Archive | bekännelser & annat egocentrerat RSS feed for this section

Jag har inte försvunnit…

26 Jun

…men definitivt tappat gnistan en aning. Skrivargnistan, alltså. Engagemanget för feminism, politik, genusdebatt. Jag orkar inte alls just nu, om jag ska vara ärlig. Titt som tätt läser jag Fannys blogg, When darkness falls, Lady Dahmer, Oxhen, Mondokanel – tänker att hm, det där kanske jag borde spinna vidare på. Men sedan rycker jag på axlarna och släpper den tanken. Mitt huvud, hela min kropp är fylld av någonting annat, och jag gissar att ni vet vad.

Idag var vi på inskrivning på förlossningen inför nästa veckas planerade kejsarsnitt. Jag har velat bocka av den där punkten i almanackan rätt länge nu, bara för att allt ska bli mer verkligt och för att oron inför förlossningen och bebisens ankomst ska lägga sig en aning. Träffa barnmorska, obstetriker, narkosläkare och sedan vara redo – så redo som det går att vara (ungefär en trea på en tiogradig skala…).

Bara några få dagar återstår, och det är inte heller omöjligt att ungen bestämmer sig för att komma ut redan under helgen. Helt vansinnigt? Att det sker så snart? Vi fick för övrigt frågan idag om vi ville ha barn en dag tidigare, då de fått en lucka i schemat. Erbjudandet var lockande, tyckte framför allt min fru, men vi avböjde då det kändes onödigt att bebisens födelsedag och vår bröllopsdag skulle sammanfalla – nu när vi faktiskt har chansen att bestämma.

Adrian har fått en docka att ta hand om såhär dagarna före syskonets ankomst, och det är verkligen med stor omsorg han sköter sin bebis; han bäddar ner den under täcket i saccosäcken, han läser sagor för den, han badar den och han ber oss hålla koll på den när han måste springa och hämta något i ett annat rum. Till och med till förskolan har den fått följa med, och det resulterade i en stor kris i morse när ett annat barn slog till bebisen. Överlag har han varit… känsligare, och det råder ingen tvekan om att han funderar mycket på det här med att få syskon. ”Bebisen kommer slå och putta mig”, sa han ikväll när jag hade honom i knät, och jag lugnade honom med att bebisen inte kommer kunna göra mycket alls mer än att skrika. Däremot, sa jag, kommer den behöva mycket hjälp – till exempel av sin storebror.

Jag undrar verkligen vad som rör sig där inne i huvudet på honom och hoppas innerligt att allt kommer flyta på väl. Själv är jag mest orolig för sömnbristen, men ser fram emot barnvagnspromenader och att se kärleken barnen emellan växa fram så småningom.

Men. Hisnande är det, det erkänner jag mer än gärna. Det är fasen mer krävande – psykiskt alltså – att vara brevid än att vara gravid. Som gravid hade jag kontrollen, och även om det var för jävligt många gånger så hände det liksom i min kropp. Nu är allt bara så… ovisst.

Fem dagar kvar. Ni får hålla tummarna – och stå ut med sporadiska, mer eller mindre ointressanta uppdateringar från mig den närmaste tiden.imageimageimage

Nedräkning

21 Jun

Tio dagar till bebis. Semester sedan fyra dagar och min hjärna och kropp är fortfarande ”durcheinander” i brist på ett lika pricksäkert svenskt ord. ”Huller om buller”, ”kaos” eller ”upp och ner” kanske kan funka som nästan passande översättning.

När min fru började prata om molvärk härom morgonen fick jag fullständig panik, likaså i morse när hon förkunnade att det värkte i magen. Nej! Inte redan! vill jag utropa och undrar hur fan detta ska gå. För två-tre veckor sedan var det bara längtan. Jag ville ha den där bebisen i min famn NU och det här med att vara ”redo” fanns inte på samma sätt i min tankevärld. Sedan fick vi ett snittdatum, sommarlovet närmade sig och det började röra sig där inne i huvudet och i kroppen. Delvis tror jag helt enkelt det handlar om att min hjärna så intensivt ställt in sig på Just Det Datumet, nu när vi fått ett. Och med tanke på att vi fick ett så jävla sent datum är det högst möjligt att bebisen ändå vill ut tidigare.

Det sker en krock i mitt huvud. Och jag känner mig som värsta tonåringen, eller som min fördom om en heterosnubbe: Jag måste ut. Träffa folk, dricka alkohol, springa varannan dag. ”Passa på.”

