Tag Archives: anti-feminism

Jag vill skriva något

1 Jul

Jag vill skriva något om hur olustigt det känns att Sverigedemokraterna tillåts ha en alldeles egen dag i Almedalen, och att det är den svenska befolkningen som har gett dem tillåtelsen.

Jag vill skriva något om hur vansinnigt frustrerad jag blir och hur ilskan inom mig kokar av att läsa alla tweets om Jimmie Åkessons tal (för nej, jag pallade inte att se det, det räckte med intervjun under Nyhetsmorgon i morse och artiklarna i DN), om hur han föraktar feminismen, om hans homofobi, om hur han tycker att det är en skam att Sverige från och med nu tillåter papperslösa att nyttja den svenska sjukvården (hur fan skulle vi annars göra då? Låta sjuka människor tyna bort på gatan eller i någon trappuppgång för att skrämma bort fler att söka sig till Sverige trots att livet i deras ursprungsland är förjävla outhärdligt och värre än så, medan vi faktiskt har resurserna att hjälpa till och lever i ett samhälle med lagar som är tänkta att skydda och värna om alla människor?)

Jag vill skriva något om den rädsla jag känner när jag tänker på att fler och fler människor i det här landet går på SD:s skit, att det var många i publiken som applåderade under Åkessons tal, att det är många som nickar igenkännande varje gång SD talar om hur feminismen kommer och förstör för samhället, att invandringen har gått för långt och att dessa sympatisörer på allvar går på att det är Sverigedemokraterna som står för mänskliga rättigheter på riktigt. Sverigedemokraterna, som vill sortera människor, som vill säga att du får bo här, men du får det inte. Du får bli kär i den, men du bör inte bli kär i den. Du har rätt till vård, men du har det inte. Du är sådan, och du är sådan (och att vara sådan är lite bättre och lite mer som man ska vara, rent biologiskt du vet).

Men jag vet inte vad jag ska skriva. Jag är bara så fylld av den där olusten, frustrationen, ilskan… och den gnagande rädslan.

Annonser

Om hat

2 Mar

Jag blev så vansinnigt illamående nu. Det liksom vibrerar i kroppen och jag känner ett otroligt stort obehag och frustration.

Igår hämtade jag ut biljetter på Stadsteatern – jag och en vän ska se ”SCUM-manifestet” nästa helg, Turteaterns pjäs där Andrea Edwards framför Valerie Solanas text. Pjäsen som, när den hade premiär på Turteatern hösten 2011, väckte mycket starka reaktioner framför allt bland anti-feminister, för att den uttrycker ett starkt manshat – något som är extremt ovanligt på teater, i tv och på film.

Jag missade mycket av debatten då, eftersom vi just hade fått barn och jag var inne i en sömnlös amningsbubbla, men efter Uppdrags gransknings program om näthatet, eller kvinnohatet på nätet, har jag kommit ifatt lite i vad som egentligen pågick – och fortfarande pågår. I morse läste jag i DN ett utdrag ur Maria Svelands kommande bok ”Hatet”, vilken handlar just om det hat – kvinno- och feministhat – som blossade upp i samband med att ”SCUM-manifestet” hade premiär.

Det är obehaglig och frustrerande läsning, att det finns människor, så kallade jämställdister, som på allvar tror att feminismens mål är att förtrycka män – och som till och med tycker att män nu, i dagens samhälle, faktiskt blir förtryckta och att de är samhällets offer. Teaterföreställningen ”SCUM-manifestet” blev liksom ett bevis på det, att män enligt feminismen ska utplånas och dö.

Jag har själv inte sett föreställningen än och återkommer till min ”recension” av den efter nästa helg, men det som gör mig så illamående och ledsen bara genom att läsa om alltihop, är för det första själva missförståndet; att dessa människor, som är pålästa och goda retoriker och därmed får ta plats i debatten, så totalt har missförstått vad feminism handlar om. Feminismen, som rörelse eller ideologi, föddes ur det faktum att kvinnor är underställda män i vårt samhälle – och därför fick den namnet ”feminism” och inget annat. Det har ingenting med manshat eller mansförtryck att göra – det handlar om att alla människor oavsett kön, ska ha samma rättigheter och möjligheter att leva, ta för sig och utvecklas i vårt samhälle. Hur svårt är det att förstå?

För det andra är det obehagligt att det den enstaka gång då ”manshat” uttrycks på en scen tar hus i helvete direkt – när olika former av kvinnoförtryck, kvinnoförakt och kvinnohat gång på gång utspelar sig på scener, i böcker och på film – utan att någon större debatt väcks. ”Den puckade bruden”, ”horan” och kvinnor som blir mördade, våldtagna och på andra sätt utsatta av män (oftast) är roller vi ser hela tiden.

Borde det inte vara tvärtom? Borde det inte vara tabu att gestalta hat och förakt mot kvinnor på det sättet? För om det någon gång är befogat att titta på statistik så är det just när det kommer till våld och misshandel – för där utgör mäns våld mot kvinnor en markant del. Eller är det så, vilket rubriken i dagens DN slog fast, att vi har blivit så avtrubbade att det bara känns helt ”naturligt” att iaktta och gestalta utsatta kvinnor? Själv tycker jag att det är obehagligt med våld och utsatthet över huvud taget, och jag önskar som bekant också att det stora fokus som läggs på kategorin ”kön” ska minska – att det ska bli oväsentligt vilket könsorgan eller vilken genuppsättning en individ har och att vi ska slippa titta på statistik just utifrån den kategorin. Men fram till den dagen då kön inte längre helt uppenbart är en befogad kategori att beakta, ja, då måste vi förstås behålla den.

Det tredje som gör mig frustrerad och illa till mods, är att de män (för det är framför allt män, tyvärr) som slår bakut, på allvar tror att feminismen ”ger sig på” även de män som inte våldtar, som inte misshandlar eller förtrycker. Och istället för att själva stå upp och säga: ”Vi måste göra något åt statistiken! Såhär kan det inte fortsätta!” så slår de allt ifrån sig, ser sig som offer för den ”feministiska rörelsen” och väljer att, just det, smutskasta och uttrycka hat i en offentlig debatt.

Det är tråkigt. För jag vill så gärna att kön inte ska spela någon roll. Och jag tror inte att det biologiska könet spelar någon roll för hur intelligent, trevlig, omsorgsfull, empatisk, ansvarstagande, hänsynsfull eller förtroendeingivande du är eller kan vara – jag tror att det handlar om hur vi blir uppfostrade, bemötta, tilltalade och hur vi lär oss att se på oss själva och omvärlden.

Men vid sådana här tillfällen, då tappar jag hoppet för ett ögonblick.

image