Tag Archives: familj

Hur förbereder vi vårt barn på att bli storebror?

27 Maj

Jag var fem år gammal när mitt första syskon föddes. Jag minns väl det första besöket på BB, att jag både fick hålla i min nyfödda lillasyster och även gick en liten runda med henne i famnen (hur tänkte de vuxna då?), men i övrigt är minnena rätt svaga från den tiden. Förmodligen för att vi bara träffades varannan helg, när jag var hos pappa. image Ett år senare, ett par månader före min sexårsdag, föddes min lillebror, och det är med honom jag sedan har vuxit upp, eftersom vi har samma mamma. Jag var så pass stor då, att jag minns mammas graviditet till viss del, jag minns morgonen då mormor väckte mig och berättade att jag hade fått en lillebror och att vi skulle åka till BB före lekis. Det var till och med min första dag på lekis den dagen, och jag var mäkta stolt som fick sitta där på samlingen och berätta att jag samma dag fått en lillebror. De tidigare tankarna om att slänga en eventuell lillebror i papperskorgen var som bortblåsta.

När man är så pass gammal som jag var när jag fick syskon finns det ett tydligt före och efter. Jag minns tiden då det bara var jag och mamma. Ibland hon, jag och en partner till henne, förstås. Och jag minns tiden efter att min bror hade fötts, hur saker och ting förändrades, men det… gjorde ingenting. Jag var en stolt storasyster som gillade att ta hand om min lillebror. Han fick vara på mitt rum, vi busade, vi kramades och lekte. Med honom var det förstås speciellt också, eftersom han aldrig blev en sån där lillebror som förstörde mina grejer eller gjorde livet surt för mig, på grund av eller tack vare hans omfattande funktionsnedsättning. Emil har alltid bara varit toppen, helt enkelt. Och alldeles unik.image
Adrian kommer vara knappt tre år när han om några veckor blir storebror. Han är tillräckligt gammal för att begripa att något är på gång, men för liten för att i framtiden kunna erinra sig tiden innan han fick syskon. Jag undrar så hur han kommer reagera när vi åker iväg till förlossningen och sedan kommer hem med en bebis. Hur traumatiskt kommer det bli? Hur fascinerad kommer han bli? Vad kommer gå lätt och vad kommer bli utmanande?

Vi märker redan hur han påverkas av det faktum att det finns en bebis i ena mammans mage. Han sover sedan ett par veckor uteslutande i vår säng, från att tidigare ha varit en ensamsovare. Han berättar då och då om bebisen som ligger i hans egen mage – ibland är det för övrigt en kusin, en morfar eller han själv som ligger där inne – och han vill att vi lägger örat intill så att bebisen kan sparka på oss. Ibland vill han gosa med (den verkliga) bebismagen, men ibland vill han hellre boxa eller hoppa på den. Igår kväll kröp han upp i spjälsängen, talade om att han ska sova med bebisen och byta blöja på den – men inte torka bajs. När vi är på MVC-besök är han föga intresserad, utan visar mest tydligt att han vill ha uppmärksamhet, smiter ut ifrån barnmorskans rum, ritar på golvet och släpar iväg med alla låneleksaker. Inte så konstigt egentligen.

Jag tror helt enkelt att han är som blivande storasyskon i den här åldern är mest: Orolig, nyfiken, spänd, ointresserad och rätt ovetande på samma gång. För självklart förstår han inte fullt ut vad som är på gång… men det gör ju inte vi heller, å andra sidan.

Hur förbereder vi honom på bästa sätt? Hur förbereder vi oss själva på att förbereda honom? Går det ens? Hur har ni andra gått tillväga och hur har det fungerat?

Min fru är lillasyster till en 18 månader äldre storebror, och har med andra ord själv aldrig upplevt ett liv utan syskon (och inte brorsan heller, egentligen). Ingen av oss har liksom den erfarenheten, att vara ett halvstort blivande storasyskon. Och även om vi hade haft det; alla barn och alla relationer är givetvis unika.

Vi försöker att prata lagom mycket om bebisen hemma. Vi gör Adrian delaktig så mycket vi kan, pratar om vilken tur bebisen kommer ha som får en storebror som Adrian. Vi frågar vad han helst vill hjälpa till med, om han vill hjälpa till och vi säger ännu oftare än vanligt hur mycket vi älskar honom och hur fantastisk han är. Böcker om att få syskon har vi läst fler stycken, och det märks att hans intresse växer (även om det som sagt saknas böcker som handlar om vår familjekonstellation). Ändå är jag rädd att det inte räcker till. Jag är otroligt orolig för att han ska känna sig åsidosatt, att han ska tro att vi älskar och bryr oss mer om bebisen än om honom.

Jag har jobbat och varit borta mycket under maj månad, och när jag är hemma sitter jag inte sällan med datorn och läser elevtexter. ”Mamma jobbar”, är en fras Adrian fått höra alltför många gånger den sista veckan, och det dåliga samvetet inom mig växer sig allt större. Tålamodet är sämre, tröttheten enorm, samtidigt som Adrian testar gränserna mer, utmanar, pockar på uppmärksamhet. Puh. Det är fan inte lätt att räcka till, och jag är långt ifrån alltid den förälder jag vill vara just nu. Även om både jag och min fru förstås gör vårt yttersta, i stort sett varje sekund. Hon som tung och höggravid, jag som utarbetad och stressad.

Det är med stor lättnad jag ser fram emot de kommande långhelgerna och sommarlovet. Då får vi vara tillsammans, i lugn och ro. Vara mammor och barn, med barnet i centrum lite mer. Förhoppningsvis kommer bebisen inte för tidigt; vi vill hinna återhämta oss och spendera lite tid som enbarnsfamilj först. För Adrians skull, för vår skull.image
…och sedan får den gärna komma ut, den där ungen. Den måste bara lämna sätesläge först – från och med idag har den prick fem veckor på sig.

Ps. Jag kommer säkerligen skriva mer om föräldraskap, graviditet och förlossning den närmaste tiden. Det finns så många bottnar i det, alltifrån att vara två mammor som turas om att föda till det rent vardagliga som varje yrkesarbetande förälder tampas med (och så lite genus ibland, utkasten ligger och väntar). Att jag skriver en krönika i sommarnumret av Nära barn har jag redan nämnt – men jag nämner det igen! Den handlar mest om mig och det fina i att slippa föda, även om jag också talar om hur oviktigt just det där födandet är egentligen. I synnerhet för barnet. För Adrian är vi båda lika mycket mammor, och den kommande bebisen är lika mycket båda mammornas – och hans! – bebis. Hoppas då bara att han kommer gilla att dela med sig av oss…

Annonser

Hur gör folk?

1 Maj

Såhär är det. Jag började jobba heltid igen för en dryg vecka sedan. Från heltidssjukskriven till halvtidssjukskriven till heltidsarbetande på relativt kort tid. Min läkare ville egentligen förlänga sjukskrivningen, men jag propsade på det motsatta. Varför? Dels av ekonomiska skäl, dels av praktiska, dels på grund av att arbetsstressen i mångt och mycket är densamma oavsett om jag jobbar heltid eller deltid såhär under terminens sista veckor. Det är lovdagar hit och schemabrytande aktiviteter dit, vilka å ena sidan betyder välbehövlig vila med jämna mellanrum och å andra sidan innebär stress, eftersom vi sällan hinner med allt vi behöver inför bedömning och betygsättning. Sammantaget är det dock skönare att ha ett övergripande ansvar än ett halvdant, för nu slipper energin gå åt till att hitta rätt balans.

Nu har jag drygt 100 elever som jag ska betygsätta i juni. 40 av dem lärde jag känna för en dryg månad sedan, resterande har jag bara känt en vecka. Det är en aning… uttröttande, kan man säga. Men det känns samtidigt lugnande att lära känna dem redan nu, för då blir startsträckan i höst betydligt kortare.

Och så mitt i allt detta har jag en 2,5-åring som helst är uppe till 22 om kvällarna samt en höggravid fru som nyligen fick sluta arbeta på grund av att hennes jobb absolut inte fungerar ihop med graviditet: Hon står, går, lyfter och böjer sig exakt hela dagarna, och ryggen och bäckenet tog stryk relativt fort.

