Tag Archives: breviditet

När bebisen kom och allt runtomkring

23 Jul

Kanske är det dags att skriva lite? Några rader åtminstone? Jag ska erkänna att inspirationen inte är på topp, att skrivlusten är mindre än den varit på länge. Eller, den finns nog där – men frågan är vad jag har lust och inspiration till att skriva? Jag vet inte. Får se var jag landar med den här texten, helt enkelt.

En känslomässig bergochdalbana, så kan den här sommaren beskrivas (för att använda ett rätt slitet uttryck). Först att gå på sommarlov precis när hjärnan vaknat till liv igen, bara det var konstigt och inte riktigt välkommet. Ni vet, efter en otroligt märklig och omvälvande vinter med sjukskrivning och uppsägning, att äntligen känna sig levande och mänsklig igen – och sedan bara stänga av. Och ställa in sig på något nytt och om möjligt ännu mer omvälvande: Att bli förälder. För andra gången.

Slitiga veckor, en höggravid fru, en intensiv och uppspelt nästan treåring, nervositeten inför stundande förlossning och minnena från den förra som vällde upp alltmer. Ett planerat kejsarsnitt som ställdes in i sista stund, övertidsgraviditet, ännu mer nervositet och ett virrvarr av känslor och tankar i huvudet och i hela kroppen.

Och så satte förlossningen igång. På en lördag. Ja, vi trodde åtminstone att den var igång, eftersom värkarna höll i sig hela natten. Sedan kom söndagen och de avtog igen, men inte helt. Svärmor sov över i grannarnas lägenhet den kommande natten, för att kunna rycka ut när – om? – det skulle dra igång igen, på riktigt. Även natten till måndagen präglades av värkarbete. Men det blev aldrig så pass intensivt att vi åkte in till sjukhuset. Min fru fick dock inte sova den natten heller och på måndagsmorgonen kändes det rätt… hopplöst.

En granne (våra fantastiska grannar alltså!) körde trots allt in oss till förlossningen omkring måndag lunch, vi hade ringt dit för att få komma in för en koll. Hade de två senaste nätternas värkar givit något slags resultat? Jo, det hade de. Men min fru och hennes kropp var alldeles för utmattade för att det skulle dra igång ordentligt. Därför ordnades ett rum på BB-avdelningen där vi låg efter att Adrian föddes, avdelningen man hamnar på efter en inte riktigt ”lyckad” förlossning. Min fru fick en sovdos bestående av bland annat morfin och sömnmedel och jag åkte, alldeles vilsen i hela kroppen, hem till den blivande storebrodern ifall alltsammans skulle dra ut på tiden sedan.

Och det skulle det.

Måndag kväll tog jag sedan tunnelbanan tillbaka till BB och både jag och min fru sov där den natten. Eller, hon sov – tack vare sovdosen – medan jag låg halvvaken och snurrade i den där sjukhussängen. Tänkte på Adrian, tänkte på den stundande förlossningen. Vi blev lovade att hon skulle bli igångsatt på något vis efter att hennes kropp fått vila, och vi båda ställde in oss på att det skulle ske senast tisdag förmiddag.

Men icke… Kaos på förlossningen, och vårt tillstånd var inte direkt akut. Så hela tisdagen fick gå, med värkar som kom och gick, det lyssnades på barnet med jämna mellanrum och konstaterades att allt såg fint ut. Inte mycket till tröst, i synnerhet då vi ju hade vår treåring där hemma, som nu hade börjat längta efter oss.

Väntan, känslor som i perioder inte riktigt kändes hanterbara, uppgivenhet… men så äntligen, klockan åtta tisdag kväll fick vi ett förlossningsrum och en och en halv timme senare tog de hål på fosterhinnan så vattnet gick. Då satte allt äntligen igång ordentligt. Regelbundna värkar, och vi båda trodde nog att vi skulle få se vår bebis senast onsdag morgon, i synnerhet som vi hade den förra förlossningen i åtanke – då gick det fort efter att vattnet gått.

Men, ingen förlossning är den andra lik och det fortsatte ta tid. Sakta men säkert öppnade sig livmodern, min fru kämpade på med värkarna som blev alltmer intensiva – och vi båda blev tröttare och tröttare. Jag kände mig långtifrån så pigg och stöttande som jag ville vara och när hon bestämde sig för att ta epidural där mitt i natten blev även jag lättad: Äntligen fick vi sova!! Båda två!

Morgonen kom, det hela fortsatte i än långsammare tempo, men eftersom barnets hjärtljud såg så lysande ut hela tiden var det som om vi glömdes bort där inne på förlossningsrummet. Framåt förmiddagen bröt jag ihop, då oron över att även denna förlossning skulle sluta i kaos tog över. Jag kände mig verkligen inte kapabel att stötta min fru såsom jag skulle vilja, och jag sa det till undersköterskan. ”Det får inte sluta i akut snitt! Det måste gå bra! Den här gången måste vi få möta en skrikande bebis!” Och tack och lov gjorde mitt sammanbrott att min fru fick ny energi, istället för tvärtom. Så hon, vi, fortsatte jobba på. Med lite hjälp på traven av värkstimulerande dropp.

Tiden gick och runt lunch blev det till sist mer intensivt, på det där skitjobbiga men samtidigt positiva viset. Nog fan skulle ungen komma ut till slut!

Krystvärkar. Jag coachade, min fru lydde mina uppmaningar om att ömsom trycka på, ömsom slappna av i händer, käkar, andas…

Och så till sist. Klockan 14.22 kom den ut. Den skrikande bebisen med pigga ögon. Över fyra kilo tung och ett otroligt fint ansikte. Vi hade klarat det. Nästan fyra dygn senare var hon ute. Den rödhåriga lillasystern.

Nu är hon två veckor gammal, och jag måste säga att… allt har gått bra. Bra som i över förväntan. Även om allt fortfarande är svajigt och så himla konstigt. Att jag är ledig är å ena sidan en lyx som jag önskar alla nyblivna tvåsamma föräldrar, men å andra sidan gör det dagarna väldigt intensiva. Nu längtar jag efter att få börja jobba igen, att få rutin på tillvaron, att få använda hjärnan, träffa fler vuxna människor. Jag tror (eller jag vet) att vi båda känner likadant.

Dagarna består av att fylla förmiddag, eftermiddag och kvällar med diverse aktiviteter. Jag promenerar med bebisen, min fru ammar bebisen, jag promenerar eller cyklar på utflykt med treåringen, vi tar en och annan gemensam promenad, vi drar till stranden, vi träffar de vänner som finns hemma såhär mitt i semestern, vi försöker varva ner i soffan och är ytterst tacksamma över att netflix är uppfunnet. Jag städar, tvättar, fejar och plockar leksaker mer än någonsin förr och på nätterna gör vi vårt bästa för att sova. Min fru och barnen lyckas rätt bra med det, jag ligger oftast vaken och grubblar. Stundvis känns tillvaron helt okej, kanske rentav bra, njutbar – och stundvis känns det mest slitigt, motigt, jävligt. Jag gissar att jag delar detta med de flesta andra (nyblivna) flerbarnsföräldrar.

Hur ser er sommar ut?