”Vad har ditt sexliv med undervisningen att göra??!?” (Jag orkar snart inte svara pedagogiskt längre…)

Jag blir så urbota frustrerad. Så arg, så trött och så ledsen. Gång på gång skriver jag och utbildar även på andra sätt om heteronormen, om cisnormen och om hbtq-fobi. Jag påtalar faktiska problem som finns i vårt samhälle just precis nu. Jag delar med mig av egna erfarenheter, jag delar med mig av andras erfarenheter – men det är maktstrukturerna, de samhälleliga normerna som jag fokuserar på. Normer som skapar hierarkier och maktobalans mellan människor. Normer som gör vissa individer och grupper till avvikare medan andra anses ”normala” (fast de egentligen kanske bara är mer vanligt förekommande). Extremt pedagogisk är jag, jag är konkret och framför underbyggda, rimliga argument.

Och ändå kommer de: Alla invändningar. Ifrågasättanden. Förminskanden. Rent ut sagt dumma frågor och påståenden. I samtliga fall så är det heterosexuella cispersoner som gör dessa uttalanden, det vågar jag hävda med åtminstone 99% säkerhet. Det vill säga personer som själva inte drabbas av cisheteronormen, som aldrig utsätts för hbtq-fobi och därmed absolut inte har en jävla aning (och som uppenbarligen heller inte vill förstå).

Ibland sker det i form av ett oskyldigt ”jag bryr mig väl inte om vem du blir kär i!”, inte sällan i form av frågan ”ditt sexliv har väl inget med undervisningen att göra!”, ”varför är ni så sexfixerade ni homosexuella?” eller ”jag pratar aldrig om min heterosexualitet bland elever eller kollegor!” Och dessa människor menar givetvis också att jag, och andra hbtq-personer som påtalar förtryck, kränkande behandling och diskriminering, är lättkränkta, odemokratiska, att vi kommer med pekpinnar istället för att förespråka ”högt i tak” och att vi fan inte bör tala om för dem vad de ska tycka, tänka eller uttrycka.

Jag vet snart inte vad jag ska svara längre. Jag orkar inte vara pedagogisk och tydlig när det bara fortsätter och fortsätter.

Vad gäller bloggen ”Det öppna klassrummet”, där jag bloggar sedan i december, kan jag bli särskilt ledsen och upprörd – för den bloggen vänder sig faktiskt till lärare och andra som arbetar inom skolan. Visst, det skrivs en del positiva och uppmuntrande kommentarer både i kommentarsfältet och på LR:s facebooksida. Men alldeles för ofta kommer invändningarna. Folk som uttrycker att hbtq-frågor inte platsar i skolan, att det är icke-frågor, löjliga frågor. Folk som tycker att vi ska ”tillåta alla åsikter”.

Usch.

Jag skulle vilja be er om en sak. Läs ”Det öppna klassrummet” då och då (jag bloggar där ungefär en gång i veckan och delar inläggen via min facebooksida samt via twitter), och snälla: Kommentera! Ni måste givetvis inte hålla med mig i detalj och får gärna komma med konstruktiva frågor och invändningar, men alla ni som faktiskt inser att cisheteronormen och hbtq-fobi är ett problem och att värdegrundsfrågor överlag behöver få mer utrymme i skolan – skriv det i kommentarsfältet! Och dela hemskt gärna med er av de inlägg ni gillar till andra lärare, till elever och studenter.

Är ni på förklarar- och/eller diskussionshumör kan ni börja med att kommentera och besvara befintliga kommentarer här.Jag orkar inte.

Läs gärna också:
Likabehandlingsarbete kan inte göras i det tysta
Skärpning! Värdegrunden går inte att välja bort!

Lösenordsskyddad: En tillbakablick och läget just nu (samt en liten påminnelse)

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Varför intoleranta attityder aldrig bör ges utrymme i klassrummet

Nedanstående text publicerades på bloggen ”Det öppna klassrummet” tidigare i veckan, och jag tänkte att jag delar med mig av den här också. Dels för att jag tycker att den är viktig, dels för att jag vill fortsätta locka er till ”Det öppna klassrummet” och dels för att jag på tisdag den 6 maj kommer att tala om just kränkande åsikter och intoleranta attityder i skolan i en lärarpanel som jag blivit inbjuden att delta i. Eventet anordnas av LR Stud i Uppsala, äger rum i Uppsala just och vänder sig främst till lärarstudenter, men yrkesverksamma lärare är givetvis välkomna. Kom gärna dit och lyssna, ni som bor i (närheten av) Uppsala!