Här är vi alltså nu. Nio veckor kvar till beräknad förlossning och allting känns fortfarande overkligt. Vi pratar om namn, vi pratar om vem som ska sova var när bebisen väl är här, vi pratar om olika scenarier vid förlossningen (det är lätt att tro att ”det kommer gå fortare andra gången”, men så inser vi att det ju är första gången på samma gång som det är andra…), vem som ska ta hand om Adrian sådär mitt i sommaren. Men i övrigt känns mycket ännu oklart, såväl för mig som för henne. Och jag känner mig helt klart inte som världens bästa brevida fru. Jag vet att det inte går att jämföra – när jag var gravid såg livet helt annorlunda ut, vi hade liksom inget barn här hemma då, men ändå så jämför vi ju. Båda två.

Bara det skulle jag kunna skriva en egen text om. Eller en hel bok: Att vara två kvinnor som föder varsitt barn. Att vara den andra mamman första gången respektive andra gången. Att vara den födande mamman första gången respektive andra gången. 

När jag mitt i allt detta tappar fotfästet och det känns som att allt kommer gå åt skogen, när ångesten och stressen över nuet och senet tar över, då funderar jag över hur fan alla andra gör. Hur gör ni? Hur får ni allt att fungera? Med sömnbrist och jobb och att räcka till som förälder och partner? Går det ens? Eller är den där tröttheten, ständigt återkommande oron och det dåliga samvetet bara heeeelt normaaaalt och kommer eventuellt gå över med tiden? Förmodligen, gissar jag. Och det är säkerligen jäkligt få människor som går runt och känner tillfredsställelse och livsglädje mest hela tiden. Eller?

Min psykolog sa till mig i tisdags att jag borde bli stå upp-komiker. Hon kan inte låta bli att skratta åt min uppmålade misär, för uppenbarligen är jag rätt underhållande. Fint att åtminstone ha lite självdistans mitt i allt.

Om biologi, ”lyckade” familjeförhållanden och att välja rätt för sina barn

22 Feb

Jag hamnade i en otroligt spännande diskussion i facebookgruppen ”Regnbågsfamiljer” som började med att någon frågade hur vi andra (främst lesbiska eller ensamstående) föräldrar resonerat kring det här med öppen kontra anonym spermadonator. Förutom att det är intressant att lyssna på olika personers tankar och erfarenheter så satte hela diskussionen tydligt fingret på frågor om vad en familj är för något, vem som bestämmer det och vad det är som avgör om ett barn kommer växa upp och bli lycklig eller inte.

Väldigt tydligt blev även detta: Oavsett hur folk resonerar så figurerar oundvikligen någonstans där i bakgrunden föreställningar om och olika förhållningssätt till biologin. Och ja, vi alla som bildar en normbrytande familj jämför eller förhåller oss – medvetet eller omedvetet – till den biologiska, heterosexuella kärnfamiljen: Den där familjen där en cisman och en ciskvinna, med fungerande ägg och spermier, får barn ihop och sedan lever tillsammans hela livet. Alla som på något vis frångår denna familjesort tvingas, tror jag, på det ena eller det andra sättet väldigt tydligt förhålla sig till hur ens egen familj ser ut; dels försvara eller stå upp för sättet man lever på, dels fundera över och kanske oroa sig för hur just vårt barn kommer påverkas av att växa upp i en normbrytande familj. Inte bara ”vad ska omvärlden säga?” utan även ”vad är bäst för vårt barn?”

Och alltså… är det inte helt galet egentligen? För, om man tänker efter, hur många olika sorters normbrytande familjer finns det inte?

Vi har vår familj, som ju kan sägas vara en mycket normativ kärnfamilj, sånär som på den lilla detaljen att vi båda är kvinnor och vi båda aldrig kan bli biologiska föräldrar till båda våra barn.
Vi har alla andra regnbågsfamiljer; där två mammor ibland skaffar barn med ett bögpar eller en killkompis, där två pappor får barn tillsammans med en tjejkompis, via adoption (sällsynt) eller med hjälp av surrogatmamma, där en singelflata och en singelbög skaffar barn ihop och de på pappret ser ut som vilket heterofamilj som helst.
Vi har alla heterofamiljer som behövt ta hjälp av ägg- eller spermadonation av olika anledningar, vi har heterofamiljer som adopterat sina barn inom eller utom Sverige.
Vi har alla ensamstående föräldrar, vissa för att de har gjort ett aktivt val att vara ensamstående, andra för att barnet blev till huxflux och utan att någon kärleksrelation var inblandad.
Vi har alla familjer – hetero eller ej – där föräldrarna separerat kanske innan barnet föddes eller när barnet var väldigt litet, och där föräldrarna ibland träffar en ny partner och skaffar nya barn. (Och visst, här finns ibland även konflikter inblandade, vilket ju genererar en annan sorts svårigheter.)

