Tag Archives: Alf B Svensson

Snälla, bara sluta missförstå vad genusmedvetenhet handlar om…

17 Jun

Slöscrollar i facebookflödet, inlägg från genusgruppen passerar ett efter ett – och så plötsligt: Alf B Svenssons text om att ”göra” barn ”könsneutrala” IS BACK! (Har tidigare skrivit om den här.) Och jag bara pallar inte mer. När ska detta fanskap till text och framför allt fanskap till folk som missförstår genusmedvetenhet och triumferande delar detta fanskap till text bara upphöra att existera? Eller okej, åtminstone tänka om?

Genusmedveten. Medveten om genus. Medveten om att könsroller är något som skapas och återskapas av och mellan oss människor, genom reklam, genom media, genom utbud av kläder och prylar, genom förväntningar, genom uppmuntran och bestraffning. Medveten om att könsidentiteten är något som prackas på oss, att det i samhället endast accepteras två olika könskategorier, avhängiga individernas könsorgan. Könsorgan = juridiskt kön = förväntad/påprackad könsidentitet = förväntad/påprackad könsroll. Och de två tillhandahållna könskategorierna anses av samhället dessutom vara varandras motsatser och komplement, den ena könskategorin med tillhörande könsroll något mer eftersträvansvärd och mer värd än den andra.

Detta är en genusmedveten person medveten om, och vill förändra.

Som jag skrev i ett annat inlägg för inte så länge sedan:

Det här med att tänka och uppfostra genusmedvetet är onekligen komplext, för det handlar om så mycket. För det första medvetenheten om att barns (allas) tilldelade könstillhörighet påverkar hur vi bemöts av omvärlden, hur vi förväntas klä oss och bete oss, vilka lekar vi förväntas leka, vem vi förväntas bli vän med och vem vi förväntas bli kär i och på sikt vilka yrken vi kommer välja och vara bäst lämpade för osv. För det andra viljan att förändra det just nämnda, att vidga normerna för det som anses ”manligt” respektive ”kvinnligt”, att omvärdera det som anses ”manligt” respektive ”kvinnligt” och vem som tillåts vara vad. För det tredje att förmedla till mitt barn att hens könstillhörighet är fullständigt ointressant för mig, men att samhället kommer lära hen det motsatta, och rusta barnet för att kunna stå upp för den hen är oavsett vem samhället tycker att hen ska vara.

Jag tänker även en hel del på balansen mellan att å ena sidan fylla de två av samhället accepterade könskategorierna med nytt innehåll som en del i strävan mot ett jämställt samhälle, och att å andra sidan helt och hållet omkullkasta tvåkönsnormen och cisnormen, för att på sikt uppnå en jämlikhet där alla räknas. Jag vill liksom inte beröva vårt barn hans könstillhörighet genom att ”hemlighålla” det faktum att det står ”pojke” i hans pass, men givetvis inte heller pracka på honom en könsidentitet som han kanske inte känner sig bekväm i. Snopp betyder oftast pojke, men inte alltid.

Så. Den genusmedvetna vill inte göra någon ”könlös” eller ”identitetslös”. Vi vill inte måla världen i gråbeige. Däremot finns det en jävla massa människor som gärna målar världen i rosa-blått. Det vill dock inte vi, för vi vill tillåta hela regnbågen, eftersom det är så vi människor är. Egentligen. Vill du på riktigt uppnå ett jämlikt och jämställt samhälle, skippa fixeringen vid biologi – eller åtminstone: sluta tro att ”biologin” är så tvådimensionell som samhället försöker tuta i oss.

Annonser

På tal om det här med kön…

18 Feb

Häromdagen låg följande debattartikel på min kollegas skrivbord:

Psykologen: Sluta försöka göra barn könsneutrala.
”Vi måste behandla flickor och pojkar olika, för att ge dem samma chans i livet.”

Jag fick såklart gåshud bara jag såg rubriken och frustrationen började bubbla inom mig. Att ”Psykologen” var en småländsk man på närmre 70 bast, det gjorde tyvärr inte saken bättre. Å ena sidan mer förståeligt kanske, men å andra sidan: varför ska du ens uttala dig, Alf?? (förlåt, var jag ålders- och könsdiskriminerande nu?)

Såhär stod det bland annat:
”Många genusfundamentalister säger nu att om vi bara försöker skapa könsneutrala barn genom att behandla pojkar och flickor exakt lika så löser vi problemet. Vi ska ge dem könsneutrala namn och leksaker, börja använda ordet ”hen”, förbjuda flickor från att klä sig i rosa och välja genuscertifierade förskolor. Förskollärarna ska agera könspoliser, slänga ut dockvrån och avstyra alla typiska kill- och tjejlekar.”

Och here we go again. Vem har sagt att genuspedagogik innebär att alla barn ska behandlas exakt lika? Är alla barn exakt lika? Nej, det är de inte. Barn är väldigt olika, men som det ser ut NU i vårt samhälle så är problemet att trots att barn är olika, så tenderar de behandlas exakt likadant som andra med samma könstillhörighet. Att vara genusmedveten handlar därför om att, för att citera Kristina Henkel, ge barn 100 möjligheter istället för 2 – inte tvärtom, vilket Alf och hans fans tycks tro. ”Nu får pojkar vara precis som de vill – men när genuspedagogen har sagt sitt – då kommer pojkarna bara få vara på ett sätt” – nä, då har man missförstått ett och annat.

