Tag Archives: cis

Nej, kärleken och rättvisan har inte segrat bara för att du röstade på Conchita i lördags

12 Maj

Igår kväll delade jag två texter om Conchita Wursts vinst i Eurovision Song Contest på min facebooksida och på twitter, den här av Gustav Almestad på Genusfolket och den här av Sofia Zettermark. Egentligen tänkte jag inte skriva något själv eftersom de redan formulerat sig så bra, men nu gör jag det i alla fall. I all hast på väg från jobbet.

Jag blev liksom majoriteten i mitt facebookflöde och i mitt tv-sällskap väldigt glad över att se Conchita vinna Eurovision Song Contest. Hennes röst är överväldigande vacker, låten pampig och scenframträdandet likaså. Och det var, precis som ovan nämnda bloggare skrev, det som gav henne segern i lördags kväll. Hon hade inte vunnit om rösten varit slätstruken eller om hon fått sjunga Spaniens medelmåttiga skrikballad istället, för då hade Nederländerna eller Sanna Nielsen med största sannolikhet tagit hem segern. Så, alla de som påstår att skägget gav henne vinsten kan ju bara dra. Det är förminskande av hennes artisteri att påstå något sådant.

Dock bör tilläggas att scenshowen och artisten bakom låten givetvis är en del av hela det paket som folk röstar på, och den som tycker det är fel får dra tillbaka klockan till den tid då hemliga jurygrupper endast tilläts lyssna på bidragen (jag tror faktiskt att Conchita hade hamnat i topp 5 även då) eller varför inte teleportera sig själv till 1965 då Ingvar Wixell sjöng alla bidrag i den svenska uttagningen, just för att undvika att artistens skicklighet påverkade låten?

I alla fall. Utöver hejaropen till Conchita och hennes låt som synts i flödena under helgen så har väldigt många yttrat saker som att ”kärleken segrade!”, ”ett statement mot homo- och transfobin!” och ”ett enat Europa för jämlikhet och mot diskriminering!” Och där måste även jag faktiskt vara en tråkmåns och protestera en liiiten aning. Missförstå mig inte, jag tycker som sagt att det var jättebra att just hon vann, och att artisten bakom låten utmanar normerna för såväl kvinnliga som manliga könsuttryck och dessutom uttryckligen tycks stå upp mot förtryck baserat på könsidentitet, könsuttryck och sexuell läggning är naturligtvis super. Men att tro att vi tack vare en bedårande vacker, skönsjungande dragshowartist nu är på väg mot ett jämlikt Europa är att… ta i lite va?

För det är just det: Conchita är bedårande vacker och en dragshowartist, en scenpersonlighet. Och som Hej Sonja uttryckte det (måhända aningen hårt, tycker nog jag, samtidigt som jag förstår hens frustration över alla cisheterosars aningen oreflekterade hyllningar) kan framgångsrika dragshowartister inte ses som företrädare för hela hbtq-rörelsen och de utsätts inte för diskriminering på samma sätt som ”vanliga” hbtq-personer.

Även homo- och transfober betalar pengar för att se Christer Lindarw och After Dark uppträda, och jag kan lova att många av dem som röstade på Conchita i lördags skulle se mycket skeptiska ut om deras manliga kollegor plötsligt började bära så kallade kvinnliga attribut, om deras söner kom ut som homosexuella eller om (när!) det införs ett tredje juridiskt kön i Sverige/deras hemland. Och ser jag till min egen yrkeskår så kan jag tänka mig att rätt många lärare röstade alternativt hejade på Conchita i lördags, men att de idag fortsätter att dra könsstereotypa, sexistiska, cisheteronormativa skämt i och utanför klassrummet, att de fortsätter dela upp klassen i tjej- och killgrupper och att de fortsätter ”glömma bort” att synliggöra fler sorters kärlek än den heterosexuella när det vankas filmvisning, litteraturläsning eller för den delen sexualkunskap. Kanske diskuterar de idag Conchitas vinst med eleverna, slår fast att ”alla får se ut hur de vill!” och sen är det bra med det. Cis- och heteronormen lever vidare och alla hbtq-ungdomar i klassrummen fortsätter gömma sig, eftersom de inte har något annat val.

