Snälla, bara sluta missförstå vad genusmedvetenhet handlar om…

Slöscrollar i facebookflödet, inlägg från genusgruppen passerar ett efter ett – och så plötsligt: Alf B Svenssons text om att ”göra” barn ”könsneutrala” IS BACK! (Har tidigare skrivit om den här.) Och jag bara pallar inte mer. När ska detta fanskap till text och framför allt fanskap till folk som missförstår genusmedvetenhet och triumferande delar detta fanskap till text bara upphöra att existera? Eller okej, åtminstone tänka om?

Genusmedveten. Medveten om genus. Medveten om att könsroller är något som skapas och återskapas av och mellan oss människor, genom reklam, genom media, genom utbud av kläder och prylar, genom förväntningar, genom uppmuntran och bestraffning. Medveten om att könsidentiteten är något som prackas på oss, att det i samhället endast accepteras två olika könskategorier, avhängiga individernas könsorgan. Könsorgan = juridiskt kön = förväntad/påprackad könsidentitet = förväntad/påprackad könsroll. Och de två tillhandahållna könskategorierna anses av samhället dessutom vara varandras motsatser och komplement, den ena könskategorin med tillhörande könsroll något mer eftersträvansvärd och mer värd än den andra.

Detta är en genusmedveten person medveten om, och vill förändra.

Som jag skrev i ett annat inlägg för inte så länge sedan:

Det här med att tänka och uppfostra genusmedvetet är onekligen komplext, för det handlar om så mycket. För det första medvetenheten om att barns (allas) tilldelade könstillhörighet påverkar hur vi bemöts av omvärlden, hur vi förväntas klä oss och bete oss, vilka lekar vi förväntas leka, vem vi förväntas bli vän med och vem vi förväntas bli kär i och på sikt vilka yrken vi kommer välja och vara bäst lämpade för osv. För det andra viljan att förändra det just nämnda, att vidga normerna för det som anses ”manligt” respektive ”kvinnligt”, att omvärdera det som anses ”manligt” respektive ”kvinnligt” och vem som tillåts vara vad. För det tredje att förmedla till mitt barn att hens könstillhörighet är fullständigt ointressant för mig, men att samhället kommer lära hen det motsatta, och rusta barnet för att kunna stå upp för den hen är oavsett vem samhället tycker att hen ska vara.

Jag tänker även en hel del på balansen mellan att å ena sidan fylla de två av samhället accepterade könskategorierna med nytt innehåll som en del i strävan mot ett jämställt samhälle, och att å andra sidan helt och hållet omkullkasta tvåkönsnormen och cisnormen, för att på sikt uppnå en jämlikhet där alla räknas. Jag vill liksom inte beröva vårt barn hans könstillhörighet genom att ”hemlighålla” det faktum att det står ”pojke” i hans pass, men givetvis inte heller pracka på honom en könsidentitet som han kanske inte känner sig bekväm i. Snopp betyder oftast pojke, men inte alltid.

Så. Den genusmedvetna vill inte göra någon ”könlös” eller ”identitetslös”. Vi vill inte måla världen i gråbeige. Däremot finns det en jävla massa människor som gärna målar världen i rosa-blått. Det vill dock inte vi, för vi vill tillåta hela regnbågen, eftersom det är så vi människor är. Egentligen. Vill du på riktigt uppnå ett jämlikt och jämställt samhälle, skippa fixeringen vid biologi – eller åtminstone: sluta tro att ”biologin” är så tvådimensionell som samhället försöker tuta i oss.

Vill du ha ett jämlikt samhälle? Sluta då häng upp dig på ”biologi”!

Att människor är olika är det nog få som förnekar. Män och kvinnor är olika, män och män är olika, kvinnor och kvinnor är olika, personer bortom dessa två kön är olika personer inom dessa två kön, samt förstås olika sinsemellan (med det lilla ”men”:et att vissa helt och hållet förnekar dessa individers existens?!).

Slutsats: Människor är olika varandra, helt enkelt.