Och så erkänner jag alltihop här också. Varsågoda! Att skriva av sig brukar dock hjälpa lite, få ur sig tankar för att kunna få syn på dem och därefter förhålla sig på bästa sätt. Även om jag skäms enormt över min växande nervositet och den stundvisa viljan att bara dra iväg så gissar jag att det är hyfsat… normalt? Eller? För innerst inne vet jag ju att jag är jag när det gäller. Det är bara ovissheten som skrämmer, och att vänta på att bli förälder utan att ha en unge i magen är jävligt ovisst. Jag vet inte hur det känns i hennes kropp, hur nära en förlossning det faktiskt är. Jag är (än så länge…) pigg nog att orka ge mig ut på tidiga löpturer och ta en öl om andan faller på. Förra gången, när bebisen låg i min mage, orkade jag ju liksom ingenting. ”Njuuuuut!!!!” ropade folk i min närhet, ”passa på och sooooov!!!!” och jag bara: ”Är ni dumma i huvudet???” Som höggravid är det inte lätt att njuta – det går fan inte ens att vila på grund av det eviga sparkandet där inuti, varannan kvart-kissandet, tyngden, värken, svullnaden…

Nu däremot. Nu kan jag ”njuta” i betydelsen sova på natten, egen tid och fräsch skalle och jag gissar att det är det min kropp tycker att jag ska ta tillvara på. Även om det givetvis blir en hel del njuta sedan också, när bebisen kommit – fast på ett annat sätt. Och som icke-födande hoppas jag innerligt att jag kommer bli en betydligt mer tålmodig och lugn förälder än jag var förra gången. Det borde ändå bli så, tycker jag. (Jag kanske borde läsa om min egen krönika i Nära barn igen, där beskriver jag breviditetens fördelar ganska bra…)

Vissa av er kanske tycker att den här bloggen börjar bli förbannat enahanda, men ser ni, det får ni ta. Det är sommar, jag ska bli tvåbarnsförälder – det är som det är. Funderar dock på om jag skulle dra till med en frågestund inom kort för att tvingas skriva om och tänka på lite annat också? Som Ett tigerliv gjorde häromdagen. Fast då måste ni lova mig att ni frågar saker, det blir så pinsamt annars… Jag tänker på saken och återkommer i frågan.

…och till sist: Hoppas att ni hade en angenäm och inte alltför kall midsommar! För oss blev det en tidig men väldigt trevlig kväll med fina grannarna, inklusive nubbe och allt. Adrian bangade midsommardansen som alltid, men vad gjorde det? Han gillar, liksom jag, att stå i centrum – men det ska vara på hans villkor.imageimageimage

Jag som inte ens vant mig vid att vara förälder

19 Jun

Det har verkligen slagit mig nu, hårt och rejält: Att vi ska bli föräldrar igen. Att jag snart är tvåbarnsförälder.

Jag som inte ens har fattat att jag är enbarnsförälder, som dagligen fortfarande förvånas och förundras över den fantastiska lilla krabat som studsar runt hemma i vår lägenhet.

Jag inser att det gör mig rätt… döskraj alltihop, och jag måste påminna mig själv om att det kändes precis såhär förra gången också. Eller inte exakt, men jag minns hur jag två-tre veckor före beräknat förlossningsdatum började tvivla på att det här med föräldraskap var något för mig. Jag ångrade mig, undrade vad fan vi gett oss in på.

Och den första tiden som förälder var ju faktiskt ett rent helvete. Jag saknar inte Adrians första tre månader ett endaste dugg, de känns bara som en lååång period av ångest, orkeslöshet, oro, frustration och otillräcklighet.

Vi ska liksom in i den där skiten igen. Hur tänkte vi? Hur fan kommer det gå?

Men så sansar jag mig en aning. Påminns om att just det, förra gången hade vi aldrig gjort det där förut. Jag bar med mig mängder av förväntningar om hur det borde kännas att bli förälder. Jag hade mammas berättelser om hur de skötte mig som bebis i bakhuvudet, fick för mig att rutiner så tidigt som möjligt var superviktigt, räknade amningstillfällen, trodde att varje jobbig gråt- och skrikfas skulle vara i evigheters evigheter.

Nu vet jag bättre. Vi båda vet bättre. Vi räknar inte med att dansa omkring på ett stort fluffigt rosa kärleksmoln de första tolv veckorna – tvärtom. Visst ”räknar” vi (eller hoppas åtminstone) att förlossningen kommer gå bra, att såret kommer läka och ungen kommer vara frisk och stark, något annat går ju inte ens att förbereda sig på i förväg – det blir som det blir i så fall, och förhoppningsvis klarar kroppen och psyket det. Men om allt går som det helst bör, då har vi i alla fall några strategier för att få allt att funka.

Sovandet – jag och Adrian i ett rum, min fru och bebisen i ett.
Dagarna – vi turas om att tillbringa tid med barnen, oftast blir det kanske jag och Adrian som flyr hem till någon/på utflykt (bjud hem oss!) men vi hoppas också att det kommer funka att jag drar ut på barnvagnspromenader mellan matningarna, så att Adrian och andra mamman får mysa lite, se på film och äta godis.
Umgänge – jag vet att framför allt mitt behov av sociala kontakter med andra vuxna, av träning, av space, av sömn är enormt, och detta måste lösas på olika sätt. Annars blir jag knäpp och allt går åt skogen.

Så. Strategier finns. Men ovissheten om hur det blir är total, och det skrämmer mig som fan. Tänk om vi inte fixar det? Tänk om jag inte fixar det?

Hur som helst. Idag spenderar jag tid med mig själv. Jag har sprungit fem kilometer, jag har köpt en tröja, jag sitter i skrivande stund på café och har påbörjat en ny tysk lesbisk roman. Jag försöker andas. Peppa mig själv. Rensa hjärnan från jobb (det känns fortfarande vemodigt?) och blicka framåt. In i ovissheten. Förbereda mig på att kasta mig ut, hålla tummarna, blunda och hoppas på det bästa.

