långt ifrån händelsernas centrum igår eftermiddag. Hemma och i säkerhet, med mobilljudet avstängt efter intensiv arbetsvecka. Mina barn på förskolan, deras andra mamma på jobbet, mitt inne i city. Min barnfria helg skulle just börja. När jag fick för mig att titta på mobilen hade hon ringt två gånger, och min mamma i Kalmar två gånger. ”Ring mig!!” läste jag i sms. Jag förstod att något hade hänt.
Planerna för fredagskvällen ändrades drastiskt. I city råddes alla att hålla sig inne, så jag hämtade mina ungar, köpte pizza och godis, tillbringade kvällen i soffan. En tomhet i bröstet, men många tankar i huvudet. Det som framför allt har snurrat nu på morgonen är dock inte tankar av sorten ”ska vi våga röra oss på gatorna nu?” utan oro för något helt annat.
Jag tänker på mina elever, som under hela veckan redovisat sina egenskrivna tal i vårt projekt #talasomking. I onsdags hade vi talarkväll på skolan, dit föräldrar, andra lärare och elever kom för att lyssna på de 28 åttondeklassare som utmanade sig själva lite extra. De stod där, ensamma bakom talarstolen i strålkastarljuset, och talade med inlevelse och mod om något som just de brinner för – och jag tror att vi alla som lyssnade kände hopp om framtiden. Med dessa unga vid rodret kommer vi sannerligen lyckas styra världen åt rätt håll! En nyanländ kille höll, helt utan manus, ett fantastiskt inspirerande tal om sitt största intresse, basket, och om vikten av utbildning. Ett antal elever pratade om sexism, homo- och transfobi och inte minst om rasism.
Jag tänker framför allt på tre tjejer, alla tre bär slöja, och två av dem talade om hur detta faktum väcker förutfattade meningar hos människor. Hur deras existens misstänkliggörs. Och om hur vi alla måste respektera varandra och stå upp för allas lika värde. Den tredje pratade om hur det är att leva i krig. Ett otroligt starkt tal innehållande fragmentariska berättelser om en pappa som gräver upp sin son under sönderbombade väggar, om ett barn som förlorat sin far och sin bror, om föräldrar som kämpar varje dag och hoppas på en ljusning, om ett land som när man blundar är det vackraste av platser – men när man öppnar ögonen, så är allt borta. Hon grät när hon talade, och jag gråter nu. För jag tänker på dem, på så många av mina elever, som vet att deras utseende, deras tro, deras sätt att prata väcker misstankar och till och med hat. Och jag tänker på alla andra – så oändligt många!! – oskyldiga människor här i Sverige, som nyss lyckats ta sig hit från krigsdrabbade länder, eller som bott här i kanske hela sitt liv och som nu, än mer, kommer att anses som en fara, ett hot. Bara för att EN galen människa, som kanske råkar vara född utanför Sverige, har gjort något oförsvarligt och vidrigt. Vad har han med alla dessa oskyldiga, helt vanliga människor att göra? Vad? INGENTING.
Och ändå läser jag på Facebook och twitter SD-anhängares uppmaningar om att vi ska öppna ögonen och se vad som pågår, att vi ska tänka till inför nästa val. Ja, ni behöver vakna och tänka till.
Vi står alla maktlösa när något sånt här händer. Men varför i hela världen skulle någonting bli bättre av att intensifiera hatet mot flyktingar, invandrare och rasifierade?
Det vi behöver är en jäkla massa kärlek. Ta hand om varandra. Stå upp för varandra. Det låter klyschigt så in i helvete – men det är ju sant.
Jag citerar Elaine Eksvärd: ”Välj inte hatet idag. Koncentrera det mot en person – terroristen. Och om det är ett folkslag du ska hata så låt det inte vara en slöja, hudfärg eller icke-ariska personer. Låt det vara en grupp som du koncentrerar ditt hat till – terroristerna.”
Sanna Mac Donald 
Kommenterat