Dock lever vi i ett samhälle som försöker få oss att tro att vi är lika. Eller nej, inte att vi alla är lika, men att vi är lika inom en av två könskategorier: Att män är lika varandra, att kvinnor är lika varandra – samt att dessa två kategorier är varandras motsatser och komplement. Detta försöker vårt extremt könsfixerade samhälle få oss att tro, och väldigt många av oss tror ju att det faktiskt är så. Vilket inte är så konstigt egentligen, för vi får lära oss tidigt att vi har en viss könstillhörighet samt att denna är viktig. Faktum är att det börjar redan innan vi föds, när vi ligger i magen och när folk runt omkring frågar vad det blir. Barnrummet inreds för att matcha könet, kläder införskaffas för att matcha könet och namn bestäms för att passa detsamma. När vi föds omtalas vi genast med ”han” eller ”hon” beroende på hur våra könsdelar ser ut och alla nya människor vi möter vill först och främst veta just vilka könsdelar vi har, innan de tar reda på något annat, innan de börjar interagera med oss, innan de köper oss kläder och leksaker i present. För så ser det ut i ett könsfixerat, ett könsbinärt samhälle. Könet, och att vi är antingen eller, är viktigt. Fundamentalt.

Och ja, dessa små bebisar växer som bekant sedan upp till barn. Barn som lär sig att pussas med barn som är av ”motsatt” kön och att de ska bjuda in barn av samma kön på kalas (mer om heterosexualitet och homosocialitet här). Barn som lär sig att snoppen respektive snippan avgör vilken sida av kläd- och leksaksbutikerna du ska välja, barn som lär sig att tjejiga saker är fjantiga och att killiga saker är coola. Och så vidare.

De flesta av oss är rätt duktiga på att rätta oss i leden och ser vi oss om när vi går på gatan möter vi till största delen ”manliga” män och ”kvinnliga” kvinnor samt väldigt ofta heterosexuella par och familjer. Ja, kanske är det så till och med att majoriteten trivs väldigt bra i sin vanligt förekommande könsroll och i sin sexualitet. Dock inte alla, och bara genom att iaktta människor vi möter på gatan kan vi inte alls veta vilka som går där och trivs och vilka som går där och anpassar sig så att kroppen nästan brister av obehag. Vad vi däremot vet är att de personer vi möter som vågar eller vars innersta helt enkelt tvingar dem att bryta mot det gängse mönstret genom att hålla sin partner av samma kön i handen eller som genom kläder eller frisyr avviker från normer rörande könsuttryck, dessa individer löper stor risk att utsättas för och har förmodligen någon gång utsatts för diskriminering, ifrågasättanden, kränkningar, hot, hån.

Vad vi dessutom vet är att även de kvinnor som går där och trivs, som känner sig stolta över att vara kvinnor på just precis det där sättet, som grupp är och blir diskriminerade i det här samhället, i den här världen. Dessa kvinnor tjänar förmodligen mindre pengar på sitt arbete än sina manliga partners, de tar förmodligen ett större ansvar för det obetalda hushållsarbetet, de tar ut fler föräldradagar och vabdagar än sina män, de får på grund av allt detta ut lägre pension, de löper betydligt större risk att bli utsatta för våld av sin manliga partner än tvärtom, de har förmodligen någon gång utsatts för sexuella trakasserier eller fått höra att de borde ”klä på sig”/”undvika den där stigen”/”våga ta mer plats”/”sluta vara så känslosam”…

För, tyvärr. Vi lever inte i ett jämställt eller jämlikt samhälle där alla människor har samma rättigheter och möjligheter, inte ens här i det underbara Sverige. Och självklart är en grund till detta att vi så beslutsamt delar upp, bemöter och värderar människor olika efter deras kön, deras könsorgan.

