Alla har en identitet – även den som följer normen

18 Maj

Självklart behöver vi i skolan belysa diskriminering, hat och hot mot hbtq-personer, personer med rötter i andra länder, funktionsvarierade och andra som bryter mot normen. Och självklart ska vi aldrig (aldrig!!) låta kränkande uttryck passera obemärkt, och inte heller blunda för det faktum att exempelvis unga hbtq-personer generellt mår sämre än heterosexuella cisungdomar. Vi måste prata om det. (Det är så självklart att jag inte borde behöva säga det – men tyvärr är det inte så självklart för alla.) Och ibland finns förstås även fog för att prata om respekt, acceptans – till och med tolerans (bara vi ifrågasätter maktaspekten i begreppet och diskuterar vem det egentligen är som ”kan” tolerera vem).

Men. Jag tror, att om vi vill nå en förändring i grunden och på sikt få bort maktobalans och hierarkier människor emellan, så är det absolut nödvändigt att samtidigt utveckla vårt främjande arbete. Det arbete där fokus inte ligger på att enbart belysa allt som är fel, orättvist, ojämlikt, skadligt utan där vi istället avdramatiserar och inkluderar olika perspektiv, identiteter, personer och grupper utan att gör någon grej av det. Eller, om vi ska göra ”en grej”, att vi lyfter fram positiva, stärkande saker.

Just nu håller mina åttor på att skriva resonerande texter om identitet, sexualitet och relationer. De har arbetat med dessa teman ur en mängd olika perspektiv både i SO:n och i svenskan. I svenskan har vi läst noveller och romanutdrag som belyser kärlek mellan personer med olika religion, kärlek mellan gamla människor, att bli förälskad i en bästa kompis och att leva som homosexuell medan det fortfarande var olagligt. Vi har även läst och diskuterat en novell om ett sexuellt övergrepp.

Igår diskuterade vi hur en identitet skapas, utvecklas och förändras – utifrån olika aspekter (eftersom den slutliga skrivuppgiften handlar om just detta). Hur påverkas och definieras vår identitet av varifrån vi kommer? Av vår tro? Av familjens värderingar? Av samhället och tiden vi lever i? Förväntningar, normer, lagar? Sociala medier? Vår könsidentitet och vår sexualitet?

Det är oerhört lätt att i sådana samtal fastna i det som skaver, bryter ner och förstör. Att det liksom är ”avvikelserna”, de negativa erfarenheterna och begränsningar från familj, religion, normer, taskiga vänner som formar oss och i grunden utgör det som blir vår identitet. Och såklart, vi påverkas ju massor av det som är tungt och svårt! (Påminner om vad jag skrev inledningsvis!)
Men vad är det som stärker oss då? Hur kan till exempel en stark gudstro göra en trygg och fri? Hur kan en normbrytande könsidentitet göra oss starka? Hur kan en turbulent barndom, en utmanande funktionsvariation eller erfarenheten av en svår sjukdom få oss att växa?
Detta är också intressant att prata om. Och viktigt, tror jag.

För att inte tala om hur vi påverkas av att vara bara helt… vanliga (om nu någon är det)? Att vara vit, född i Sverige och boende här. Ha sammanboende föräldrar som är schyssta mot varandra och sina barn. Att vara cisperson och hetero, ha bra vänner, en skolgång utan större hinder… Är dessa personer opåverkade? Har de ingen identitet? Jo, såklart. För vi alla formas ju av något – oavsett om vi följer eller bryter normen, oavsett om vi glider hyfsat lätt genom livet eller om vi stöter på hinder.

Här har vi ett ypperligt tillfälle att vrida och vända på olika aspekter av livet utan att utmåla det ena eller det andra som bättre eller sämre, svårare eller lättare. Att dels belysa hur normen påverkar alla, inklusive den som följer normen. Och dels att avdramatisera det som så himla ofta enbart lyfts fram som försvårande, annorlunda och jobbigt.

Igår var det för övrigt IDAHOT, internationella dagen mot hbtq-fobi. För ja, som redan sagts, det ÄR ett stort problem att så många hbtq-personer fortfarande förföljs och hotas till livet på många håll runt om i världen. Och att unga hbtq-personer här i Sverige mår sämre än heterosexuella cisungdomar, och att många under flera år, kanske hela livet, håller tyst om vem de är kära i eller vilka de egentligen är. Självklart.

Jag tror dock att vi ibland måste angripa frågan och problemen som finns från ett annat håll genom att, tja, inte bara prata om att det är problematiskt (utan att för den skull landa i att ”kön spelar ingen roll” eller ”det är oviktigt vilken hudfärg vi har” för sorry, så ser det ju inte ut… än).
Men till syvende och sist är vi alla liksom bara människor. Jag, till exempel, är homosexuell (tja, så skulle väl andra definiera mig i alla fall, eftersom jag bara har haft relationer med kvinnor) och mitt liv är till största delen rätt alldagligt. Självklart beror det på att jag exempelvis bor här i Sverige, att jag är vit, sekulariserad kristen, har ett jobb med hyfsad lön osv osv osv. Men ändå. Även om jag har tampats mot folks fördomar, mot kränkningar och rädslor för kränkningar, mot min egen psykiska ohälsa så finns det så mycket annat som definierar mig MER än just det faktum att jag råkar ligga med kvinnor. Samt också, vilka fördelar och positiva saker min sexuella läggning (gud vad jag avskyr det ordet – men det tar vi en annan gång) har fört med sig och därmed format mig på ett stärkande sätt.

Det är inte fel att se saken från det hållet ibland också. Att dels benämna det normbrytande som en av många bitar av en identitet, att dels lyfta även det positiva samt – förstås – att påminna sig om att den som i många avseenden följer normen också är påverkad och formad. För om vi inte belyser det, så fortsätter ju normen stå där högst uppe på toppen, orörd, onåbar, som ett slags eftersträvansvärt ideal.

Eller?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: