Tag Archives: feminism

Både ren ilska, sansad tydlighet och pepp behövs i kampen för ett jämlikt samhälle

8 Nov

Det pågår återigen någon slags debatt kring debatten här i feministbloggosfären: Vem når längst i kampen för en jämställd och jämlik värld – den som är lugn och pedagogisk eller den som vågar ryta ifrån rejält och ilsket provocerar? Sara Schmenus skriver att hon är nöjd med den ”etikett” hon har på sig själv, som pedagogisk och på gränsen till mild, ibland nästan övertydlig i sin feministiska argumentation. Lady Dahmer irriteras av vissas uppfattning om att ”God Ton”-feminister når längre och slår fast att hennes ”rabiata” och ilskna framtoning lett henne dit hon är idag; en kvinna ska enligt normen vara följsam och behagande, och det är ju den normen vi vill vidga! (läs här och här.)

Själv känner jag mig mest förundrad över den så kallade debatten. För är det ens en debatt? Och vem vinner i så fall?

Om jag ska sätta en etikett på mig själv här så drar jag väl snarare åt Schmenus-hållet än åt Lady Dahmer-varianten, men det handlar definitivt inte om att jag inte är förbannad över samhällsstrukturerna såsom de ser ut idag – tvärtom: Jag är vrålförbannad! Och det framför jag ju också titt som tätt i olika former när jag sätter ner foten angående exempelvis homofobiskt språkbruk, normer inom hbtq-communityt eller folks besatthet vid att barn behöver manliga förebilder. Det som dock gör att jag inte riktigt kan sätta stämpeln ”ilsket rabiat” på mig själv i bloggsammanhang är att jag oftare uttrycker mig på ett, tja, ”mildare” sätt. Att jag oftare skriver längre inlägg än korta, och att jag gärna bemöter eventuella mothugg på förhand istället för att låta frågor och givna motargument hänga i luften. Därmed uteblir i vissa fall debatter hos mig, förstås; trogna läsare framför sina åsikter, håller ofta med mig (men inte alltid fullt ut) och jag får ofta hejarop och positivt peppande kommentarer. Bloggare som Lady Dahmer och riktigt provocerande (och fantastiska!) Jaylazkar får säkerligen fler arga och hatiska kommentarer, folk blir betydligt mer provocerade av dem eftersom de inte skräder orden och särskilt Jaylazkar (samt även Oxhen och så Fanny, förstås) är verkligen inte ute efter att vara några publikfriare. Tycker jag att de gör fel? Eh nej, verkligen inte! Jag tycker att de är hur bra som helst; de inspirerar, de väcker känslor och triggar verkligen igång min vilja till förändring av det här samhället ytterligare.

Så, varför skriver jag som jag gör då? För det första för att det är min personlighet förstås. Jag är pedagog till yrket och till personligheten, och jag är dessutom en person som helst undviker missförstånd eller mothugg mot sådant som jag faktiskt visst har tänkt på och därför gärna vill bemöta. Jag har även ett stort bekräftelsebehov och tycker det är jobbigt med kritik – det hymlar jag inte med – och därför vill jag skriva tydligt. Bloggen är ett fritidsintresse, inget jobb, och den ska ge mig positiv energi och inte tvärtom! Dessutom det faktum att jag arbetar som lärare och att jag bloggar under eget namn gör att jag liksom känner ett ansvar gentemot mig själv, min familj, min arbetsgivare. Jag skriver på ett sätt som jag tycker är bekvämt, givande, roligt och som känns konstruktivt och det har ingenting med hur jag anser att andra ”borde” skriva att göra. Ingenting.

Därmed inte sagt att jag inte är provocerande i vissas ögon. Antifeminister, homofober, personer som inte inser att vi lever i ett ojämställt samhälle, som helt och fullt tror att könsroller är biologiskt betingade, som inte fattar vad normkritik handlar om – de uppskattar naturligtvis inte mina åsikter. Och då spelar det ingen som helst roll hur jag uttrycker mig så länge jag uttrycker de åsikter jag har – de tycker att jag är dum i huvudet/obegriplig oavsett. Kanske skulle de störa sig extra mycket om jag hade ett ännu mer rabiat uttryckssätt, men de skulle inte hålla med mig eller uppskatta mig om jag lade huvudet på sned och med mild röst talade om jag vad tycker heller. Det enda som skulle få motståndare att gilla mig vore att 1. undvika att tala om vad jag tycker och blogga om typ blommor istället, 2. hålla med motståndarna, 3. hålla käften helt och hållet. Och kommer det hända? Nope.

Att viljan till förändring av ett samhälle föds ur insikter om och frustration över brister och orättvisor är väl ändå rätt självklart? Och att förändringen aldrig kommer ske om ingen vågar belysa bristerna och säga ifrån är väl också rätt självklart? Sedan hur detta görs… så länge vi inte sysslar med oberättigade personliga påhopp och svär och skriker utan anledning så spelar väl det mindre roll? Framför allt tror jag på styrkan i att engagerade feminister, hbtq-aktivister, anti-rasister och andra som arbetar för ett jämställt och jämlikt samhälle skriver, talar och för kampen på olika sätt: Å ena sidan behöver vi skakas om, provoceras, se problemen samt inse våra egna brister och vår egen del i strukturerna, å andra sidan behöver vi lära oss mer, utveckla våra kunskaper, vår argumentation och se nya perspektiv och å tredje sidan behövs pepp och klappar på axeln för att orka fortsätta. 

Eller vad tror ni?

Annonser

Vem våldtar en jämlike?

1 Okt

Det handlar mycket om våldtäkter i media igen och jag är säker på att åtminstone 90% av alla ni som läser den här bloggen har skummat igenom eller läst minst en nyhetsartikel och kanske även något enstaka flitigt delat blogginlägg om den friande domen efter gruppvåldtäkten i Tensta. Tidigare i år handlade det om Umeå och en flicka som blev våldtagen med hjälp av en flaska, och under vår semester i somras satt jag och försökte formulera mig utifrån en artikel om en överfallsvåldtäkt som ägt rum i området där min mamma bor. Jag skrev och skrev, vände och vred på formuleringarna och det som malde i huvudet medan jag skrev var dels våldtäkt måste bli en mansfråga och dels ingen våldtar en jämlike.

Men jag postade aldrig det där inlägget. Det kändes obekvämt och olustigt att skriva kritiskt om mansrollen utifrån ett så brännhett ämne som våldtäkt, jag orkade inte med eventuella mothugg, kritik, påhopp om att jag var mansfientlig eller vad fan vet jag.

