Tag Archives: den andra mamman

Nedräkning

21 Jun

Tio dagar till bebis. Semester sedan fyra dagar och min hjärna och kropp är fortfarande ”durcheinander” i brist på ett lika pricksäkert svenskt ord. ”Huller om buller”, ”kaos” eller ”upp och ner” kanske kan funka som nästan passande översättning.

När min fru började prata om molvärk härom morgonen fick jag fullständig panik, likaså i morse när hon förkunnade att det värkte i magen. Nej! Inte redan! vill jag utropa och undrar hur fan detta ska gå. För två-tre veckor sedan var det bara längtan. Jag ville ha den där bebisen i min famn NU och det här med att vara ”redo” fanns inte på samma sätt i min tankevärld. Sedan fick vi ett snittdatum, sommarlovet närmade sig och det började röra sig där inne i huvudet och i kroppen. Delvis tror jag helt enkelt det handlar om att min hjärna så intensivt ställt in sig på Just Det Datumet, nu när vi fått ett. Och med tanke på att vi fick ett så jävla sent datum är det högst möjligt att bebisen ändå vill ut tidigare.

Det sker en krock i mitt huvud. Och jag känner mig som värsta tonåringen, eller som min fördom om en heterosnubbe: Jag måste ut. Träffa folk, dricka alkohol, springa varannan dag. ”Passa på.”

Och så erkänner jag alltihop här också. Varsågoda! Att skriva av sig brukar dock hjälpa lite, få ur sig tankar för att kunna få syn på dem och därefter förhålla sig på bästa sätt. Även om jag skäms enormt över min växande nervositet och den stundvisa viljan att bara dra iväg så gissar jag att det är hyfsat… normalt? Eller? För innerst inne vet jag ju att jag är jag när det gäller. Det är bara ovissheten som skrämmer, och att vänta på att bli förälder utan att ha en unge i magen är jävligt ovisst. Jag vet inte hur det känns i hennes kropp, hur nära en förlossning det faktiskt är. Jag är (än så länge…) pigg nog att orka ge mig ut på tidiga löpturer och ta en öl om andan faller på. Förra gången, när bebisen låg i min mage, orkade jag ju liksom ingenting. ”Njuuuuut!!!!” ropade folk i min närhet, ”passa på och sooooov!!!!” och jag bara: ”Är ni dumma i huvudet???” Som höggravid är det inte lätt att njuta – det går fan inte ens att vila på grund av det eviga sparkandet där inuti, varannan kvart-kissandet, tyngden, värken, svullnaden…

Nu däremot. Nu kan jag ”njuta” i betydelsen sova på natten, egen tid och fräsch skalle och jag gissar att det är det min kropp tycker att jag ska ta tillvara på. Även om det givetvis blir en hel del njuta sedan också, när bebisen kommit – fast på ett annat sätt. Och som icke-födande hoppas jag innerligt att jag kommer bli en betydligt mer tålmodig och lugn förälder än jag var förra gången. Det borde ändå bli så, tycker jag. (Jag kanske borde läsa om min egen krönika i Nära barn igen, där beskriver jag breviditetens fördelar ganska bra…)

Vissa av er kanske tycker att den här bloggen börjar bli förbannat enahanda, men ser ni, det får ni ta. Det är sommar, jag ska bli tvåbarnsförälder – det är som det är. Funderar dock på om jag skulle dra till med en frågestund inom kort för att tvingas skriva om och tänka på lite annat också? Som Ett tigerliv gjorde häromdagen. Fast då måste ni lova mig att ni frågar saker, det blir så pinsamt annars… Jag tänker på saken och återkommer i frågan.

