The hate u give little infants fucks everybody – så är det.

Har alla människor på jorden samma förutsättningar?

Har alla i det här klassrummet samma förutsättningar?

Har alla möjlighet att leva det liv de önskar och nå dit de vill?

Vilka faktorer påverkar oss som individer, vilka förutsättningar vi får och hur våra liv blir?

Detta diskuterade jag med mina nior under det gångna läsåret, i samband med att vi läste Angie Thomas roman The hate u give.

Och svaren på frågorna ovan? På de första var alla rätt eniga: Nej, alla ges inte samma förutsättningar – inte i världen, inte ens i vårt gemensamma klassrum. Om alla har möjlighet att ändå utvecklas och leva som de önskar? Jo, kanske. Fast vägarna kommer se olika ut. Vissa får det mesta serverat från början och kommer inte möta motstånd. De har pengar på sparkontot när de flyttar hemifrån, de har föräldrar som kunnat stötta dem genom hela skolgången, de bor i ett område som anses ”fint”, de har rätt kontakter utan att behöva söka efter dem, de kommer aldrig mötas av fördomar på grund av sina namn, sin hudfärg eller sin sexuella läggning och kanske har de inte heller behövt stångas mot läs- och skrivsvårigheter och hela skolsystemet är anpassat efter hur de bäst lär sig.

Och för andra är det precis tvärtom. I några eller flera avseenden.

Jo, visst går det att på egen hand överbrygga några av hindren om man är riktigt jäkla beslutsam och kämpar hårt – men inte alla, och hur mycket man än sliter, så kommer den som redan från början har allt även ha ett försprång.

Och en än viktigare fråga: Vems är ansvaret? Är det den enskilda individens ansvar att navigera, parera och överbrygga alla hinder? Att själv hitta strategier för att klara skolan? Att lära sig stå upp mot rasism och homofobi? Bli mer ”hårdhudad” kanske? Men räcker det ens, om man inte ens får komma på den där anställningsintervjun, för att någon annan redan fått gå före eller för att man genast sorterades bort på grund av sitt namn?

Nej, det kan aldrig aldrig vara den enskildes ansvar. Inte när det kommer till maktstrukturer och samhällssystem som den enskilde – i synnerhet den som står utanför, som diskrimineras, som ges lägre eller ingen status – inte kan förändra eller påverka.

Vi alla måste hjälpas åt. Och den som fått en massa gratis – som egentligen inte uträttat något annat än att födas på ”rätt” plats, i ”rätt” familj, med ”rätt” hudfärg – måste inse sina privilegier, dela med sig av sitt utrymme, ge plats åt andra röster, ibland ta ett steg tillbaka, inhämta kunskap och våga (och vilja!) säga ifrån när någon annan behandlas illa, diskrimineras, kränks, glöms bort, åsidosätts och hamnar utanför.

För hjälps vi inte åt så kommer vi ingenstans. The hate you give little infants fucks everybody. Så är det.

Och vad gör jag själv? För lite, tänker jag ofta. Men jag hoppas att den litteratur jag skriver och den jag väljer för mina elever, de frågor jag ställer och de diskussioner jag öppnar upp för bidrar till någonting, på något sätt. Fundera på vad DU kan göra. Och om din spontana tanke när du läser nyheterna eller möter ett inlägg om t.ex. Black lives matter i sociala medier är ”gud vad de överdriver” eller ”det där är ju inget problem, jag har då aldrig sett någon rasism”: Lyft blicken. Inse att allt inte handlar om dig. Eller, inse att ”allt” faktiskt har handlat om dig fruktansvärt länge nu – och nu är det dags att det börjar handla om någon annan.