Så igår delades det här inlägget från Huffington post av ett dussin vänner och bekanta i mitt facebookflöde, och nu på morgonen läste jag först detta inlägg hos Stökboet och sedan det här av Brunheten och nu känner jag: Vad är jag rädd för? Jag har ju rätt! Våldtäktsfrågan är ingen kvinnofråga, det handlar inte om att kvinnor måste förändra sitt utseende eller sitt beteende: Det handlar om jämlikhet och det handlar om mansrollen. För i ett jämlikt och jämställt samhälle skulle ingen, eller åtminstone betydligt färre, bli våldtagna och i ett samhälle där den normativa och destruktiva sidan av mansrollen aktivt ifrågasätts skulle pojkar inte växa upp till att bli våldtäktsmän. Eller hur?

I den här frågan känns det onekligen bättre att inte vara först på bollen, så nu publicerar jag helt enkelt det där inlägget jag skrev under vår ölandstripp i slutet av juli.

Jag läste i den kalmaritiska lokaltidningen Barometern igår om en ung kvinna som blivit våldtagen under en löprunda i söndags kväll och som är så illa däran att polisen inte kunnat höra henne än. Min mamma sa apropå detta att hon senast dagen innan för första gången på länge bestämt sig för att promenera vårt närliggande elljusspår ensam, trots att hon egentligen tycker att det känns kusligt, och min fru undvek samma elljusspår när hon joggade bara häromdagen – men hade även känt en viss olust då hon joggat längs min gamla skolväg; en rätt ödslig cykelväg med skogspartier på båda sidor. Vi pratade om det sjuka i att man som kvinna ständigt aktar sig, och om det sjuka i beteendet att vilja våldta och att faktiskt genomföra en våldtäkt. Vi diskuterade även huruvida våldtäktsmän kan anses friska, eller om en person som planerar och genomför en överfallsvåldtäkt på det där sättet helt enkelt enbart måste anses sjuk på det ena eller andra sättet. Och sedan frågan: Om detta beteende förklaras med att det är ”sjukt” – hur ska det då kunna botas (och förebyggas)? Och hur kommer det sig att det är män som drabbas av den där ”sjukdomen” (en fråga som i min värld gör det tydligt att våldtäkter inte handlar om biologi utan är en del i vår ojämställda och ojämlika samhällsstruktur)? Därefter landade samtalet i att behandla (främst kvinnlig) utseendefixering och behovet att behaga, och om pojkföräldrars generella ovilja att inse att deras barn är potentiella våldtäktsmän.

Jag kan inte sluta tänka på den där diskussionen, jag kan inte sluta tänka på artikeln om våldtäkten, jag kan inte sluta tänka på ”små flickor i BH”-debatten och alla andra åtgärder som görs i förebyggande syfte för att kvinnor ska undvika att bli våldtagna. Jag kan inte heller sluta tänka på hur folk utan att blinka kan köpa att ”alla kvinnor är potentiella våldtäktsoffer”, medan påståendet ”alla män är potentiella våldtäktsmän” får många att se rött för då förolämpar vi ju alla män som inte våldtar!!!

Flickor, tjejer, kvinnor får lära sig att deras klädsel och deras utseende kan vara en trigger för en våldtäktsman och en anledning till att okända män visslar på dem eller utan att fråga tar dem på rumpan; något som tjejer därmed ständigt bör ha i åtanke – i synnerhet om de planerar att vara ute sent på kvällen, rör sig i en ödslig miljö eller befinner sig i ett sammanhang tillsammans med främmande och eventuellt berusade män. Undvik utmanande kläder, undvik att dricka för mycket alkohol, undvik att gå ensam i mörkret eller på ödsliga platser och se upp med hur du för dig när du samtalar med män på krogen, så att de inte råkar tro att du vill ligga med dem fast du inte alls vill det – de absolut viktigaste reglerna för en kvinnoperson! Och som en motvikt till dessa regler finns det motsatta förhållningssättet: Tjejer ska inte anpassa sig! Tjejer ska få klä sig precis hur de vill och ingen ska fan våldta dem för det! Och inte sjutton ska vi behöva undvika vissa platser under vissa tider på dygnet, det är ju helt sjukt! Vi tar natten tillbaka!

…och oavsett vilken sida man väljer så handlar allt detta om flickorna, tjejerna, kvinnorna. Allt blir vårt ansvar och pojkarna, killarna, männen bara är. För vilka åtgärder sätts in för att killar inte ska våldta eller ta sig friheten att röra en kvinnas kropp mot hennes vilja? Alltså, vilka förebyggande och framför allt främjande åtgärder? Inga alls, vad jag vet. Och vuxna cis-män tror själva att de drar sitt strå till stacken enbart genom att inte våldta. Utifrån detta undrar jag: När ska frågan om våldtäkter, sexuella övergrepp och trakasserier bli en mansfråga? Det är otroligt sällan jag hör cis-män diskutera det här, förutom när de försvarar sig själva och alla män som inte våldtar eller möjligtvis när de ondgör sig över låga straff mot våldtäktsmän. Varför anses de förebyggande åtgärderna vara en sak mellan kvinnan och våldtäktsmannen (som verkar poppa upp som en sjuk och otäck gubben i lådan och därmed inte alls anses ha socialiserats in i en roll som potentiell våldtäktsman)?

Allt detta gör mig matt och min semesterhjärna och jag, just nu sittande i en cab susande genom ett öländskt landskap, vet inte riktigt hur denna tankegång ska avslutas. Hur som helst blir det bara så himla tydligt att alla de åtgärder som sätts in för att tjejer ska undvika våldtäkt är så… meningslösa (alternativt förnedrande – exempelvis den att vi ska anpassa vår klädsel). För till syvende och sist lever vi med det ständiga hotet att det främst är vi – kvinnorna (såväl cis som trans, för att förtydliga) – som riskerar att drabbas om vi trots allt ger oss ut i löparspåret, med tighta träningskläder och i skymningsljus, och den där våldtäktsmannen lurar runt knuten. Är det värt det? Är det inte lättare då att alltid ge sig ut på sena promenader tillsammans med någon, och att undvika vissa passager för säkerhets skull? Jo, såklart det är. Även om det känns helt vansinnigt att det ska vara så.

