Tag Archives: att vara fin

Är det mer okej att en pojke är ”fin”?

29 Apr

Jag vabbar idag igen. Adrian har ingen feber längre, men nu misstänker vi urinvägsinfektion och har varit iväg på Vårdcentralen för att ta urinprov. Svårt dock att ta urinprov på en unge som för det första anar oråd och börjar streta emot så fort läkaren (hur snäll hon än ser ut) öppnar dörren till mottagningsrummet och för det andra inte ens vill kissa på grund av att det svider. Nåväl. Vi fick med oss hela artilleriet hem och hoppas kunna få fram önskat prov under dagen.

Hur som helst klädde jag Adrian i nya kläder dagen till ära (varför, kan man ju fråga sig egentligen, när vi bara skulle till Vårdcentralen – men jag skyller på berget av smutstvätt som väntar på eftermiddagens tvättid). Detta innebar den nya ”tjej”tröjan som jag visade i det här inlägget; ljusblå med fjädrar i olika färger, smalt skuren för en liten ”flick”kropp, och till det ett par rätt så matchande orangea jeans (köpta på rea, och därmed hittade i en okönad hörna – men den lilla plastdiamanten på byxknappen vittnar om var byxan från början hörde hemma).

Och vad hände? Läkaren överröste honom med komplimanger om hans fiiina kläder i så fiiina färger och med så fiiina mönster. Naturligtvis som ett sätt att försöka avleda honom från att fortsätta gråta, men ändå, jag tyckte att det var rätt… intressant. Det här med ”att vara fin” är ju annars något som oftast är förbehållet flickor, och en pojke i så kallade fiiina kläder kan inte räkna med att få uppmärksamhet för det – särskilt inte om de fiiina kläderna är feminint kodade (och en pojke klädd i klassiskt manliga finkläder, såsom skjorta och slips, får snarare höra att han är ”stilig” eller ”en riktig liten herre!”). En flicka får däremot i stort sett alltid det där fiiin-berömmet om hon har nya kläder eller bara någon liten rosa detalj någonstans. Ni vet.

Då är frågan: Vad tycker jag om detta? Jag vill på intet vis göra mig löjlig över läkaren eller kritisera henne för berömmet han fick, för på ett vis blev jag glad. Som jag har skrivit tidigare kan jag känna ibland, som så kallad ”pojkmamma”, att det värker en aning i hjärtat att mitt så vansinnigt fina barn inte får höra av omvärlden att han är fin, så som flickor får – men samtidigt: Är det något att sträva efter då? En fin person, ja så klart, men ett fint yttre..?

Genusmedveten barnuppfostran handlar egentligen inte om att ”göra tvärtom”, men visst finns det en risk att det ibland hamnar där ändå. Det sitter så djupt rotat i oss att det finns två kön inklusive två paket med personlighetsdrag, egenskaper, färdigheter, intressen och yttre attribut – och dessa två ses som varandras motsatser och komplement. När vi då ska tänka och agera genusmedvetet har de flesta av oss dessa bilder någonstans i ryggmärgen och det är därför rätt lätt hänt att vi som har söner (omedvetet eller medvetet) gärna uppmuntrar det traditionellt feminina hos dem, medan de som har döttrar uppmuntrar sina barns så kallade maskulina sidor. Kanske?

Utmaningen är att istället alltid tänka brett och bortom normerna. I första hand vill vi ju uppfostra en liten individ – inte ett kön – som har respekt för andra människor, som är trygg i sig själv och som bidrar till något gott här i världen – det vill väl alla föräldrar? (åtminstone de föräldrar som alls tänker till kring sin barnuppfostran… inbillar jag mig i alla fall.) Och vilken individ, som under hela sin uppväxt i första hand får höra hur fiiint klädd hen är eller vilken fiiin frisyr hen har, kommer alls gynnas av det?

Men, så har vi ju samtidigt omvärlden att förhålla oss till, och därför kan det förstås – som samhället ser ut nu – finnas vissa poänger att uppmuntra pojkar att vara fina och lära flickor att det är okej att inte vara fina, som en motvikt till allt de möter via TV, film, reklam och litteratur.

Eller vad tänker ni?

Prinsessdrömmar är inget du föds med

31 Mar

Det här tycker jag är rejält obehagligt:

image

Ja, alltså, Svensk Damtidning. Finns väl inte så mycket att förvånas över egentligen – att konservera stereotyper är väl deras jobb? Men vad skulle genusmotståndaren säga? Kanske såhär:

”Är detta verkligen något att ens lägga energi på? Hur orkar ni? Låt flickor vara flickor för tusan! Låt dem vara prinsessor – alla flickor vill vara prinsessor, för flickor är söta och vad är det för fel med det? Det är för tusan något att vara glad för.”
Och så vidare.