Fler befängda svar från Skolverket

Igår handlade Aftonbladets ledare om Skolverkets hållning i frågan ”politiska partier i skolan”. En del av min twitterkonversation med Skolverket återgavs i texten, som blev Aftonbladets mest delade igår. Jag hade förstås hoppats att Skolverket skulle svara med någon form av ursäkt, men icke: Deras ståndpunkt är densamma. Rasistiska, hbtq-fobiska, odemokratiska partier får enligt dem ta plats i våra skolor och de behöver inte anpassa sina yttranden efter publiken, utan det är fritt fram att basunera ut vilka åsikter som helst – så länge det finns någon som bemöter dem (en rektor eller en lärare). Det är verkligen fullständigt jävla befängt. (Att rektorn eller läraren själv skulle kunna vara den som faktiskt drabbas är visst inget som slagit dem.)

…och konversationen med Skolverket har fortsatt. Jag taggade dem när jag delade förra inlägget om detta ämne och här nedan ser ni diskussionen som följde. Herregud, säger jag bara.
Jag står mållös inför detta. Skolverket menar på allvar att man, om man som skola vill bjuda in politiska partier (vilket de förordar), ska bjuda in även de som kränker och äventyrar individers trygghet i skolan/på arbetsplatsen. Sedan ska man se till att någon i personalen står beredd med motargument så att diskussionen med dessa partier blir ”saklig och allsidig” och om någon under diskussionen ändå blir kränkt eller diskriminerad (t.ex. pga. att homosexualitet debatterats och problematiserats men inte heterosexualitet, eller pga. att det yttrats kränkande åsikter angående invandring = högst troligt när det gäller SD eller SvP) så ska man vaska fram likabehandlingsplanen och steg för steg reda ut den skada som man hade kunnat undvika från början. Alltså, Skolverket… vad är det frågan om?

Att vissa individers existens debatteras medan andras inte gör det ÄR diskriminerande, Skolverket

Igår hände det något mycket märkligt på twitter. Eller, egentligen började det med en artikel i ETC om att Skolverket nu slår fast att det är fritt fram för rasistiska och nazistiska partier att ta plats i svenska skolor. ”Alla partier ska behandlas lika i en demokrati”, menar de, och som rektor kan du inte åberopa diskrimineringslagen eller värdegrund som skäl för att inte släppa in ett visst parti. Yttrandefrihet före allt annat, menar de. Själv är jag ingen jurist, men det är däremot Andreas Pettersson som genast svarade Skolverket med att påminna om att yttrandefriheten inte står över lagar gällande elevers trygghet. En självklarhet, skulle jag vilja påstå. Elevernas trygghet måste alltid gå först, hur svårt kan det vara att se det? (Vad gäller yttrandefriheten gäller den dessutom statlig media, vad jag har förstått, och har med andra ord ingenting med enskilda skolors aulor eller klassrum att göra.)

Hur som helst. Jag ställde frågan till Skolverket på twitter om det enligt dem verkligen är så att alla politiska partier 1. måste släppas in och 2. på plats i skolan har rätt att yttra sådant som strider mot skolans värdegrund, diskrimineringslagen och skollagen. Skolverkets svar:
Inga klara besked där direkt. Därmed kontrade jag med att svara:
…och därefter ställdes nedanstående frågor, vilka fick svaret som syns längst ner i bilden:
Intressant, Skolverket. Visst, det där sistnämnda följdes senare av en ursäkt – personen som twittrade för Skolverket igår hade visst läst lite slarvigt. Men under hela kvällen fortsatte hen vidhålla att ”uttalanden och budskap som strider mot skolans värdegrund skall inte stå oemotsagda.”

Jag förstår ärligt talat fortfarande inte vad Skolverket vill säga med detta. Jag tolkar det nämligen som att de faktiskt legitimerar debatter om enskilda elevers och gruppers existens innanför skolans väggar, och bara det strider ju stenhårt mot skollagen: Att MINA rättigheter problematiseras och debatteras, medan dina INTE gör det är ju i sig diskriminerande och djupt kränkande. En sådan debatt om individers existens hör liksom inte hemma i skolan; en plats där elever ska lära sig demokratiska värderingar, där elever ska känna trygghet, där de ska slippa allt vad kränkning och diskriminering heter. Egentligen borde enskilda individers existens inte behöva debatteras någonstans… eller hur?