Dock vet vi ju att våldtäkter inte bara, nej inte ens i första hand, sker ute i skogen av en främmande (psykiskt sjuk?) man – och nu förflyttar jag mig till nutid igen, eftersom sommarens inlägg aldrig blev färdigskrivet. När vi ser fall som våldtäkterna i Umeå eller i Tensta kan vi inte skylla på att gärningsmännen är galna psykopater utom räddning, utan här handlar det om det vi kallar för ”helt vanliga killar”. Detta faktum får mängder av försvarsmekanismer att gå igång hos många av oss: Flickan måste ha varit otydlig! Hon var nog väldigt utmanande klädd och bjöd in till sex! Killarna fattade nog inte vad de höll på med, de bara följde strömmen! ( = det vill säga en av dem måste ha varit den ledande – psykiskt sjuk? – och därmed lurat de övriga att begå en sådan vidrig handling)

Oavsett vilka förklaringsmodeller vi använder så kvarstår problemet: Våldtäkter sker, och det är främst män och killar som våldtar kvinnor och tjejer. Och detta måste upphöra, inte genom att kvinnor förändrar sitt beteende och klädsel, utan genom att män slutar våldta. Och för att män ska sluta våldta behöver vi arbeta för ett jämställt och jämlikt samhälle där personer av olika kön har samma värde, befinner sig på samma trappsteg i makthierarkin – för väldigt väldigt få skulle få för sig att våldta någon som hen, fullt ut och innerst inne, ser som sin jämlike. Eller hur? Det handlar liksom inte om kuken, det handlar om strukturen och det är jäkligt viktigt att se och ta fasta på det, annars kommer vi ingen vart.

Så, hur gör vi då? Naturligtvis måste vi som har söner och alla vi som möter pojkar och killar i vår vardag vara medvetna om hur strukturen ser ut och att den här strukturen riskerar leda till att vissa av de pojkar vi möter – inklusive våra söner – kommer att våldföra sig på en kvinna en vacker dag. Utöver denna medvetenhet måste vi förstås även fundera på hur vi bäst bryter strukturen och faktiskt främjar jämlikhet och jämställdhet istället för att återigen reproducera exakt de normer och de könsroller vi vill motverka. Som vissa av er vet, ni som har hängt med mig ett tag, så ser jag flera problem i främjande åtgärder som handlar om att t.ex. dela upp ungdomar i tjej- och killgrupper eller prata med tjejer och killar på helt olika sätt och om helt olika saker. Dels för att vissa personer riskerar må dåligt och uteslutas (i synnerhet transpersoner), och dels för att dessa åtgärder än en gång befäster att könen ska hållas isär, att män och kvinnor är olika, att vi har olika behov osv. Detta skrev jag en hel del om här och utöver det… avslutar jag nog det här inlägget nu, rakt upp och ner bara. Ni får tänka vidare själva.

Ytterligare läsning på temat våldtäkt:
Bloggutmaning Våldtäkt – alla bidrag
Hur man råder bot på våldtäkter
Det är så himla lätt att bli oskyldigt dömd blöööh blöööh
Det skulle vara skönt att kunna ta av sig de där genusglasögonen ibland (ett exempel på hur strukturen visar sig i kulturen, genom att påtvingat sex framställs som underhållning)

Små förändringar i vardagen leder på sikt till större förändringar på samhällsnivå

30 Jun

Jag har tänkt ytterligare på det här angående att hålla hög respektive låg nivå i diskussioner kring och i arbetet med feministiska frågor. Ja, jag skrev ju om att jag är övertygad om att vi genusföräldrar gör samhället ett stor tjänst häromdagen och vill bara förtydliga med ännu ett par exempel.

Såhär tänker jag: De allra flesta helt ”vanliga” medelsvenniga, heterosexuella kärnfamiljer tycker att livet i Sverige är rätt härligt. Vi har det superlyxigt med all vår föräldraledighet, skatten täcker de flesta potentiella utgifter medan barnen växer upp, alla har rätt till likvärdig utbildning och så vidare. Och visst, löneskillnaderna mellan kvinnor och män är rätt stora, vilket många kan oja sig lite över, men vi ska inte klaga för vi hade kunnat bo i ett heeelt annat land med ett heeelt annat klimat och vi får vara nöjda med vad vi har och. så. vidare.

Det vill säga: De flesta tänker inte alls i banor av genus, de tänker inte på att deras livsval kan bidra till ökad ojämställdhet på olika nivåer i samhället, de tänker inte på att det finns personer som inte är hetero eller som inte är cis, att det faktiskt finns sådana som inte alls vill skaffa barn osv osv. De flesta är dock toleranta och så att säga ”fördomsfria”, och tycker förstås att alla ska ha samma rättigheter och att deras barn ska lära sig acceptera personer som är annorlunda (för ”det annorlunda” är för de allra flesta någonting som inte finns i den egna familjen, utan någon annanstans) men de tänker inte på att genom att de inte aktivt bidrar till att synliggöra osynliggjorda grupper eller ifrågasätter sina livsval faktiskt inte heller bidrar till förändring eller förbättring.

Och jag skriver inte detta för att vara spydig eller hånfull nu, verkligen inte, utan för att belysa hur jag är rätt övertygad om att det är. De allra flesta vill, som sagt, andra människor väl, men vi har… tja, för fullt upp med vårt eget och dessutom är det egna ganska bra – så varför skulle vi ens tänka tanken att allt kanske inte är så pass bra som vi tror precis överallt i det här landet?

Burgschki skrev häromdagen att man som bloggare inte ska tro att man förändrar något genom att sitta hemma på kammaren och författa blogginlägg eller twittra, och tonen i den så kallade ”feministkonflikten” har ju även varit att det här med att snacka barnkläder och sexistisk reklam bara är bull.
Men.
Jag håller som bekant inte med.

Tänk igen på den ”helt vanliga genomsnittssvensken” som jag beskriver ovan.

När jag har bloggat om hur vi tänker när vi köper kläder och leksaker till Adrian och varför vi tänker så, och när jag har skrivit om den onödiga heterosexualiseringen i läromedel, om ”genusgodkända” barnböcker och om när mina elever använder hen, just på den där vardagsnära så kallade ”låga” nivån (fast oftast med någon extra, mer djupgående skruv – bara för att jag är så verdammt smart osv.) – då har jag fått positiva reaktioner från personer som aldrig hade tänkt på dessa saker tidigare.

Och då tänker jag att om jag kan bidra till att ännu en medelsvenssonpappa i en småstad någonstans i Sverige väljer att låta sin son ärva vissa av dotterns kläder på samma sätt som dottern alltid har fått ärva sonens, då har jag samtidigt bidragit till en liiiten men naggande god förändring i riktning att sådant som anses typiskt flickigt får samma status som sådant som anses typiskt pojkigt. Och om den där pappan och hans fru även börjar tänka på att oj, nästan alla barnböcker vi läser har ju pojkar i huvudrollen (förutom de böcker som handlar om prinsessor) och alla böcker i bokhyllan handlar för sjutton om heterosexuella familjer… det måste vi göra något åt! – då har mina texter bidragit till att barnen i ytterligare en familj växer upp med synsättet att båda (alla) könen är lika viktiga (eller att kön är rätt ointressant) samt att en familj kan se ut på olika sätt. Och sådana små attitydförändringar gör skillnad.