Men jo, jag tänker fortsätta lägga energi på det här och motsätta mig att flickor ska vara söta för att ses som riktiga flickor, eller för att räknas som flickor över huvud taget. ”Söt”, vad är det egentligen? Vem bestämmer vad ”söt” innebär? Och varför skulle den där sötheten och prinsessdrömmarna förresten behöva vara förbehållet enbart flickor?

Min mamma gjorde en övning med sina lågstadieelever för ett tag sedan där de fick skriva vilket kön de skulle vilja ha om de fick bestämma helt själva, och så fick de motivera varför. De allra flesta (men inte alla!) ville behålla sitt eget kön och många flickor motiverade sitt val med att ”som flicka får man göra sig fin och sminka sig och ha fina smycken.” På fullaste allvar. De går i lågstadiet och de vet liksom redan – hur kan någon tycka att det inte är sorgligt? Att åtta-nioåriga flickor redan har reducerat sig själva till i första hand söta!

Jag tänker även på de kommentarer mina inlägg om att vara fin har fått de senaste dagarna, i synnerhet från de genusmedvetna föräldrarna med döttrar som vittnar om hur deras flickor ständigt tas för pojkar. Och inte för att de kläs stereotypt pojkigt, utan för att de inte kläs typiskt flickigt. Som presens uttrycker det:

imageBilden ovan av ”de söta sessorna” kan tyckas vara hur harmlös och söt som helst, men den inrymmer så vansinnigt mycket – både att flickor (prinsessor!) ska vara söta och dessutom att de ska jämföras och bedömas. Och därför blir jag också så sur och ledsen när en så inflytelserik person som Blondinbella bemöter kritiken mot hennes ”hen-motstånd” dels genom att reducera debatten till att enbart handla om färg och dels genom att använda det mest urvattnade, naiva och korkade (ursäkta) argumentet att ”män och kvinnor är olika”. Suck.

image

image

…och värst av allt: flera hundra människor gillar hennes inlägg på facebook.

Såhär kommenterade jag hennes senaste inlägg (lika bra att citera mig själv här, eftersom hon förmodligen inte kommer läsa):

image

Jag hade naturligtvis kunnat lägga till något mer om cispersoner, transpersoner, privilegier, normer och strukturer som skapar avvikare, men… det struntade jag i. För som sagt, hon kommer förmodligen inte ens läsa min kommentar – och både hon och hennes trogna fans har redan bestämt sig för att de vet hur allt ligger till, och då är det egentligen strunt samma. Tyvärr.

Vilket är bäst: att vara ”fin” eller att bara få vara?

29 Mar

Som genusmedveten förälder vill jag inte begränsa mitt barn. Jag vill tillåta alla färger, alla leksaker, alla aktiviteter; jag vill inte att biologiskt kön ska styra valen, helt enkelt, utan barnet ska få växa upp och bli precis den individ som hen trivs med att vara, och hen ska förstås lära sig att behandla alla andra med samma respekt och att inte se på andra människor som ”normala” eller ”avvikare” på grund av utseende eller något annat.

Men så läste jag detta hos Lady Dahmer nu medan Adrian sov, och det blogginlägg jag egentligen hade på gång får skjutas en smula på framtiden, för det här måste jag bara skriva om: Lady Dahmer har tidigare berättat om när hennes dotter var på läkarbesök för några veckor sedan, iklädd stereotypa flickkläder – rosa och prinsessigt – och komplimangerna haglade över henne av varenda läkare och sjuksköterska hon mötte. Igår var det dags för läkarbesök igen, men då hade dottern på sig helt vanliga kläder, tights och en blå t-shirt – och hon fick inte en enda komplimang under hela besöket. Lady Dahmers beslut efter detta blir att helt enkelt sluta köpa klänningar och annat typiskt ”flickigt” till dottern, för hon vill inte att dottern lär sig att utseende, kläder och att andra bekräftar ens utseende är viktigt.

Jag förstår det resonemanget och det beslutet. Men jag tänker också en hel massa om det, särskilt som jag under veckan ju skrivit och redan funderat en del kring just ”att vara fin”-fenomenet.