…och till sist: Hoppas att ni hade en angenäm och inte alltför kall midsommar! För oss blev det en tidig men väldigt trevlig kväll med fina grannarna, inklusive nubbe och allt. Adrian bangade midsommardansen som alltid, men vad gjorde det? Han gillar, liksom jag, att stå i centrum – men det ska vara på hans villkor.imageimageimage

När den andra mamman blir den första mamman och den första mamman blir den andra mamman (samtidigt som vi såklart är MAMMOR båda två)

6 Maj

Jag kan inte fullt ut förstå det, jag inser det. Om åtta veckor är vår bebis beräknad att födas, och det kan mycket väl bli tidigare (även om risken/chansen är liten). Och även om själva grejen ”snart ligger det en bebis i vår dubbelsäng” känns fullständigt overklig så har vi så smått börjat inse att något är på gång, och både jag och min fru har även insett betydelsen av att det faktiskt är första gången samtidigt som det är andra gången. Första gången för henne att föda, första gången för mig att stå bredvid. Andra gången för oss båda att bli föräldrar. Hittills har det där ”andra gången” stått i förgrunden, och vi båda har varit rätt… coola? Eller, inte coola kanske, snarare insiktslösa. Men i takt med att hennes mage har vuxit och ju sämre hon har börjat må, desto tydligare blir det där:
Första gången fast andra. Andra gången fast första. 

Det är inte helt lätt.

På vissa sätt lurar vi oss själva, båda två, och tänker saker som ”andra förlossningen går snabbare”, ”förmodligen kommer bebisen lite tidigare den här gången” och får för oss att vi kan det här med att föda och att ha en nyföding hemma, för vi har ju gjort det en gång!

Men så kommer vi på att så är det inte alls, förstås. Vi har faktiskt ingen aning, eftersom rollerna den här gången är helt omvända. Vi vet inte hur hennes kropp kommer reagera på smärta, vi vet inte hur snabbt hennes livmoder kommer vilja öppna sig, det finns ingenting alls som talar för att det kommer gå snabbare än 10 timmar från start till mål den här gången. Och tänk om jag inte är lika bra på att stötta henne som hon var på att stötta mig? Dessutom har vi redan ett barn här hemma nu, vilket också är lätt att glömma bort. Vi båda ser liksom framför oss hur vattnet går klockan 00.00, hur jag (fast hon) sitter i duschen och lindrar värkar, hur hon (fast jag) värmer vetekuddarna, packar klart det sista och ringer taxin som hon (fast jag) sedan hjälper mig (fast henne) in i…

Men Adrian då?

Vissa farhågor och funderingar delar vi självklart med vilket födande par som helst, men visst är det en annan grej om samma person föder båda barnen. Rollerna är aningen mer givna; andra gången blir verkligen andra gången (även om den givetvis kan se helt annorlunda ut i jämförelse med första).

När jag var gravid stod jag ständigt i fokus. Jag var verkligen Gravid. Illamåendet färgade hela vintern 2011, oron över att jag tränade för hårt/att jag tränade för lite gjorde mig halvt galen, sedan var det ligamentspänningarna, halsbrännan, bebisens stångande huvud i bäckenet, oron över ehec-smittan efter att vi oturligt nog ätit böngroddar i Tyskland precis den vecka då sjukdomen härjade som värst, det eviga nattkissandet, den fantastiskt dåliga sömnen… Vi levde båda med min graviditet – vår graviditet! – och hela sommaren gick åt till att plöja igenom serier som ”En unge i minuten” och ”Barnmorskorna”. Jag lusläste gravidlitteratur, gick på gravidyoga och tillsammans gick vi på en dyr profylaxkurs i sällskap med en massa heterosar. Vi köpte barnvagn och barnkläder och packade förlossningsväskan i god tid.

När det var dags att föda var vi så redo som det går att vara.

Min fru har inte alls fått samma uppmärksamhet och utrymme. Dels (tror jag) för att hon blev gravid så himla fort att vi knappt hann tänka, dels för att vi nu har ett barn redan, dels för att jag passade på att gå in i väggen i vintras (typiskt mig att stjäla showen), dels för att hennes kropp och psyke de allra första veckorna tycktes ”hantera” graviditeten betydligt bättre än min (något som dock ändrades under vintern…). Tiden har flutit på, hon har främst på egen hand kämpat för att bli beviljad graviditetspenning och jag har brottats mot utmattningsdepression och med att fixa det nya jobbet. Det har blivit vår och… snart är det liksom dags.