”Vi kan inte blunda för det som är obekvämt!”
“Det går inte att undvika känsliga ämnen!”
“Att lägga locket på kan få motsatt effekt!”

Samtliga dessa kommentarer hörs eller ses ofta yttras i sammanhang där jag talar eller skriver om nolltolerans mot hbtq-fobiska attityder, rasism och andra former av kränkningar i skolan. Det är som om personer, i det här fallet pedagoger, har svårt att se skillnaden mellan kränkande uttalanden och att alls diskutera eller nämna hbtq-fobi och rasism. Att förbjuda det senare är det givetvis aldrig tal om, men att prata om att det finns hbtq-fobi och rasism i samhället eller att själv agera inkluderande och aktivt främja respekt och jämlikhet, innebär inte att vi måste acceptera att vilka åsikter som helst framförs.

Dock tycks det finnas en utbredd uppfattning om att det sannerligen är viktigt att de negativa attityderna och fördomarna gentemot exempelvis hbtq-personer och rasifierade får komma upp till ytan, att personerna (eleverna) som innehar dessa åsikter minsann måste få komma till tals. Ibland anses detta rentav viktigare än att hbtq-personerna och de rasifierade själva får komma till tals, och definitivt viktigare än deras mående och trygghet i sammanhanget.

Ett exempel på detta kunde vi läsa i bl.a. Svenska Dagbladet för någon vecka sedan, då det framkommit att en svart lärarstudent hade ombetts lämna klassrummet när det vankades diskussion om rasism, eftersom diskussionen kunde “hämmas” ifall hon deltog. Ärendet ligger nu på Diskrimineringsombudsmannens bord. Att någon bryter mot hetero- och cisnormerna syns inte nödvändigtvis på utsidan, och i de allra flesta fall glöms det bort att vi faktiskt sitter där i klassrummet. Kanske är det därför som många anser det vara fullt rimligt att alla elever deltar/får lyssna till debatter om exempelvis homosexuellas lämplighet som föräldrar och rätt att skaffa barn (trots att detta har varit juridiskt möjligt i tio års tid…)?

Men varför anses det så vansinnigt viktigt att intoleranta attityder, fördomar och kränkande åsikter får uttalas, och varför i ett klassrum? Räcker inte vetskapen om att dessa attityder finns, i kombination med vetskapen om att personerna som drabbas faktiskt sitter i klassrummet? För vi sitter ju där. Och gäller det inte eleverna personligen, så gäller det med absolut största sannolikhet deras föräldrar, vänner eller släktingar.

I skolans uppdrag ingår att alla elever ska vara trygga. Vi ska motverka intolerans, vi ska främja lika möjligheter för alla och förebygga kränkningar och diskriminering. För att kunna göra detta krävs inte att vi tillåter och uppmuntrar att intoleranta attityder öppet luftas i klassrummet. Om så ändå sker (vilket det tyvärr säkerligen kommer göra) har vi inget annat val än att bemöta givetvis, men det finns ingen anledning att exempelvis ställa frågor som ger homofoben tillfälle att ge uttryck för homofobi eller rasisten möjlighet att uttrycka rasistiska åsikter. Det är liksom inte så att personer negativt inställda till homosexualitet, könsöverskridande identiteter eller individer med annan hudfärg än de själva blir mindre negativt inställda för att de tillåts eller uppmuntras uttrycka sin fobi.

Om vi ser det på det sättet, om vi sätter likhetstecken mellan nolltolerans mot fördomsfulla uttalanden och att “lägga locket på”, då likställer vi samtidigt exempelvis homosexualitet, bisexualitet och trans med vilken åsiktsladdad “företeelse” som helst, såsom droganvändning, kärnkraft eller monarki. Skillnaden är att vi i det ena fallet diskuterar just en företeelse eller ett materiellt ting, medan vi i det andra fallet diskuterar individer och mänskliga rättigheter. Individer som, som sagt, sitter i vårt klassrum.