”Men såhär gör vi för att män och kvinnor ÄR olika!” utbrister biologistiska genusmotståndare gärna. För det första har dessa människor fel, för forskning (samt mitt alldeles eget öga) visar att det absolut inte är så enkelt att vi är två sorter och punkt. För det andra: oavsett vad så rättfärdigar inga biologiska könsskillnader (påstådda eller faktiska) att småflickor ska kläs som små dockor och att småpojkar ska inspireras att växa upp till empatilösa monster. Biologiska könsskillnader rättfärdigar inte att vi lever i ett samhälle som värderar manligt och kvinnligt, män och kvinnor olika och som dessutom osynliggör och kränker individer som inte kan eller vill leva upp till samhällets könskrav. Fattar ni det? Att plocka fram argumentet ”biologiska könsskillnader” håller inte, det fyller inget fruktbart syfte! Åtminstone om du på allvar vill ha ett jämställt samhälle…

Vill ni, biologistiska genusmotståndare, att män och kvinnor ska vara jämställda? Inse då att samhället skapar ojämställdhet genom att fostra oss och värdera oss olika.
Vill ni att män ska sluta ses som (och bete sig som) våldsverkande monster, oförmögna att tygla sina känslor? Inse då att förhållningssättet vi har redan till små pojkar kommer att påverka hur de ser på sig själva, på flickor och kvinnor samt deras förmåga till empati och eftertanke.
Vill ni att kvinnor ska kunna välja det yrke de vill utan att bli motarbetade eller utsättas för sexuella trakasserier? Inse då att det är vi som måste skapa de förutsättningar som krävs för att de ska kunna och slippa detta.
Vill ni att transpersoner och intersexuella ska åtnjuta samma rättigheter och ha samma psykiska hälsa som cispersoner? Inse då att även biologin (om vi alls ska tala om den…) är mer komplex än två olika, sinsemellan lika genuppsättningar och inse att vårt eviga tvåkönsskapande missgynnar den här gruppen något oerhört.
Vill ni att pojkar som gillar att leka med dockor och klä sig i rosa ska kunna göra detta utan att mobbas? Sluta då snacka om att biologin gör att pojkar ”är” på ett visst sätt.
Vill ni att homo- och bisexuella ska ha samma rättigheter och faktiska möjligheter som heterosexuella att leva ett bra liv? Sluta då poängtera det biologiska i mäns och kvinnors reproduktiva möjligheter och attraktion till varandra, eller inse åtminstone att biologin och attraktionen kan vara mer komplex utan att för den skull vara ”defekt”.

Är ni med? Skit i biologin. Den finns där, självklart är vi biologiskt olika OCH lika, självklart påverkar vår genuppsättning och våra hormonnivåer vilka vi är, hur vi ser ut, vårt temperament, våra egenskaper. Men. Biologin är inte allt. Och framför allt: Biologiska argument kan aldrig ursäkta ojämställdhet, ojämlikhet, kränkande behandling av minoriteter, normbrytare, kvinnor. Vi alla måste tro på och agera med tron på att det är vi människor som skapar vårt samhälle, med vårt intellekt och med vår vilja – det är först då det kommer hända något. På riktigt.

…och delar du fortfarande inte min uppfattning om att biologi är bullshit när vi snackar mänskliga rättigheter så kan du väl åtminstone erkänna följande: Att du inte vill ha jämställdhet och jämlikhet. Att du är mot hbtq-personers rättigheter. Att du tycker att personer som bryter mot könsnormer får skylla sig själva. Att du anser män vara empatilösa monster. Att du anser att kvinnor inte hör hemma i chefspositioner. Och så vidare. Då vet jag åtminstone att du har läst det jag har skrivit och att du och jag har fundamentalt olika syn på världen. Och: Att jag inte kommer vilja diskutera dessa frågor med dig alls, för det ger mig absolut ingenting.

Om biologi, ”lyckade” familjeförhållanden och att välja rätt för sina barn

Jag hamnade i en otroligt spännande diskussion i facebookgruppen ”Regnbågsfamiljer” som började med att någon frågade hur vi andra (främst lesbiska eller ensamstående) föräldrar resonerat kring det här med öppen kontra anonym spermadonator. Förutom att det är intressant att lyssna på olika personers tankar och erfarenheter så satte hela diskussionen tydligt fingret på frågor om vad en familj är för något, vem som bestämmer det och vad det är som avgör om ett barn kommer växa upp och bli lycklig eller inte.