Vad tänker ni, är jag knäpp? image

Ett rätt okej liv, helt plötsligt

18 Jun

Om knappt två veckor ska vår bebis plockas ut, om hen inte vill ut tidigare. Där råder minst sagt blandade känslor, både hos mig och den gravida. Hon är tung och trött och rastlös, vi båda längtar efter ungen samtidigt som jag känner att det vore rätt skönt att sluta jobba först (sista arbetsdagen idag), hinna storstäda här hemma en sista gång före förlossningen och spendera egen tid med blivande storebror. Samt även: Hinna andas.

Men sånt går ju inte riktigt att bestämma. Ungen vill ut när ungen vill ut.

Det har varit hektiska dagar och veckor, mycket jobb och liv i ett enda virrvarr och på samma gång som det gör mig trött så känns det ganska bra. Som jag sa till min psykolog sist jag var där, då vi mest satt i varsin fåtölj och småpratade: Jag hinner ju inte ens ha ångest!!

Bra det i och för sig. Hoppas bara inte – breviditeten till trots – att jag drabbas av förlossningsdepression plötsligt, det skulle ju vara extremt typiskt mig. Dessutom känns det som att vi haft väl mycket flyt den senaste tiden, eller? Vågskålen…

Jobbet, ja, det trivs jag verkligen med. Så pass bra att jag egentligen utan att blinka (nästan) skulle kunna tänka mig att jobba fyra veckor till. Fattar ni? En vinter fylld av utmattning och depression, en omvälvande och rejält energikrävande början på nytt jobb, först halvtid och därefter heltid – och nu känner jag igen mig själv igen. Härliga elever, skitbra kollegor, stabil och lyhörd ledning. Jag ser redan fram emot augusti.

…men i augusti kommer allt vara nytt och helt annorlunda. Ju närmre det kommer, desto mer overkligt känns det – konstigt nog. En bebis. Ett litet liv. En gigantisk drös sömnlösa nätter och en aldrig sinande molande oro för allt som skulle kunna hända…

Kanske är det bäst att bara ta allt som det kommer. Klyschigt, men vettigt. Bebisen ska ut, storebror ska vänja sig, såret på min frus mage ska läka. Jag tänker mig en sommar fylld av småutflykter här i närheten, promenader och parkhäng. Och så Stockholm Pride, där jag ska medverka i tre programpunkter. Förhoppningsvis en tripp söderut precis innan det är dags att börja jobba igen.

Ack, ovissheten…

Vad ska ni göra i sommar?imageAdrian i Malmö förra sommaren. imageSnigelspaning i Kalmar.imageUpptäcktsfärd i närområdet, även detta förra sommaren.image…och så jag.

Minnen från en förlossning som inte riktigt räknas

3 Jun

I den här texten beskriver jag det jobbigaste med min förlossning. Om du är känslig och/eller höggravid kanske detta inte är vad du vill läsa just nu. Eller så är det det.

Jag skulle egentligen skriva ett inlägg om vårt lyckade homeparty med Victoria Kawesa, vilket ägde rum igår kväll. Men så var vi på förlossningen i morse, alltså inte för att föda utan för att få information inför födandet tillsammans med andra regnbågsfamiljer. Vi vet ju redan allt egentligen, och jag blir alltid så provocerad när det pratas om hur lång en latensfas ”är” för en förstföderska, hur en förlossning ”startar” för en förstföderska, när man ”ska” åka in till förlossningen som förstföderska. Som om det vore en sanning, liksom. Självklart var jag tvungen att lägga mig i, jag kunde bara inte annat: Det kan visst starta med hastig vattenavgång och värkarna kan visst komma igång direkt. Man måste kanske visst åka in långt innan barnmorskan i växeln ”tillåter” en att göra det. Och så vidare. Fan. Det ser olika ut! Varje förlossning är individuell!!

Värst av allt var dock det här: ”Sedan kommer bebisen och då lägger man upp den på bröstet!” Sedan kommer bebisen. Och då lägger man upp den på bröstet. Inget tillägg, inget ”om allt går bra”, inget ”oftast blir det så”. Bara fakta. Så blir det.

Och jag kunde inte hålla mig. Ångesten liksom bara sköljde över mig, vällde upp genom kroppen:
”Fast så blir det ju inte om bebisen kommer ut och inte kan andas”, hörde jag mig själv säga.

Jag skämdes så fort jag hade sagt det. Det kändes som att jag förstörde stämningen. Sa något som jag inte borde säga. Men jag önskar ju så innerligt att någon hade sagt det till mig!! Under graviditeten, under förlossningen, när krystningen drog ut på tiden, när de bar iväg den där blåa, livlösa klumpen som just klämts ut ur mitt underliv. Men det är som om det där ska vara nån slags hemlighet. Något det inte bör pratas om. ”När bebisen väl kommer ut, då släpper all smärta! Då känns det värt det! Då glömmer man hur ont det just gjorde!” eller ”Krystningen är den bästa fasen! Då känner man sig aktiv, då kommer belöningen snart!” Hur ofta hör man inte detta? Visst, för många är det säkert så, men inte för alla. Långt ifrån.

