Tag Archives: Barnkanalen

…och ibland går det framåt: Dagens genustips!

30 Aug

(Don’t worry, jag har inte glömt flatfilmsfredag – det kommer senare idag!)

Titt som tätt blir jag mycket positivt överraskad när jag sitter och slötittar på Barnkanalen tillsammans med Adrian. För några månader sedan gick serien Cirkus Imago där ett avsnitt handlade om att cirkusartisten David var störtkär i Morgan, och överlag tycker jag att Bolibompa är duktiga på att hitta programledare och medverkande barn med olika kön, hudfärg, hårfärg, personlighet och funktionsförmåga.

…så igår kväll började introt till barnprogrammet Kimklubben och jag spetsade ögon och öron direkt! Två barn vid namn Kim och Kim, en tjej och en kille (men det nämns dock inte, åtminstone inte i avsnittet som vi såg) har en mysterielösarklubb tillsammans och hela serien har ett tydligt genomsyrande genustänk. Den Kim som tolkas som (och spelas av) en pojke har rosa sängkläder, rosa pyjamas och röda regnkäder, den Kim som tolkas som (och spelas av) en flicka har blå kläder – och i deras kompisrelation är de liksom helt jämbördiga. I gårdagens avsnitt löste de ett mysterium med stora saxar och gissade hej vilt vad den mystiske skäggige mannen egentligen skulle ha saxarna till. Till sist visade det sig att han hade dem för att kunna klippa till vackra tyger. Bara en sån sak. När jag googlade lite på serien hittade jag även en lärarhandledning från UR, så alla förskollärare och kanske även småbarnsföräldrar uppmanas härmed ta sig en kik!

Som om detta inte vore nog talades det alldeles nyss på nyheterna om att biblioteket i Sollentuna ska HBT-certifieras genom att bland annat lära sig om normer kring kön och sexualitet, bemötande av besökare och förstås ska utbudet på biblioteket utökas med fler genusgodkända och hbtq-relaterade böcker. Wow, säger jag! En barnbok som visades i bild och som jag tidigare inte hade sett var Vad vill du bli när du blir stor? från Olika förlag: en normkritisk bok om framtidsdrömmar och yrkesval bland annat. Den läggs genast i min varukorg. vad-vill-du-bli-nar-du-blir-stor-samlingsvolym Så. Det var det. En härligt positiv start på fredagen, va? Nu: snabbdusch, lämning på förskola och snörvla mig igenom tre lektioner, klämma in flatfilmsfredagen någonstans på vägen och därefter helg inklusive fredagskonsert med Eva Dahlgren på Grönan.

Tjejkompisar och pojkvänner: Om homosocialitet och heterosexualitet

11 Maj

Varför kan inte heteronormen sluta inkräkta på mäns och kvinnors möjligheter att vara vänner med varandra? Tänk så mycket enklare det skulle vara att alls hitta vänner, när du har dubbelt så många människor att leta bland. Tänk så mycket lättare det skulle bli för våra barn och ungdomar om de kunde slippa pressen att å ena sidan passa in i sin egen könskategori och på samma gång verka behagande och spännande för den ”motsatta” könskategorin. Och tänk vad det skulle underlätta för alla heterosexuella som lever i heterorelationer om de sedan barnsben var vana att hänga på ett avslappnat vis med personer av samma kön!

Jag fick en kommentar från Erika på det här inlägget i torsdags, vilken gav mig inspiration att dyka ner specifikt i det här ämnet – de normer som lär oss att skapa vänskapsrelationer med personer av samma kön (kallas ibland homosocialitet) och kärleksrelationer med personer av det andra könet (den gamla hederliga heteronormen). Dessa normer, eller principer för hur vi bör organisera våra relationer, hör väldigt tydligt ihop, menar jag.