Väldigt tydligt blev även detta: Oavsett hur folk resonerar så figurerar oundvikligen någonstans där i bakgrunden föreställningar om och olika förhållningssätt till biologin. Och ja, vi alla som bildar en normbrytande familj jämför eller förhåller oss – medvetet eller omedvetet – till den biologiska, heterosexuella kärnfamiljen: Den där familjen där en cisman och en ciskvinna, med fungerande ägg och spermier, får barn ihop och sedan lever tillsammans hela livet. Alla som på något vis frångår denna familjesort tvingas, tror jag, på det ena eller det andra sättet väldigt tydligt förhålla sig till hur ens egen familj ser ut; dels försvara eller stå upp för sättet man lever på, dels fundera över och kanske oroa sig för hur just vårt barn kommer påverkas av att växa upp i en normbrytande familj. Inte bara ”vad ska omvärlden säga?” utan även ”vad är bäst för vårt barn?”

Och alltså… är det inte helt galet egentligen? För, om man tänker efter, hur många olika sorters normbrytande familjer finns det inte?

Vi har vår familj, som ju kan sägas vara en mycket normativ kärnfamilj, sånär som på den lilla detaljen att vi båda är kvinnor och vi båda aldrig kan bli biologiska föräldrar till båda våra barn.
Vi har alla andra regnbågsfamiljer; där två mammor ibland skaffar barn med ett bögpar eller en killkompis, där två pappor får barn tillsammans med en tjejkompis, via adoption (sällsynt) eller med hjälp av surrogatmamma, där en singelflata och en singelbög skaffar barn ihop och de på pappret ser ut som vilket heterofamilj som helst.
Vi har alla heterofamiljer som behövt ta hjälp av ägg- eller spermadonation av olika anledningar, vi har heterofamiljer som adopterat sina barn inom eller utom Sverige.
Vi har alla ensamstående föräldrar, vissa för att de har gjort ett aktivt val att vara ensamstående, andra för att barnet blev till huxflux och utan att någon kärleksrelation var inblandad.
Vi har alla familjer – hetero eller ej – där föräldrarna separerat kanske innan barnet föddes eller när barnet var väldigt litet, och där föräldrarna ibland träffar en ny partner och skaffar nya barn. (Och visst, här finns ibland även konflikter inblandade, vilket ju genererar en annan sorts svårigheter.)

…har jag glömt någon? Förmodligen. (Visst skulle även en massa andra normbrott kunna vävas in, exempelvis rörande etnicitet eller funktionalitet – men det har jag inte plats för just i detta inlägg.)

Kort sagt kan man väl säga att en ”familj” är ett oändligt komplext begrepp och fenomen. Och att alla vi som bildar eller hamnar i en familj bortom normfamiljen (det vill säga den biologiska, heterosexuella kärnfamiljen som lever lyckliga tillsammans i alla sina dar) tvingas försöka anpassa oss och slipa på argument, må dåligt, känna skuld, vara oroliga för hur våra barn kommer må… det är ju rätt befängt. Samt: Hur mycket av omvärldens tyckanden och samhällets kärnfamiljsnorm leder inte till sedan faktiska problem som egentligen hade kunnat undvikas?

Någon i facebookdiskussionen skrev så fint och sammanfattande om hur vi alla kastas in på jorden, och att de flesta av oss kommer ha något att fightas med i våra liv innan vi helt och hållet trivs med den vi blev och de vi blev påtvingade växa upp med. De biologiska eller de sociala banden, en anonym eller en öppen donator, en eller tre föräldrar… klart att det kan komma att göra skillnad för ens syn på sig själv och sitt liv (om inte annat som sagt för att normen kommer och säger sitt), men det är samtidigt ingenting som säger att motsatta förhållanden hade gjort livet så oändligt mycket bättre – eller att alla som härstammar från en för livet sammanboende biologisk heterokärnfamilj alltid mår så himlans jättebra.

Adrian och bebisen i magen blev till här i Sverige och här finns inga andra alternativ än så kallad ”öppen donator”. Det innebär att våra barn kommer kunna ta redan på vem donatorn är när de är 18 år gamla. ”Oh så bra”, tycker många (ofta heterosar med biologiska barn), ”det är ju så viktigt att få reda på sitt ursprung!” Och ja, det kanske det är, framför allt eftersom samhället är så fixerat vid biologi. Men samtidigt är det ju vi två som är föräldrar till våra barn, det är oss de växer upp med, våra föräldrar som är deras morföräldrar och våra syskon som är deras mostrar och morbröder. Vem tänker på biologin där? Det är ju fullständigt ointressant!

