Tag Archives: But I’m a cheerleader

Flatfilmsfredag – vecka sexton

18 Okt

Ojoj, den här dagen gick verkligen i ett rasande tempo. Egentligen hade jag tänkt skriva två inlägg, dels detta och dels en rafflande fortsättning på gårdagens inlägg och dess intressanta diskussioner. Men icke, det gick inte idag. För vet ni vad jag har gjort? Jag har planerat projektveckan som börjar på måndag: en hel vecka med köns- och sexualitetsnormer i fokus (för niornas del, de andra årskurserna får andra diskrimineringsgrunder). Vi ska visa ”Fucking Åmål” och ”But I’m a cheerleader”, vi ska diskutera spännande saker som vad är ett kön? och hur vet man själv och andra egentligen vilket kön man/någon har? (och hur viktigt är det egentligen att veta jämt och ständigt?) Vi ska syna heteronormen i skolmiljön, vi ska skapa normbrytande konstverk och vi ska förhoppningsvis få en bra grund till att författa den nya likabehandlingsplanen, som ett avstamp för fortsatt likabehandlingsarbete under året.

Spännande va?

Aningen tråkigt i sammanhanget, men samtidigt väldans roligt, är att jag måste avvika på torsdagen för då ska ju jag föreläsa om likabehandlingsarbete utifrån ett hbtq-perspektiv för 250 glada kalmarbor under Kalmar kommuns regnbågsdag. Även denna föreläsning är under uppbyggnad och det känns ömsom inspirerande ömsom stressande att ha dessa två uppdrag så nära inpå.

Men, för att komma till själva saken: Flatfilmsfredag. Jag har ju redan nämnt två filmer, och alltså – varför inte bjuda på två filmer idag då? image 1. Fucking Åmål. Denna klassiska klassiker. Flatornas flatfilm, min ”aha-upplevelse”-film som har betytt så mycket för så många lesbiska ungdomar (och säkert en och annan vuxen flata) kring millennieskiftet. Är det någon här inne som inte har sett den? Är det någon här som rentav redan har visat den för elever? Hur har de tagit emot den?

En småläskig sak med den här filmen är att den ju är gjord 1998 – det vill säga för 15 år sedan. 15 år, en evighet. De elever som vi ska visa den för på måndag föddes då. Och betänk sedan att nästa stora svenska film med lesbiska karaktärer i huvudrollerna inte gjordes förrän 2011… Ska det dröja ytterligare minst tio år innan nästa..? Nä, Sverige är inget höjdarland när det kommer till flatfilmer (och hbtq-filmer generellt), vilket för övrigt slås fast i Aftonbladet idag också apropå den stundande filmfestivalen i Stockholm.

I engelskspråkiga länder finns det däremot en hel del hbtq-filmer, vilket osökt för mig in på dagens andra filmtips: image 2. But I’m a cheerleader, som jag faktiskt visade för mina gamla elever i våras och då skrev ett inlägg om. Och vet ni? I det inlägget finns det till och med en länk till filmens trailer, så jag tänker inte säga mer än att: Den här filmen är jätterolig och belyser både heteronormen och könsnormer på ett mycket bra sätt. Se!

Nu ska jag och min fru gå på teater: ”De oskyldiga” på Dramaten. Lyxigt va?

När de egna fördomarna gör sig påminda

29 Maj

Jag lät mina elever välja en av fyra filmer att avsluta terminen med. Alla fyra på något vis kopplade till det vi pratat om under kärleksdagarna, alla fyra från min egen videohylla: ”Grabben i graven bredvid” (hetero så det förslår om kärlek, tja, kan man säga över klassgränser?), ”Hur många lingon finns det i världen?” (baserad på Glada Hudik-teaterns framgångsresa), ”Connie & Carla” (Toni Collette och Nia Vardalos klär ut sig till män som klär ut sig till kvinnor och gör karriär som dragqueens) och ”But I’m a cheerleader” (lesbisk tjej blir skickad på straight camp för att bli ”botad”).

Ena klassen valde den sistnämnda:

image

Och alltså, jag tycker mig vara jäkligt normkritisk, öppen och frispråkig, men när scenerna som jag glömt bort kommer: Huvudpersonen onanerar upptryckt mot en vägg medan hon ger sig själv elchocker (aversionsterapi) och ber till Gud att förlåta henne, och när hon sedan upptäcker två av killarna som ligger och hånglar passionerat på golvet… Då säger någonting i mitt huvud (jag tror det kallas HETERONORMEN) till mig att jag inte borde visa sådant för mina elever, att det är rätt opassande. Och då måste jag förstås föra en konversation med mig själv där jag talar om för mig själv att eleverna – även i skolan – har fått se filmer där heterosexuellt hångel och heterosexuellt sex förekommer, att de med absolut största sannolikhet har bevittnat killar som onanerat på film och att de förstås även har sett filmer där det förekommer våldtäkt, misshandel, krig, blod och död. Varför i hela friden skulle det vara fel på något sätt över huvud taget att visa en tjej som onanerar och två personer av samma kön som hånglar?

Så att istället för att sitta där och skämmas över att jag låter ”min” sexuella läggning ta plats i ett klassrum fyllt med 15-åringar försöker jag tänka att shit, vad härligt. De fick välja mellan fyra filmer, och de valde faktiskt den här – en film som många av dem aldrig skulle ha sett annars. Heterokärlek får de se hela tiden – och tjejer med ett alldeles eget sexuellt behov syns rätt sällan, så det är väl snarare på sin plats att skolan visar den bredden. Det vet jag ju egentligen, men visst är det galet hur starka de där normerna kring kön och sexualitet är…