När jag tänker tillbaka på min förlossning, vår första förlossning, så vill jag fokusera på allt det positiva. Hur vattnet gick bara poff! klockan 00.00, hur värkarna kom igång direkt och hur bra det gick att slappna av och andas sig igenom värkarna. Jag vill tänka på fina, gotländska Jesper, barnmorskan som tog hand om oss när vi kom in till förlossningen, när jag fick bada och så jävla tappert fortsatte andas mig igenom värk efter värk. Jag vill också tänka på allt jävlar anamma som drev mig att byta position femtioelva gånger för att det stora barnet skulle tränga ner genom mitt smala bäcken, hur jag kämpade och krystade i fanimej nästan tre timmar, utan att ge upp. Jag vill tänka på det fantastiska stödet från min fru och vilket bra team vi var.

Det vill jag tänka på.

Men hjärnan vill annorlunda. Minnet i kroppen vill annorlunda. Så istället landar jag i att tänka på stunden då krystningen till sist resulterade i att den där bebisen kom ut. Barnet som inte alls såg ut som ett barn, utan som något stort och blått och stelt. Den där slippriga känslan var nog den värsta jag har känt, så fruktansvärt obehaglig att jag ryser när jag tänker på det. Och sedan förtvivlan när den där blåa, livlösa klumpen bars iväg, fort som bara den. När min fru försvann ut ur rummet tillsammans med barnmorskan. När jag upptäckte att hela sängen var överfylld av blod, och de sa till mig att det var ”helt normalt”. När jag ropade efter dem ”lever den?” och jag fick det korta svaret ”klart den lever!” När en annan läkare kom in och började sy ihop mig och de missade att bedöva överallt, när den förlösande barnmorskan utbrast ”jag ser inget för allt blod!” och jag undrade vad fan som hade hänt där nere egentligen.

Och var det värt mödan? Nej, det kändes inte så. Jag kände mig så jävla förödmjukad och förnedrad och så snuvad på belöningen. Det blev inget barn, det blev ett kyligt bemötande och någon som sydde ihop mitt brustna underliv med alldeles för lite bedövning.
När bebisen bars in till mig orkade jag inte ens hålla den och det sörjer jag fortfarande, det också. Att det inte finns någon riktigt fin och rosafluffigt lycklig familjebild på oss, på mig, min fru och den nyfödda Adrian.

Skit är det. Och jag vet att det är som det är och allt sånt. Jag vet att jag i jämförelse med många andra hade en bra förlossning. Jag vet att jag är lyckligt lottad som begåvats med världens finaste lilla unge. Men det hjälper liksom inte. Undrar om det någonsin kommer läka?

Besöket på förlossningen idag var kort sagt jobbigt. Grät gjorde jag hejdlöst, att se akutrummet dit de förde vår lilla nyfödda var bara så vansinnigt känslosamt och jag fick stänga av helt då vi var inne i ett förlossningsrum och blev visade utrustningen. Samtidigt antar jag det var ”nyttigt”, att all ångest kom nu istället för att jag överrumplas när min fru ska föda, om det nu blir vaginal förlossning. Jag vill ju ge henne det absolut bästa stödet, liksom.

(Dock kanske det blir kejsarsnitt den här gången, det vet vi förstås inte. På ett sätt tänker vi båda att det vore rätt bekvämt. Att slippa gå över tiden, slippa ovissheten, veta exakt vilken dag det händer. Det som talar emot ett sådant beslut och för vändningsförsök är nog enbart den där strävan efter en perfekt förlossning. En sån där förlossning som räknas och som de skriver om i alla gravidhandböcker. Knäppt egentligen.)

Hur förbereder vi vårt barn på att bli storebror?

27 Maj

Jag var fem år gammal när mitt första syskon föddes. Jag minns väl det första besöket på BB, att jag både fick hålla i min nyfödda lillasyster och även gick en liten runda med henne i famnen (hur tänkte de vuxna då?), men i övrigt är minnena rätt svaga från den tiden. Förmodligen för att vi bara träffades varannan helg, när jag var hos pappa. image Ett år senare, ett par månader före min sexårsdag, föddes min lillebror, och det är med honom jag sedan har vuxit upp, eftersom vi har samma mamma. Jag var så pass stor då, att jag minns mammas graviditet till viss del, jag minns morgonen då mormor väckte mig och berättade att jag hade fått en lillebror och att vi skulle åka till BB före lekis. Det var till och med min första dag på lekis den dagen, och jag var mäkta stolt som fick sitta där på samlingen och berätta att jag samma dag fått en lillebror. De tidigare tankarna om att slänga en eventuell lillebror i papperskorgen var som bortblåsta.