Ja, ni får ursäkta min raljanta ton och min pessimism…

”Det tar tiiiid, Sanna, ha lite tåååålamooood!!” utropar ni kanske, samt: ”Var glad över framstegen!! Allt kan inte hända på en gång!”

Nej. Det kan väl inte det. Men vet ni? Det har redan tagit jävligt lång tid. Stonewallupproret, med rasifierade transkvinnor i spetsen, ägde rum 1969 och fortfarande förföljs, hotas och mördas många transpersoner varje år (läs gärna Maria Ramnehills text om att ta transpersoners existens på allvar, om ni inte har gjort det). Och detta gäller alltså transpersoner som inte ”klär upp sig” för att underhålla på en scen, utan människor som straffas enbart för att de är sig själva, i sin vardag.

Och vet ni? Fenomenet ”(icke heterosexuell) person som utmanar könsnormer på scen” är inget nytt i Eurovision-sammanhang. 1998 vann transkvinnan Dana International Eurovision Song Contest med sin låt ”Diva”, 2002 deltog dragqueen-trion ”Sestre” från Slovenien, 2007 vann lesbiska Marija Serifovic för Serbien och i Sverige har After Dark deltagit flera gånger. Är det härligt? Skitkul? Superfint att personer som bryter mot köns- och sexualitetsnormer syns på en stor scen och till och med vinner internationella musiktävlingar? JA! Det ÄR det! Och självklart är dessa artister förebilder för många individer som bryter mot hetero- och/eller cisnormen. Men grejen är att de för många (normpersoner) är just stjärnor på en scen; de står för något spektakulärt, något extraordinärt. Och när scenbelysningen släckts och slutvinjetten spelas är allting… som vanligt igen. Precis som det var efter Dana Internationals seger 1998 och efter Marija Serifovic’s vinst 2007. Precis som det blir ett par dagar efter Conchitas vinst i år.

Eller, rättare sagt: Risken är väldigt stor att det blir så. Om inte alla ni (vi!) som faktiskt röstade på Conchita, som gladdes åt hennes vinst inte bara på grund av låten utan även på grund av det hon står för, också ser till att göra något mer aktivt för jämlikheten och för att förändra vardagen för alla personer som drabbas av samhällets starka normer kring kön och sexualitet. Stöd en organisation, ändra ert språkbruk i klassrummet och i personalrummet, se över era egna fördomar och hur de faktiskt märks i vardagen och i interaktionen med andra människor, rösta i EU-valet… GÖR NÅGOT! Okej? Först då är ni trovärdiga när ni pratar om statements mot homo- och transfobi och att vi är på väg mot ett samhälle fritt från diskriminering.

Annonser

Mina genusutmaningar som lärare

28 Mar

En klurig grej med läraryrket är att det är svårt att ha en rent professionell roll i förhållande till eleverna. Jag menar, jag är naturligtvis till stor del en lärare när jag undervisar, men läraren är ju samtidigt väldigt mycket jag. Jag skulle inte vara någon bra lärare annars och jag skulle absolut inte kunna skapa några relationer till eleverna. Läraren är en del av mitt jag och mitt jag är en del av läraren. Liksom.

Genus och normkritik är dels mina personliga intressen, dels en del av mitt samhälleliga och politiska engagemang och dels en viktig aspekt av mitt läraryrke. Det ingår liksom i läraryrket att jobba genusmedvetet och normkritiskt (om du inte tror mig kan du exempelvis läsa detta inlägg med passande länkar till Skolverket). Jag har ett brett teoretiskt kunnande om genus och normkritik, jag har många tankar och åsikter och jag omsätter givetvis mycket av mina teoretiska kunskaper i praktiken.

Exempelvis omnämner eller tilltalar jag aldrig elever med kön, utan alltid med deras förnamn (jag lär mig förnamnen första lektionen) alternativt med något neutralt, såsom ”gänget”, ”allihop”, ”ni pratglada där borta”. Jag skulle heller aldrig göra några generaliseringar om ”hur killar är” eller ”hur tjejer är” i klassrummet och jag förutsätter naturligtvis aldrig heterosexualitet. När eleverna delas in i grupper gör jag det inte utifrån kön (aldrig ”två tjejer och två killar i varje grupp” eller dylikt) utan jag blandar friskt, så att de får testa att arbeta med många olika individer. Därmed inte sagt att jag inte anpassar grupperna efter deras personligheter, deras sätt att arbeta, kunskapsnivå och vänskapsrelationer – för det gör jag absolut (är man uppmärksam som lärare lär man sig väldigt fort vilka som fungerar bra ihop och vilka som absolut inte gör det, och även om jag har som mål att de flesta ska kunna arbeta/diskutera med de flesta så ser jag inget värde i att vara ”elak” genom att göra en riktigt dålig matchning – alla ska framför allt känna sig trygga).