Erika beskriver hur hon och hennes killkompis ständigt får höra att de nog är ett par ändå och deras vänskap tas inte på samma allvar som vänskap mellan två kvinnor eller två män. Och det där ser ju jag precis hela tiden i skolan, och även i vuxenvärlden. I de klasser jag har jobbat finns det ofta en osynlig vägg mellan killgruppen och tjejgruppen, och eleverna sneglar inte ens bortom den där osynliga väggen i vänskapande syfte – alla kämpar stenhårt för att hitta sin plats, bli omtyckta och inneslutna i ett gäng där alla har samma kön. Med andra ord går de miste om hälften av alla potentiella vänskapskontakter!

En av de manliga informanterna i min examensuppsats berättade om hur han och hans kvinnliga kollega tillika nära vän alltid blev ifrågasatta när hela personalstyrkan åkte på kick off med övernattning och de två önskade att få dela rum. Vid sådana tillfällen finns en stark och självklar regel att män ska dela rum med varandra och kvinnor ska dela rum med varandra, allt annat är lite… snuskigt. Att det skulle kunna vara lika ”snuskigt” med två personer av samma kön finns inte i människors föreställningsvärld.

Borde vi inte ha kommit längre i vårt så öppna, härliga, svenska samhälle? Tydligen inte, för heteronormen och isärhållandet av könen är något så starkt att det ständigt reproduceras som självklarheter – så självklart att det sällan motiveras eller synliggörs, det bara är och även om små barn till en början umgås i könsblandade grupper, så lär de sig efter några år hur de ”ska” organisera sig. Dels genom vuxnas sätt att prata och agera, dels genom vad de ser på tv, film och i litteratur.

Hemma hos oss har Adrian fått en förkärlek till Sune, som i ”Sunes jul” – julkalendern från 1991. Jag älskade Sune när det visades på tv och köpte dvd:n av ren nostalgi. De tio minuter långa avsnitten är roliga, dråpliga, spännande och förstås på många sätt både hetero- och könsnormativa. Serien har drygt 20 år på nacken liksom, vad kan man förvänta sig? Vid ett par tillfällen känner jag extra starkt att jag borde censurera för att bespara mitt barn på tok för könsstereotypa lärdomar, exempelvis när Sune och Sofie leker med dockor och alla killkompisar i fantasin kommer in i rummet, hånskrattandes. Då får jag en liten klump i magen och försöker tänka på att det är 1991

…men så inser jag att mycket faktiskt inte har förändrats alls – det har nästan förstärkts i vissa fall. Sune och Sofie tillåts hänga med varandra enbart för att de är kära i varandra, för en tjej och en kille kan förstås inte vara kompisar och därför får de heller inte leka på ett sätt som personer av samma kön (läs: tjejer) gör. Ett liknande scenario mötte jag i det nyinspelade barnprogrammet ”Alba och Adam” på Barnkanalen häromdagen – fast med skillnaden att Alba och Adam är kompisar, inte kära, och därför är tvungna att hålla sitt umgänge dödshemligt. Samma normer speglas i ungdomslitteraturen jag läser med mina elever: tjejer umgås med tjejer, killar umgås med killar och killar och tjejer är kära i varandra. I vissa av de böcker vi har valt ut till kärleksbokcirkeln skildras även homosexualitet, men även i dessa böcker är homosocialiteten enormt stark.

Många av oss trivs allra bäst när vi får umgås med personer av samma kön, och vi kan naturligtvis inte veta om vi gör det på grund av att vi under hela vår uppväxt lärt oss att organisera oss så, eller om vi skulle agera likadant i ett mer normkritiskt och genusmedvetet samhälle. Men egentligen är det strunt samma, för helt uppenbart finns det många som på ett eller annat sätt drabbas av att normerna kring relationsskapande är så starka – både heterosexuella cispersoner och personer som bryter mot någon av köns- och sexualitetsnormerna, och därför är vi många som vinner på att synliggöra, ifrågasätta och vidga dessa normer.