Det känns inte rättvist. Det är inte riktigt rättvist. Men den sista tiden fram till förlossningen, den kan vi och måste vi förvalta väl, så att vi båda känner oss förberedda: Hon på att föda, jag på att stå bredvid. Med oss i bagaget har vi den omvälvande, häftiga och också ganska traumatiska upplevelsen när Adrian föddes, och det gäller att vi lyckas använda den på rätt sätt. Alternativt: Bara släppa det, åtminstone just då, för den här förlossningen har ju egentligen ingenting alls att göra med den förra.Vi är inte samma personer nu som då.

Det är rejält svindlande alltihop.

Något som jag verkligen har saknat mitt i allt detta, och som jag tror att min fru också hade haft nytta av, är litteratur som berör just det här med att föda varsin gång. Ja, över huvud taget vänta barn-litteratur och -texter som frångår heteronormen, som frångår uppfattningen att ”mamma” alltid är lika med ”födande”. Det finns liksom inga texter över huvud taget att känna igen sig i. Boken ”Gravid igen” som vi fick av vår MVC-barnmorska handlar just om att vara gravid igen, vilket det ju inte alls är fråga om i vårt fall. Och även om det egentligen inte är viktigt vem som föder – vi ska båda bli mammor! – så är det viktigt. Också.

I kommande nummer av nya föräldratidningen ”Nära Barn” skriver jag en krönika just om att bli mamma för andra gången, utan att vara gravid. Den texten skiljer sig ifrån den här en del, eftersom vänta barn och bli förälder förstås är något komplext. Det finns mycket att berätta om och reflektera kring, oavsett om du är gravid eller inte, om du lever ensam eller ihop med någon. I slutet av maj finns numret i butikerna, köp det vetja!

Hur den normativa synen på föräldraskap drabbar oss alla – mer eller mindre

29 Jan

När jag var gravid med Adrian fullkomligt slukade jag all gravidlektyr som jag kom över. Gravidhandböcker, diverse gravidsajter på nätet, gravidtrådar på Familjeliv – allt. Redan då blev det väldigt tydligt att de där böckerna, texterna och diskussionerna inte riktigt vände sig till mig. Eller jo, till viss del förstås: De var alltid skrivna till ett ”du”, till ett ”du som är gravid” – och gravid var jag ju. Oftast förväntades den där ”du som är gravid” ha en man vid sin sida, en ”blivande pappa” och på vissa sajter var de till och med så generösa att den där ”blivande pappan” alternerades med ord som ”partner”eller ”medförälder”.

Min fru läste sällan de där böckerna och hon hängde inte runt på Familjeliv (även om hon givetvis också var väldigt delaktig i hur jag kände och mådde, gärna tog reda på vad som hände inne i min mage samt att vi alltid gick tillsammans till mödravårdcentralen – alltid, utan undantag). Och nu förstår jag henne mer än någonsin; för nu är det min tur att vara den där ”partnern”, ”medföräldern” – ”den andra mamman”, som aldrig aldrig någonsin benämns just som ”mamma” (inte ens hos familjerätten, faktiskt).

I början av min frus graviditet gick jag med i ett par gravidtrådar på Familjeliv, för att jag gillar sociala medier och för att jag under graviditeten med Adrian lärde känna andra blivande föräldrar (nåja, mammor) som jag har kontakt med än idag. Men den här gången är det definitivt annorlunda, för jag är inte gravid. Och det märktes så otroligt tydligt i de där gravidtrådarna att jag inte alls är välkommen av precis den anledningen.

Inte för att det är en stor förlust att inte släppas in i diskussioner på Familjeliv (där tonen lätt kan bli rätt… uppskruvad på vissa håll), men det ringar ändå in det faktum att det – utifrån samhällsnormen sett – är något helt annat att vara en blivande mamma utan att ha det kommande barnet i sin mage, mot att vara en gravid blivande mamma eller en (icke-gravid) blivande pappa. Själv tycker jag förstås också att det är annorlunda att inte känna sparkarna på insidan, att inte lida av halsbränna, att slippa den täppta näsan – men utöver det så är det liksom ingen skillnad. Vi ska ha barn, ju.