Utöver detta ser jag förstås över vilken litteratur vi arbetar med så att eleverna får läsa texter och böcker skrivna av personer med olika kön, ursprung och så vidare och när vi läser skönlitteratur vill jag få in olika perspektiv även i innehållet. Jag talar inte om ”tjejböcker” och ”killböcker” utan om olika genrer, helt enkelt. I bedömningen ser jag noggrant upp med att inte råka tänka ”äsch det får duga” om killars prestationer, utan tänker aktivt på att se till individuella skillnader och behov. Annars är det lätt hänt att kraven ställs högre på tjejer än på killar och att tjejer får betydligt mer omfattande feedback än killarna, som får ett ”bra jobbat, tänk på stavningen bara”.

Men. Och nu kommer vi till det där med att jag i min lärarroll också är mig själv någonstans:

Jag märker ofta att jag ändå, fast jag inte vill, i det mer informella snacket och i mitt tilltal under lektionerna förhåller mig aningen olika till tjejer och killar. Generellt sett. Jag hamnar betydligt lättare i att skämta med killarna, jag kan mer avslappnat hänga med i jargongen (aldrig som en tonåring, givetvis, men på lärarvis) och det går oftast fortare att skapa en relation med killarna än med tjejerna. När jag analyserar varför det blir så så tänker jag dels att det har att göra med att jag ofta trivdes bättre med killar när jag själv var tonåring och att jag än idag tycker det är enklare att ta kontakt med en främling av manskön än av kvinnokön (jag känner mig avslappnad och inte lika ”bedömd” av män… konstigt nog?), och dels tänker jag att det handlar om att jag lättare landar i en mamma- eller storasysterroll gentemot killarna, som ju – utifrån normen sett – är mer omogna än tjejerna. Detta gör även att jag märker att jag litar mer på tjejerna (generellt sett), och att jag helst inte släpper killarna ur sikte medan de arbetar.

Bara medan jag skriver detta nu så skäms jag verkligen, för det är så många… fel på en och samma gång. Tycker jag att ”killar” är lättare att ta kontakt med än ”tjejer”? Tycker jag att ”killar” är på ett annat sätt än ”tjejer”? Tror jag att ”tjejer” är mer pålitliga och ansvarsfulla än ”killar”? Nej, måste jag svara på alla frågorna. Egentligen.

Men jag är, som alla andra, en produkt av de sociala sammanhang jag vuxit upp i, och jag är en produkt av samhällets normer. Normer som säger att killar är mer easy going och rakt på sak, medan tjejer är omständliga och svåra, drivna av känslor och socialt spel. Normer som säger att tjejer tar ett större ansvar för skolarbetet än vad killarna gör, att killarna slarvar mer och behöver mer stöd i att fixa uppgifterna. Bland annat. Och till viss del ”är” det säkert så i de klasser jag undervisar och även bland kollegorna i personalrummet, på en generell nivå, för vi är alla produkter av samhällsnormerna. Och ju oftare dessa bekräftas, desto mer en sanning blir de.

Det irriterande är insikten om att även jag faller i fällan.

Frågor på det? Tappade ni respekten för mig nu?

Samt: Dela med er av era genusutmaningar, i ert yrke, i er vardag, i ert föräldraskap – whatever! (Jag vill inte känna mig ensam…)

”Titta, en TJEJ!!!” Om folks hutlösa behov av att köna andra människor

24 Mar

Måste bara dela med mig av dagens fascinerande möte med verkligheten. (Eller egentligen gårdagens, för jag var lite sen med att posta inlägget.)

Vi var i centrum och hängde runt lite, dels för att rasta det sjuka, men ack så pigga, barnet (ni vet, barns icke-logik under sjukdom), dels för att vi vuxna inte skulle få krupp (vi också). Adrian var dagen till ära klädd i sin mörkblå täckjacka, ett par gröna byxor och till detta en cerise vintermössa samt en röd napp (nappen särskilt helig under sjuka perioder). Smått förvirrande för vissa människor, det har vi förstått. Blått och rosa på ett och samma barn – samtidigt?!?