Om vi hade haft möjligheten att välja mellan öppen och anonym kan jag ärligt talat inte svara på vad vi hade valt. På ett sätt var det skönt att slippa göra valet, slippa att så tydligt förhålla oss normen som säger att ens genetiska ursprung är viktigt. Vi kunde fokusera på det allra viktigaste istället: Att bilda den familj vi önskade oss.


Tilläggsfundering: Efter att ha skrivit den här texten och följt diskussionen på Facebook dyker oundvikligen en massa nya tankar upp och jag räds lite åt hur mycket omvärlden kommer påverka våra barn att tycka det genetiska ursprunget är viktigt. Jag har förstås ingenting emot att Adrian eventuellt kommer vilja kolla upp vilken person som hjälpte oss att tillverka honom, men det är också ett stort beslut att lägga på ett barn. Därför hade det på ett sätt varit skönt om donatorn varit anonym: Då funnes inga alternativ.

Tycker du att jag ska vara tacksam för att samhället ”accepterar” mig?

Följande uttalande – eller fråga? – damp ner i mitt kommentarsfält igår, och jag tänkte ägna detta inlägg åt att svara denna kommentator:

jag skriver inte detta för att på nått sätt vara elak utan för att jag känner att jag aldrig riktigt har fått ett bra svar. Jag har inget emot homosexuella, har en nära vän som en homosexuell och älskar honom för den han är. Men förstår inte varför homosexuella ska bli kränkta när man säger att homosexualitet faktiskt inte är naturligt. Du har svårt att hitta böcker och filmer där barn har två pappor eller mammor just för att det inte är naturligt, rent biologiskt. Vi människor är ju skapta på det viset att en man och en kvinna ska få barn. Hur mycket vi än diskuterar så är det ett faktum och vi kommer inte bort från det. Så som jag ser det så är homosexualitet något som avviker från den naturliga men som samhället har börjat acceptera.

Det finns två huvudsakliga punkter att diskutera utifrån din kommentar, som dels är rätt hemsk och dels skriker okunskap.
1. Att det du säger är bullshit (och att du nog inte riktigt har koll på vad du själv menar med ”naturlig”).
2. Frågan om varför du har behovet att yttra något sånt här, och varför du vill att jag ska ”erkänna” för dig att jag är onaturlig.
(Sedan finns punkten 3 också: Ignorera. Men jag är inte på det humöret idag, och dessutom är det tyvärr inte bara du som tänker precis sådär = lika bra att fånga bollen när den så lägligt landade i mitt knä.)

Vi börjar med nummer 1: Det du säger är bullshit (och du vet nog inte riktigt vad du menar med ”naturlig”).

Vad innebär det att något är ”naturligt” egentligen? Hur definierar du ordet? Jag plockade fram synonymordboken och det finns några olika ”grupper” av synonymer till det här ordet, kan man säga. Om vi börjar med att titta på synonymer som skulle kunna höra ihop med biologi (vilket du ju verkar ha en förkärlek för) så hittar jag exempelvis äkta, oförfalskad, medfödd, sann och inneboende. Något som är ”naturligt” i den bemärkelsen, det bara blir helt enkelt och jag skulle vilja påstå att allt som rör mänsklig tillblivelse därmed är ”naturligt”, eller ”äkta”, ”medfött”: Ägg och spermie möts, en människa blir till, den föds och den växer upp – och utseendet personen har, funktionsförmågan, temperamentet, vissa färdigheter (fallenheter, kanske är ett bättre ord) och även sexualiteten är med andra ord ”naturliga” i denna bemärkelse (eftersom motsatsen – det vill säga oäkta, falsk, ej medfödd, konstlad, syntetisk – inte riktigt stämmer överens med sådant som vi människor inte kan styra över, såsom sexuell läggning, attraktion och förälskelse. Eller har du medvetet gjort ett val att vara heterosexuell och därmed fullt medvetet valt vilka personer du attraherats av och blivit förälskad i?).