Att ”lägga locket på” eller ”blunda för det obekväma” är helt enkelt inte vad det handlar om, eftersom målet är att främja de goda attityderna, tryggheten hos alla inblandade, att själva vara goda förebilder. Vi kan prata om vad yttrandefrihet är (att det är något som sker mellan stat och individ, inte mellan individer och att det inte handlar om rätten att kränka någon) och vi kan påminna om varför skolan har ett likabehandlingsuppdrag, om att det finns sju diskrimineringsgrunder och varför just dessa sju har valts ut. Men vi får aldrig se vissa elever, deras hudfärg, deras könsidentitet eller deras sexualitet som något ”obekvämt” eller ett ”hett ämne”, för då är vi ute på riktigt hal is.

En fråga och en smärre utskällning riktad till lärare…

…är det som jag har bjudit på i bloggen ”Det öppna klassrummet” den senaste veckan, ni som har missat det. Först skrev jag aningen spretigt om lite av varje, men ytterst om den trötthet jag kan känna över att så pass få lärare gör vad de borde av sitt likabehandlingsuppdrag, och ställde frågan: Hur gör DU för att motverka hbtq-fobi i klassrummet? Texten väckte som vanligt vissa inte så jättepositiva reaktioner från lärare som helt och hållet missförstår/väljer att missförstå det jag skriver om och värdegrundsarbete generellt. Många är givetvis också positiva, engagerade och fantastiska, men shit, vi pratar om LÄRARE, det krävs en lägstanivå på viljan och agerandet gällande detta och ingen ska för sjutton slippa undan helt. Resultatet av frustrationen blev texten ”Skärpning! Värdegrunden går inte att välja bort!”

In och läs, för all del och glöm inte att sprida allt ni gillar!

Vill du lära dig mer om normkritik?

Vet ni vad? Nu finns hela min följetong om normkritik att läsa i bloggen ”Det öppna klassrummet”! Jag tänkte medan jag klurade på alla inlägg i julas att mina ord kanske är överflödiga, att det för tusan redan finns spaltmeter att läsa om normkritik om folk bara letar och att det kändes pinsamt att upprepa dessa. Men så frågade jag runt på twitter och bland bekanta och, jo, behovet av att läsa och lära sig mer om normkritik var skrikande stort. Lärare som ännu inte har fattat eller som tror sig fatta, och som dessutom redan har fullt upp med tusen andra arbetsuppgifter, letar inte aktivt upp informationen – den behöver serveras framför näsan på en. Därför gjorde jag det ändå: Skrev en följetong om normkritik. Själv kände jag mig rätt nöjd faktiskt när jag korrekturläste och postade det fjärde och sista inlägget.

…och jag hoppas förstås att alla NI läser min följetong och hjälper mig att sprida texterna till alla som behöver. Strunt samma om de är medlemmar i Lärarnas Riksförbund eller ej, sprid ändå för sjutton! Här hittar ni länkar till och sammanfattningar av alla inlägg:

Normen i fokus, del 1: Vad är och gör en norm?
Här reder jag ut begreppet ”(social) norm”, ringar in vilka normer som normkritiken syftar till att synliggöra och problematisera och slår därmed fast att det förstås rör sig om ”normer som faktiskt är mer eller mindre avgörande för enskilda individers liv – för vårt mående, våra möjligheter och rättigheter i samhället: Normer som hänger ihop med makt och inflytande, orättvisor och förtryck i och med att de delar in människor i olika fack där vissa liksom hamnar över andra i makthierarkin, där vissa av majoriteten anses ”normala”, ”neutrala”, ”mest önskvärda”, medan andra blir till ”onormala”, ”utstickande”, ”icke önskvärda”. Detta är normer som också begränsar människor och skapar stress och lidande, just eftersom de är så eftersträvansvärda men inte alltid möjliga att uppnå.”

Normen i fokus, del 2: Vad normkritik är och inte är
Här inleder jag med att (försöka) ta död på några myter om normkritik och förklarar sedan grundligt att normkritikens mål är att ”få syn på normer som delar in människor i ”normala” och ”onormala”, ”förväntade” och ”oväntade”, ”önskvärda” och ”icke önskvärda”. Det handlar om att synliggöra och problematisera strukturer som ger vissa människor och grupper privilegier, medan andra missgynnas. Det handlar även om att få syn på våra egna privilegier samt på vilka sätt vi alla tillsammans – hur öppna och accepterande vi än må vara – gång på gång reproducerar föreställningen om att vissa könsuttryck, vissa sexualiteter, vissa relationer liksom utgör det ”rätta” sättet att leva och uttrycka sig på.”