Men så plötsligt när vi går där i godan ro utbrister någon förtjust:
”Titta en TJEJ!!”
Jag vänder snabbt upp blicken och förstår att det är en mamma som talar till sitt lilla barn, ungefär i Adrians ålder. Barnet pekar glatt på Adrian, sådär som barn ofta gör när de ser någon i sin egen storlek.
”Ja, en TJEJ är det! Titta!!” säger mamman igen med lika hög och lika gullifierad röst, varpå barnet pekar vidare och mumlar något knappt hörbart om napp. ”Ja, hon har en napp också, flickan!” säger mamman.

Och vi bara fortsatte spankulera åt det håll vi skulle.

För nej, detta var på intet sätt en konversation MED oss, utan enbart OM oss och mamman och jag fick under de korta sekunderna inte ens ögonkontakt. Adrian såg mest halvbesvärad ut över att någon pekade så intensivt på honom, men ordet ”tjej” är han inte fullt ut bekant med. Jag kände mig främst bara… fascinerad. Fascinerad över hur hon, och så många med henne, inte bara bestämmer sig för att mitt barn har ett visst kön utan även så spontant måste skrika ut den förmodade könstillhörigheten – dessutom inte bara en, utan tre gånger (det kan ha varit fler). Vad är grejen med det? Och varför är det så svårt och så ”fel” för folk att använda mer generella uttryck, som typ ”titta ett barn!” Inte ens Adrian har problem med det, liksom.

Jag förstår inte fixeringen vid att så tvångsmässigt och intensivt köna individer genom språket, i synnerhet inte när det gäller barn. Att individer ser olika ut, att det relativt ofta går att stoppa oss i olika ”fack” och ”kategorier”, att vissa är mer lika varandra osv., sånt… lär vi oss ändå och de olika kategoriseringar vi gör med ögat baseras ju i grunden på många fler parametrar än (förmodat) kön, samt sker utan värdering (så länge vi är små).

Varför ska då just KÖN prompt benämnas hela tiden? Som något särskilt utmärkande och VIKTIGT att fastställa och sära på? Som något NEUTRALT och RIMLIGT att omnämna individer med? Gör människor det med intentionen att lära barn se och göra skillnad, eller är det en omedveten, automatiserad handling? Det är hur som helst, som sagt, fascinerande.

Särskilt när de inte ens gissar ”rätt”.

PS. I vårt barns fall är det än så länge väldigt oviktigt om någon tilltalar honom med han, hon, hen eller den – men med tiden blir det kanske viktigare, beroende på vem han visar sig vara. Som jag har nämnt tidigare är det ofta ingen big deal för en cisperson att någon gång ibland felkönas (dessutom händer det förmodligen rätt sällan), men är du transperson är det betydligt viktigare att könas rätt. Bara det tycker jag är en god anledning att inte ogrundat köna folk till höger och vänster. Du har faktiskt ingen jävla aning.

Varför vi borde sluta lära barn vem som är ”hon” och vem som är ”han”

7 Aug

En liten diskussion pågår just nu i facebookgruppen ”Genusmedvetet föräldraskap” angående att köna personer och figurer (både i litteraturen och ute i verkligheten) inför sina barn, och jag kommer osökt att tänka på en situation på en förskola som jag hörde om (eller själv upplevde? Himmel, ibland sviker minnet): Barnen satt i ring, pedagogerna pekade på ett barn i taget och så skulle det tränas på vilka i gruppen som var en ”hon” och vilka som var en ”han”. Det var rätt länge sedan just den här händelsen och jag minns som sagt inte ens om jag själv bevittnade den eller om någon annan berättade om det för mig, men jag är rätt övertygad om att sådant fortfarande sker; att man som pedagog, som förälder eller annan viktig vuxen i stor utsträckning rättar barn som använder ”fel” pronomen om andra samt gärna pratar om att flickor ska benämnas som ”hon” och pojkar som ”han” och så vidare. Ja, jag har säkert gjort det själv en gång i tiden.