För övrigt skrev även Fråga Ugglan (som verkligen kan konsten att skriva precis lagom långt och alltid slå huvudet på spiken – hög och låg i nivå i ett, kan man säga) om det här med hög respektive låg nivå i debatten. Läsvärt.

Nu ska jag iväg och överraskas av min fru och nu tror jag att jag är färdig med funderingarna kring högt och lågt. För den här gången.

Vi måste prata om utseendehetsen för att sedan kunna släppa den och gå vidare

27 Jun

Okej, jag fattar inte exakt vad den där feministfighten som pågår på nätet just nu går ut på. Jag fattar faktiskt inte det. Några kritiserar några andra, de kritiserade känner sig (med rätta!) påhoppade och får sedan kritik igen för att de tar åt sig (på fel sätt?). Nånting sånt, tror jag. Men jag ska inte lägga ut texten mer i den frågan, dels för att jag inte har stenkoll, dels för att jag antar att ni som läser min blogg inte har full koll heller och därmed inte är så intresserade.

Något som har kommit upp i diskussionen och som jag anser är desto intressantare är dock frågan om kroppsideal, utseendefixering, fulfobi och smalhets. Alltså: Frågan om huruvida vi ska problematisera normativt kvinnliga ideal och kvinnor som följer/lever upp till dessa eller om vi inte ska göra det alls (för när vi belyser de normativa skönhetsidealen och propagerar för att aktivt motsätta oss dem så gör vi ju också en grej av kvinnors utseenden – och målet är väl att utseendet inte ska spela någon roll alls?).

Jag tänker dock att på samma sätt som det är viktigt att vi pratar om kvinnors och mäns rättigheter och möjligheter – med slutmålet att inte längre behöva prata om kvinnor och män, utan om människor, så måste vi prata om utseende och skönhetsideal för att sedan kunna gå vidare och rycka på axlarna åt allt vad kroppen heter. För alltså, handen på hjärtat – det är ett problem att kvinnor i så hög grad bedöms och värderas utifrån sina kroppar och det är ett problem att många kvinnor påverkas av detta och lägger ner både enorma mängder tid och massor av pengar på att göra sig vackra och för att helt enkelt duga som kvinnor. Att kritisera detta genom att, som exempelvis Schmenus och Lady Dahmer, lyfta fram valmöjligheten att inte sminka sig, inte raka sig, inte smila upp sig på bild – det är ett sätt att vidga det kvinnliga idealet, tänker jag. Och jag tror att många kvinnor tycker att det är jävligt befriande att läsa texter om detta, att se bilder på kvinnor som bara är och som inte är så noga med att ständigt visa upp ”rätt” vinklar av sig själva. Därför att: Bara för att Schmenus och Lady Dahmer (ja, nu håller jag mig till dem) framhäver denna alternativa sorts ”kvinnlighet” (eller mänsklighet) så betyder inte det att de fullt ut förkastar andra typer av ”kvinnlighet”, såsom det normativa idealet och kvinnor som följer detta.

När jag lät mina elever skriva om och diskutera vilka skillnader de trodde att de skulle uppleva om de fick byta kön blev det otroligt tydligt att det här med att vara tjej och kvinna i stort sett bara handlar om utseendet för dem. Smink, kläder, kroppen, håret… medan killar inte behöver tänka på sånt alls. Märk väl: ”inte behöver”, de såg alltså de kvinnliga utseendeidealen som ett måste, som något kvinnor måste förhålla sig till och följa. En tjej i årskurs sex, 12 år gammal, skrev i sin skrivbok att ”det skönaste med att vara kille skulle vara att kunna sova lite längre på morgonen, för då skulle jag inte behöva gå upp tidigt och sminka och fixa mig.” Jag ser ett stort problem med detta, gör inte ni? Jag ser även ett stort problem med att tjejer i sexan-sjuan (och tjugoåriga tjejer, tjugofemåriga, trettiofemåriga kvinnor) sitter med sina mobiltelefoner och fotar sig själva i tid och otid, plutar med läpparna, tränar på att hitta rätt sug i blicken och den rätta vinkeln, lägger upp på facebook och instagram och törstar efter likes.

Det är inget fel i att vilja klä upp sig, sminka sig, raka sig, träna fem dagar i veckan, göra sig till på olika sätt. Men det ska inte ligga någon press i det, det ska inte vara något måste för att du ska ses som en ”riktig kvinna” och slippa hånfulla, nedvärderande blickar, kommentarer om ”hur trött du ser ut” eller snack bakom ryggen om hur sorglig/ovårdad/tjock/ful/okvinnlig du är. Om du försover dig på morgonen ska du väl för tusan kunna dra iväg till skolan eller jobbet utan att känna att du bara måste sminka dig och platta håret först – det bör väl räcka att du hinner få på dig rena kläder? Du ska heller inte behöva må dåligt över att du har celluliter eller bristningar på låren och magen, eller att dina bröst är på tok för långa, din rumpa för stor, att du har synliga åderbråck på benen eller att ditt könshår växer en bit upp på magen och ut över ljumskarna. Det är ju din kropp, det är så den ser ut! Och att det då finns kvinnor som vill framhäva fler sidor av kvinnokroppen än bara en, är inte det bra? Så att pressen ska släppa för den som känner ständig stress över den egna kroppen?

Visst, frågan är komplex och som jag skrev i samband med att Underbara Claras jeansrumpa var på tapeten så riskerar vi att befästa andra, eller rentav samma, ideal om vi kritiserar en så kallad ”perfekt” kropp och lyfter fram en ”inte så perfekt, men bra ändå”-kropp. Naturligtvis. Men, samtidigt, hur ska vi annars göra? Det är ju ständigt och jämt en sorts kvinnokropp som visas upp i sammanhang där det inte uttalat rör sig om ”andra sorters” kvinnokroppar, precis på samma sätt som det alltid är en sorts kärlek (den heterosexuella) som visas upp där det inte uttalat handlar om homosexuell kärlek. Men för att till sist kunna vidga normen och nå dit att alla kroppar (eller alla sorters kärlek) också får vara representerade där man minst anar det och utan att man behöver nämna att ”här kommer det en tjock/hårig/osminkad/orakad kvinna!” (eller ”det här är en film om lesbisk kärlek!”) så måste man ju prata om det först, ge plats åt alla de där mänskliga kropparna, skrika ut att vi finns också! och sedan helt plötsligt så händer det faktiskt något.