”Var inte så lättkränkt”, var det något ljushuvud som svarade mig på twitter. Och andra som totalt missförstår vad ”kränkande behandling” faktiskt handlar om uttryckte saker som att ”du kränker mig när du pratar om homofobi som något dåligt” eller ”jag gillar inte Miljöpartiet, men blir inte kränkt bara för att jag ser deras affischer”.

Snälla snälla snälla ni, ”kränkande behandling” och ”diskriminering” handlar inte om att ta saker ur luften och för skojs skoll kalla sig kränkt eller diskriminerad. Diskriminering, exempelvis, handlar om att två individer/grupper utifrån vissa givna diskrimineringsgrunder behandlas olika i en jämförbar situation (dvs. din kärleksrelation anses okej, medan min inte gör det; din hudfärg anses ”svensk” och gör att du hör hemma här, medan min hudfärg inte anses ”svensk” och därmed hör jag inte hemma här). De diskrimineringsgrunder som står uppräknade i lagen gör detta av en anledning, de är inte tagna ur luften. Okej?

Slutligen svarade jag Skolverket såhär igår:
…och följetongen lär inte vara över med detta. Förhoppningsvis ger all kritik Skolverket en tankeställare. Jag ska även lyssna på ett UR-program som de själva tipsade om igår och förhoppningsvis dyker några (rimliga) svar upp där. Just nu gör de mig faktiskt enbart jävligt skeptisk.

Läs för övrigt gärna mina tidigare texter som hänger ihop med detta:
Yttrandefrihet handlar inte om rätten att kränka en annan människa
Nej, intoleranta attityder bör inte ges utrymme i klassrummet
Samt, också relevant i sammanhanget, Lady Dahmers krönika om vad som händer när rasismen blir rumsren.

Nej, kärleken och rättvisan har inte segrat bara för att du röstade på Conchita i lördags

Igår kväll delade jag två texter om Conchita Wursts vinst i Eurovision Song Contest på min facebooksida och på twitter, den här av Gustav Almestad på Genusfolket och den här av Sofia Zettermark. Egentligen tänkte jag inte skriva något själv eftersom de redan formulerat sig så bra, men nu gör jag det i alla fall. I all hast på väg från jobbet.

Jag blev liksom majoriteten i mitt facebookflöde och i mitt tv-sällskap väldigt glad över att se Conchita vinna Eurovision Song Contest. Hennes röst är överväldigande vacker, låten pampig och scenframträdandet likaså. Och det var, precis som ovan nämnda bloggare skrev, det som gav henne segern i lördags kväll. Hon hade inte vunnit om rösten varit slätstruken eller om hon fått sjunga Spaniens medelmåttiga skrikballad istället, för då hade Nederländerna eller Sanna Nielsen med största sannolikhet tagit hem segern. Så, alla de som påstår att skägget gav henne vinsten kan ju bara dra. Det är förminskande av hennes artisteri att påstå något sådant.

Dock bör tilläggas att scenshowen och artisten bakom låten givetvis är en del av hela det paket som folk röstar på, och den som tycker det är fel får dra tillbaka klockan till den tid då hemliga jurygrupper endast tilläts lyssna på bidragen (jag tror faktiskt att Conchita hade hamnat i topp 5 även då) eller varför inte teleportera sig själv till 1965 då Ingvar Wixell sjöng alla bidrag i den svenska uttagningen, just för att undvika att artistens skicklighet påverkade låten?