Med tanke på att folk generellt sett är väldigt noga med att placera in individer i korrekt könsfack (och då förstås enbart i kvinno- eller mansfacket…) så kan jag tänka mig att de flesta är noga att lära barn att säga just han och hon till rätt personer – för att säga fel är väl… ofint? Och att säga hen – iiih, ett politiskt ställningstagande och ett öppet förnekande av att kön över huvud taget existerar, hjälp!!!

Jag och min fru försöker så långt det är möjligt inte markera för vårt barn att kön är något viktigt. Vi pekar inte på barn eller vuxna och säger ”titta flickan där!” eller ”den där mannen där borta” utan vi talar just om barn och om vuxna. Dels kan vi inte veta hur personerna vi ser definierar sig eller kommer definiera sig, dels vill vi inte lära vårt barn att särskilda markörer är kopplade till en viss könstillhörighet och dels vill vi förmedla att kön inte är en så vansinnigt viktig kategori. Angående det senare tänker jag att enbart genom att peka ut ”pojkar” och ”män” i omvärlden och samtidigt gång på gång förklara för Adrian att han är en ”pojke” så bidrar vi till normen som till att börja med tycker att kön är en viktig kategori, samt att alla som benämns som ”pojkar” på något magiskt vis hör ihop, bör sälla sig till varandra, klä sig likadant och så vidare (och att gruppen ”pojkar” är något helt annat än gruppen ”flickor”).

Samtidigt är jag medveten om att eftersom vi lever i ett könsfixerat samhälle, och eftersom det enligt samhällsnormen (och juridiken) enbart finns två kön så är det ofta särskilt viktigt för personer som bryter mot en eller flera könsnormer, t.ex. transpersoner, att bli omnämnda med sitt pronomen och att kategoriseras in i rätt könskategori, alternativt att inte hamna i någon kategori alls – och detta är naturligtvis ingenting som jag ifrågasätter. Jag tänker dock att dessa personer (och även alla normpersoner) skulle gynnas av ett språk som inte könar hela förbannade tiden (särskilt som vi dessutom könar på grund av synliga yttre attribut, utifrån vilka vi liksom gissar vilket könsorgan och därmed vilket könsidentitet och könstillhörighet personer har…  cisnormen i ett litet nötskal).

Jag skrev tidigare om hur skönt det vore att kunna använda ”hen” i sandlådan, att ”hen” liksom kunde få bli ett ”rumsrent” och socialt accepterat pronomen precis överallt och att folk (främst cispersoner) kunde sluta se detta lilla ord som ett hot mot deras egen könsidentitet… och ju mer jag tänker på detta, desto starkare blir min önskan att vi en dag nästan helt ska kunna skippa både ”hon” och ”han” som pronomen i tredje person. Varför inte, egentligen? Bland annat i finskan finns inga könade pronomen och så vitt jag vet är folk inte nämnvärt identitetsförvirrade där. Naturligtvis skapar det inte automatiskt ett normkritiskt förhållningssätt till kön bara genom ett könsneutralt språk, men det kan ju heller definitivt inte skada. Att ”hen” blir det vedertagna pronomenet i tredje person och att vi inte stup i kvarten benämner människor som ”tjejer”/”hon” och ”killar”/”han” utesluter ju inte heller att vissa uttrycker att de allra helst omnämns som ”hon” och ”bruden” istället för med exempelvis förnamn.

Framför allt blir jag bara så störd, ja nästan äcklad, av vissas fixering vid vilket kön (i första hand) barn har. Vid reastället utanför en barnklädersbutik i Malmö hörde jag två personer diskutera hur vansinnigt duuumt det var att de inte hade koll på könet till en väns ofödda bebis än – för då kan man ju inte handla nåt!! Jag förstår helt enkelt inte den inställningen, och jag förstår verkligen inte den i inledningen beskrivna situationen heller. Att näsvist fråga om kön på ett ofött eller ett litet barn, att aktivt lära barn att där är en pojke och där är en flicka – det känns lite som ett… övergrepp i min värld. Faktiskt.

Samtidigt är det svårt att som enskild individ i alla sammanhang stå emot normen. Ja, jag omnämner exempelvis mitt barn som ”han” och om någon frågar efter hans kön och inte går med på svaret ”ett barn” svarar vi att han är en pojke (vilket han ju enligt juridiken och den synliga biologin är) men genom vårt normkritiska förhållningssätt till kön och vad ”han” och ”hon” kan vara för något hoppas jag att han kommer få ett vidare perspektiv ändå. Det går inte heller att blunda för hur verkligheten och hur samhället ser ut, och normerna måste naturligtvis också benämnas och bemötas. Det är en balansgång.