…och då kanske vi till exempel inte behöver utsättas för det här i tid och otid:

SAMSUNG

SAMSUNG

Jo jag tackar jag – i ALLA former!
Absolut, mammor kan definitivt se ut såhär – jag har ingen aning om huruvida hon på bilden har fött barn eller inte, men nog vore det trevligt att någon gång se en annan slags mamma också. För trovärdighetens skull, och för att bara visa att det är OKEJ att som mamma (eller kvinna i största allmänhet) se lite trött ut, ha en hängig mage, en bristning här och där, kanske till och med en finne på näsan och onoppade ögonbryn.

Jag tror att vi genusföräldrar gör samhället en stor jävla tjänst

26 Jun

Det pågår tydligen nåt slags blogg- och feministbråk här på the Internetz. Jag tycks ha missat en hel del under vår vecka i Tyskland, men jag har surfat runt lite hos Kvinnopartaj, Lady Dahmer, Fanny, burgschki, genus Schmenus och några till och jojo, nåt lurt är på gång. Egentligen är det väl inget nytt under solen, utan mycket tycks handla om det här med vilken nivå vi lägger oss på när vi skriver och debatterar, vilka perspektiv vi inkluderar och så vidare. Jag skrev om det tidigare i vår, just apropå att tala så att folk begriper kontra att hålla ”hög nivå”. Men i det senaste har diskussionerna även handlat om feminismen och vithetsnormen, samt huruvida folk (kvinnor) inom feminismen bör hålla ihop (systraskapet!) eller om det är okej, eller rentav bättre, att vi kritiserar varandra och inte alls håller ihop alla gånger. (Lite om detta med feminism på (o)lika villkor och genustänk vs vithetsnorm skrev jag för övrigt om här och här.)

Men för att komma till saken. Jag känner inte riktigt att jag vill lägga mig i ”bråket”, eller vad jag ska kalla det (och ärligt talat har jag ju inte heller hängt med i alla vändor och kanske därför har missförstått ett och annat), men däremot sätter jag gärna än en gång ner foten angående det här med vilka feministiska och norm-/maktrelaterade frågor som bör ges mer eller mindre tyngd och vilka som anses hålla ”rätt” nivå (och därmed bidrar till något vettigt på samhällsnivå) kontra ”vardagsnivå” (och därmed enbart skapar klubbar för inbördes beundran, enligt de föregående). En och annan menar att det här med genuspedagogik i förskolan, könsneutrala barnkläder, kritik av leksaks- och barnklädersbutikers könsuppdelning och liknande bara är tjafs och inte leder någonstans i verkligheten – men det, mina vänner, håller jag definitivt inte med om.

Att vara genusmedveten och normkritisk förälder handlar inte bara om att klä sin unge i flerfärgat och köpa hem både dockor och bilar, vilket jag förstås har skrivit om tusen gånger tidigare. Bakom dessa kläd- och leksaksval, sätt att förhålla sig till och prata med barn och om andra människor finns förstås ett ifrågasättande av samhällsnormer som skapar hierarkier mellan individer och grupper – och jag är helt övertygad om att genom att vi uppfostrar vårt barn genusmedvetet och med en normkritisk utgångspunkt, genom att vi försöker se både våra egna privilegier och på vilka plan vi inte är privilegierade, då kommer han växa upp och bli en tryggare individ som förhåller sig till samhället på ett annat, ja, ett bättre sätt.

I det lilla handlar det om vilka kläder vårt barn väljer att klä sig i, vilka lekar han väljer att leka och hur han ser på sig själv, i det större handlar det om hur han ser på andra människor han möter, hur han värderar (eller inte värderar) och bemöter dem och i det stora handlar det om vilka val han gör i livet (studier, yrkesval, vem han väljer att arbeta med), vilka vänner han skaffar sig, hur och om han väljer att bilda familj och så vidare. Och nu pratar jag inte enbart om maktfaktorn kön, utan även om hudfärg, etniskt ursprung, funktionsförmåga och så vidare.

Kort sagt: Jag är fullständigt övertygad om att vi genusmedvetna och normkritiska föräldrar gör samhället en stor jävla tjänst.

Fler läsvärda bloggar

16 Jun

Ofta när jag har skrivit sådär långa inlägg med en massa massa djuplodande (ibland spretiga) tankar och funderingar, sprungna ur frustration och irritation, utan att veta om jag egentligen lyckats slå huvudet på spiken en enda gång… då går musten ur mig en aning. Faen vad mycket som kan bli bättre i den här världen! Och så tänker jag att jag kanske bara ska skita i alltihop och leva på som de flesta andra, klaga i stunden över livets små vedermödor men inte grotta ner mig i något alls utan bara försöka hålla huvudet över vattenytan, rå om mig själv och det egna, strunta i andra och allt runtomkring.

Men det går ju inte. För det är inte jag.

Däremot måste jag bli bättre på att inse att jag inte kan eller behöver ta alla debatter, lyfta alla perspektiv eller leva mig in i alla situationer – för det finns ju andra som gör det minst lika bra eller oändligt mycket bättre. Så, jag gör som några andra bloggare gjort den senaste veckan och listar härmed några av mina favoritbloggar ur feminism-, genus-, norm-, hbt-synpunkt (utan inbördes ordning):

genus Schmenus
”Jag bloggar om feminism, orättvisor, kroppsacceptans, fettfobi, smalhets och sex. För det mesta i alla fall, det händer att det slinker in lite annat också men främst är jag en feminist-bloggare.”

Stökboet
Norrländskt familjeliv.

Mondokanel
Grindhouse och vardag.

Lady Dahmer
”Fet, ickefjäskande, oförskämd och orakad gaphals. Skamlös feminist och socialist och alldeles alldeles underbar, brevväxlar med seriemördare, kritiserar normer, tjatar om genus och tvättar håret utan shampoo. Jag är en nagel i ögat på könsrollssamhället och en spark i pungen på patriarkatet. Jag är en fantastisk människa som alla borde träffa!”

PK-maffian
”Under allt för lång tid har vi lurat i skuggorna — den beryktade PK-maffian, vars enda syfte är att göra livet surt för Tintin-fansen. Men nu har tiden kommit. Vi stiger fram i det öppna. Vi höjer våra röster! Och tillsammans skanderar vi, ‘Det där var inte PK.'”

Trollhare
Om trans, om Asperger, om ADHD, om Tourettes.