…har jag glömt någon? Förmodligen. (Visst skulle även en massa andra normbrott kunna vävas in, exempelvis rörande etnicitet eller funktionalitet – men det har jag inte plats för just i detta inlägg.)

Kort sagt kan man väl säga att en ”familj” är ett oändligt komplext begrepp och fenomen. Och att alla vi som bildar eller hamnar i en familj bortom normfamiljen (det vill säga den biologiska, heterosexuella kärnfamiljen som lever lyckliga tillsammans i alla sina dar) tvingas försöka anpassa oss och slipa på argument, må dåligt, känna skuld, vara oroliga för hur våra barn kommer må… det är ju rätt befängt. Samt: Hur mycket av omvärldens tyckanden och samhällets kärnfamiljsnorm leder inte till sedan faktiska problem som egentligen hade kunnat undvikas?

Någon i facebookdiskussionen skrev så fint och sammanfattande om hur vi alla kastas in på jorden, och att de flesta av oss kommer ha något att fightas med i våra liv innan vi helt och hållet trivs med den vi blev och de vi blev påtvingade växa upp med. De biologiska eller de sociala banden, en anonym eller en öppen donator, en eller tre föräldrar… klart att det kan komma att göra skillnad för ens syn på sig själv och sitt liv (om inte annat som sagt för att normen kommer och säger sitt), men det är samtidigt ingenting som säger att motsatta förhållanden hade gjort livet så oändligt mycket bättre – eller att alla som härstammar från en för livet sammanboende biologisk heterokärnfamilj alltid mår så himlans jättebra.

Adrian och bebisen i magen blev till här i Sverige och här finns inga andra alternativ än så kallad ”öppen donator”. Det innebär att våra barn kommer kunna ta redan på vem donatorn är när de är 18 år gamla. ”Oh så bra”, tycker många (ofta heterosar med biologiska barn), ”det är ju så viktigt att få reda på sitt ursprung!” Och ja, det kanske det är, framför allt eftersom samhället är så fixerat vid biologi. Men samtidigt är det ju vi två som är föräldrar till våra barn, det är oss de växer upp med, våra föräldrar som är deras morföräldrar och våra syskon som är deras mostrar och morbröder. Vem tänker på biologin där? Det är ju fullständigt ointressant!

Om vi hade haft möjligheten att välja mellan öppen och anonym kan jag ärligt talat inte svara på vad vi hade valt. På ett sätt var det skönt att slippa göra valet, slippa att så tydligt förhålla oss normen som säger att ens genetiska ursprung är viktigt. Vi kunde fokusera på det allra viktigaste istället: Att bilda den familj vi önskade oss.
image
image
Tilläggsfundering: Efter att ha skrivit den här texten och följt diskussionen på Facebook dyker oundvikligen en massa nya tankar upp och jag räds lite åt hur mycket omvärlden kommer påverka våra barn att tycka det genetiska ursprunget är viktigt. Jag har förstås ingenting emot att Adrian eventuellt kommer vilja kolla upp vilken person som hjälpte oss att tillverka honom, men det är också ett stort beslut att lägga på ett barn. Därför hade det på ett sätt varit skönt om donatorn varit anonym: Då funnes inga alternativ.

Tänkte bara bjussa på lite äkta sommaridyll

10 Jul

Himlen öppnade sig i natt och sedan dess har regnet fullkomligen öst ner. Igår däremot, jäklar vilket sommarväder! Men nu handlar detta inlägg naturligtvis inte om vädret utan om vad jag och min kära lilla familj hade för oss igår. Jag är nämligen rätt stolt över den plötsliga spontaniteten som kom över oss när vi hade plaskat och grävt i vattenbrynet vid mysiga Gålö Havsbad ett par timmar: Vi bestämde oss för att hyra en stuga över natten! Andra kanske rycker på axlarna åt detta och tänker att jaha, vadårå? men för oss var det faktiskt en rätt stor grej. ”Men inte kan vi väl bara stanna här? Utan packning? Utan att ha planerat i förväg..?” Lite så gick tankarna både i mitt och i Lisas huvud när vi börjat leka med tanken att sova över och när vi väl hade bestämt oss, hittat en stuga i passande pris, betalat och kört upp grejerna i vårt tillfälliga hem kände vi oss riktigt uppspelta: SHIT, det går ju att vara spontan fast man har BAARN!! Ungefär så.