På barnavårdcentralen anordnar de efter barnets födelse föräldragrupper (som det formellt kallas) eller mammagrupper (vilket det i praktiken oftast är) och där blir det ännu tydligare att den person som inte har fött barnet, eller den person som inte är mamma inte riktigt har en plats i dessa grupper. När jag som nybliven, nyförlöst förälder pratade med andra nyförlösta kvinnor om detta var det någon som skrattande berättade om en man som deltagit i hennes mammagrupp en gång, men sedan hade han aldrig kommit tillbaka. ”Inte så konstigt”, menade hon, ”han ville väl inte lyssna på när vi pratade om såriga bröstvårtor och trasiga underliv”.

Men jag kan inte låta bli att tänka: ”Varför inte då?” Och varför skulle det finnas en motsättning i att under en föräldragruppsträff prata om såriga underliv/ärrade magar och den psykiska påfrestning som det innebär att bli förälder? Oron man känner inför att något ska hända ens lilla bebis, vanmakten när bebisen skriker halva natten, sömnbristen, förlossningsupplevelsen, första mötet med barnet..? Varför skulle det vara unikt för den person som har fött barnet att vilja – och känna behov av – att prata om dessa saker? Trasigt underliv eller inte, såriga bröstvårtor eller ej – vi är alla nyblivna föräldrar, med allt vad det innebär.

På vårt BVC hade någon tagit det fantastiska initiativet att starta en pappagrupp! Okej, jag ska inte förakta detta initiativ, det är förstås jättefint att pappor ska ses och prata om att vara just pappor. Det som störde mig var dels att dessa ”pappagrupper” ägde rum kvällstid (alla pappor jobbar, som ni vet), det förväntades inte att bebisen skulle vara med (det var säkert okej om bebisen följde med, men vem kunde förvänta sig att mamman – för det är klart det finns en mamma – kunde lämna ifrån sig bebisen på kvällstid?) och naturligtvis var detta ingen grupp som min fru var välkommen att delta i. Eller, det var hon kanske, men eftersom den marknadsfördes som ”pappagrupp” kändes det inte direkt… bekvämt.

Summa summarum: Min fru kunde inte följa med på mammagruppen (a.k.a. föräldragruppen) eftersom den alltid låg på förmiddagstid och hon kände sig inte välkommen i pappagruppen. Dock gick vi tillsammans på en massagekurs på fredagar, då vi båda var föräldralediga. Vi var de enda som deltog två föräldrar, och när kursen var slut fick vi ett vackert diplom att ta hem med en dikt som handlade om mammans och pappans roll i barnets liv. Tack, BVC!

Någon undrar säkert nu vad jag vill komma fram till med det här inlägget, och jag håller med om att det spretar lite… men det jag tänker är att hela diskussionen om och tanken på föräldraskap och jämställt föräldraskap måste utvidgas. Vad innebär det att bli och att vara förälder? Är det verkligen samma för alla som har fått/fött sitt barn på liknande sätt? Har alla som fött ett barn automatiskt någonting gemensamt? (Jag tänker exempelvis på kvinnan i min föräldragrupp som tydligt led av någon form av depression, bland annat relaterad till att hon inte kunde amma – snacka om att hon mådde dåligt av att vi andra satt där med brösten i vädret.)  Har alla som inte fött ett barn automatiskt någonting gemensamt? Nej, naturligtvis inte.

Genom alla dessa grupper och sammanslutningar – som ofta serveras oss utan andra alternativ – får vi dock lära oss att mammor behöver prata om underliv, bröst, matintroduktion och sömn, och pappor behöver prata om… något annat. Och alla mammor som inte har fött barn, de pappor som har fött barn, alla som har adopterat, alla som är förälder nummer tre eller fyra… de hamnar någon annanstans, antas ha andra behov. Eller så glöms de helt enkelt bort.

Jag har flera idéer på nya sätt att tänka och göra, men dessa kanske jag ska presentera i ett annat inlägg? Ni får gärna fundera i kommentarsfältet så länge!