När man är så pass gammal som jag var när jag fick syskon finns det ett tydligt före och efter. Jag minns tiden då det bara var jag och mamma. Ibland hon, jag och en partner till henne, förstås. Och jag minns tiden efter att min bror hade fötts, hur saker och ting förändrades, men det… gjorde ingenting. Jag var en stolt storasyster som gillade att ta hand om min lillebror. Han fick vara på mitt rum, vi busade, vi kramades och lekte. Med honom var det förstås speciellt också, eftersom han aldrig blev en sån där lillebror som förstörde mina grejer eller gjorde livet surt för mig, på grund av eller tack vare hans omfattande funktionsnedsättning. Emil har alltid bara varit toppen, helt enkelt. Och alldeles unik.image
Adrian kommer vara knappt tre år när han om några veckor blir storebror. Han är tillräckligt gammal för att begripa att något är på gång, men för liten för att i framtiden kunna erinra sig tiden innan han fick syskon. Jag undrar så hur han kommer reagera när vi åker iväg till förlossningen och sedan kommer hem med en bebis. Hur traumatiskt kommer det bli? Hur fascinerad kommer han bli? Vad kommer gå lätt och vad kommer bli utmanande?

Vi märker redan hur han påverkas av det faktum att det finns en bebis i ena mammans mage. Han sover sedan ett par veckor uteslutande i vår säng, från att tidigare ha varit en ensamsovare. Han berättar då och då om bebisen som ligger i hans egen mage – ibland är det för övrigt en kusin, en morfar eller han själv som ligger där inne – och han vill att vi lägger örat intill så att bebisen kan sparka på oss. Ibland vill han gosa med (den verkliga) bebismagen, men ibland vill han hellre boxa eller hoppa på den. Igår kväll kröp han upp i spjälsängen, talade om att han ska sova med bebisen och byta blöja på den – men inte torka bajs. När vi är på MVC-besök är han föga intresserad, utan visar mest tydligt att han vill ha uppmärksamhet, smiter ut ifrån barnmorskans rum, ritar på golvet och släpar iväg med alla låneleksaker. Inte så konstigt egentligen.

Jag tror helt enkelt att han är som blivande storasyskon i den här åldern är mest: Orolig, nyfiken, spänd, ointresserad och rätt ovetande på samma gång. För självklart förstår han inte fullt ut vad som är på gång… men det gör ju inte vi heller, å andra sidan.

Hur förbereder vi honom på bästa sätt? Hur förbereder vi oss själva på att förbereda honom? Går det ens? Hur har ni andra gått tillväga och hur har det fungerat?

Min fru är lillasyster till en 18 månader äldre storebror, och har med andra ord själv aldrig upplevt ett liv utan syskon (och inte brorsan heller, egentligen). Ingen av oss har liksom den erfarenheten, att vara ett halvstort blivande storasyskon. Och även om vi hade haft det; alla barn och alla relationer är givetvis unika.

Vi försöker att prata lagom mycket om bebisen hemma. Vi gör Adrian delaktig så mycket vi kan, pratar om vilken tur bebisen kommer ha som får en storebror som Adrian. Vi frågar vad han helst vill hjälpa till med, om han vill hjälpa till och vi säger ännu oftare än vanligt hur mycket vi älskar honom och hur fantastisk han är. Böcker om att få syskon har vi läst fler stycken, och det märks att hans intresse växer (även om det som sagt saknas böcker som handlar om vår familjekonstellation). Ändå är jag rädd att det inte räcker till. Jag är otroligt orolig för att han ska känna sig åsidosatt, att han ska tro att vi älskar och bryr oss mer om bebisen än om honom.

Jag har jobbat och varit borta mycket under maj månad, och när jag är hemma sitter jag inte sällan med datorn och läser elevtexter. ”Mamma jobbar”, är en fras Adrian fått höra alltför många gånger den sista veckan, och det dåliga samvetet inom mig växer sig allt större. Tålamodet är sämre, tröttheten enorm, samtidigt som Adrian testar gränserna mer, utmanar, pockar på uppmärksamhet. Puh. Det är fan inte lätt att räcka till, och jag är långt ifrån alltid den förälder jag vill vara just nu. Även om både jag och min fru förstås gör vårt yttersta, i stort sett varje sekund. Hon som tung och höggravid, jag som utarbetad och stressad.

Det är med stor lättnad jag ser fram emot de kommande långhelgerna och sommarlovet. Då får vi vara tillsammans, i lugn och ro. Vara mammor och barn, med barnet i centrum lite mer. Förhoppningsvis kommer bebisen inte för tidigt; vi vill hinna återhämta oss och spendera lite tid som enbarnsfamilj först. För Adrians skull, för vår skull.image
…och sedan får den gärna komma ut, den där ungen. Den måste bara lämna sätesläge först – från och med idag har den prick fem veckor på sig.