Och jäklar vad mysigt det var. En jättefräsch, stor stuga med kök, kallvatten, nästan fungerande tv och nära till toalett och dusch. Fyra sängar, och vi trängdes förstås i två. Köpte skitdyr campingmat, blöjor och foppatofflor i servicebutiken och hyfsat prisvärd middag i restaurangen (inklusive varsin öl, jojo!). Adrian ville helst hoppa omkring på minigolfbanan, klättra på staket, klappa hundar, sniglar och myror, låna trampbilar, köpa snickers (det fick han inte, men oj vad han tjatade) och dumle (okej, två dumlekolor fick han) men inte alls äta mat – och vi fick turas om att jaga honom, som vanligt. Och bara själva grejen att vi inte hade planerat innan gav förstås allt ett par extra myspoäng.

Samt ännu ett plus i kanten att vi slapp köra hem och därmed torka två åksjukespyor på en och samma dag.
gålö2 gålö gålö3 imagewpid-20130710_094948.jpg…och nu kom vi hem för ett par timmar sen, fullständigt slut efter att ha sovit rätt dåligt (förstås). Tvättmaskiner och diskmaskin går på högvarv, Adrian leker med mormor och Lisa passade på att ta bilen en sista runda för att storhandla innan min mor tar den med sig hem till Kalmar i morgon bitti.

Så var det med den saken. Livet när det är som, ja, bäst.
Men i morgon ska jag sätta mig och skriva ordentligt ett par timmar igen. Blogga OCH jobba på bokprojektet… mer information kommer komma så småningom, jag lovar!

Föräldraledigheten, heteronormen och feminismen

13 Jun

Inne hos Lady Dahmer pågick igår diskussioner om föräldraskap och feminism, och jag kom osökt att tänka på en av mina 33 anledningar:

15. För att heteropar som utan problem skulle ha råd att dela på föräldraledigheten ändå väljer att kvinnan ska stanna hemma hela pga ”han tjänar mer”.

Det här är faktiskt något som stör mig. Jag menar inte att kasta skit på enskilda familjer som av den ena eller andra anledningen tvingats göra så att den födande föräldern tar hela föräldraledigheten, men jag är fullkomligt övertygad om att väldigt många heteropar som i dagsläget inte delar lika absolut skulle kunna. Ofta hör jag gravida kvinnor säga att de kommer ta hela ledigheten (eventuellt tar han ett par månader under sommaren) endast på grund av att han ju tjänar mer, att det inte riktigt passar i hans jobb just nu eller liknande – och då undrar jag: Har de ens tänkt tanken att de kan göra annorlunda? Det kanske ”inte riktigt passar” i hennes jobb heller? De behöver inte dela fifty fifty, men kanske kan han vara hemma någon dag i veckan tillsammans med mamman och barnet? Eller tycker de helt enkelt inte att det är viktigt? Är det mamman själv som helst inte delar med sig, eller är det pappan som inte tror att han fixar att ta hand om ett litet barn hela dagarna/som inte är intresserad/som är rädd att vara ensam pappa på lekplatsen?

Jag är själv inte hetero och ibland inser jag att det är en ”brist” eller vad jag ska säga. Jag är bra på att belysa heteronormen, men jag kan förstås inte sätta mig in i hur det är att leva i ett heteroförhållande. Är det annorlunda? tänker någon, och ja, det är klart att det kan vara annorlunda. Vi är alla mer eller mindre påverkade av normer som format oss till dem vi är – män eller kvinnor – och förstås har barnet i en heterofamilj oftast kommit till på ”det traditionella sättet” och kanske inte ens varit fullt ut planerat – vilket också kan spela in när ledigheten delas upp. I vårt fall var det så otroligt självklart att vi skulle dela prick lika – jag bar ju barnet i magen, och då kändes det viktigt att min fru fick sin beskärda del av föräldraledigheten, liksom. Jag ska inte säga att det var lätt för mig, amningen hade inte hunnit fasas ut när det var dags för byte (Adrian var då 7 månader), kroppen var fortfarande inte helt intakt och känslomässigt var jag inte heller fullt ut redo. Men ett bra jobb dök upp och min fru kände sig väldigt sugen på att vara ledig. Den ekonomiska frågan tänkte vi inte ett skvatt på (inte så konstigt kanske, jag tjänade vid tillfället 17500 kronor före skatt och hon 24000 – inte direkt några jättepengar att tala om). Under min inledande ledighet var hon även hemma med mig varje fredag, och jag gjorde likadant när hon tog över.