Jag tror dock att du tänker dig en annorlunda betydelse av begreppet ”naturlig” – du syftar snarare på en innebörd med synonymer som ”normal”, ”passande” eller ”begriplig”, och då pratar du inte längre om något biologiskt, du pratar om normer, det vill säga något som är socialt betingat. Och din socialt betingade norm bestämmer tydligen att heterosexualitet är normalt, passande och begripligt (eftersom män och kvinnor kan skaffa biologiska barn ihop och det är ju heeela meningen med mänskligheten), medan homosexualitet är onormalt, opassande och obegripligt, eftersom det inte blir några barn gjorda på naturlig väg när exempelvis två kvinnor är tillsammans (dock kan jag ju bara lägga till att vårt barn också blev till genom att ägg och spermie möttes, surprise!).

Okej.

Men tycker du då att människor som är infertila är onaturliga? Människor som inte träffar någon partner, som lever ensamma eller i icke-sexuella relationer hela livet och därmed inte skaffar några barn? Är en homosexuell infertil person ”onaturlig” medan en heterosexuell infertil person är ”naturlig” – eller är båda lika onaturliga? (ja, utifrån ditt resonemang borde de ju vara lika onaturliga, men jag vet ju inte riktigt hur du tänker…) En person med en funktionsnedsättning som gör att hen inte kommer kunna skaffa barn – också onaturlig? Min bror kan jag ta som exempel, han kan inte göra någon med barn och kommer heller aldrig leva i någon kärleksrelation – är han onaturlig då, alltså som i onormal, som i opassande, obegriplig? (för det går ju inte riktigt att säga att en person som är infertil är syntetisk, att en person som av andra skäl inte skaffar barn är falsk eller att en person med funktionsnedsättning är konstlad – eller?)

Med andra ord: Hela din uppfattning om att något som helt uppenbart sker naturligt, det vill säga att vissa människor blir homosexuella eller bisexuella och att vissa blir heterosexuella, kan anses vara något onaturligt – det är ren bullshit. Däremot kan jag förstås inte hindra dig från att tycka att andra sexuella läggningar än hetero är onormala, opassande eller obegripliga, men det är som du säkert förstår inte direkt bättre det – för då är du ju homofob (och detta botas tyvärr inte genom att du talar om hur mycket ”du älskar din homosexuella kompis”).

…vilket för mig in på punkt nummer 2: Varför har du ett behov av att jag ska ”erkänna” för dig att jag är onaturlig?
Jag förmodar att du är heterosexuell. Jag förmodar att du är cisperson (det vill säga att det kön som tilldelades dig vid födseln stämmer överens med din könsidentitet och ditt juridiska kön idag). Jag förmodar även att du antingen lever i en tvåsam relation och har barn eller att du har för avsikt att leva i en tvåsam relation och skaffa barn. Och vet du? Detta innebär att du besitter ett privilegium. Du är privilegierad genom att din sexuella läggning accepteras av alla i det här samhället, du är privilegierad genom att du aldrig har behövt kämpa för att få tillåtelse att ingå partnerskap eller gifta dig, du är privilegierad för att du (förmodligen) kan skaffa barn precis när du känner för det, du är privilegierad för att din sexuella läggning aldrig har varit förbjuden eller har haft en sjukdomsstämpel på sig och du är privilegierad för att normen i det här samhället säger att heterosexualitet är liiite bättre än att inte vara heterosexuell (vilket visar sig på hundratals ytterligare sätt än de jag just räknade upp). Du besitter därmed en del makt.

Och varför vill du använda den makten till att försöka förolämpa personer som inte besitter den makten? Som inte är lika privilegierade som du? Varför vill du göra det? Ingen skulle någonsin kunna komma och säga att ”din sexualitet är onaturlig, opassande, obegriplig”, den är liksom alldeles för vanlig för att kunna ifrågasättas och i lagens mening har den aldrig varit ”onaturlig”. Så vad exakt tjänar DU på att sortera in andra mindre privilegierade, mer utsatta personer i ett ”onaturlighetsfack”? Det är rätt vidrigt faktiskt. Att den där homosexuella kompisen du har vill vara din kompis när du tycker att hans sexuella läggning är onaturlig, onormal, obegriplig (men ändå ”accepterad” av dig – what?) förvånar mig enormt. Jag skulle definitivt aldrig vilja vara kompis med en person som värderar människor olika och sorterar in dem i olika fack, där vissa är överordnade och andra är underordnade.