I alla fall. Utöver hejaropen till Conchita och hennes låt som synts i flödena under helgen så har väldigt många yttrat saker som att ”kärleken segrade!”, ”ett statement mot homo- och transfobin!” och ”ett enat Europa för jämlikhet och mot diskriminering!” Och där måste även jag faktiskt vara en tråkmåns och protestera en liiiten aning. Missförstå mig inte, jag tycker som sagt att det var jättebra att just hon vann, och att artisten bakom låten utmanar normerna för såväl kvinnliga som manliga könsuttryck och dessutom uttryckligen tycks stå upp mot förtryck baserat på könsidentitet, könsuttryck och sexuell läggning är naturligtvis super. Men att tro att vi tack vare en bedårande vacker, skönsjungande dragshowartist nu är på väg mot ett jämlikt Europa är att… ta i lite va?

För det är just det: Conchita är bedårande vacker och en dragshowartist, en scenpersonlighet. Och som Hej Sonja uttryckte det (måhända aningen hårt, tycker nog jag, samtidigt som jag förstår hens frustration över alla cisheterosars aningen oreflekterade hyllningar) kan framgångsrika dragshowartister inte ses som företrädare för hela hbtq-rörelsen och de utsätts inte för diskriminering på samma sätt som ”vanliga” hbtq-personer.

Även homo- och transfober betalar pengar för att se Christer Lindarw och After Dark uppträda, och jag kan lova att många av dem som röstade på Conchita i lördags skulle se mycket skeptiska ut om deras manliga kollegor plötsligt började bära så kallade kvinnliga attribut, om deras söner kom ut som homosexuella eller om (när!) det införs ett tredje juridiskt kön i Sverige/deras hemland. Och ser jag till min egen yrkeskår så kan jag tänka mig att rätt många lärare röstade alternativt hejade på Conchita i lördags, men att de idag fortsätter att dra könsstereotypa, sexistiska, cisheteronormativa skämt i och utanför klassrummet, att de fortsätter dela upp klassen i tjej- och killgrupper och att de fortsätter ”glömma bort” att synliggöra fler sorters kärlek än den heterosexuella när det vankas filmvisning, litteraturläsning eller för den delen sexualkunskap. Kanske diskuterar de idag Conchitas vinst med eleverna, slår fast att ”alla får se ut hur de vill!” och sen är det bra med det. Cis- och heteronormen lever vidare och alla hbtq-ungdomar i klassrummen fortsätter gömma sig, eftersom de inte har något annat val.

Ja, ni får ursäkta min raljanta ton och min pessimism…

”Det tar tiiiid, Sanna, ha lite tåååålamooood!!” utropar ni kanske, samt: ”Var glad över framstegen!! Allt kan inte hända på en gång!”

Nej. Det kan väl inte det. Men vet ni? Det har redan tagit jävligt lång tid. Stonewallupproret, med rasifierade transkvinnor i spetsen, ägde rum 1969 och fortfarande förföljs, hotas och mördas många transpersoner varje år (läs gärna Maria Ramnehills text om att ta transpersoners existens på allvar, om ni inte har gjort det). Och detta gäller alltså transpersoner som inte ”klär upp sig” för att underhålla på en scen, utan människor som straffas enbart för att de är sig själva, i sin vardag.

Och vet ni? Fenomenet ”(icke heterosexuell) person som utmanar könsnormer på scen” är inget nytt i Eurovision-sammanhang. 1998 vann transkvinnan Dana International Eurovision Song Contest med sin låt ”Diva”, 2002 deltog dragqueen-trion ”Sestre” från Slovenien, 2007 vann lesbiska Marija Serifovic för Serbien och i Sverige har After Dark deltagit flera gånger. Är det härligt? Skitkul? Superfint att personer som bryter mot köns- och sexualitetsnormer syns på en stor scen och till och med vinner internationella musiktävlingar? JA! Det ÄR det! Och självklart är dessa artister förebilder för många individer som bryter mot hetero- och/eller cisnormen. Men grejen är att de för många (normpersoner) är just stjärnor på en scen; de står för något spektakulärt, något extraordinärt. Och när scenbelysningen släckts och slutvinjetten spelas är allting… som vanligt igen. Precis som det var efter Dana Internationals seger 1998 och efter Marija Serifovic’s vinst 2007. Precis som det blir ett par dagar efter Conchitas vinst i år.

