Tag Archives: Anders Westgårdh

Tänk om ingen vill vara man till slut?

5 Mar

image

Anders Westgårdh på Aftonbladet har tappat lusten att vara man. Jag får lite blandade känslor inför det. Å ena sidan, och utifrån perspektivet jag skrev i lördags, tänker jag: Ja, vad bra! En man som har insett att förändring inte kan ske om inte alla är med på tåget. En man som är som de flesta andra män (och människor) – fredlig och vettig – och som vill sprida en sådan bild istället för att ta åt sig av några ”anklagelser” eller slå bakut.

…men å andra sidan får jag en liten klump i magen. Det är den där tvåkönsnormsklumpen som skaver. Att vi ska hålla på och köna hela jävla tiden. Är jag helt ute och cyklar som hänger upp mig på det?

För nu tänker jag som lärare och som förälder igen. Och jag har ju ett barn med snopp, som omtalas med pronomenet ”han” och i vars pass det kommer stå ”man” när han växer upp. Jag möter även en massa pojkar, unga killar i min lärarroll varje dag och flera av dem har för länge sen lärt sig hur en pojke ska bete sig och utövar detta beteende för fullt hela dagarna, både i klassrummet och ute i korridoren. De tar plats, överröstar de andra, många struntar i eller tar lätt på skoluppgifter. Många, inte alla.

Jag vill inte att de identifierar sig med någon av de två bilder av mannen som Westgårdh tar upp. Absolut inte med förövaren, men inte heller med mannen som inte vill vara man, på grund av att det finns sviniga män där ute som förstör för alla andra män. Ska mina elever och, framför allt, min son behöva se någon av dessa mansroller som alternativ? Nej, såklart, det tycker väl ingen. Men hur undviker vi det då? Barnen är väl inte dumma i huvudet, de hör och ser precis vad som pågår runt omkring dem hela dagarna.

Jag ser vilka elever som överlag tar störst plats i mitt klassrum och vilka som glömmer eller struntar i att lämna in läxan. Jag ser det, men jag väljer att inte lägga någon vikt vid könet, för jag vill inte befästa – jag vill förändra. Och ju oftare något uttalas, desto mer en sanning blir det – även om vi lägger till ett ”…men inte alla pojkar!” på slutet. För när det nu bevisligen inte gäller alla pojkar – varför ska vi då hålla på och köna beteendet? Det där går verkligen runt i min skalle.

Statistiken.
Verkligheten.
Debatten.
Förändringen?

Ibland tänker jag att det är jag som krånglar till alltihop, att jag ska sluta bry mig så mycket, att jag ska klä min son i blått, köpa honom en verktygslåda till tvåårsdagen och ”låta honom vara pojke”, för att sedan debattera jämställdhet utifrån ett normativt tvåkönsperspektiv. Men så hör jag ju i huvudet hur jävla knäppt det låter. För vem är jag att komma och säga nu vem han är?

Förstå mig rätt här: Jag förnekar inte det faktum att de finns kvinnor och män, att de flesta människor identifierar sig med någon av dessa två kategorier eller att det behövs spermier och ägg för att det ska bli barn. Men jag motsätter mig att dessa två kön socialt fylls med en massa innehåll som inte alla kan eller vill eller ska behöva leva upp till, och att det skapas hierarkier och motsättningar mellan dessa två kategorier hela tiden. Det är så vansinnigt frustrerande.

Som jag skrev i helgen: Jag vet att vi måste belysa de tydliga strukturer som finns. Människor (och då ofta män) som utövar våld ska inte komma undan med det. Men jag önskar också att vi, särskilt i det främjande arbetet med barn och ungdomar, undviker att köna beteenden, och istället satsar på att fostra vettiga individer.

image

Detta är ett kraftfullt och viktigt uttalande av Westgårdh. Men också något som jag hoppas – inom kort – inte ska behöva sägas.
För det är så självklart att hat är fel, och att hat i grunden inte är könat.