Den andra mamman
” Jag är den andra mamman. Det fjärde IVF-försöket lyckades. Många besvikelser och bråk och ”det är nog ett tecken, vi är inte värda att få bli föräldrar” senare ligger det ett inte-längre-foster inuti kvinnan jag älskar. Det är inte långt kvar, två månader lite drygt. Det här är alltså en gravidblogg? Jag vet inte. Det är inte jag som är på tjocken, det är min fru.”

Ett tigerliv
Om livet i allmänhet, medveten barnuppfostran i synnerhet – och lite bakning.

Arsinoe – Fanny
”Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar nationalekonomi vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, normer, feminism och ideologi. Twittrar indignerat under namnet @sinoes.”

Många nämnda, några glömda. Och hörni, jag vill passa på att efterlysa fler bloggar om och av hbtq-personer! Ni som läser min blogg och tillhör kategorin, lämna gärna en kommentar, och likaså ni andra som känner till bloggar om h, b, t och/eller q, gärna ur ett föräldraperspektiv, gärna lite samhällskritiskt/-reflekterande. Vi måste väl vara fler?? Bloggande genusföräldrar och andra genus- och feministmänniskor som är hetero finns det gott om i rampljuset – men VI då??

Tipsa mig!

Feminism på lika villkor? Spretiga reflektioner med ett uns av bitterhet.

14 Jun

I fredags bubblade frustration inom mig igen. Frustration över att inte ens vi som på ett eller annat vis tänker, gör och engagerar oss feministiskt låter alla delta på lika villkor i den feministiska kampen (eller i det feministiska arbetet, om man så vill). Även inom den så otroligt breda feministiska rörelsen så består normerna och maktstrukturerna liksom, och för mig är det rätt ofattbart. Själv har jag egentligen aldrig engagerat mig uttalat feministiskt; däremot har jag suttit som ledamot, ordförande och vice ordförande i olika hbtq-organisationer, jag har haft queerteorin som utgångspunkt när jag skrivit uppsatser och jag har läst om och använt mig en hel del av normkritiska tankegångar både i mitt föreningsengagemang och i mitt yrke som lärare. För mig är det feminism, tror jag. Det handlar inte bara om män och kvinnor och absolut inte enbart om heterosexuella cis-män och -kvinnor, utan om alla. Jag säger inte att jag är någon övermänniska som hela tiden i alla lägen lyckas få in alla perspektiv, verkligen inte – men jag försöker inkludera mer än bara ett perspektiv när jag kan.

Kön och sexualitet engagerar mig mest, och då belyser jag som bekant ofta cisnormen och heteronormen, men jag vill och försöker verkligen tänka även på normer kring hudfärg, etnicitet och funktionsförmåga. Och alla behöver förstås inte vara experter på allt – men då gäller att de andra perspektiven också får synas i det offentliga, att någon annan får belysa dem. Någonstans där landade min ”huvudpoäng” som jag publicerade i fredags – huvudpoängen till ett inlägg som jag sedan aldrig postade.

Det jag tänkte skriva om i fredags och faktiskt författade ett inlägg om, men som jag inte riktigt blev nöjd med och därför inte lät er ta del av, tog sin utgångspunkt i att Stökboet, som verkligen är en av mina favoritbloggar, skrev ett jättebra inlägg om pappornas ansvar för hus, hem, barn och föräldraledighet i torsdags – och det var ett lite roligt sammanträffande att jag också skrev om detta, utan att ha sett deras inlägg. Skillnaden var att mitt inlägg lästes av kanske 300 pers, medan Stökboets delades av hur många som helst och dessutom länkades till av Bloggkommentatorerna. Varför tar du upp detta, du bittra kvinna? tänker någon, men nej, jag är absolut inte bitter – för jag tycker mycket om deras välskrivna inlägg och delade det både på twitter och facebook. Det fascinerande i sammanhanget är att Stökboets inlägg författades av Johan, pappan i familjen, medan mitt inlägg förstås skrevs av mig, en mamma.

Utifrån det tänkte jag sedan skriva om hur detta lilla exempel visar hur mycket det törstas efter och verkligen behövs manliga röster i den feministiska kampen. Frågan om delad föräldraledighet är ingen mamma- eller kvinnofråga, det är en föräldraskapsfråga och pappor i en heterorelation måste ta sitt ansvar och se till att det blir så (tillsammans med sin partner, of course).

…men, jag tänkte även belysa hur detta visar att frågan tas på större allvar och blir mer hyllad när det är en man som tar upp den. Och med de orden tänkte jag sedan lämna exemplet Stökboet, för det fick liksom bara bli mitt avstamp och egentligen handlade mina tankegångar naturligtvis inte om att de fick fler delningar än jag.

Jag funderade vidare på själva fenomenet hur mäns ord allt som oftast tas på större allvar än kvinnors, och hur deras ord och handlingar liksom får extra tyngd och betyder extra mycket när det rör sig om ”mjukare frågor”. När en man tar ansvar för hus och hem, för barnen och engagerar sig för jämställdhet – då är han en Bra Man. Tänk den kvinna som fick leva med honom va! Eller om vi förflyttar oss till skolans värld, eller till vilken könsblandad eller kvinnodominerad arbetsplats som helst: Han som värnar också om de mjukare frågorna, som tycker det är viktigt med goda relationer och värdegrundsfrågor, han är så härlig att jobba med, och det är fint att han också höjer rösten ibland! Han står upp för oss kvinnor och för utsatta grupper! Även männen lyssnar på honom, han är ju en av dem och är han lärare uppskattas han mycket både av killar och tjejer – han är liksom mjuk och hård på samma gång.

När kvinnor kräver jämställdhet blir de som regel inte hyllade i första hand. Kvinnliga feminister får utstå en jävla massa skit dagligen och jag fick kommentaren på mitt inlägg om föräldraledighet att jag ska skita i hur folk lever sina liv. Kvinnor som sätter ner foten på arbetsplatsen, som höjer rösten angående de mjukare frågorna kommer hyllas av vissa, framför allt av kvinnor – men hon kommer få MAX tjugo minuter på personalkonferensen att prata om likabehandling och sedan får de manliga idrottslärarna resterande fyrtio minuter att prata om sina bedömningsmatriser (ja, jag talar av egen erfarenhet, och ja, i det här fallet blir jag faktiskt aningen bitter – även om jag också är medveten om och tar till mig alla positiva kommentarer jag får).