”Förbjuda flickor från att klä sig i rosa”, ”slänga ut dockvrån”, ”avstyra alla typiska kill- och tjejlekar”… vad ska man säga? Egentligen är det så dumt att jag inte ens borde citera det här. Egentligen. Men 1. den här debattartikeln fick på allvar publiceras på Aftonbladets hemsida, det var inget skämt, 2. massor av människor ropade ”heja heja” i kommentarsfältet under artikeln och 3. den låg faktiskt som ett diskussionsunderlag på min kollegas bord. Det finns alltså folk som ser detta som ett seriöst inlägg i debatten. Som på allvar tror att genusmedvetenhet handlar om att alla ska stöpas i exakt samma form, att vi ska motverka mångfald, att ingen längre ska vara olik någon annan.

Okej, en gång för alla (och förmodligen kommer detta behöva sägas fler gånger): Så är det INTE.

Det kanske är så att mäns och kvinnors kroppar, hjärnor, genuppsättningar på ett generellt plan är olika varandra, och att de flesta flickor, oberoende av sociala faktorer, skulle lyckas bättre i skolan, vara lugnare och mindre våldsbenägna. Kanske, på ett generellt plan. Men ser vi oss om i vår bekantskapskrets, i våra klassrum, på vår arbetsplats, så ser vi ju också att flickor och kvinnor är olika varandra, att det finns flickor som har svårt att sitta still, som inte lyckas i skolan och som ofta hamnar i konflikter.

Dessa flickor ses dock som undantag, hela tiden undantag. Och den flicka som kanske är den enda av flickorna i klassen att inte lyckas nå högsta betyg i något ämne, hon mår extremt dåligt av detta – för hon vet att som flicka ska man vara duktig i skolan (inte som elev, utan som flicka). Precis som de pojkar i klassen som är skitdåliga på fotboll, handboll, ja alla sporter, känner sig totalt misslyckade – för de vet att killar ska vara bra på sport. Visst, med lite stöd, övning och ett jävlar anamma så kanske den där flickan kommer nå högsta betyg i alla fall ett ämne till slut, och kanske vågar sig de där pojkarna ge sig ut på fotbollsplanen efter att ha fått höra vilka mesar de är tillräckligt många gånger… Har vi lyckats då?

Och det omvända? Att många flickor faktiskt tillåts stå vid sidan om under gympalektionerna, för sport är inte någon tjejgrej – och att föräldrar till pojkar nöjer sig med att deras söner når ett medelbra betyg i svenska, för svenska är ju ingen killgrej. Är det okej?

Jag ställde frågan i ett annat inlägg häromdagen, och jag ställer den igen: Varför detta ständiga fokus på kön av alla möjliga kategorier? Varför är vi så fixerade vid vilket kön människor runt omkring oss har, att vi inte ens kan bemöta dem om vi inte vet om det är en ”hon” eller ”han”? Jag säger inte att jag är annorlunda; det första jag funderade över när jag fick namnet på min nya mentorskollega var ”hmm, är detta en mans- eller kvinnonamn?” För vi är alla påverkade av det samhälle vi växer upp i och visst utgår jag i många sammanhang ifrån att jag har mer gemensamt med andra kvinnor än med män. Tyvärr.

Om vi bara blir medvetna om det så kan vi dock göra något åt det. Och det handlar inte om att förbjuda en kille att gilla hockey eller en tjej att vilja bli florist, det handlar om att alla ska få utvecklas till egna individer utifrån sina egna förutsättningar och intressen.

Om ditt barn gillar hockey, låt det spela hockey. Om barnet gillar att dansa, låt det dansa. Om ditt barn tycker att klänningar är fint, låt det bära klänning. Uppmana ditt barn att läsa mycket böcker, lär det ta ansvar för sina läxor och utgå ifrån att det med rätt inställning och stöttning kan lyckas väl i skolan. Strunt samma vilket könsorgan barnet råkar ha.

Undvik att omnämna och tilltala andra människor, både barn och vuxna, med deras antagna könstillhörighet, för dels leder sådant indirekt till onödiga generaliseringar och dels känner du kanske inte till deras egen könsidentitet. Och kalla för guds skull inte aktiva flickor för ”pojkflickor” eller den lite mjukare pojken för ”flickig”, låt dem bara vara.

Om detta i slutändan ändå leder till att de eventuella generella skillnaderna mellan män och kvinnor finns kvar, tja, vad spelar det för roll? Så länge ingen tvingas in i en roll den inte är bekväm med, så länge ingen behandlas illa på grund av att den bryter mot normen för hur en ”man” eller ”kvinna” ska vara, så länge alla individer tror på att de kan nå precis dit de vill i livet, får klä sig och ha de intressen som passar dem, ja, då är jag rätt nöjd.

Förmodligen menade psykolog-Alf bara väl med den där debattartikeln, för det gör folk oftast. Han skriver att han vill motverka könsstereotyper och att målet är att flickor och pojkar ska få samma möjligheter, och hans iakttagelser om hur det ser ut i samhället just nu är korrekta. Dock går han helt fel väg när han totalt förkastar genuspedagogiken – särskilt när han själv helt uppenbart har noll koll på vad genuspedagogik innebär. Det enda som hans retorik leder till är att alla med uppfattningen om att ”flickor är flickor och pojkar är pojkar” kommer att fortsätta generalisera och reproducera stereotyper – och på fritids även fortsättningsvis låta flickorna pyssla medan pojkarna får spela bowling.