Ps. Jag kommer säkerligen skriva mer om föräldraskap, graviditet och förlossning den närmaste tiden. Det finns så många bottnar i det, alltifrån att vara två mammor som turas om att föda till det rent vardagliga som varje yrkesarbetande förälder tampas med (och så lite genus ibland, utkasten ligger och väntar). Att jag skriver en krönika i sommarnumret av Nära barn har jag redan nämnt – men jag nämner det igen! Den handlar mest om mig och det fina i att slippa föda, även om jag också talar om hur oviktigt just det där födandet är egentligen. I synnerhet för barnet. För Adrian är vi båda lika mycket mammor, och den kommande bebisen är lika mycket båda mammornas – och hans! – bebis. Hoppas då bara att han kommer gilla att dela med sig av oss…

Att städa är att pånyttfödas

18 Maj

Nä, hörni. Stå på barrikaderna för jämnan går ju inte. Ibland måste man göra sådant som i förstone kan tyckas förbaskat skittråkigt, men som efteråt känns så vansinnigt befriande att det inte är klokt. Feng shui!!! vill jag utropa, ståendes på balkongen med armarna utsträckta. Jag talar givetvis om den rejäla rensning och städning jag och min fru har sysselsatt oss med ett par helger i rad. Förra söndagen var Adrian hos stockholmsmormor hela dagen, och i natt har han för första gången sovit där för att vi 1. skulle få sova ut kanske den sista gången på sisådär två-tre år och 2. skulle kunna fortsätta den förra veckan påbörjade rensningen nu under söndagsförmiddagen.

Vardagsrummet, köket, sovrummet, badrummet – jäklar, vad mycket prylar vi har kastat/skänkt/sorterat/bytt plats på. I vissa skåp hade vi inte städat en enda gång sedan vi flyttade in här för snart fyra år sedan. Det hinner samlas en del skräp… och damm. Väldigt mycket damm.

Något är vi nu båda väldigt överens om: Det är slutshoppat. SLUTSHOPPAT. I min glada ungdom (vilken officiellt var över, säg, i höstas) var jag en sådan som inte sällan köpte 5 dvd:er för 100 spänn när jag hade vägarna förbi en videobutik. No more, säger jag bara. Likaså ska jag ICKE köpa några fler böcker förrän jag faktiskt har läst alla de hundratals böcker jag äger, och cd-skivor… njae, endast den årliga Eurovision-skivan tillåts in över hemmets tröskel.wpid-20140511_131237.jpgPrydnadssaker som inte ens är särskilt snygga, mängder av skålar, omaka äggkoppar (exakt hur många äggkoppar behöver ett hushåll på snart fyra pers?), ljushållare, salladsbestick, grilltänger, slevar och stekspadar – herrejisses, vad mycket sånt vi har ägt. Nu har överflödet fått nya hem, tack och lov. Schampo-, hudkräms- och tandkrämsprover – vad är grejen med sånt? Och alla tamponger som ligger och skräpar precis överallt, känns ju särskilt onödigt när den enda tamponganvändaren i familjen är gravid.

Puh.

Hur som helst. Nu när vi har tömt, torkat, sorterat känns allt så oändligt mycket lättare. Hela sinnesstämningen påverkas. Hemmet känns luftigare, fräschare, renare och sinnet likaså. Även om många hyllor fortfarande dignar av grejer (”ljust och fräscht” är trots allt inte riktigt ”vi”…).

En annan kul grej med rensningar är för övrigt alla bortglömda fynd man gör. Exempelvis hittade jag mina favorit-vhs:er med gamla inspelade lesbiska filmer, Eurovision Song Contest från 1998 och ”Minna – en film om panikångest” med ingen mindre än Sanna, 15 år, i huvudrollen. Synd att vår vhs-spelare har lagt av.wpid-2014-05-11-13.17.00.jpg.jpegwpid-20140511_131502.jpgI morse hittade jag dessutom alla smycken som jag själv tillverkade under den pyssliga perioden av mitt liv. Min hål i örsnibbarna har växt igen för tredje gången, så själv kommer jag inte kunna använda dem tyvärr. Hojta till om ni är sugna, vetja! Jag hade ju kunnat bli rik på detta, för tusan.wpid-img_20140518_111539.jpgSlutligen plockade vi fram alla bebisgrejer. Nostalgi, minst sagt. Och till alla som har tänkt köpa en present till vår kommande bebis säger vi vänligt men bestämt: Nej, tack! Vi behöver verkligen ingenting. Inga kläder, inga gosedjur, inga små gulliga strumpor. VI HAR ALLT. Det är också något vi ska meddela hela släkten personligen.wpid-20140518_131632.jpgSlutkonsumerat, helt enkelt. Det känns bra.

Alltså, en nominering till Blog awards skulle ju sitta rätt fint

10 Maj

Det känns lite pinsamt och självförhärligande, men… nu kör jag: Ni som har följt mig ett tag, kanske ända sedan starten i januari 2013 eller bara den senaste tiden, och som gillar det ni läser hos mig, skulle ni möjligen vilja glädja mig med en nominering till årets Blog awards..?

Förra året hade jag inte hållit på så värst länge (dock jäkligt aktivt!) och då lovade jag mig själv att nästa år, dååå jäklar! Men så kom ett nytt, tufft jobb emellan, depression och sjukskrivning och bloggandet slog av på takten. Dock har ni inte helt sluppit undan mig, och för att vara lite sådär härligt icke-ödmjuk så måste jag säga att jorå, det jag publicerar är faktiskt allra oftast av god kvalitet! Minsann! Dessutom finns det förhållandevis få aktiva hbtq-bloggare som både bloggar normkritiskt, om skolan, samhällsövergripande och om föräldraskap…

Så, har ni ingen annan att nominera eller tänkte ni ändå nominera en drös bloggar: Bjussa på en dårå! För mina texter om hbtq, för mina genusinlägg, för mina föräldraskapstexter, för flatfilmsfredagen eller för de numera rätt sällsynta skolinläggen. Ni har min ❤ för alltid!