Rabiata Fanny skriver för övrigt helt könsneutralt i sin blogg och har beskrivit bland annat här varför hon gör det; en förklaring som både är lättförståelig, rak och väl underbyggd tycker jag. 

Om heteropride, osynliga flator och den ofantliga postpride-tröttheten

5 Aug

Så, Stockholm Pride är över för den här gången och nu är det bara att vänta 51 veckor innan huvudstaden återigen tas över (nåja, I wish…) av queers, transpersoner, bisexuella, flator och bögar. Eller så kan man förstås spana in QX Pridekalender över pridefestivaler runt om i Europa och övriga världen, samt även de mindre festivaler som går av stapeln här i Sverige under året (exempelvis Örebro och Örnsköldsvik Pride om ett par veckor och Linköping Pride i början av september).

Gårdagen spenderades som i en dimma, skulle man kunna säga. En trött, seg, klistrig post-pride-dimma – och både jag, min fru och vårt barn var drabbade av den. Först dryga två veckor på resande fot, sedan ett par dagar och kvällar spenderade i Pride House och Pride Park med hög musik och mängder av folk – och som pricken över i:et en parad som innebar att stå/gå i sammanlagt fyra timmar i stekvärme och gassande solsken. Måendet idag är något bättre, men verkligen bara något, och det här med att försöka skriva intelligenta bloggtexter på löpande band går väl… sådär? (typiskt att jag precis har fått en massa nya följare, hoppas ni inte överger mig innan ni ens hunnit göra er hemmastadda – bättre tider kommer!)

Nåväl. Trots min kritik av årets Pridefestival (vilken även Lady Dahmer belyste) så är jag glad att jag deltog och självklart fick jag med mig bra erfarenheter också. Eller, ”bra erfarenheter” kanske låter lite väl klämkäckt: Det blir tydligt vad vi har att arbeta med härnäst, för även om Sverige är någorlunda långt komna gällande hbtq-frågor så har vi långt kvar. Så är det.

…och något som tydligt visar att vi har en bra bit kvar är det faktum att vissa – år efter år – bara måste ifrågasätta Prides existens, paraddeltagarnas klädsel osv osv. Därför tänkte jag nedan presentera och bemöta tre stycken vanligt förekommande ifrågasättanden som liksom alltid dyker upp både här och där då det vankas pridefestival:

1. ”Om man ska visa att hbtq-människor är normala så borde det väl inte behövas någon särskild festival? Eller ska vi ha heteropride också då eller?”
Denna fantastiska åsikt… helst vill jag bara lägga huvudet på sned och stirra dumt på personen som säger precis sådär. Konstigt förresten att denna ”fundering” alltid uttalas av en heterosexuell cisperson? Kanske är det till och med samma person som gapar om att vi behöver en internationell mansdag? Till dig kan jag först tipsa om att läsa Zettermarks uttömmande svar på varför det inte behövs ett heteropride, och sedan säger jag som Fanny: Men skapa ett eget heteropride då, för tusan!

Vid närmare eftertanke är jag faktiskt extremt nyfiken på hur ett sådant Pride skulle se ut: Vilka programpunkter skulle heteropride ha? Vilka politiska frågor skulle diskuteras? Vilka juridiska hinder för heterosexuella cispersoner skulle lyftas? Skulle det problematiseras hur lätt det är att som hetero och cis tala om sin partner på jobbet, eller skulle det talas om det kränkande i att så ofta omtalas med rätt pronomen? Kanske skulle en debatt om hur ”hen” (egentligen inte alls) inkräktar på alla cispersoners manlighet och kvinnlighet äga rum? Isabella Löwengrip kanske kunde moderera den debatten? Och vad sägs om en filmfestival med väl utvalda romantiska heterofilmer istället för en schlagerkväll? Jag har hört att det ska finnas en rätt gedigen sådan filmskatt exempelvis i USA.