Vi har en pojke. Pojkar får mycket sällan höra att de är fina, gulliga, söta. De får väldigt sällan bekräftelse utifrån sitt utseende över huvud taget, förutom möjligen att deras tröja med spiderman eller lastbilar är ”häftig”. Adrian har kommit i alla möjliga kläder till förskolan, men aldrig fått höra att han är ”fin” eller ”fint klädd”, inte ens när han haft den typen av kläder som ”borde” generera komplimanger, såsom ny rosarandig tröja eller en klänningsliknande tunika med matchande tights till. Däremot har vi hört andra barn – flickor – få komplimanger utifrån vad de har på sig.

Och det känns ändå lite i mitt mammahjärta. Å ena sidan tycker jag att det är bra att mitt barn istället får höra ”vad kul att se dig idag!” eller att han är klok, så duktig på att visa vad han vill och att han blir uppmuntrad som varm och kärleksfull när han varje morgon, på helt eget initiativ, kramar personalen och ibland även sina kompisar. Men å andra sidan tänker jag: Varför får inte han höra att han är fin? (kanske är det därför jag själv överröser honom med just den typen av beröm här hemma…)

Egentligen borde jag kanske vända på steken (vilket jag förstås gör i någon mån) och tänka att det ska vara tvärtom; att alla barn ska få den typen av uppmuntran och bekräftelse som vi upplever att Adrian får, och att bekräftelse utifrån utseende inte ska behöva ta så stort utrymme, och framför allt inte bör kopplas till specifika kläder, frisyrer eller ett visst kön (hellre i så fall att barnen då och då får höra att de är ”fina” ändå, för att de är fina helt enkelt).

Så tänker jag på det här med att undvika vissa kläder, att som Lady Dahmer sluta köpa klänningar och rosafluffigt till sin dotter. Är det rätt eller fel? Är det inte sådant som får alla genusmotståndare att fullständigt gå i taket och utropa ”ni vill göra alla könlösa!!” och ”flickor måste få vara prinsessor!!”? Jo, så klart det är. Men återigen: Genusmedvetna föräldrar vill inte förbjuda något, de vill att allt ska vara tillgängligt för alla, oavsett kön – men samtidigt, när vi upptäcker att vår flicka helt plötsligt blir begränsad av att ha valt mycket av det stereotypt flickiga, när hon plötsligt reduceras till en ”söt tjej” och själv börjar törsta främst efter den typen av uppmärksamhet, då kanske det är dags att reagera och försöka få in henne på ett annat spår?

…och så har vi då oss som inte har döttrar, utan söner. Hur tänker vi? Adrian får absolut, av personer som känner honom väl, höra att han är fin, gullig och alldeles underbar, men på det stora hela så är det inte detta som kommer att prägla hans uppväxt så som samhället ser ut nu. Han ses redan – 1,5 år gammal – som en självständig individ, som aktiv, talför, initiativtagande, stark och envis, och då och då får vi höra att ”han är en riktig pojke!” på grund av dessa egenskaper. Men som jag skrev ovan, han är även en väldigt varm och kärleksfull liten person, som kramar och pussar sina kompisar när han kommer till förskolan, som gärna hjälper till att städa och som gillar att prova mormors rosa koftor – och de sidorna av honom vill vi också uppmuntra. Därför resonerar vi lite likadant som Lady Dahmer i avseendet ”kläder”: De allra pojkigaste utstyrslarna, i slitstarka material, mörka färger, skjortor med slag, västar och pullovrar – dem undviker vi helst. För går han enbart klädd på det sättet, då kommer hans handlingar och hans personlighet i ännu större utsträckning börjar tolkas som stereotypt manliga på ett sätt som inte känns okej – han är ju bara ett barn.

Vi vill ge vårt barn 100 möjligheter istället för två, och då måste vi faktiskt i någon mån begränsa och styra.

Till sist: Svaret på frågan i rubriken till det här inlägget, om det är bättre att vara ”fin” eller att bara få vara, kan tyckas rätt självklar – naturligtvis är det bättre att bara få vara. Men samtidigt behöver de två alternativen inte utesluta varandra, för alla kan också må bra av att höra att de är fina ibland – oavsett om de har gjort sig till med kalaskläder, tofsar och glitter eller om de kommer uppsmygande efter middagsluren, rufsiga i håret och med sovränder i ansiktet. Och precis så kommer jag fortsätta tänka när det gäller mina barn.

image

Fin, fin, fin!

