Det finns litteratur och så finns det hbtq-litteratur – eller?

2 Feb

När jag är i Tyskland, vilket händer minst en gång per år, vill jag alltid släpa med mig böcker och filmer hem. Dels är jag tysklärare och därmed omåttligt förtjust i språket, och dels vill jag för personlig del hålla mig lite uppdaterad. Och när jag där och shoppar är jag tacksam över att både bokhandlarna och elektronikbutikerna har skrivit ut ”Queer” som en egen kategori. Det är nämligen alltid där jag letar först.

”Vadå, läser du bara hbtq-böcker och ser på flatfilm?” frågar folk mig ibland och tycker att jag är ensidig och en smula inskränkt. Eh, nej, svarar jag, för skulle jag göra det hade jag inte kunnat plöja omkring 60 böcker förra året eller för den delen sett på film så pass ofta som jag gjorde och gör. Utbudet är inte direkt gigantiskt när man söker efter något som bryter mot normen.

”Själv då?” vill jag sedan fråga. ”Läser du bara heteroböcker och ser på heterofilm?” Svaret från samtalspartnern är förmodligen ”ja”. Eller, snarare ”nej, det tror jag inte” för ytterst få skulle se, tja, Ferrantes Neapelkvartett, Stina Jacksons hyllade debut ”Silvervägen” eller typ ”Tatueraren i Auschwitz” som heteroböcker. Det är litteratur, bara. Generationsromaner, deckare, historiska skildringar – trots att de allihop i mångt och mycket kretsar kring heterosexualitet.

Men det är ju så normen fungerar. Det som anses normalt, benämns inte. Det som anses normalt, det hamnar inte i fokus. Det bara finns där och breder ut sig och tar plats, men det läsaren eller tittaren fokuserar på är allting runt omkring. Historien, känslorna, karaktärernas utveckling, manuset, språket… Ja, ni fattar. Etiketter sätts endast på det som antingen anses viktigt (och vilken genre en bok tillhör kan ju vara ganska viktigt att meddela) eller på det som sticker ut eller avviker från normen. Den som tillhör normen, i något eller i flera avseenden, finner identifikation överallt, utan att alls behöva leta. Den behöver heller aldrig, om den inte vill, ta del av kultur där det normbrytande står i fokus.

Som sagt kan jag ibland vara tacksam för att det just jag söker har fått en särskild etikett eller en egen hylla, men i grunden är jag ytterst skeptisk – inte minst nu, efter att min roman har getts ut.

För, vilket är egentligen syftet med att hbtq-kategorisera böcker? Och vem bestämmer när en viss bok (ja, nu släpper jag filmerna, de inbegrips i samma resonemang) ska kategoriseras som just ”hbtq-litteratur”? Är det antalet hbtq-personer i boken som avgör? Är det huvudpersonen som ska vara hbtq-person, eller kan det räcka att det finns en granne som är flata/bög/bi/trans/queer? Och om vi vänder på det: Hur många heterosexuella cispersoner behöver en bok innehålla för att den ska klassas som en hetero… sorry, ”vanlig” bok?

För att återknyta till mig själv och till min roman ”Om allt vore annorlunda” – hur vill jag att den kategoriseras? Som en roman, förstås. På samma gång som jag själv ibland taggar inlägg om den med #hbtq och #hbtqlitteratur, och jag vill mer än gärna åka runt på exempelvis Pride-festivaler och prata om boken. Men jag tänker att också det har med normen att göra, för det går liksom inte att inte förhålla sig till den. De som har läst min bok vet att den gestaltar känslor och relationer som vem som helst kan känna igen sig i, oavsett exempelvis sexuell läggning. Förälskade har de flesta av oss varit, och säkerligen i någon som vi inte borde. Varit rädda och känt skam har vi också gjort, och vi alla kan fyllas av ånger och längta efter att våga, efter att lämna, efter att börja om. Men samtidigt så belyser min roman hur det var att leva som homosexuell medan det fortfarande var olagligt, och den belyser hur dåtidens lagar fortfarande lever kvar i form av normer – något som är viktigt att både benämna och prata om.

Och någonstans här kommer jag fram till min poäng. Åtminstone alldeles strax.

Jag tror att syftet med att kategorisera exempelvis litteratur som ”hbtq-litteratur” delvis handlar om att hbtq-personer lättare ska kunna hitta den. För även om alltmer litteratur – och kultur överlag – är normmedveten och normvidgande, så har vi långt kvar och det betyder väldigt mycket för vem som helst att få läsa om någon som går att identifiera sig med, som delar samma erfarenheter som en själv. Men, jag tror att det ännu större syftet är att den som inte är hbtq-person ska kunna undvika att köpa just den där boken eller hyra den där filmen. Om inte annat, så är risken stor att det är så det blir. Som normperson går det att välja bort, för urvalet är stort nog ändå.

När jag föreläser om normkritisk pedagogik pratar jag både om att okommenterat inkludera det normbrytande OCH om att synliggöra och prata om normen. För så länge samhället är ojämlikt och så länge som diskriminering, förtryck, hot och våld mot minoriteter och normbrytande grupper förekommer, så kan vi liksom inte låtsas som ingenting.

…och därmed vill jag att min roman både ses som vilken skönlitterär berättelse som helst OCH som en skildring av under vilka omständigheter hbtq-personer (eller, homosexuella i det här fallet) har levt och i vissa fall fortfarande lever. Men helst av allt blir det senare – de eventuellt nya kunskaperna, insikterna och den ökade förståelsen – framför allt en bonus, utöver det att man finner engagemang, intresse och rycks med i själva historien. För jag är övertygad om att det är så förändring kan ske på riktigt.

Var jag tydlig nog nu?

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: