Tag Archives: bisexualitet

Bifobi – vad det är och hur det kan yttra sig (ett gästinlägg)

26 Maj

Här följer ett gästinlägg av Emma Hernejärvi. Det första gästinlägget någonsin på den här bloggen!

Det talas sällan om bifobi. Homofobi har alla hört talas om, och numera börjar även transfobi bli ett mer känt begrepp. Precis som homofobi är specifik rädsla, fördomar eller hat mot homosexuella (eller uppfattat homosexuella), är bifobi samma sak mot bisexuella.

”Men vänta nu, är det inte bara homofobi som bisexuella utsätts för?”
Bisexuella utsätts för homofobi, för det är inte alltid folk vet eller bryr sig om skillnaden. En kille som kommer ut som bisexuell och blir kallad för ”jävla bög!” eller ”fikus!” blir utsatt för homofobi. Det är helt sant, och denna typ av fientlighet motarbetas på samma sätt oavsett om personen ifråga är bi eller homo, för det är fråga om samma sorts homofobi.

Men bisexuella utsätts för specifika fördomar som homosexuella inte utsätts för. Bifobiska uttalanden kommer inte bara från den heterosexuella världen, utan även inifrån HBTQ-rörelsen. Ja, du kan fortfarande vara bifob trots att du är homosexuell.

Eftersom det sällan talas om bifobi så förstår inte ens välmenande monosexuella (homo/heterosexuella) när de uttalar sig bifobiskt. Följande uttalanden är fördomsfulla och skadliga, och jag tänker ange varför:

”Du har bara inte valt än. Du kommer växa ifrån det.”
– Det här uttalandet antar att bisexualitet inte är en ”äkta” sexuell läggning, att det är en fas och att bisexuella inte bestämt sig. Så är inte fallet. Visst händer det att vissa individer som är osäkra på sin läggning kallar sig själva bisexuella (för det ses som ”neutralt”), men bisexuella existerar och vi tänker inte förneka vår läggning. Jag fick själv höra det här av en person som jobbade ideellt med att stöda unga tjejers självförtroende(!), när jag i förbifarten nämnde att jag dejtat både killar och tjejer.

”När du träffar rätt person så kommer du att bestämma dig!” / ”Jaha, hon blev ihop med en kille! Visste att hon var straight trots allt!”
– Relaterat uttalande, igen med antagandet att bisexualitet inte är på riktigt. En person som är ihop med någon av annat kön är inte nödvändigtvis heterosexuell. En person som är ihop med någon av samma kön är inte nödvändigtvis homosexuell. Bisexualiteten försvinner inte för att man blir kär i en viss person. För själva läggningen, förmågan att finna människor av mer än ett kön attraktiva, finns kvar. En heterosexuell person som blir dumpad och lever själv ett tag blir inte asexuell heller.

”Så du är halv-lesbisk?”
Bisexualitet ska inte behandlas som ”hälften” av något. Vi måste få vara stolta över oss själva som vi är, istället för att dela upp oss i två halvor. Jag blir inte mindre homosexuell av att leva med en man, jag blir inte mindre heterosexuell av att leva med en kvinna. För jag är varken hetero eller homo. Jag är bisexuell, 100%, hela tiden!

”Bisexuella kommer aldrig bli lyckliga!” / ”De kan inte leva troget!”
Det finns en missuppfattning om att alla bisexuella vill ha både en man och en kvinna samtidigt. Det finns förstås bisexuella polys och relationsanarkister, precis som av andra läggningar. Men bisexuella kan vara monogama. Bara för att man kan bli kär i mer än en könskategori, innebär det inte att man känner att man måste ha båda. Precis som att en lesbisk tjej som kan gilla två olika kategorier (exempelvis både femme och butch) inte kräver båda samtidigt. Människor av alla sexuella läggningar kan vara otrogna. Otrohet handlar inte om sexuell läggning, utan om oärlighet och att inte kunna stå emot frestelser. Och de bisexuella som vill ha båda samtidigt kan förstås leva lyckliga som polys, med sina egna överenskommelser och trogna på det viset.

”Hur vet du att du är bi, om du aldrig testat med båda könen?”
Precis som vem som helst kan känna till sin sexuella läggning innan de haft sex. Man har fortfarande känslor, kan uppleva attraktion eller föreställa sig vad man gillar. Hur många heterosexuella var tvungna att ha sex innan deras identitet som straighta godkändes?

Det finns separata fördomar som träffar bisexuella tjejer och killar olika. Bisexuella tjejer får ofta höra att de valt sin läggning eller hittar på den för att få uppmärksamhet, eftersom många heterokillar fantiserar om tjejsex. Från lesbiska händer det att bi-tjejer får höra att de ”fortfarande är tillgängliga för män”, och därmed inte kan vara med i ”kampen”. Snälla sluta säga sådana sårande och falska saker!