Nu menar jag inte att vi gjorde det bästa och att detta skulle kunna passa för alla, självklart inte, men jag vill på något vis belysa att det ofta kan handla om prioriteringar av vad som är viktigt snarare än rent ekonomiska och praktiska aspekter. Är den ena föräldern arbetslös, pluggar, precis har fått ett nytt jobb eller liknande, självklart ser läget annorlunda ut (och vissa bebisar är förstås totalt amningsgalna hela första året). Men jag pratar om alla dessa par där båda har fasta anställningar, bostad och hyfsad ekonomi men som av ren slentrian och konvention väljer att den födande ska vara hemma hela eller den absolut största delen av ledigheten – ett beslut som båda föräldrarna är ansvariga för.

Och varför är det så jäkla viktigt att föräldraledigheten delas något sånär lika då? Eller att man åtminstone ifrågasätter den klassiska uppdelningen på ett eller annat vis? Tja, det är väl egentligen rätt självklart. Till att börja med de ekonomiska aspekterna – att kvinnan blir den som går med minskad inkomst månad ut och månad in (eller år ut och år in om det blir fler barn), men även förstås hennes attraktionskraft på arbetsmarknaden som påverkas av att hon går hemma eller ”riskerar” att föda barn. Dessutom detta: Hur många av er som läser har själva eller känner någon som har en frånvarande pappa? En pappa som lämnat familjen innan födseln eller under de första småbarnsåren? En varannan helg-pappa? En pappa som jobbade mest hela tiden och som bara fanns där då och då? En pappa som man inte riktigt ville/vågade/kände att man kunde prata om livsviktiga saker med? Jag har hört historier i varje kategori minst en, men ofta både två och tre gånger. Självklart finns även frånvarande mammor, det är inte det jag säger – men visst är det betydligt vanligare med den där frånvarande pappan. Att säga att detta inte har att göra med synen på pappan som den sekundära föräldern vore att ljuga, eller i alla fall att vara rätt naiv.

Sedan finns förstås många som vittnar om en skitjobbig mamma, eller en rätt anonym mamma som fanns där hela tiden fast liksom i det tysta, medan pappan var den där föräldern som inte alltid fanns på plats – men när han väl var där så hände det jämt något skoj. Mamma däremot hittade aldrig på roliga saker, hon bara oroade sig, fixade med hemmet, maten, inbjudningar, tjatade om gympapåsen och om att inte sova bort hela dagen. Här handlar det förstås om samma sak: Mamman tas liksom för given och kanske även är rätt slutkörd av allt ständigt ansvar, medan den sekundära föräldern – pappan – har ork att göra det där lite skojiga.

Lady Dahmer svarade mig i en kommentar att vi inte riktigt är där politiskt och att vi inte kan göra enskilda individer ansvariga för att förändra situationen när det kommer till föräldraskap och jämställdhet, men alltså – det är väl både och? Ni vet att jag avskyr det ständiga tjatet om individens ansvaaar – men samtidigt är vi individer samhället och i vissa fall kan vi såklart göra skillnad själva, eller åtminstone bidra till förändring. Dessutom är det ju så att om jag ”begär” eller uppmanar en person i privilegierad position, såsom en vit medelklassman i en heterorelation, att göra en uppoffring i jämställdhetens namn (om man kan kalla det ”uppoffring” att vara hemma med sitt barn) så är inte det samma sak som att mena att en kvinnlig undersköterska minsann får löneförhandla bättre om hon vill förändra löneläget på arbetsmarknaden. Eller hur? Jag talar alltså inte, vilket jag sa inledningsvis, om alla enskilda familjer utan om de som faktiskt kan men som inte ens reflekterar över att det går att göra annorlunda.

Jag och min fru har vunnit massor på att båda fick känna på att vara föräldralediga, vi förstår båda ansvaret och hur jävla slitigt det kan vara att ”bara” vara hemma med ett barn. Jag hade amningen, den trasiga kroppen och alla hormoner, min fru hade barnet som just började krypa och sedan började gå, ungen som behövde miljöombyten och som måste passas på hela tiden så att det inte hände nåt.