Det är helt enkelt inte okej. Absolut inte.

Slutligen kan jag lägga till att jag är övertygad om att alla starka samhällsnormer kring kön, sexualitet och tvåsamhet gör att många människor begränsas i sin sexualitet och mer eller mindre omedvetet ”väljer” att vara heterosexuella och monogama på grund av denna. Både sexualitet och könsidentitet tror jag nämligen är betydligt mer komplexa än vad normen tillåter, och utan heteronormen, utan cisnormen och utan monogaminormen skulle nog väldigt många människor uttrycka sin könsidentitet och organisera sina relationer på andra friare sätt.

Ps. Om du trots denna uppsats fortfarande tycker att homosexualitet är onaturligt så hoppas jag att du hädanefter håller den tanken för dig själv. Faktum kvarstår att många barn växer upp med homosexuella föräldrar i det här landet, och självklart ska det finnas barnböcker som på ett naturligt (ha!) sätt skildrar deras vardag – precis som det bör finnas fler böcker om personer som avviker från normer rörande exempelvis hudfärg och funktionsförmåga, utan att ”annorlundaskapet” sätts i fokus.

Det är klart som fan det går att ha två mammor! Om biologi, sociala band och varje människas rätt att definiera sig själv

I kommentarsfältet till det här inlägget dök åsikten upp att det inte går att ha två mammor eller två föräldrar av samma kön över huvud taget. Personen hävdade vänligt men bestämt att det är helt legitimt att tycka så, och att andra borde respektera denna åsikt – precis som hen accepterar att jag ”tycker” att mitt barn faktiskt har två mammor. Såhär svarar presens denna kommentator:

Det handlar inte om att du skulle tycka fel, eller ”fel”, som du uttrycker det, utan om att du tar dig friheter att tycka saker om våra familjer, saker som inte är åsiktsfrågor. Om du vill tycka att det är fel att barn får ha två vårdnadshavare av samma kön är det en sak. Det är en åsiktsfråga. Men du kan inte tycka att barn inte kan ha två mammor, för det finns det en hel del barn som har. Det är som att tycka att vår statsminister heter Stefan Löfven eller att himlen är grön.

Egentligen har presens redan sagt vad som främst behöver sägas i frågan, för nej, det går inte att ”tycka” att två mammor är en omöjlighet – det är ett faktum att vårt barn och väldigt många andra barn har just två mammor (eller två pappor) både juridiskt, känslomässigt och socialt. Men förstås, jag måste själv säga några fler ord i frågan eftersom jag faktiskt blev rätt upprörd över hur denna för mig okända person förnekade vår familjebildning (och samtidigt hävdade att det inte hade med homofobi att göra).

Jag vet inte exakt vad som ligger bakom kommentatorns ”åsikt” eller vad jag ska kalla det, men jag förmodar att hen tycker att biologi är väldigt viktigt och att hen ser begreppen ”mamma” och ”pappa” som något biologiskt betingat. Med den uppfattningen som utgångspunkt innebär ju per automatik att en person som bär ett barn i magen blir en mamma och att personen som bidrar med sina spermier blir en pappa – och jovisst, i många fall är det ju precis det som sker. Men alltså, handen på hjärtat – när ni som läser tänker på ”mamma” och ”pappa”, inte fasen är en livmoder och lite sperma det enda ni ser? Vi alla vet att ord som hör till samlingsbegreppet ”familjen” har en större innebörd än så, och när jag tänker på exempelvis min mamma så ser jag i första hand personen som jag växte upp med och alla minnen vi har tillsammans. Jag vet att hon är min mamma, inte för att jag minns att jag klämdes ut ur hennes kön (för det minns jag inte) och inte för att vi är lika utseendemässigt (för vi har knappt en enda likhet) utan för att jag har vuxit upp som hennes barn, jag har lärt mig att kalla henne mamma och hon har alltid tagit hand om mig. På samma sätt har ni egna bilder av vem ”mamma” är, vissa kan vara positiva och andra negativa, vissa inrymmer närvaro och andra frånvaro – men med den gemensamma nämnaren att biologin förmodligen spelar en rätt liten roll.