Eller, rättare sagt: Risken är väldigt stor att det blir så. Om inte alla ni (vi!) som faktiskt röstade på Conchita, som gladdes åt hennes vinst inte bara på grund av låten utan även på grund av det hon står för, också ser till att göra något mer aktivt för jämlikheten och för att förändra vardagen för alla personer som drabbas av samhällets starka normer kring kön och sexualitet. Stöd en organisation, ändra ert språkbruk i klassrummet och i personalrummet, se över era egna fördomar och hur de faktiskt märks i vardagen och i interaktionen med andra människor, rösta i EU-valet… GÖR NÅGOT! Okej? Först då är ni trovärdiga när ni pratar om statements mot homo- och transfobi och att vi är på väg mot ett samhälle fritt från diskriminering.

Det är inte okej att vägra ”hen”!

Kommer ni ihåg för tio år sedan när det fortfarande ansågs helt legitimt att i svenska skolor (och andra offentliga rum) att diskutera huruvida homosexuella skulle få skaffa barn eller inte? Liksom som en del i ett ”toleransarbete” eller som ett sätt att träna elever i argumentation? Och nu menar jag inte att sådant är helt försvunnet nu för tiden, många (heterosexuella) tycker än idag att den frågan är högst relevant och rätt ställd, vissa av dessa sitter i vår egen riksdag – men på ett generellt plan, eller åtminstone den politiskt korrekta och för många självklara hållningen är att nej, den frågan ställs inte till en grupp högstadieelever eller helst inte i något offentligt rum över huvud taget. Varför? Jo, dels för att det öppnar upp för att ett ”nej” är okej, dels för att det automatiskt presupponerar en diskussion om ”den andre”, om den som inte finns i klassrummet samt dels förstås att samhället sedan länge sagt sitt i denna fråga: det är juridiskt möjligt och därmed tillåtet för alla att skaffa barn i tvåsamhet. Och trots att väldigt många fortfarande är överens om att homosexualitet inte finns i högstadiet så finns det ändå i folks medvetanden, och att öppna upp för homofobi i ett klassrum är helt enkelt inte lagligt enligt Diskrimineringslagen. Så, min tes och min starka förhoppning är att den typen av frågeställningar är i stort sett utdöd i Sveriges klassrum.

Men så har vi det här med ”hen” och stockholmsskolan som nyligen införde ett enskilt, könsneutralt omklädningsrum för personer som inte känner sig bekväma att byta om hos killarna eller hos tjejerna; som på ett eller annat vis inte känner sig bekväma som killar eller tjejer i normens bemärkelse – och nu har samma typ av diskussion som jag själv upplevde om homosexualitet när jag gick i högstadiet blossat upp igen, och anses av många som helt legitim och rimlig att föra. ”Jag håller inte med dig, men du får såklart tycka vad du vill”, kan man läsa i kommentarsfält på bloggar, eller: ”Alla tycker ju inte att genus är viktigt och det kan vi inte tvinga någon till.” Och i många skolor skulle det definitivt ses som en icke-fråga om någon på elevrådet tog upp att de ville införa ett tredje omklädningsrum – även på en skola där arbetet mot mobbning och kränkande behandling tas ”på största allvar”.