Sedan funderar jag även över detta: Om ett pris till ”Årets hetero” och ”Årets cis” skulle delas ut – på vilka grunder då? ”Någon som har gjort något alldeles särskilt till förmån för alla heterosexuella cispersoners mående, rättigheter och möjligheter under året!” – vem skulle det kunna vara?

Ja, jag antar att ni förstår hur otroligt befängd jag anser att idén om ett heteropride är – åtminstone i exakt den formen som det redan existerande Pride är utformat. Att vara heterosexuell cisperson i Sverige idag är på intet sätt ett problem. Du är liksom normen personifierad (ja, utifrån parametrarna sexualitet och könsidentitet menar jag naturligtvis) och det finns inga juridiska eller sociala hinder för dig i något sammanhang – förutom möjligen under Pridefestivalen, då du (om du är stockholmare eller befinner dig i Stockholm) får stå ut med att kliva bara pyttelite åt sidan under fem (FEM!) dagar. Skulle det möjligtvis kunna vara okej?

(Sedan kan jag ju för säkerhets skull tillägga att heterosexuella cispersoner är högst välkomna på alla pridefestivaler och många heterosar syns redan både på seminarierna, i parken och i paraden. När normkritiska perspektiv generellt diskuteras, och när exempelvis juridiken kring familjebildning och liknande tas upp, ja, då kan detta förstås även gälla dig som hetero och cis. I första hand dock inte, eftersom samhället i stort redan rättar sig helt och fullt efter dina behov.)

2. ”Varför måste alla visa sig så utspökade eller halvnakna i paraden? Om ni vill bli accepterade av samhället vore det väl smartare att klä sig mer neutralt, visa att ni är som alla andra liksom?”
Den här åsikten dyker upp titt som tätt, och jag skulle vilja påstå att även detta är något som sägs av en heterosexuell cisperson i ungefär 98% fallen. Innebörden i det här uttalandet är ungefär: ”Det är helt okej att du bryter mot normen – bara du ser till att ändå följa normen så mycket du kan (så att det inte märks att du avviker, okej?)” Alltså: Det är okej att vara flata så länge du ser kvinnlig ut, det är okej att vara bög så länge du ser manlig ut, och som transperson måste du definitivt se till att se så normal ut du bara kan så ingen fattar att du är trans!!! Eller?

Hela poängen med Pride är att människor ska få vara precis den de är, på insidan och på utsidan, utan att gömma någon endaste del av sig själva. Problemet med ett uttalande som ovan är att det liksom förutsätter att det finns något ”naturligt” i de samhällsnormer kring kön, könsuttryck och sexualitet som råder, och att allt som bryter mot denna ”naturlighet” (som förstås inte är någon naturlighet, utan bara just en norm) är något som människor aktivt väljer att lägga till, enbart för att provocera eller få uppmärksamhet. För inte kan det väl vara så att en skäggig person på största möjliga allvar faktiskt känner sig bekväm i att klä sig i rosa glitterklänning och plyschhatt? Och inte kan det väl vara så att en person med bröst på riktigt tycker att det vore skönt att kunna gå omkring utan BH eller annan överdel som täcker bysten? Och inte sjutton kan någon på allvar vara kär i fler än en person? Det måste ju vara ren och skär provokation! Och om de bara slutar provocera, tja, då kommer hela samhällsklimatet förändras, alla kommer acceptera både q, t, b och h-personer, lagarna kommer skrivas om och ingen blir längre förföljd, misshandlad eller dödad i något enda land på grund av sin sexuella läggning eller sitt könsuttryck…

Eh… tror någon på allvar att det skulle vara en lösning? Att tysta de som öppet vågar visa vilka de är och som säger ifrån? Att än mer osynliggöra de redan osynliggjorda? Att pressa ner normbrytarna i den norm som är för snäv till och med för många normpersoner?

Nej, mina kära vänner: Det är normen som är problemet. Och Prideparaden är ett sätt att försöka vidga normen. Den dag då alla deltagare går paraden i jeans och t-shirt, då alla kvinnor har hästsvans och alla män har kort hår och skäggväxt och då alla har fogat sig i tvåsamhetsnormen, tja, då har hela syftet gått förlorat.