De flesta av oss har naturligtvis vuxit upp med en eller två föräldrar just för att vi har biologiska band till dem, men det är inte de biologiska banden som per automatik skapar de sociala banden. Ibland kan biologin och samhällets starka fokus på biologi till och med vara en styggelse för självkänslan, skulle jag vilja påstå, exempelvis när en biologisk förälder väljer att överge familjen tidigt i ett barns liv eller till och med innan barnet föds. Att personer då känner sig övergivna och svikna har ju liksom inte att göra med att det biologiska bandet rent bokstavligt klippts av, utan vetskapen om att det finns en människa som ratat dem – en människa som hade kunnat vara en stor del av deras liv. Och genom att andra dessutom gillar att poängtera för barnet hur hemskt det var att föräldern övergav familjen så spär det på saknaden ännu mer.

Vårt barn kommer förstås få veta att han har blivit till med hjälp av spermadonation, eftersom det inte är fysiskt möjligt att producera några barn utan spermier, och precis på samma sätt får barn som är adopterade från andra länder (oftast) reda på att de blivit tillverkade av någon annan än adoptivföräldrarna. Att ett biologiskt band saknas förminskar dock inte de juridiska, sociala och känslomässiga föräldrarnas roll som just föräldrar! Och precis på samma sätt som ett barn juridiskt, socialt och känslomässigt kan ha en mamma och en pappa, så kan barnet ha två mammor eller två pappor. Det är så självklart att det känns lite fånigt att alls skriva om det. (Och som ett led i samma resonemang kan exempelvis en spermadonator aldrig bli en ”pappa” – för det saknas både ett juridiskt, socialt och känslomässigt band, samt dessutom en vilja eller en avsikt att bli förälder.)

Förutom det här med biologi, ägg och spermier så tycks vissa människor tro att heterosexualitet är en förutsättning för att kunna reproducera sig och bilda familj – och så är förstås inte fallet (vilket kan vara lite skrämmande för vissa). Det behövs just ägg, spermier och en livmoder – men allt annat som rör familjebildning hittas på av människan, och i takt med att utvecklingen går framåt och människor väljer att bilda familj på andra sätt än det ursprungliga, så måste även samhällsnormen förändras – vilket den också gör, även om det går förbaskat långsamt… Jag har flera gånger under min uppväxt blivit grymt irriterad på personer som alltid ska poängtera att mina syskon bara är mina halvsyskon eftersom vi endast har en biologisk förälder gemensamt, och ännu mer irriterad blir jag förstås på den som menar att jag och min fru inte är lika mycket föräldrar till vårt barn. Vi är mammor båda två och det finns liksom ingenting man kan tycka om det, precis som mina syskon är just mina syskon och jag ser ingen som helst anledning att kalla dem för halvsyskon. Vem gagnar det att fokusera så stenhårt på biologin? Gagnar det relationen? Självkänslan? Synen på familjen? Nej, knappast.

(Nu börjar jag bli lite långrandig va? Håll ut, snart kommer den hejdundrande poängen!)

En viktig del i allt detta är också individens och den enskilda familjens rätt att definiera sig själva. Ingen annan kan komma och säga till mig att mitt barn inte bör kalla mig mamma eller att min syster faktiskt bara är min halvsyster, precis som ingen annan har rätt att säga till en person att hen inte är svensk om personen själv identifierar sig som svensk – och precis på samma sätt som en transperson har rätt att definiera sitt eget kön utan att någon utomstående ska ifrågasätta det. Det är helt enkelt inte okej att mäta andra med sin egen måttstock, och extra osmakligt blir det om personen som gör det dessutom tillhör normen, för då sitter hen redan i en slags överordnad position. Nej, fy sjutton, sluta med sånt bara. Och om DU känner att du har svårt att kunna kalla två mammor för mammor, om du har svårt att kalla en mörkhyad person med brytning för svensk eller en person med platt bröstkorg för hon – då är det ditt problem som du behöver jobba med. Punkt slut.