Jag kan inte tvinga någon att uppfostra sina barn genusmedvetet, men det menar jag är en annan sak (och den som motsätter sig har ju dessutom missförstått vad genus innebär, vill jag bestämt hävda…). Pronomenet ”hen” syftar som bekant dels till att göra språket mer könsneutralt och är ett alternativ till ”han” och ”hon” när vi inte känner till könet eller när vi inte vill eller behöver ange kön. Utöver detta är det ett tredje alternativ för personer som inte identifierar sig med någon av de två juridiskt möjliga könskategorierna – som psykiskt och/eller fysiskt befinner sig bortom eller mellan kategorierna ”man” och ”kvinna”. Jag syftar på exempelvis intersexuella personer och intergenderpersoner, det vill säga personer som kan räknas in under det vida begreppet ”transpersoner”. Och ett förnekande av ”hen”, ett öppet förlöjligande och avståndstagande från detta lilla ord innebär även ett förnekande och ett avståndstagande från en grupp personer i vårt samhälle. Det är ingen teori, inget hittepå, inget vänster- eller feministtjafs – det handlar om riktiga människor. Precis som i den för tio år sedan socialt accepterade diskussionen om homosexuellas rättigheter; den diskussionen som numera känns förlegad och fördomsfull.

Transpersoner omfattas dessutom också av diskrimineringslagstiftningen sedan 2009, det får inte glömmas bort!

Så, till alla er som själva tycker att ”hen” är ett viktigt och användbart ord – men som ändå har förståelse för att folk vägrar ta till sig det: Sluta med det! (eller, förståelse kan du väl få ha, men tala om för motståndarna varför det inte är okej att tycka så.)

Och till alla som påstår att ”hen” är en modefluga som vi kommer skratta åt om tio år: nej, det är er vi kommer skratta åt och den (hen!) som fortfarande kommer tala fördomsfullt om ”hen” om tio år kommer ses på samma sätt som en homofob gör nu.

Obehagligt, Blondinbella!

Ojoj, två blogginlägg tätt efter varandra: Jag fick just ett tips om att gå in på Blondinbellas blogg, och det inlägg som mötte mig högst upp på förstasidan fick pulsen att öka med 300%. I detta inlägg inte bara osynliggör Blondinbella den otroligt utsatta gruppen transpersoner, utan hon hånar och förlöjligar dem – hårt, utan skrupler och visar verkligen att hon absolut inte har en aning.

Såhär står det:

Vad ska jag säga? För det första blandar Blondinbella ihop sexuell läggning och könsidentitet – dessa två kan ha med varandra att göra, men det är inte samma sak. För det andra är hon rentav oförskämd och kränkande när hon skämtar om att ”hermafroditer med två kön får panik när de går in i fel omklädningsrum” – känner hon till att det finns personer som föds med odefinierbar könstillhörighet, alltså intersexuella personer? Känner hon till att det finns transsexuella, som fötts i fel kropp? Eller för den delen intergenderpersoner som inte kan inordna sig i något av de enligt normen och lagen tillgängliga könen? Hermafrodit är dessutom ett ord som inte används längre. För det tredje så… nä jag vet inte, då bara raljerar hon över ”hen” igen och blandar ihop biologi och kropp med könsidentitet: En person som har snippa och livmoder kan liksom behöva gå till gynekolog även om personen inte identifierar sig som kvinna, det som ofta saknas där är kompetens kring exempelvis trans och bemötande av både h, b och t-personer.

Usch, jag blir ledsen. Visst, Blondinbella är jag inte något fan av ändå, och jag kanske inte behöver hänga upp mig på detta just därför – men hon är inte direkt ensam om att tänka såhär kring kön och tvåkönssystemets ”biologiska vara”. Transpersoner är, som sagt, en grupp som osynliggörs överallt i samhället, hela tiden.

Igår nämnde jag mitt examensarbete som handlar just om lärares förhållningssätt till kön och sexualitet, och i arbetet tog jag avstamp i den då rätt nya diskrimineringslagstiftningen och framför allt i diskrimineringsgrunden ”könsidentitet och könsuttryck”. I en konversation med en lärare just om den diskrimineringsgrunden sades följande (obs, fingerat namn):

Adam: Varför skulle man inte identifiera sig som kvinna eller man? Nä nu hänger jag inte med.
Sanna: Vem skulle kunna omfattas av den här grunden tänker du?
Adam: Men om inte… (läser lagen igen) Alltså om vi har några elever som inte identifierar sig som kvinna eller man, eller hur?
Sanna: Ja det skulle det kunna vara, någon som du har mött på eller någon kollega.
Adam: Att vi har elever som man tänker att en vacker dag kommer dom komma ut och inse att dom är homosexuella, det tror jag vi alla lärare har mött på såna elever (…) Men det här med könsöverskridande identitet eller uttryck, jag förstår inte riktigt om det… vad denna riktigt syftar till.