(Kategori? Tja, Guldpennan kanske? Känner inte riktigt att jag platsar i opinionsbildarkategorin, även om det vore coolt som attan. Livsstilsbloggare? Ni får avgöra! Och OM ni nominerar, tala gärna om för mig i vilken kategori… intressant att läsa hur ni tolkar min blogg, liksom. Här hittar ni länken. Igen.)

Ps. Tala gärna om i kommentarsfältet vilka fler bloggar ni tänker nominera! Bloggtipsa mig och varandra 🙂

Ps2. Jag har hittills nominerat When darkness falls, Oxhen och Mondokanel. Får se vilka fler det blir.

När den andra mamman blir den första mamman och den första mamman blir den andra mamman (samtidigt som vi såklart är MAMMOR båda två)

6 Maj

Jag kan inte fullt ut förstå det, jag inser det. Om åtta veckor är vår bebis beräknad att födas, och det kan mycket väl bli tidigare (även om risken/chansen är liten). Och även om själva grejen ”snart ligger det en bebis i vår dubbelsäng” känns fullständigt overklig så har vi så smått börjat inse att något är på gång, och både jag och min fru har även insett betydelsen av att det faktiskt är första gången samtidigt som det är andra gången. Första gången för henne att föda, första gången för mig att stå bredvid. Andra gången för oss båda att bli föräldrar. Hittills har det där ”andra gången” stått i förgrunden, och vi båda har varit rätt… coola? Eller, inte coola kanske, snarare insiktslösa. Men i takt med att hennes mage har vuxit och ju sämre hon har börjat må, desto tydligare blir det där:
Första gången fast andra. Andra gången fast första. 

Det är inte helt lätt.

På vissa sätt lurar vi oss själva, båda två, och tänker saker som ”andra förlossningen går snabbare”, ”förmodligen kommer bebisen lite tidigare den här gången” och får för oss att vi kan det här med att föda och att ha en nyföding hemma, för vi har ju gjort det en gång!

Men så kommer vi på att så är det inte alls, förstås. Vi har faktiskt ingen aning, eftersom rollerna den här gången är helt omvända. Vi vet inte hur hennes kropp kommer reagera på smärta, vi vet inte hur snabbt hennes livmoder kommer vilja öppna sig, det finns ingenting alls som talar för att det kommer gå snabbare än 10 timmar från start till mål den här gången. Och tänk om jag inte är lika bra på att stötta henne som hon var på att stötta mig? Dessutom har vi redan ett barn här hemma nu, vilket också är lätt att glömma bort. Vi båda ser liksom framför oss hur vattnet går klockan 00.00, hur jag (fast hon) sitter i duschen och lindrar värkar, hur hon (fast jag) värmer vetekuddarna, packar klart det sista och ringer taxin som hon (fast jag) sedan hjälper mig (fast henne) in i…

Men Adrian då?

Vissa farhågor och funderingar delar vi självklart med vilket födande par som helst, men visst är det en annan grej om samma person föder båda barnen. Rollerna är aningen mer givna; andra gången blir verkligen andra gången (även om den givetvis kan se helt annorlunda ut i jämförelse med första).

När jag var gravid stod jag ständigt i fokus. Jag var verkligen Gravid. Illamåendet färgade hela vintern 2011, oron över att jag tränade för hårt/att jag tränade för lite gjorde mig halvt galen, sedan var det ligamentspänningarna, halsbrännan, bebisens stångande huvud i bäckenet, oron över ehec-smittan efter att vi oturligt nog ätit böngroddar i Tyskland precis den vecka då sjukdomen härjade som värst, det eviga nattkissandet, den fantastiskt dåliga sömnen… Vi levde båda med min graviditet – vår graviditet! – och hela sommaren gick åt till att plöja igenom serier som ”En unge i minuten” och ”Barnmorskorna”. Jag lusläste gravidlitteratur, gick på gravidyoga och tillsammans gick vi på en dyr profylaxkurs i sällskap med en massa heterosar. Vi köpte barnvagn och barnkläder och packade förlossningsväskan i god tid.

När det var dags att föda var vi så redo som det går att vara.

Min fru har inte alls fått samma uppmärksamhet och utrymme. Dels (tror jag) för att hon blev gravid så himla fort att vi knappt hann tänka, dels för att vi nu har ett barn redan, dels för att jag passade på att gå in i väggen i vintras (typiskt mig att stjäla showen), dels för att hennes kropp och psyke de allra första veckorna tycktes ”hantera” graviditeten betydligt bättre än min (något som dock ändrades under vintern…). Tiden har flutit på, hon har främst på egen hand kämpat för att bli beviljad graviditetspenning och jag har brottats mot utmattningsdepression och med att fixa det nya jobbet. Det har blivit vår och… snart är det liksom dags.