Till syvende och sist är det vi själva som väljer (och jag talar fortfarande om oss privilegierade) och vi kan inte döma någon för hens val. Däremot tycker jag att det är viktigt att uppmana till reflektion kring val och beslut – varför gör vi såhär och hur kommer det påverka oss själva socialt och ekonomiskt? Och hur kan våra val på sikt faktiskt påverka hela samhället?

Helgen i… någorlunda bra bilder

14 Apr

Dokumentation är ju så himla poppis och egentligen grunden till allt nu för tiden (och ja, de senaste… 15-20 åren? Jaja). Att blogga är förstås en form av dokumentation, och även om jag egentligen inte i första hand vill återge min allra vardagligaste vardag här genom att berätta vad jag åt till middag och visa en massa gulliga bilder på mig själv och min gulliga familj, så händer det förstås lite då och då. Just nu är livet som det är: fullspäckat, stressigt, jag hinner inte riktigt med. Den sista tiden har jag därför känt mig lite mätt på diskussion om ”viktiga saker” och till och med fått flyktiga tankar om att köra på en helt annan typ av blogg – mammavardag, lektionstips, humor… Fast, nej, jag kan inte släppa frågor jag brinner för (vilket väl trots allt har märkts här i bloggen och även i mitt klassrum, får jag hoppas), men när jag scrollar i mitt twitterflöde och ser hur vissas ork liksom aldrig sinar, det är ett samhällsengagemang som heter duga alla timmar om dygnet – då känner jag att jag också borde fylla alla mina blogginlägg med ”riktiga” viktigheter som leder till en bättre värld.

Den här helgen har dock helt och hållet ägnats min familj, och med utgångspunkt i mitt tidigare inlägg idag var väl inte det mer än rätt va?

Och för att då återgå till vikten av dokumentation; bilderna av upplevelserna ska helst vara bättre än själva upplevelserna (och du minns egentligen inte upplevelserna, eftersom du bara såg dem genom en kameralins, och så vidare). Vårt barn är dock väldigt svårfångad/svårfotad, och till viss del har vi väl gett upp hoppet om att kunna dokumentera hela hans uppväxt på ett städat sätt. Men, några riktiga ”höjdarbilder” från denna helg i familjelivets tecken har vi allt lyckats få till.

Igår: Junibacken med alla andra stockholmare (och en del tyskar, till min stora glädje) som ville fly regn och rusk. Dyrt som fan blev det, närmare 2000 spänn räknade vi ut eftersom det skulle betalas inträde, lunchas, fikas, shoppas både det ena och det andra i shoppen (förstås…) och på vägen hem var vi så fruktansvärt trötta att vi köpte hämtpizza. I alla fall. Adrian hade roligt, sprang runt som en iller och var det absolut enda av 50 barn som inte satt ner under sångstunden, utan prompt hela tiden skulle upp på scenen och göra oväsen.

EN bild utan fartränder fick vi dock till, så varsågoda, här kommer Adrian ihop med sin för tillfället största idol, Mamma Muuuu:

image

Observera gärna de ceriserosa byxorna. På grund av dessa passerade Adrian som flicka under Junibackenvistelsen. Pojkar kan icke bära rosa.

Idag valde vi sedan en billigare aktivitet, nämligen parklekshäng i solsken tillsammans med min morbror och fru samt deras två små barn = mina kusiner. Den yngsta kusinen är alldeles nyfödd, pytteliten och extremt bebissugsframkallande (hur kunde jag någonsin uppleva något så litet och gulligt som krävande och skitjobbigt??). Adrian levde rövare som vanligt; det var spring mest hela tiden, plaska och dricka ur pölar och naturligtvis var han den enda ungen som inte ville stå snällt och titta på kaninhoppningen, nej, han skulle välta koner, dra ner plastband och plocka isär hinder.

image

image

…förstås även smaka på hinder…

image

…samt trycka ner hinder i halsen så långt det någonsin gick.

image

image

De enda tillfällena det gick att fånga några mer stillsamma bilder var när han ramlade omkull, och då såg det oftast ut såhär:

wpid-2013-04-14-13.55.44.jpg wpid-2013-04-14-13.47.32.jpg

Och med lite tur till och med såhär:

image

Vardagshäng och mys med familj. Det borde vara just vardag och inte lyx, tycker jag, men i vår värld är det faktiskt ren lyx och jäklar vad vi klurar på hur vi ska kunna få vardagen mer normalt vardagsaktig, det vill säga minus långa restider och annat strunt. Sedan måste tilläggas att så vansinnigt avkopplande är det faktiskt inte att göra aktiviteter som dessa tillsammans med en 1,5-åring… men det kanske man inte heller kan räkna med. Det gäller att ”njuta”, som folk brukar säga.