Den här läraren hade alltså ingen aning. Transpersoner eller könsnormsöverskridare över huvud taget finns inte i hans värld, och som sagt: Han är inte ensam. Jag har försökt få ihop ett inlägg om det här den senaste i veckan och nu känner jag bara: Jag måste skriva klart det! Förhoppningsvis hinner jag idag, men vi får se – schemat är späckat och nu hinner jag inte med någon längre rast. Tills dess får ni gå in och kommentera hos Blondinbella och tala om för henne, sakligt och tydligt, att hon inte kan kränka människor på det här sättet.

…och den som verkligen inte har något bättre för sig idag kan roa sig med att läsa mitt examensarbete:
Uppsatsen i sin helhet hittas här.

Här står tiden stilla – om hemlängtan, okunskap och egna fördomar

Nu är vi i Kalmar. Resan ner gick bättre än förväntat – fem och en halv timme i buss tillsammans med liten rackarunge med spring i benen samt en röst som kan spränga väggar, ja, det borde inte sluta annat än illa, men det gick faktiskt bra. Tio minuter efter att bussen börjat rulla bajsade han naturligtvis, det verkar liksom ingå i paketet ”långfärdsbuss med litet barn”, men eftersom han börjar bli stor och är rätt förståndig nu gick det alldeles utmärkt att byta stående i famnen (inte som förra våren när jag åkte den där bussen ensam med honom, då han bajsade utanför för att sedan stå och hoppa som en galning i min famn medan bajset stänkte och tanterna hejade på och tyckte ”vilken tapper mamma!”).

Nåväl. Sånär som på detta lilla obligatoriska blöjbytesförfarande skötte han sig så bra så. Sjöng för full hals gjorde han ett par gånger och den nyinköpta svindyra dvd-spelaren var tyvärr ingen hit, eftersom han envisades med att öppna locket alternativt stänga av hela rasket gång på gång… Men, vi kom fram och nu är vi här, i Kalmar, hos min familj.

Då och då har jag haft en längtan att flytta tillbaka hit, till barndomsstaden. Här finns min familj, här är det nära till allting, det är extremt mycket billigare att köpa hus här än uppe i huvudstaden och här är det lugnt och stilla. Och ja, där har vi en hake: Det är lite för lugnt och stilla. Tiden står nästan helt still här nere, kan man säga, vilket passar väldigt bra när man åker ner för lite ledighet några dagar, men en rastlös själ som jag skulle med största sannolikhet klättra på väggarna rätt fort om vi faktiskt bodde här. Efter två dagars vistelse så vet jag till exempel inte alls vad som händer ute i stora världen längre. Dagstidningen rapporterar mycket om vad som pågår här i trakterna, i Nybro och Emmaboda och Mönsterås och Rockneby – men mycket lite om vad som sker uppåt landet, nedåt landet och ute i Europa, i världen. Det känns lite som att jag knappt vågar publicera det här inlägget, liksom, för tänk om det hänt något superviktigt där ute som jag egentligen borde blogga om – och så skriver jag blaj istället?