Och här någonstans började jag känna att jag inte fullt ut visste hur jag skulle ta resonemanget vidare, för det kändes ändå – fast jag inte ville – som om jag skrev utifrån en bitter kvinnas perspektiv. Och jag vill inte vara den där bittra kvinnan, särskilt som jag på många andra sätt är rätt privilegierad: Jag har 5,5 års universitetsstudier bakom mig, jag har lätt för att uttrycka mig i tal och skrift, jag vågar uttrycka mina tankar och åsikter och tar rätt mycket plats i diskussioner exempelvis på jobbet. Men samtidigt handlar inte allt om mig, förstås. Det handlar om hela samhällets generella syn på att män har tolkningsföreträde, och inte vilka män som helst – utan de vita, heterosexuella medelklassmännen. Och vi kvinnor som lyckas armbåga oss fram och får ta del av det där tolkningsföreträdet då och då, vi är oftast också vita och medelklass – och framför allt krävs att vi har ett gott självförtroende och en hyfsad självkänsla (alternativt att vi är duktiga på att låtsas att vi har god självkänsla), för vi kommer få höra en hel del skit och vi kommer inte få lika mycket cred i slutändan som männen får. Sorry, men så är det.

Både samhället och även feminismen tenderar helt enkelt att hylla män och bestraffa kvinnor, vilket Sandra på Stökboet skrev lite om i det här inlägget, som är en reflektion på Johans inlägg, och det inlägg hos Lady Dahmer som fick mig att skriva om föräldraledigheten från första början handlade precis om detta. Och då ställde jag mig nästa fråga: Ska de där förbannade könsrollerna och maktstrukturerna komma och förpesta feminismen nu också!?

Att fler män i den feministiska kampen behövs har konstaterats, men innebär det att det till slut blir män som företräder hela rörelsen? Manliga, vita, heterosexuella medelklassfemininster som tar över efter kvinnliga ditos? Nej, så kan det förstås inte bli, men utan ett medvetet normkritiskt tänkande hos alla oss som på ett eller annat sätt engagerar oss feministiskt finns faktiskt risken att det barkar åt det hållet (ja, nu målar jag fan på väggen här). Vi måste hela tiden vara på vår vakt så att vi inte reproducerar just de könsroller och maktstrukturer som vi vill bekämpa. Om killar får lära sig att stå upp för tjejer (och applåderas för det) medan tjejer får lära sig att stå upp för sig själva, vad har vi förändrat då?

(Jag kan även dra en parallell till hbtq-aktivismen, där Nour El-Refai under Luleå Pride i helgen ställde frågan varför hon som cisperson skulle tala för transpersoners rättigheter – bör de inte få göra det själva? Ja, precis – det är ju en del av samma resonemang som mitt eget ovan.)

Män och kvinnor (och alla andra) måste hjälpas åt i det feministiska arbetet – men vi måste göra det på lika villkor, och med det menar jag att vi måste lyssna på varandra, lyfta varandra – och förstås även diskutera, problematisera, ifrågasätta varandras tankar, för vi behöver inte alltid tänka lika. Men! Det får inte bli så att vi kvinnor bara nickar och jublar åt allt bra som männen gör, och det får inte heller bli så att vi (både män och kvinnor) inte lyssnar lika uppmärksamt eller intresserat på kvinnor som vi gör på män. Vi måste lyfta viktiga åsikter, viktiga perspektiv, intressanta tankegångar oavsett vilket könsorgan (eller sexuell läggning, hudfärg, funktionsförmåga, namn, brytning/dialekt) personen som yttrar sig har. Exakt hur svårt kan det vara?

…som sagt, det var ungefär detta jag tänkte publicera i fredags, men jag gjorde det aldrig – för jag kände att det blev för spretigt och för snävt på samma gång, och så den där lilla touchen av bitter (lesbisk) kvinna som liksom slingrade sig som en röd tråd genom alltihop. Samtidigt tänker jag att jag väl borde ha rätten att vara både spretig, snäv och lite bitter i min egen blogg?

För att vi ska nå någonstans i den feministiska kampen…

14 Jun

…och uppnå jämställdhet och jämlikhet på riktigt måste följande ske:

– Fler män måste ”komma ut” som feminister, ta ett steg fram och delta i arbetet.
– Män behöver lyssna på kvinnor och lyfta kvinnor (också).
– Kvinnor behöver lyssna på kvinnor lika mycket som de lyssnar på män, och lyfta kvinnor på samma sätt som de lyfter Bra Män.
– Kvinnor, män och alla andra måste helt enkelt delta i arbetet på samma villkor, så att inte den feministiska rörelsen reproducerar precis de könsroller och maktstrukturer som vi vill bekämpa.
– Vi måste alla se till att tänka intersektionellt och inte enbart lyfta fram frågor som rör den vita, heterosexuella, (gifta) medelklasspersonen. Fler personer än just de vita, heterosexuella, (gifta) medelklasspersonerna måste även ta plats/ges plats i debatten.
– …och egentligen tycker jag bara att vi skrotar hela grejen med att köna varandra i tid och otid och fokuserar på alla individers lika rättigheter och möjligheter istället.

Frågor på det? Jag återkommer senare (hoppas jag hinner) med ett längre och mer uttömmande inlägg på temat utifrån aningen frustrerade tankar som väcktes i morse. Eftersom jag har minimalt med tid samt en tendens att skriva långt och förlora mig i flera resonemang samtidigt känner jag dock att detta – min huvudpoäng – får lyftas fram först. Och det är väl inga konstigheter egentligen?!

Det här med föräldraledigheten och jämställdheten igen då…

13 Jun

Jag tycker egentligen att jag var rätt övertydlig och täcker det mesta i mitt förra inlägg, men så kom jag på att jag faktiskt har skrivit om jämställdhetsarbete och heteronorm tidigare, bland annat kopplat till förslagen om individualiserad föräldraförsäkring. Jämställdhet och heteronorm hette inlägget, som ni gärna får läsa om ni vill grotta ner er ännu mer i detta delikata ämne. Detta inlägg är till viss del identiskt med dagens inlägg, men med vissa andra perspektiv – och det avslutas såhär:

För att slutligen också kort knyta an till frågan om individualiserad föräldraförsäkring: DN:s ledarskribent har flera poänger där (för en gångs skull!), till exempel när hen skriver att idén om individualiserad föräldraförsäkring ”saknar klassanalys och utgår från att alla barn har två stabila, skötsamma, sammanboende föräldrar.” (min kursivering) Själv är jag inte helt och hållet färdig i vad jag faktiskt tycker om en sådan lagstiftning, och någonstans önskar jag att samhället – vi alla – ska kunna ordna jämställdhet på egen hand istället för att behöva lagstifta om det och därmed tillintetgöra möjligheterna för (tillfälliga) variationer i enskilda familjer… Men! Jag är också medveten om att ett sådant resonemang lätt kan jämföras med att säga att kvinnor själva borde ta ansvar för att löneförhandla bättre, skaffa sig mer välbetalda jobb, helt enkelt tvinga sina män att ta halva föräldraledigheten eftersom ojämställdhet egentligen inte finns som strukturellt problem längre utan det-handlar-bara-om-individens-ansvaaar… och så enkelt är det ju som bekant inte.

