Dåtidens lagar blir nutidens normer, eller: Ingenting försvinner, allt finns kvar

15 Jan

Jag tvingade mina barn att lyssna på den gamla kassetten till sommarlovsprogrammet ”Tippen” häromkvällen, strax efter att de nästan hade kommit till ro och skulle somna. Istället låg vi i sängen och sjöng och dansade, och jag undrade för ett ögonblick vad fan jag sysslade med. Jag älskade ”Tippen” när det gick på tv, och spexade ofta till deras finallåt på roliga timmen i skolan. Teater var min ena stora passion då, att skriva var den andra.

Ingenting försvinner, allt finns kvar.”

Ja, så är det ju. På många sätt. Av godo och av ondo.

Varje gång det slår mig – och ja, det slår mig minst två-tre gånger om dagen – att just jäklar, jag har gett ut en bok, då pirrar det till i magtrakten. Herregud, jag är författare! Och en del av pirret handlar om den där sju, åtta, nioåriga Sanna som drömde om att bli just författare. Och så den tolv, tretton och fjortonåriga Sanna, som faktiskt var en riktig stjärna på att skriva. (Inklusive en sjukt störig elev, som utöver att hon/jag lämnade in skrivuppgifter på löpande band ca en månad före deadline och därmed satte lärarna i extra arbete, också var dödligt och ytterst explicit förälskad i svenskläraren…)

Nu är hon författare, den där ungen. Den där svårmodiga, efterhängsna, ständigt skrivande tonåringen.

Och på tal om förälskelse, då. Jag var så fruktansvärt kär i min svensklärare. Det var kittlande, spännande och alldeles vansinnigt skitjobbigt. 1. Hon var min lärare. 2. Hon var tjej. Långt ifrån okej. På 90-talet i Kalmar fanns inga homosexuella, det var ju bara jag. Och ändå var det 90-tal, inte 70-, 50- eller för den delen 30-tal.

I min roman ”Om allt vore annorlunda” förälskar sig två femtonåriga barnhemspojkar i varandra. Utan att avslöja för mycket så kan jag säga att deras kärlekshistoria är väldigt fin. Hoppfull och härlig – men med ett ständigt överhängande hot. För fram till 1944 var homosexualitet kriminellt i Sverige, och mycket bättre blev det sannerligen inte efter 1944 då man istället klassades som sjuk. Psykiskt sjuk.

Om något är sjukt, så är det den: Sjukdomsstämpeln på de finaste känslor en människa kan ha, uttrycka och uppleva.

Många tror och tycker att allt är så mycket bättre idag. Eller: Att det rentav är bra. Att det till och med har gått för långt? Giftermål och barnskaffande och Pridefestivaler i varenda liten håla runt om i landet – hallå, ska dom komma här och ta över eller?!?!? Eller ”favoriten” bland kommentarer som jag ibland möter när jag föreläser om normkritik: ”Är det inte på väg att bildas en ny norm nu, där det är homosexualiteten som blir det normala?”

Oh well. Förhoppningsvis är de som tänker så trots allt rätt få.

Men vad jag skulle komma till: Romanens andra huvudkaraktär är en fyrtioårig kvinna som lever idag, på 2000-talet. Hon är gift med en man och har två barn, villa och ett inrutat men välfungerande liv. Sommarsemestrar, rullande helgplaner, städade middagar med vänner som lever liknande liv. Den hon älskar är dock inte sin man, utan en tretton år yngre kvinna.

När jag skrev min roman funderade jag mycket över vilken orsak som skulle finnas till varför kvinnan – Anna, heter hon för övrigt – väljer att stanna med sin man. Om hon älskar Tove, varför i hela friden väljer hon att leva kvar med Mattias? Det är 2019 (tja, 2017 i romanen), vi lever i ett fritt land, hon är vit och medelklass och vad fasiken har hon att ens fundera över?

Tänkte jag. Tills jag slutade tänka så mycket, för egentligen hade jag ju svaret. Eller, svaren. För de är ganska många.

Nej, jag ska inte avslöja för mycket om bokens handling för jag vill faktiskt att ni läser den själva. Men en viktig grej som jag vill säga är att vi faktiskt inte är ”där” än. Lagarna för vem man tillåts vara, älska och skaffa barn med må ha ändrats, men normerna hänger kvar. Och med dem rädslorna. Omgivningens förväntningar, reaktioner, frågor, misstro, ogenerade nyfikenhet… ja, en massa saker.

Min bok handlar dock egentligen inte om ”homosexualitet” som tema. Absolut inte, skulle jag säga. Den handlar om kärlek och relationer. Om lögner och svek. Om mod. Rädslor. Att stå upp eller att backa. Annas största rädsla handlar förmodligen inte ens om att ”komma ut”, utan om en massa andra saker.

Men, min förhoppning är ändå – eller på grund av ovanstående – bidrar till en fortsatt framåtrörelse i folks medvetanden. Om inte annat för att vem som helst kan beröras, röras och kanske känna igen sig. En del lärdomar och insikter kommer på köpet, tror och hoppas jag, men framför allt vill jag nog få visa och gestalta att något som under så lång tid ansågs otuktigt, fult, perverst och sjukt faktiskt bara handlar om… känslor. Och någonstans där tror jag att förändringens kraft och möjligheten till samhällsutveckling är som störst: När det som anses, eller har ansetts, avvikande bara får vara, och får vara en del av något större (och något betydligt viktigare och mer intressant än ett kön?!).

Ingenting försvinner, och givetvis är det bra att minnas och påminnas om skit som har funnits och fått pågå – i våra egna liv och i samhället – för det är ofta skiten vi lär oss något av och som, för att använda en sliten klyscha, gör oss starkare. Men det får bannemej stanna vid det, vid lärdomarna och kunskapen om.

Ikväll spelar jag för övrigt inte några gamla barndomsdängor i sängen, och min son har dessutom redan somnat här intill. Istället tänker jag ligga här och försöka ta in det magiska i att ha skrivit en bok som andra läser. Länge trodde jag att min förmåga att skriva berättelser hade gått upp i rök och försvunnit, men tänk, den fanns faktiskt kvar. Den finns.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: