Vem har tillåtelse att visa upp rumpan i kampen mot utseendehetsen?

Alltså jag måste formulera något mer om det här med kroppar och rumpor, för nu har jag än en gång läst Brunhetens inlägg (som rullade igång rumpkalaset), Lady Dahmers replik på detta, Schmenus egen rumpkontring, Mondokanels kloka avrundning på… debatten? samt förstås UnderbaraClaras svar på kritiken hon fått. Dessutom har ett häftigt meningsutbyte utbrutit hos Kvinnopartaj, och jag själv vädrade mina tankar kring kroppen igår.

Så. Är ni med nu?

Jag har en tendens att först tänka åh, hen har rätt! om personer som är sådär självklara i sina åsikter, som dessutom formulerar sig väl och tycks så övertygade om att de har rätt – och så är det med Brunheten, tycker jag, för hon är både välformulerad, klok och rätt giftig. Hon gav ju även mig en känga häromveckan och ju mer jag tänkt på det, desto mer fel tycker jag att hon har. Inte om sin poäng, vilken var att mansrollen bör problematiseras mer än den gör, men om att jag missar detta – för det gör jag inte.

…och nu är det samma sak. Jag håller inte riktigt med om att Clara inte borde få visa upp sin ”perfekta jeansröv” på sitt alldeles eget instagramkonto. Det jag framför allt hajar till vid är ordet perfekt, att Brunheten uttrycker att samhället har sett nog med perfekta rövar – något som folk i kommentarerna sedan nickar bifall till. De får ångest av att läsa om Clara och hennes träningsbravader. Och visst, jag får också ångest (eller vad jag ska kalla det) av att läsa om folks träning, men just därför skiter jag i att läsa om det. Det är en sak att löpsedlarna och facebook och alla tusentals hälsomagasin skriker ut att vi måste träääna och bli smaaala – för det går liksom inte att värja sig ifrån det, men när en bloggare skriver om sin träning på ett relativt avslappnat sätt… Men läs en annan blogg då?

Alltså, missförstå mig rätt nu – jag tycker förstås att Brunheten har sina poänger, och Lady Dahmer i sitt inlägg likaså. Att de själva inte vill spä på samhällets träningshets genom att blogga om sin egen träning är jättebra, och jag vill inte heller blogga så värst mycket om min träning, för jag tror inte att det är bra för mig (åtminstone inte just nu) och det är inte sådana diskussioner jag främst vill ha i mina kommentarsfält.

Men för att återgå till det som jag framför allt blir kritisk till: Det här med perfekt och osunda ideal – för här gäller det att skilja på ett och annat samt se upp så att vi inte reproducerar just det som vi vill bekämpa. När Claras rumpa ger ångest och borde bannlysas (ja, nu överdriver jag lite) och Schmenus rumpa känns härligt befriande, då känner jag att vi definitivt har ett problem i vår strävan efter att utseende inte ska spela så stor roll – för då har vi faktiskt bidragit till den där normen som talar om för oss vad som är perfekt respektive inte perfekt, osunt respektive sunt. Dessutom har vi (felaktigt) fört samman det perfekta med det osunda och det inte perfekta med det sunda. Är det vad vi vill?

Det som spontant dök upp i mitt huvud när mina tankar benats ut en aning var: Jaha, undrar om min rumpa skulle vara okej att visa upp – antingen som ett led i ”nu släpper vi utseendehetsen” eller ”bara för att jag också vill flasha rumpan”? Min rumpa är liten. Den är slät, gropfri, bristningsfri. Den får rum i en byxa i storlek 26-27 och även om den nog är på gränsen till för liten enligt kvinnoidealet så är den rätt så snygg i ett par jeans. Skulle jag bidra till ”osunda ideal” genom att visa upp min rumpa? Eller kan det vara befriande att se en rumpa som min också? För jag tränar ju inte särskilt mycket, jag äter rätt mycket skräp, jag har fött barn, jag har kronisk sömnbrist och känner mig vare sig särskilt sund eller tillfreds med min kropp. ”Såhär kan en osund rumpa också se ut!” – eller?

Äsch, jag vet inte. Vi kanske bara ska släppa det här ämnet nu? Vi är överens om att människor ser ut på olika sätt, antar jag? Och att det viktigaste borde vara – i alla lägen – att människan som äger kroppen mår bra? Då så. Då jobbar vi för det.

Ur gårdagens inlägg:

Jag kan erkänna att jag iakttar (iakttar, inte bedömer) andras kroppar i omklädningsrummet ibland, för det hjälper mig att inse hur vi människorser ut, att vi är så otroligt olika och att de nakna eller halvnakna kroppar som vi dagligen matas med via media är en sorts kropp. Inte en bättre sorts kropp, men inte heller en sämre sorts kropp – det är bara en ensidig bild av vad en kropp är eller borde vara, liksom. I omklädningsrummet samlas många sorter. Olika tjocka eller smala lår, rumpor, magar, olika stora och olika formade bröst, olika mycket gropar både här och där, bristningar, födelsemärken, ärr, åderbråck, mer eller mindre kroppsbehåring… Och jag värderar inte, men jag kan däremot fascineras och framför allt konstaterar jag att det är så människor ser ut och att ingen – av någon annan! – borde behöva värderas vare sig åt det ena eller det andra hållet.

Nej, jag tycker inte att manligheten bör hyllas som det bästa och mest eftersträvansvärda alternativet

Jenny P, eller Brunheten som hon också kallar sig, länkar i det här inlägget till min text från i lördags och i detta ännu färskare inlägg uttrycker hon en önskan om att föräldrar till söner ska skriva kritiskt om mansrollen och manlighet någon jäkla gång – inte bara fokusera på tjejer och kvinnligheten som det största problemet när det kommer till genus och jämställdhet. Jag håller med henne till fullo, och jag måste erkänna att jag först blev lite… småsur när jag läste inlägget som på ett sätt kritiserar min text om barnkläder, för även om jag förstår att hon främst använder det som en utgångspunkt för att uttrycka en frustration över något hon funderat på i flera sammanhang, så känns det lite orättvist. Jag skriver ofta problematiserande om mansrollen, för jag tror inte att världen skulle bli en bättre plats om allt vad så kallad ”kvinnlighet” heter suddas ut från jordens yta. (Sedan ska jag dessutom erkänna att jag har rätt svårt för kritik, det är jag medveten om och jobbar ständigt med… Den förbaskade självkänslan, you know.)

Just NU har jag dock ingen tid att författa en massa nya klokheter, men istället länkar jag rakt upp och ner till några äldre inlägg jag skrivit som behandlar pojkrollen utifrån olika vinklar (och flera inlägg behandlar även normkritik i förhållande till kön på ett generellt plan). Och ja, mina ”gamla” inlägg är högst aktuella fortfarande, det allra mesta blir faktiskt inte för gammalt än på ett tag (tyvärr, eller vad jag ska säga).

Argumentet att kvinnor bör ”ta för sig mer”
…står mig ganska långt upp i halsen. Varför anses det generellt bättre att ”armbåga sig fram” och ”ta plats”, bör vi inte i större utsträckning hylla de stereotypt kvinnliga egenskaperna – som t.ex. lyhördhet, att ge andra plats att synas, empati – istället?

Vilket är bäst – att vara fin eller att bara få vara?
Jag som har en son kan ibland känna att jag önskar att mitt barn också ska få höra hur fin han är. Är det alltid ”fel” att vara fin?

Tänk om ingen vill vara man till slut?
”För nu tänker jag som lärare och som förälder igen. Och jag har ju ett barn med snopp, som omtalas med pronomenet ”han” och i vars pass det kommer stå ”man” när han växer upp. Jag möter även en massa pojkar, unga killar i min lärarroll varje dag och flera av dem har för länge sen lärt sig hur en pojke ska bete sig och utövar detta beteende för fullt hela dagarna, både i klassrummet och ute i korridoren. De tar plats, överröstar de andra, många struntar i eller tar lätt på skoluppgifter.”

Pojkar kan också läsa – om vikten av att läsa skönlitteratur
Vi hjälper inte pojkarna genom att se läsning som en kvinnlig, och därmed omanlig, aktivitet.

Är det okej att önska kön på sitt barn?
”Och någonstans där, utifrån hur samhället ser ut nu, är jag på något sätt glad att vi fick en son. Mitt i all debatt om feminism och frågan om jämställdhet, där tendenser finns att polarisera ytterligare mellan ”män” och ”kvinnor”, och där mansrollen tenderar att fyllas med rätt negativt innehåll – då skulle jag vilja uppfostra en son som är trygg i sig själv, som inte känner press att vara hård och stark och macho, som (förstås) varken ska behöva identifiera sig med förövarrollen eller känna sig skuldbelagd.”

…och två läsvärda inlägg, tycker jag, som problematiserar det eviga könandet på ett bredare plan:

Tänk om det vore okej att använda ”hen” i sandlådan
Nej, det går inte att skylla på normkritiken

Sådär ja. Varsågoda och trevlig läsning!