Alltså: Som en person kommenterade i mitt förra inlägg så ska jag (och andra) förstås ge blanka fan i hur andra människor lever om de mår bra och det funkar för dem. Men, om detta innebär att de allra flesta fortsätter vandra i samma gamla hjulspår och folk överlag fortfarande inte är nöjda, om kvinnor fortsätter särbehandlas på arbetsmarknaden och så vidare – då måste vi väl för tusan kunna prata om det och hjälpas åt att byta riktning, oavsett om det till sist lagstiftas om saken eller inte? För vi är väl överens om att en del i att nå jämställdhet handlar om att både mamman och pappan i en heterosexuell kärnfamilj ska ta ett lika stort och ett någorlunda likvärdigt ansvar för föräldraskapet – både av sociala och ekonomiska skäl? Visst kan detta göras på olika sätt – en delad föräldraledighet innebär inte per automatik att familjen är jämställd/att båda föräldrarna har en lika nära relation till barnet, och tvärtom förstås: Också i en familj där en förälder tagit ut all föräldraledighet och är huvudansvarig för VAB, så kan båda föräldrarna naturligtvis tillsammans se till att skapa lika starka band till sina barn. Dock tror jag spontant att det i det senare exemplet inte är lika självklart att så blir fallet (kom gärna med exempel som motsäger detta!).

Och, följande faktum kvarstår: I nuläget tas endast dryga 20% av föräldraledigheten ut av män och även om det är bättre än förr så speglar det en olik syn på mammans respektive pappans roll i barnets liv, och i som en följd av detta en olik och ojämlik syn på mammor och pappor i samhället. Vem tycker att det är bra?

Spana gärna in kommentarerna till förra inlägget och kommentera själva, flera intressanta synpunkter och tankegångar har dykt upp där!

Mina 33 anledningar

12 Jun

Blev tipsad om sidan Mina 33 anledningar (sen på bollen kanske, vad vet jag?) och blev så vansinnigt inspirerad. Privatpersoner som lagt upp sina 33 anledningar till varför de är feminister, helt enkelt. Och jag vill förstås inte vara sämre, så här kommer mina (helt utan inbördes ordning):

1. För att det är så vansinnigt självklart att människor av alla kön och könsidentiteter ska ha samma rättigheter och möjligheter.

2. För att både den normativa mansrollen och den normativa kvinnorollen behöver problematiseras mer.

3. För att jag vill ge mitt barn 100 möjligheter istället för 2.

4. För att den som idag bryter mot starka köns- och sexualitetsnormer bestraffas på olika sätt, såväl genom osynliggörande som genom hån, kränkning fysiskt våld.

5. För att skolledare, lärare och annan skolpersonal fortfarande har så extremt dålig kompetens i genus-, trans- och sexualitetsfrågor, trots att detta är ett krav både utifrån läroplan och diskrimineringslag.

6. För att många inte vågar komma ut som något annat än heterosexuell cisperson på sin arbetsplats, i sin skola eller inför sina närmaste.

7. För att ”det är synd om” kvinnor som närmar sig 30 och inte har träffat någon man.

8. För att ”det är synd om” kvinnor vars kroppar har förändrats efter graviditet (t.ex. viktuppgång, bristningar, åderbråck).

9. För att kvinnor mår dåligt över sina förändrade kroppar efter pubertet, graviditet och åldrande.

10. För att mina elever – både tjejer och killar – är överens om att det här med att vara tjej handlar väldigt mycket om utseendet.

11. För att en tjej i årskurs 6 skrev i sin skrivbok att det vore skönt att vara kille för då skulle hon slippa gå upp tidigare och sminka sig varje morgon.

12. För att många på fullt allvar menar att kvinnors möjligheter på exempelvis arbetsmarknaden handlar om ”individens (kvinnors) eget ansvar”.

13. För att jag tycker det känns lite obekvämt att skriva på tavlan inför mina elever när jag har kortärmat och orakade armhålor.

14. För att män tar ut 20% av föräldraledigheten i Sverige medan kvinnor tar ut 80%.

15. För att heteropar som utan problem skulle ha råd att dela på föräldraledigheten ändå väljer att kvinnan ska stanna hemma hela pga ”han tjänar mer”.

16. För att småbarnsmödrar som ibland längtar efter/kräver fritid anses försumma sina barn.

17. För att mina elever inte kunde komma på en enda positiv sak med att vara tjej, men kunde komma på mängder av bra saker med att vara kille.

18. För att allt som är kvinnligt angår kvinnor medan sånt som är manligt angår alla.

19. För att tjejer känner en enorm press att få höga betyg i skolan.

20. För att det anses mesigt att satsa på skolan om du är kille (samt att förväntningarna är lägre på dig).

21. För att tjejer som är utåtagerande behandlas på ett annat sätt än killar som är utåtagerande.

22. För att det anses ”naturligt” och till och med uppmuntras att små pojkar busar, brottas, låter och slåss.

23. För att barnklädesavdelningarna är så extremt uppdelade efter kön.

24. För att den första frågan man får när man avslöjar en graviditet/berättar att man fått barn är ”vet ni vad det blir?”/”vad blev det?” (och det syftas alltid på kön).

25. För att många vägrar förstå innebörden i ordet ”hen” och tycker att det är ett löjligt ord.

26. För att kvinnor och män inte kan vara nära vänner utan att någon börjar spekulera i om de är ett par.

27. För att några killar skrattade när jag berättade om våldtäktsdomen i Umeå och när jag berättade hur många kvinnor som våldtas i Sydafrika varje timme.

28. För att det anses aningen bättre att vara lesbisk och feminin än lesbisk och maskulin, för då behåller du ändå din roll som kvinna (och anses mer attraktiv för män).

29. För att klädbutikerna säljer glittriga bikinis och minishorts till småtjejer, medan småpojkarna erbjuds kläder som täcker deras kroppar.

30. För att det är mer okej att vara lesbisk än att vara bög.

31. För att ovanstående utgår ifrån en syn på kvinnor som mindre sexuella än män (och främst sexuella för mäns skull), och att män i första hand är sexuella.

32. För att vi aldrig får nöja oss, även om vi är världens mest jämställda land. Det kan alltid bli bättre.

33. För att jag utan problem kan skriva 33 anledningar till.