Faktiskt så blev jag intervjuad av lokaltidningen Barometern förra året. De hade läst ett pressmeddelande från Sveriges Förenade HBTQ-studenter, som jag tidigare varit engagerad i, och ville gärna göra en intervju med någon lokal personlighet om det här med hbtq-frågor. Naturligtvis ställde jag upp – det kändes toppen att de ville skriva en artikel på detta viktiga tema, men jag undrade exakt vad artikeln skulle handla om. Redaktören bad mig skicka en liten text om mig och mina intressefrågor till honom, så att de hade något att utgå ifrån – och jag dundrade på med vikten av hbtq-kompetens i skolan, osynliggörandet av transpersoner och den ”nya” diskrimineringsgrunden könsidentitet och könsuttryck, normkritisk pedagogik samt frågan om lagstiftning kring föräldraskap. Intressant, tyckte de, och när det så var dags för intervju visade det sig att reportern som egentligen skulle intervjua mig hade blivit dubbelbokad, och en annan reporter fick rycka in i sista sekund.

Väl inne i intervjurummet tittade reportern med ett snett leende på mig och frågade:
”Jaha, vad ville du berätta om då?”
Va? Jag? Det var ju de som kontaktade mig!

Hela intervjun blev sedan ett stort missförstånd. Jag försökte hela tiden återkomma till normkritiken, till transfrågan, till diskrimineringslagstiftningen och skolan – men hon ville hellre gräva i ”min personliga story”, hur det kändes att vara lesbisk, hur Adrian hade blivit till, när jag hade kommit ut och hur det hade gått till. Varje gång jag återvände till normkritiken och transfrågan la hon ner pennan och stirrade dumt på mig, medan hon skrev så pennan glödde så fort jag nämnde något personligt.

Slutresultatet blev en märklig, spretig text med rubriken ”Tuff kamp mot diskriminering” och en bild där jag, med ett stort flin, står placerad vid Domkyrkan med Adrian i liggvagnen. Texten var fylld av faktafel och själva syftet framgick inte riktigt – ville jag berätta om min situation eller vad ville jag egentligen? 

I de perioder då jag känner mig väldigt hemlängtig och på riktigt vill flytta hit igen brukar jag tänka att shit, här finns verkligen möjligheten att göra skillnad! Överlag är hbtq-kompetensen och den normkritiska kompetensen minimal här, så jag skulle definitivt kunna dra igång ett stort påverkansarbete och få massor av respons – och eftersom det dessutom är så nära till allting och jag skulle slippa tunnelbanan, så skulle jag ha tid att ägna mig ännu mer åt skrivande och olika typer av engagemang. Men samtidigt, skulle vi orka? Och skulle det leda någon vart? För det ointresse och den okunskap som reportern från Barometern visade prov på, det är förstås också något som på många sätt präglar den här delen av landet. Adrian skulle med säkerhet vara helt ensam om att ha två mammor på sin förskola (och i hela upptagningsområdet…), vi skulle inte få några inbjudningar till regnbågsträffar och någon Rfsl-förening eller liknande finns inte ens här. I gårdagens tidning rapporterades att inga fall av diskriminering på grund av sexuell läggning har anmälts till Diskrimineringsbyrån Sydost sedan de startade sin verksamhet 2005. Och förmodligen inga fall på grund av könsidentitet eller könsuttryck heller, för denna diskrimineringsgrund är så osynlig att den inte ens nämns i artikeln. Jag tror inte att det beror på att Kalmar med omnejd är så vansinnigt öppet och tillåtande, snarare precis tvärtom: Folk flyttar härifrån, alternativt stannar i de garderober som i min värld känns förlegade och som jag önskar inte existerade längre.

Men samtidigt är det kanske jag som är fördomsfull. Rastlös, velig och fördomsfull – fast definitivt med viss skälig grund.

Jag kommer säkerligen komma in i en sån där ”flytta till Kalmar”-fas igen. Och vem vet, någon gång kanske vi gör slag i saken? Samhället måste bara förändras en gnutta först, för jag orkar nog inte dra hela lasset själv

Personer med ”annan sexuell läggning” – vad menar han?

Vad hände med könsidentitet och könsuttryck? ”Övrigt” kanske? Så självklart för alla människor att man inte ens måste nämna det..?