3. ”Bögar har det ju faktiskt jobbigare än lesbiska i samhället i övrigt, så jag tycker att det är helt okej att de får ta lite mer plats under Pride!”
Detta yttrades i kommentarsfältet hos Lady Dahmer och jag har även sett liknande på twitter, bland annat apropå mitt inlägg om bögfokuset på Pride. Dels skulle jag vilja påstå att detta inte alls stämmer, och dels vill jag belysa att det personerna som har yttrat detta missar är att den uppmärksamhet cisbögar får under Pride (och i hbtq-communityt generellt) på intet sätt har att göra med att ”bögar har det så jobbigt, därför måste vi värna om dem lite extra”.

Det finns säkert fler människor som har bögfobi än som har flatfobi, och bögjävel används oftare som skällsord än jävla flata – men detta handlar ju om att flator osynliggörs hela tiden, att kvinnors sexualitet inte tas på lika stort allvar som mäns och att kvinnors sexualitet är till för män. Vidare har det att göra med att det som är manligt angår alla medan det som är kvinnligt angår kvinnor – och på samma sätt angår det som är bögigt under Pride alla, medan det som är flatigt enbart angår flator (publikantalet under Flatgalan är ett bevis på detta). Större delen av innehållet i tidningen QX vänder sig till bögar, det finns ett betydligt större utbud av filmer om och för bögar än filmer om och för flator. ”Den skojige bögen” har en betydligt mer självklar plats även i heterosexuella filmkontexter, och bögen får dessutom vara bög – han blir sällan omvänd på slutet eller hånglar med killar bara för att attrahera en kvinnlig (eller för den delen en manlig) blick.

Att jämföra ”vem som har det värst” leder ingen vart och självklart ser komma på- och komma ut-processer olika ut för olika individer beroende på en mängd olika faktorer – men tydligt är att cisbögarna får störst talutrymme och störst uppmärksamhet på Pride och i hbtq-communityt i stort, precis på samma sätt som (de vita heterosexuella) cismännen är de mest privilegierade i resten av samhället. Och detta förstår jag inte hur någon kan ställa sig bakom.

(Här kan jag även tillägga att på en plats under Prideveckan har jag inga problem alls att ge bögarna lite extra uppmärksamhet, nämligen när det kommer till föräldraskap och i regnbågsfamiljernas sektion under paraden. För är det någonstans där vi tvåsamma flator har ett försprång så är det i barnskaffandet. Något ska de väl ändå ge oss.)

Införandet av ett tredje juridiskt kön handlar om att godkänna något som redan finns

31 Jul

Detta, ur dagens DN, måste ju vara höjden av dumhet (i synnerhet de sista raderna):
image Att helt vanliga privatpersoner, som är cis och lever nöjda och välmående i en tvåsam heterosexuell normbubbla, inte riktigt är med på noterna angående kön, genus, trans osv. alla gånger, okej, det kan jag köpa (så länge de är öppna för att se bortom sin egen norm) – men att politiker inte vet bättre, det är helt enkelt inte okej.

Kära KD, att införa ett tredje juridiskt kön handlar uteslutande om att erkänna de (redan befintliga) människor som fysiskt och/eller psykiskt befinner sig bortom eller mellan de två snäva könskategorier som samhället idag tillåter – ingenting annat (eller tror ni att denna lagändring skulle innebära att vi plötsligt börjar producera något som inte finns bara för att det känns så fritt och härligt?!?). Jag vet inte om ni har sett er om ute i världen, om ni på riktigt har träffat verklighetens folk? Förmodligen inte, för då hade ni nämligen upptäckt att det där ”kvinnliga” och ”manliga” ni vill värna om bara är en chimär och något som aktivt och gång på gång måste återskapas till skillnad från den mångfald som rent naturligt redan existerar. Alla människor är inte av naturen renodlat ”kvinnliga” eller ”manliga”, varken biologiskt eller socialt. Sluta låtsas som att det ser ut på det viset, och sluta för guds (!) skull vara så rädda; ingen är ute efter att stjäla er könsidentitet, ni får vara precis så mycket cis och så mycket ”män” och ”kvinnor” som ni vill. Men låt även andra vara den de är, fullt ut och utan att hela tiden bli ifrågasatta, förlöjligade, hånade och osynliggjorda.

Behöver ni övertygas ytterligare hittar ni bra lästips ur senaste numret av Kom Ut här, en tydlig förklaring av könets komplexitet här, en text om att Australien har infört tre juridiska kön här och ett brev från en livs levande transkvinna här.