Jag tar mig upp igen, sakta men säkert

Jag måste dammsuga. Fastställer först och främst detta faktum. Jag dammsög senast i måndags, och jag vet att det är ren idioti att räkna dagarna mellan dammsugningarna när man har en liten unge, för i själva verket är det ju så att det skulle krävas en hyfsat stor grovrengöring här hemma varje kväll. Nu har jag dock koll på att det var fyra dygn sedan jag senast drog runt med dammsugaren, och det känns helt enkelt inte okej att golvet redan är fullständigt invaderat av småsten, löv, majkorn, fruktskal, ”diverse”. Verkligen. Inte. Okej. Dessutom har Adrian kissat på golvet två gånger det senaste dygnet. ”Det är så härligt att vara förälder!” osv. (Ja, det är härligt. Också.)

I övrigt pysslar jag så smått med en krönika till den kommande föräldratidningen ”Nära barn”, slår bort tankar om att jag borde träna och stressas en liten aning om att jag har ett sjukintyg att kopiera på lämplig plats och sedan skicka till Försäkringskassan.

För ja, det var så sant: Jag har ju inte talat om min sjukskrivning här i bloggen. Inte heller har jag berättat att nämnda sjukskrivning ledde till avslutande av anställning? Eh nä, det har jag inte. Nu har jag dock precis fått ett nytt jobb och ska börja på halvtid på måndag, så plötsligt känns det aningen mer… accepterat? att prata om det. Ni vet, jag är ju inte en ”sån” som blir sjukskriven. Och definitivt inte en ”sån” som blir uppsagd, eller för den delen en ”sån” som alls är arbetslös. Nu hann jag visserligen inte bli officiellt arbetslös, så lite av mitt gamla ”hon med flyt”-jag har jag väl bibehållit. Vad det nu är att stoltsera med.

Sammanfattningsvis: Det har varit en rent för jävlig vinter på många sätt. Efter en fruktansvärt slitig höst, vilket väl har sipprat igenom här på bloggen då och då. Inte riktigt vad någon räknar med, att vara den som står för största inkomsten i familjen, ha ett litet barn att ta hand om, en bebis på g och så plötsligt faller hela ens tillvaro som ett korthus; självbilden, måendet, ekonomin. Nä, det har inte varit värdigt på något vis. Men mycket har jag lärt mig, bland annat att det är extremt slitigt att vara sjukskriven – och i synnerhet om man blir uppsagd på köpet. Dessa otaliga samtal med Försäkringskassan, läkare, A-kassan, försäkringsbolaget, facket, samt oron över att inte få sin sjukpenning beviljad, att hela SGI:n ska försvinna av det minsta lilla snedsteg… hur fan ska man hinna bli frisk och stark igen mitt i allt detta? Och A-kassans regler sedan, herregud. Jag är glad att jag inte hann bli officiellt arbetssökande – och: Mitt politiska engagemang har minst sagt vuxit sig starkare sedan januari.

Nu tror jag mig dock vara hyfsat på gång, och jobbet jag har fått känns bra som tusan. Precis en sådan skola som jag känner mig hemma i. ”Nu ska du inte vara duktig”, sa blivande chefen och det är jag tacksam för. Jag vet att jag gärna är väldigt duktig, och jag kommer förmodligen vara (för) duktig här också. Men bara ibland. För det har jag också lärt mig det senaste halvåret: Ingen tackar mig för att jag är så ”duktig” att jag sliter ut kropp och hjärna fullständigt.

Men. Som sagt. Dammsugning var det. Sista vardagen hemma på egen hand, sedan gäller det att bygga upp en vanlig vardag igen. Förhoppningsvis en betydligt sundare sådan än den vi levde i under hösten. Jag är sjukt nervös, men det är säkert bara positivt. Eller?

Önska mig lycka till! (Ja, jag BER om det!)

Jämställdhet är en självklarhet – det är heteronormen som är problemet

För att fortsätta på gårdagens påbörjade funderingar.

Problemet är ju förstås inte att det finns en jämställdhetslag eller att vi alla gemensamt måste eftersträva jämställdhet mellan män och kvinnor, problemet är heteronormen som gång på gång fastslås som det självklara, naturliga utgångsläget:

Att alla identifierar sig som män eller kvinnor.
Att alla är heterosexuella.
Att allas yttersta mål är att leva tvåsamt och skaffa barn inom denna konstellation.

Vi vet (i alla fall många av oss…) att världen inte är så endimensionell – men ändå hamnar jämställdhetsdebatten enbart här och dessutom smittar synsättet bakom detta jämställdhetstänk av sig på en massa andra sammanhang, utan att diskussionen och perspektiven vidgas. Vi fastnar i att tala om jämställdhet mellan enbart män och kvinnor och glömmer bort av det även finns ett lagligt ansvar att se till att ingen diskrimineras utifrån sin könsidentitet eller sitt könsuttryck, det vill säga: vi måste inkludera personer som inte identifierar sig som män eller kvinnor eller som på andra sätt frångår könsnormerna, samt även förstås personer som inte är heterosexuella. Ja, nu tänker jag förstås på arbetslivet, inte på den enskilda individens ansvar. Hur arbetar till exempel skolor med jämställdhet? Hur talas det om detta? Utifrån min erfarenhet handlar ”jämställdhet” ofta om ett lika många-tänk. Att ha lika många flickor som pojkar representerade i elevrådet, att placera lika många flickor som pojkar vid varje bord, att så långt det är möjligt rekrytera lika många manliga som kvinnliga medarbetare, att välja litteratur och anpassa undervisningen så att vi i lika stor utsträckning tillgodoser både flickors och pojkars behov.

…och detta i sin tur utgår, som alltid, ifrån ett motsats– och kompletterande-tänk, det vill säga: det handlar inte bara om rättvisa, utan om att hitta balans mellan det ”manliga” och det ”kvinnliga”. Och i vissa sammanhang, där män och kvinnor – eller flickor och pojkar – inte anses kunna prata med varandra, där det blir känsligt eller pinsamt, där ses det istället som självklart att inte blanda könen så att det blir lika många. Då är det ”jämställdhet” att dela upp helt plötsligt, och då kanske det rentav och ytterst felaktigt kallas för ”genusmedvetenhet”, trots att denna uppdelning i själva verket riskerar leda till att befästa könsroller istället för tvärtom.

Rörde jag till det ytterligare nu? Min poäng är egentligen bara att vi måste spana in normen, vilket jag alltid tjatar om. Vi ska fortsätta arbeta för jämställdhet, men vi måste se upp så att vi inte glömmer bort någon på vägen OCH att vi inte fortsätter reproducera precis det som vi (väl?) vill motverka.

Fortsättningen på mina tankegångar handlar om familjen igen, där jag började igår. Men det här inlägget skulle bli så jäkla långt om jag körde hela rasket på en gång, så det kommer senare… Nu ska jag riva av en arbetsdag.