28 Mar

Efter detta inlägg med påföljande intressanta diskussion har jag varit ännu mer uppmärksam på min användning av ordet ”fin” i kommunikationen med mitt barn och då kunnat notera följande:

Adrian kommer stapplande i mina gympaskor/kängor/gå-till-tvättstugan-skor/sina egna röda gummistövlar och jag utropar:
”Vad fiiin!!

Adrian har satt soptunnan/duplolådan/annan lämplig låda på huvudet och jag utbrister:
”Vad fiiin!!

Adrian spatserar naken in i vardagsrummet och klappar nöjd på sin runda mage och jag säger:
”Vad fiiin!!

Adrian kommer springande med plastlejonet/en bil/en bok (nåja…) och ropar ”titta!!” varpå jag svarar:
”Vad fiiin!!
(ja, och sedan läser vi förstås boken…)

I runda slängar på precis just det sättet går det alltså till här hemma rätt ofta. Jag erkänner: Jag är en fiiin-missbrukare. Vad jag framför allt tänker utifrån dessa själviakttagelser är dock inte att ”oj, vad pressad han kommer känna sig att behöva vara fin hela tiden” – utan snarare 1. Ordets betydelse kommer fullständigt vattnas ur i hans värld, det kommer inte betyda så mycket alls för honom om han fortsätter höra det sådär ofta och 2. När han nu börjar bli större måste jag verkligen försöka utöka mitt ordförråd en smula, om inte annat för att illustrera för honom att det finns andra synonyma och mer kreativa uppmuntransord till fiiin.

Men i övrigt så är han ju det fiiinaste vi vet och det kommer vi förstås alltid fortsätta visa honom, på det ena eller andra sättet.

Lösenordsskyddad: Men han ÄR ju fin! (det hundrade blogginlägget)

25 Mar

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

”Sanna, du har inget smink – du ser konstig ut!”

21 Mar

Vid tre tillfällen den senaste veckan har jag inte hunnit sminka mig på morgonen. Jag är ingen storsminkare i vanliga fall heller, men mascara och ett litet streck eyeliner brukar jag kosta på mig innan jag drar till jobbet. Den senaste veckan har jag helt enkelt inte hunnit, och det är fascinerande att det varje dag har blivit en liten grej av detta brott mot vanligheterna.

Dag 1 dröjde det ända tills pendeltåget på väg hem, då min kollega tittade lite fundersamt på mig och konstaterade:
”Du ser annorlunda ut idag.”
”Jag hann inte sminka mig.”
”Ah, förlåt.”
Förlåt?

Dag 2 hände det under sista lektionen. En elev stirrade på mig när jag kom in i klassrummet och utbrast bestört:
”Sanna! Du ser annorlunda ut idag!”
”Ja, jag hann inte sminka mig i morse”, svarade jag.
Genast började de andra eleverna mumla om hur pinsam den här eleven var, och vad taskig han var som påpekade detta.
Varför var det taskigt?

Dag 3, vilket var idag, hände det också under sista lektionen. En elev utropade högt och tydligt:
”Sanna! Du har inget smink! Du ser KONSTIG ut!!!”

Det var helt klart den bästa reaktionen. När jag ser ut helt som mig själv – då ser jag alltså konstig ut. Tänk vad lite mascara och två eyelinerstreck kan göra skillnad.

Naturligtvis konverserade vi en liten stund om elevens lilla utspel, och kunde då konstatera att ingen av eleverna vid det bordet hade smink. Men hur kom det sig då att bara jag såg konstig ut? Ja, vana förmodligen. Och även jag själv måste erkänna att jag känner mig lite sjavig när jag går osminkad någonstans, trots att jag är nyduschad, har rena kläder och borstade tänder. När man sminkar sig blir man ju fin, vilket man följaktligen inte är annars…? Det är intressant också i vilken ålder man – eller ja, flickor – plötsligt behöver smink för att vara fina. De elever jag pratade med idag går i sexan och där har de flesta ännu inte börjat sminka sig. Det är väl först i sjuan-åttan som flickor måste börja dölja begynnande rynkor och påsar under ögonen – eller?!

Jag tycker att det är helt okej och till och med roligt att sminka och fixa och klä upp mig till tänderna ibland – men det här med att just smink förknippas med ”att göra sig fin”, det är väldigt synd. Jag tycker man ska kunna känna sig fin bara som man är också – rakt upp och ner, utan smink.
Även om man ser lite konstig ut.

image

Jättekonstig!

Och jag undrar förresten vad nästa steg i min ”jag hann inte sminka mig”-historia blir. Att chefen kallar in mig för att prata om att jag ser så konstigt… trött ut nu för tiden?