Normen i fokus, del 3: Problemet med tolerans
I detta inlägg hävdar jag bestämt att normkritisk pedagogik är way better än toleranspedagogik, eftersom ”hela begreppet och fenomenet ”tolerans” går ut på att det finns en maktobalans och att det är personen med makt som kan tolerera (eller välja att inte tolerera) den med mindre makt” och därmed finns en risk ”att maktförhållandet kvarstår och att man upprätthåller just de normer som skapar avvikare, istället för att vidga och förändra desamma. Man bidrar till en ond cirkel, helt enkelt – och det är väl onödigt?”

Normen i fokus, del 4: Normkritiken i praktiken
Här vankas praktiska tips och tricks för alla som inte orkar tänka själva eller som tycker att normkritik verkar toppen men liksom inte riktigt förstår hur man gör??? Själv är jag, jo, grymt nöjd med de tips jag skrapade ihop, men väl medveten om att jag inte täcker allt. Jag föreslår helt enkelt att DU klickar dig vidare dit, läser hela rasket och sedan bidrar med dina tankar och åsikter i kommentarsfältet. Jag VET att jag har smarta läsare, så det så!

Psst…

…ni har väl inte missat att börja följa mig på ”Det öppna klassrummet”?

Några av er kommenterade på sista inlägget här att jag väl kunde länka till mina inlägg härifrån. Riktigt så avancerad kommer jag inte vara, men däremot uppmanar jag er hemskt gärna att gilla min facebooksida och/eller att följa mig på Twitter, för dit länkar jag naturligtvis alla eminenta inlägg. Det finns även en facebooksida som heter just ”Det öppna klassrummet”, främst tänkt för lärare, elever och andra som rör sig inom skolan, och den kan ni självklart begära att få gå med i!

Två inlägg har det hittills blivit i den nya bloggen, och ytterligare ett par stycken lär det bli före årsskiftet. Välkomna dit hörni! Och glöm inte att lämna ett spår när ni varit där, för då blir jag himlans glad!

Vad vill du läsa om på ”Det öppna klassrummet”?

Nu är saken klar: Jag börjar blogga på Lärarnas Riksförbunds blogg ”Det öppna klassrummet”, ni vet bloggen som Sara Lövestam hittills under hösten har hållit igång. Det känns nervöst, spännande och otroligt viktigt – för nu har jag chansen att sprida min kunskap om och mina erfarenheter av likabehandlingsarbete och hbtq-frågor i skolan till ännu fler.

Hur ska du hinna? tänker kanske ni och det frågade kommunikationschefen på LR också, men vet ni? Även om detta förstås kommer ta en del tid och energi som jag ibland känner att jag inte har så kan jag bara inte tacka nej för det är så viktigt att bloggen lever vidare och att hbtq-frågorna fortsätter lyftas bland lärare. Bara tanken på att jag kan bidra till ett fortsatt likabehandlingsarbete ger mig faktiskt ett uns ny energi. Det är ju på sikt detta jag vill arbeta med, åtminstone på deltid!

Dock vill jag nu hemskt gärna ha önskemål och förslag på ämnen och infallsvinklar från er, trogna läsare. Ni som har varit med från start: Är det något av mina tidigare inlägg som ni tycker jag bör lyfta fram igen (ta gärna en kik i arkivet!)? Finns det någon specifik fråga jag bör belysa – igen eller för första gången? Något särskilt problem ni upplevt i era skolor som ni vill att jag reflekterar kring i ett inlägg? Naturligtvis har jag redan massa tankar och idéer, men det är lätt att bli hemmablind och glömma bort att alla inte är lika vana att diskutera hbtq-frågor som jag är. Jag vill förstås dels inspirera och peppa redan invigda, men även nå ut till lärare som ännu inte riktigt fattar grejen. Samt förstås finnas där som en röst för alla de elever och lärare som ännu inte vågar komma ut som hbtq-personer inför klasskamrater och kollegor.

Bring it, hörni! I kommentarsfältet eller via mail!

Ps. Bara en grammatisk grej då, eftersom jag trots allt tar över efter grammatikgudinnan Sara: på eller i ”Det öppna klassrummet”… jag är kluven. Men nu bestämde jag mig för ”på”, som i ”på en digital plattform”, ”på en domän”. Kanske var det heeelt fel tänkt. *hjälp*

Ps 2. Efter en del diskussion och fundering känns det ju jättekonstigt med ”på”. Kanske ska välja ”i” ändå? Som i ”i bloggen”?