Det känns inte rättvist. Det är inte riktigt rättvist. Men den sista tiden fram till förlossningen, den kan vi och måste vi förvalta väl, så att vi båda känner oss förberedda: Hon på att föda, jag på att stå bredvid. Med oss i bagaget har vi den omvälvande, häftiga och också ganska traumatiska upplevelsen när Adrian föddes, och det gäller att vi lyckas använda den på rätt sätt. Alternativt: Bara släppa det, åtminstone just då, för den här förlossningen har ju egentligen ingenting alls att göra med den förra.Vi är inte samma personer nu som då.

Det är rejält svindlande alltihop.

Något som jag verkligen har saknat mitt i allt detta, och som jag tror att min fru också hade haft nytta av, är litteratur som berör just det här med att föda varsin gång. Ja, över huvud taget vänta barn-litteratur och -texter som frångår heteronormen, som frångår uppfattningen att ”mamma” alltid är lika med ”födande”. Det finns liksom inga texter över huvud taget att känna igen sig i. Boken ”Gravid igen” som vi fick av vår MVC-barnmorska handlar just om att vara gravid igen, vilket det ju inte alls är fråga om i vårt fall. Och även om det egentligen inte är viktigt vem som föder – vi ska båda bli mammor! – så är det viktigt. Också.

I kommande nummer av nya föräldratidningen ”Nära Barn” skriver jag en krönika just om att bli mamma för andra gången, utan att vara gravid. Den texten skiljer sig ifrån den här en del, eftersom vänta barn och bli förälder förstås är något komplext. Det finns mycket att berätta om och reflektera kring, oavsett om du är gravid eller inte, om du lever ensam eller ihop med någon. I slutet av maj finns numret i butikerna, köp det vetja!

Hur gör folk?

1 Maj

Såhär är det. Jag började jobba heltid igen för en dryg vecka sedan. Från heltidssjukskriven till halvtidssjukskriven till heltidsarbetande på relativt kort tid. Min läkare ville egentligen förlänga sjukskrivningen, men jag propsade på det motsatta. Varför? Dels av ekonomiska skäl, dels av praktiska, dels på grund av att arbetsstressen i mångt och mycket är densamma oavsett om jag jobbar heltid eller deltid såhär under terminens sista veckor. Det är lovdagar hit och schemabrytande aktiviteter dit, vilka å ena sidan betyder välbehövlig vila med jämna mellanrum och å andra sidan innebär stress, eftersom vi sällan hinner med allt vi behöver inför bedömning och betygsättning. Sammantaget är det dock skönare att ha ett övergripande ansvar än ett halvdant, för nu slipper energin gå åt till att hitta rätt balans.

Nu har jag drygt 100 elever som jag ska betygsätta i juni. 40 av dem lärde jag känna för en dryg månad sedan, resterande har jag bara känt en vecka. Det är en aning… uttröttande, kan man säga. Men det känns samtidigt lugnande att lära känna dem redan nu, för då blir startsträckan i höst betydligt kortare.

Och så mitt i allt detta har jag en 2,5-åring som helst är uppe till 22 om kvällarna samt en höggravid fru som nyligen fick sluta arbeta på grund av att hennes jobb absolut inte fungerar ihop med graviditet: Hon står, går, lyfter och böjer sig exakt hela dagarna, och ryggen och bäckenet tog stryk relativt fort.

Här är vi alltså nu. Nio veckor kvar till beräknad förlossning och allting känns fortfarande overkligt. Vi pratar om namn, vi pratar om vem som ska sova var när bebisen väl är här, vi pratar om olika scenarier vid förlossningen (det är lätt att tro att ”det kommer gå fortare andra gången”, men så inser vi att det ju är första gången på samma gång som det är andra…), vem som ska ta hand om Adrian sådär mitt i sommaren. Men i övrigt känns mycket ännu oklart, såväl för mig som för henne. Och jag känner mig helt klart inte som världens bästa brevida fru. Jag vet att det inte går att jämföra – när jag var gravid såg livet helt annorlunda ut, vi hade liksom inget barn här hemma då, men ändå så jämför vi ju. Båda två.

Bara det skulle jag kunna skriva en egen text om. Eller en hel bok: Att vara två kvinnor som föder varsitt barn. Att vara den andra mamman första gången respektive andra gången. Att vara den födande mamman första gången respektive andra gången. 

När jag mitt i allt detta tappar fotfästet och det känns som att allt kommer gå åt skogen, när ångesten och stressen över nuet och senet tar över, då funderar jag över hur fan alla andra gör. Hur gör ni? Hur får ni allt att fungera? Med sömnbrist och jobb och att räcka till som förälder och partner? Går det ens? Eller är den där tröttheten, ständigt återkommande oron och det dåliga samvetet bara heeeelt normaaaalt och kommer eventuellt gå över med tiden? Förmodligen, gissar jag. Och det är säkerligen jäkligt få människor som går runt och känner tillfredsställelse och livsglädje mest hela tiden. Eller?

Min psykolog sa till mig i tisdags att jag borde bli stå upp-komiker. Hon kan inte låta bli att skratta åt min uppmålade misär, för uppenbarligen är jag rätt underhållande. Fint att åtminstone ha lite självdistans mitt i allt.