Denna mys-mama-helg toppas nu med tv-häng tillsammans med min älskade fru tillika mama nummer 2. Mentalist, Law & Order SVU och ett försök att tömma godisförrådet. Först måste vi dock försöka få ungen att sova. Inte det enklaste, särskilt inte sedan han insett att han kan avvika från sagoläsningsförfarandet och lämna rummet genom att öppna den stängda dörren alldeles själv…

En egolista

20 Mar

Något som ger mig lite så kallad bloggångest ibland är att jag helst vill skriva så otroligt bra och kloka och viktiga inlägg varje dag. Förändra världen sju gånger i veckan, liksom. Samtidigt som jag tänker att jag för sjutton måste skapa lite balans och skriva lättsamma grejer ibland. Fiskpinnebloggar, modebloggar och bloggar som påminner om facebookuppdateringar tycker jag är så vansinnigt ointressanta, men visst måste jag väl bjuda litegrann på bara mig själv också, i egen hög person, så att säga? Ja, utöver mina åsikter och fantastiskt välformulerade inlägg om världen, samhället, skolan, livet. Ni fattar.

Här kommer därför en ny sida av Sanna.

Jag hittade en lite annorlunda egolista hos Hanapee och blev genast förtjust i den – så därför kommer den här, ifylld av moi förstås:

10 saker jag tycker om:
min underbara, busiga sötnos till unge
min fantastiska, kloka, omtänksamma, snygga fru
choklad
träna skiten ur mig själv
språk – SKRIVA!
diskutera normkritik och likabehandling
umgås med människor jag gillar
att hålla på med kreativa saker i kreativa miljöer (obs! inte pyssla eller kladda dock, utan snarare ord, text, teater, musik osv.)
att undervisa
Law & Order – Special Victims Unit (Mariska Hargitay)

9 saker jag tycker mindre om:
fööör tidiga morgnar (vilket jag utsätts varje dag)
ost (tycker verkligen inte om – särskilt inte om det smakar ost)
icke-konstruktiva diskussioner
ändrade planer
stress
gå till tandläkaren (livrädd)
att vara gravid
att kräkas (VÄRST)
smileys och talspråk och överdriven användning av punker i texter

8 bloggar jag läser
Lady Dahmer
Schmenus
Stökboet
Blogghen
Sara Lövestam
Arsinoe
Ett tigerliv
Bloggkommentatorerna
…var de jag kom på i stunden

7 saker jag vill göra i framtiden:
skriva en roman
spela teater igen
bo i ett litet radhus med liten trädgård
kunna ägna mer tid åt familj + kreativa saker + mig själv = livet, helt enkelt
förändra världen
få i alla fall ett barn till
lugna ner mig och bli mer tillfreds med hur jag har det nu

6 saker jag är rädd för:
att det ska hända min familj något
gå till tandläkaren
kräkas
att Sverigedemokraterna ska växa sig större och att samhället överlag ska barka åt skogen
att bli bortglömd
hundar (och de flesta andra djur)

5 platser jag tycker om att vara på:
i sängen/tv-soffan
i Tyskland
i spinningsalen
varma, somriga, (lagom) soliga platser
var som helst, bara jag är med min familj/är ledig

4 ord som beskriver mig:
engagerad
klok
social
effektiv (hetsig?)

3 saker jag ser fram emot:
påsklovet!!
sommarlovet!!
= mer tid med min fru, mitt barn och (förhoppningsvis) med mina vänner

2 bra filmer:
(Aaah, ångest – två filmer bara? Nu får jag hjärnstillestånd. Okej, vi tänker ”högt och lågt”.)
Timmarna
Fyra år till

1 bra låt:
”Jimmy Dean” med Troll = den första låten jag fick på LP = min första favoritlåt. Vi kör på den. Dessutom dansar de ju så bra.