Tag Archives: En officers dilemma

Flatfilmsfredag – vecka nio

30 Aug

Fredag! Åh, aldrig känns fredagar så befriande som precis i början av en ny termin, när hjärnan jobbar dubbelt så intensivt och kroppen känns dubbelt så tung. Jag känner mig dock nöjd med veckan som varit och jag är väl värd belöning i form av flatfilmsfredag! Förra veckan körde jag en riktigt gammal klassiker (och tidigare nu i veckan hade vi för övrigt filmtema på terminens första after work, på vilken jag valde att vara karaktären Fräulein von Bernburg ur just den filmen) och tja, än en gång blir det en aningen äldre film. Jag lovar, nästa vecka blir det 2000-tal igen!1_midi Serving in silence, eller ”En officers dilemma” som den härliga svenska titeln lyder. Den här filmen har jag enbart på VHS någonstans djupt nere i någon låda och jag spelade in den för kanske 14 år sedan då den gick på tv. Att jag såg den första gången var en ren slump, jag tryckte igång tv:n inne i mitt tonårsrum och hamnade i scenen precis innan Glenn Closes och Judy Davis’ första kyss. Jag minns att jag direkt kände ”de lesbiska vibbarna” och att jag naturligtvis bara var tvungen att titta vidare, samtidigt som jag skämdes en aning och var livrädd att mamma skulle komma in i mitt rum – vilket hon dock gjorde. Konversationen som följde kommer jag inte exakt ihåg, mer än att det var aningen obekvämt och att mamma ställde en märklig fråga som implicit avslöjade hennes misstankar om att jag nog var lesbisk.

När jag hade sett ”Serving in silence” den där första gången så var jag ständigt på jakt i tv-tablån efter att filmen skulle visas igen, och när den väl dök upp en andra gång spelade jag förstås in den och såg den sedan gång på gång på gång… man tog vad man fick, liksom.

Så, vad handlar filmen om då? Den är baserad på en sann historia och huvudperson är officeren Margarethe Cammermeyer som kommer ut som lesbisk och därmed äventyrar både sin karriär (eftersom homosexualitet är olagligt inom militären, ni vet…) och relationen med sina barn. Det är en tv-film och kanske är det det som gör att den kan kännas aningen torr, men just det faktum att den är verklighetsbaserad och att Cammermeyer hela tiden är sann mot sig själv, ja, står upp för sig själv gör att jag gillar den. Eller, att jag gillade den . Den ligger som sagt gömd i någon låda och jag kom att tänka på den bara häromdagen, men nu känner jag att jag borde se den åtminstone en gång till; den är trots allt en del av flatfilmshistorien!

Trevlig helg! Nästa vecka blir det tioveckorsjubileum för flatfilmsfredagen!