Till sist, två andra falska idéer om bisexuella jag vill slå hål på:
– En bisexuell person behöver inte gilla alla kön lika mycket. En person som föredrar tjejer, men attraheras av killar får kalla sig själv bisexuell.
– Att bisexuella skulle vara transfoba/cissexister. Ordet ”bisexuell” myntades när fysiskt kön var allt som räknades och intersexuella och intergenderpersoner ignorerades. Men numera kan man definiera bisexualitet som att kunna känna sexuell attraktion gentemot minst två kön, oavsett vilka!

Tack för att ni läst, och kanske blir ni mer uppmärksamma på specifika fördomar mot bisexuella från och med nu!OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Emma är 24 år, bisexuell, biologistudent och bor i Stockholm. ”Jag har själv inte blivit utsatt för så mycket bifobi/homofobi jämfört med många andra”, säger hon, ”men jag ser att båda existerar.”

Vi drar till med en flatfilmsfredag! (den tjugosjätte)

3 Maj

I en tidigare flatfilmsfredag tipsade en av er om filmen Elena Undone, och när jag då sökte efter den hittade jag den ingenstans. Men igår, när jag och min fru letade efter något att slötitta på före sovdags efter en lång intensiv dag på Skansen, fanns den plötsligt på Netflix! Så, vi satte igång den medan Adrian låg vid fotändan av sängen och maratontittade på Barnkanalen (nej, vi vann inte årets mama-priset igår). image Filmen är relativt ny, från 2010, men känns på flera sätt rätt omodern, i och med att den verkligen sätter huvudpersonens komma ut-process och våndan över att bli kär i en Kvinna så väldigt i fokus. Att huvudpersonen, Elena, dessutom är gift med en homofob pastor sedan 15 år känns extra typiskt och väldigt amerikanskt. Men samtidigt: Historien speglar trots allt (tyvärr) en modern verklighet, för det är ju precis så och oändligt mycket värre som det ser ut i stora delar av världen… jag glömmer gärna bort det ibland. (Och visst vore det trevligt med fler flatfilmer som inte var ”komma ut”-filmer.)

Hur som helst.

I fokus står alltså pastorsfrun Elena, gift med homofoba Barry som hon har en tonårig son med och hon är tydligt olycklig redan från början. De kämpar för att få ett sladdbarn, men lyckas inte, och framför sig har de en lång adoptionsprocess. Hela berättelsen ramas in av Elenas gode vän Tylers teorier om något som kallas ”soulematry” (eller nåt…), vilket går ut på att vi ska hitta vår soulmate, helt enkelt. Redan i början ”ser” Tyler att Elena kommer träffa Den Rätta bara hon går med på att börja adoptionsprocessen, och mycket riktigt: På det första mötet träffar hon Peyton, en ensamstående lesbisk författarinna som också längtar efter ett barn. De blir goda vänner, och relativt fort utvecklas en tydlig attraktion dem emellan, men det tar tid innan något händer… minst sagt.

Filmens förtjänster är den enorma och trovärdiga gnistan Elena och Peyton emellan och det faktum att det faktiskt dröjer innan de ”kommer till skott”. Själv satt jag och småhoppade framför datorn och tyckte att hallåå, hånglarå!! men samtidigt, det är kanske aningen mer trovärdigt att en gift kvinna i just den speciella situationen inte bara kastar sig in i något.

På minussidan: Ett lite väl svulstigt slut, och en hel del klyschor (typ ”när heteropar slutar ha sex varje dag är detta början till slutet för relationen”). Det känns överlag som om filmskaparen satsade allt och lite till, för tänk om detta blir min första och sista flatfilm nånsin!!

Något jag också generellt stör mig på är att bisexualitet så sällan existerar eller erkänns i filmer: Huvudpersonen i den här filmen har levt som hetero i 15 år och när hon nu blir kär i en kvinna inser hon att hon aldrig varit kär i en man. Egentligen. Ett scenario som så ofta återkommer på filmduken. ”Jag har nog alltid varit homosexuell innerst inne”, alternativt: Huvudpersonen går ifrån att vara hetero till att ”bli kär i en person” (för man kan ju inte bara byta sexuell läggning sådär..!). I verkligheten händer det ju faktiskt att en person som varit kär i män hela livet plötsligt blir kär i en kvinna, utan att de tidigare förälskelserna tappar sitt värde eller ”bara var på låtsas”.

Med det sagt: Se ”Elena Undone” för tusan. Trots att jag återigen bjöd på flatfilmsfredag en lördag.