Tag Archives: film

Jag vill inte vara en ”stark” kvinna, jag vill vara en kvinna – eller ännu hellre: En människa

8 Mar

Idag är det Internationella Kvinnodagen. Ni vet, den där dagen då ni absolut inte ska gratulera kvinnor ni möter, utan istället uppmärksamma kampen för kvinnors ökade rättigheter och möjligheter i samhället. Och jag påminner er: Det handlar om alla kvinnor, oavsett ålder, hudfärg, ursprung, funktionalitet, sexualitet, cis eller trans, personlighet… jag tror ni kommer fatta vad jag menar när ni har läst klart, om  inte annat.

Jag vill så gärna skriva något en dag som denna, och när jag scrollar bland mina halvfärdiga bloggutkast kommer jag att tänka på förra torsdagen, när jag hade en hel dag och kväll i Berlin att på egen hand fördriva innan flyget skulle gå kl. 21.25. Jag bestämde mig för att gå på bio, och allra helst en tysk film nu när jag ändå var i Tyskland. Just när jag kom på idén befann jag mig på Potzdamer Platz och jag hade läst om att moderna jättebiografen IMAX var värd ett besök, så jag slank in för att spana in utbudet – och möttes av följande:
image image Män. Män, män, män. Och här och var en eller rentav två kvinnor. Kvinnan eller kvinnorna i berättelsen, ni vet de där som blivit castade främst för att de är kvinnor och för att de ska spela kvinnor: Modern, systern, horan, den utsatta kvinnan, den starka kvinnan. Medan de tio, tolv eller tjugo männen med talroller castats av andra skäl. För att de är män, givetvis, men inte för att spela män, utan för att spela en roll: Officeren, soldaten, familjens överhuvud, slaven, kompisen, grannen, playern, statschefen, nyhetsankaret… ni vet, en massa olika roller, som bara ”råkar” vara män.

Jag hade verkligen inte lust att se någon av dessa filmer. Ingen lust alls. Senare har jag förstått att vissa av dem absolut är sevärda, exempelvis ”12 years as a slave”, men just det där mansuppbådet är jag så fruktansvärt trött på. Och det spelar ingen roll att det finns en betydande kvinnoroll i filmen och att det (dessutom!) är en stark kvinna – för jag vill inte se mansfilmer med enstaka (starka) kvinnor i: Jag vill se filmer där kvinnor är människor, där de spelar betydelsefulla roller, inte kvinnor. Förstår ni? Det är dock inte särskilt vanligt, om vi inte söker oss till genrer som klassas som ”kvinnofilmer”, ”tjejfilmer”, ni vet sådana som handlar om kärlek och romantik och som ändå alltid kretsar kring att den kvinnliga huvudrollen ska hitta sin drömsnubbe.
image

Okej, just den här jag har inte sett. Men fördomarna väcks på studs.

Filmer som ”råkar” bestå av övervägande kvinnoroller och där män spelar en relativt liten (mans)roll finns knappt, eller: De syns sällan i de största biosalongerna och de vinner extremt sällan en Oscar för bästa film. Se exempelvis detta inlägg av Joakim Jakobsson // Genustestet som behandlar just Oscarsgalan och representationen av män och kvinnor.

Samma mönster återkommer dessutom i barnfilmer och i barnlitteratur. Vi har här hemma ramlat över flertalet barnböcker där merparten av karaktärerna ”av en slump” omnämns som ”han” eller tilldelas ett mansnamn, medan det finns en figur som kallas ”hon”, och oftast är det mamman, mormodern, dockan eller kanske kon, om historien handlar om djur. I senaste Bamsefilmen får vi möta otaliga manliga namngivna karaktärer, medan den i stort sett enda betydelsefulla kvinnorollen är Nalle-Majas. Och visst, hon har stor betydelse i berättelsen – men det är just det: Hon spelar den starka tjejen, och dessutom ”dottern”, vilket inte är en slump.

Den här bilden möts man för övrigt av när man läser en av de mer nytryckta Bamseböckerna:
image 23 manliga karaktärer (det är pappor, kusiner, skurkar, snällisar, kompisar, fegisar, kloka och modiga), 6 kvinnliga (varav tre stycken är mammor och två är döttrar). En slump? Nej, absolut inte. Det är så det fungerar: Det finns olika figurer/karaktärer/roller och så finns det kvinnliga figurer/karaktärer/roller, och de sistnämnda är dessutom ofta (om vi tar exempel som Bilar, Roboten Rob, Byggare Bob…) röd- eller rosafärgade och inte sällan hyfsat framträdande. Det ska synas att det rör sig om en kvinnlig karaktär, helt enkelt, trots att eller just för att de är i minoritet.
image image

Hoho, var är alla kvinnliga figurer?

Som sagt, det är Internationella Kvinnodagen idag och den är inte till för att gratulera eller ”uppmuntra” våra kvinnliga vänner, våra mammor, systrar eller mormödrar – den är till för att fortsätta kampen för att kvinnor ska ses som människor i det här samhället, för att vi ska få och kunna delta på samma villkor som män, för att vi inte ska behöva vara ”en stark kvinna” för att få vara med: Vi (kvinnor m.fl.) ska bara få vara på lika villkor som alla andra (män). Vissa tycks tro att vi redan är där och vissa tycker att det är löjligt att påpeka representation på det sätt som jag just har gjort (vadå, det finns ju tjejer med? Vadå, om filmer om/av kvinnor inte vinner en Oscar är det väl för att de är sämre? Vadå, kvinnor är faktiskt oftare de som bestämmer i hemmen! osv. osv. i all oändlighet…).

…men vet ni, det är inte löjligt. Självklart påverkar det våra barn att hela tiden mötas av ”han”, mansnamn och manliga ansikten när de ser på tv, läser böcker eller passerar filmaffischer: Pojkar får för sig att de är majoritet, att de är något viktigare och missar möjligheten att lära sig identifiera sig med kvinnliga karaktärer och bilder som inte föreställer män,. Flickor får för sig att de är minoritet, att filmer och böcker om dem endast är till för dem och lär sig att identifiera sig med och intressera sig för karaktärer av annat kön än de själva. Alla får lära sig att ”han” är ett mer ”neutralt” pronomen än ”hon” och att de manliga attributen och intressena är mer tillgängliga för alla än de kvinnliga. Personer mellan eller bortom de juridiskt tillgängliga könskategorierna osynliggörs helt.
Det är liksom så de skapas och återskapas: könsdikotomin, maktobalansen, ojämställdheten. Bland annat på detta sätt.

(Och för den som undrar gick jag på bio till slut i alla fall. Det blev en tysk film om manlig vänskap, med budskapet att alla män innerst inne vill leva farligt (bl.a. testa droger och att råna en bank) och att alla kvinnor innerst inne älskar hårda män som bryter mot lagen. De kvinnliga karaktärerna bestod av frun/mamman och horan/flickvännen. De var alla cis, vita, heterosexuella och saknade synliga funktionsnedsättningar. Förstås.)

(Tips: Efter att eller samtidigt som ni till leda räknar och analyserar kvinnliga och manliga karaktärer i filmer och böcker kan ni göra detsamma fast utifrån hudfärg, funktionalitet, sexualitet m.m. Intressant eller bara deprimerande – avgör själva.)

Flatfilmsfredag – vecka sex

9 Aug

”Gillar flator filmen Kyss mig?” hade någon bloggbesökare googlat och landat hos mig häromdagen, och då kände jag att det var dags att skriva ett par ord om just den filmen – ”den svenska flatfilmen” även kallad, eftersom vi är rätt svältfödda på just svenskproducerad flatfilm (eller har jag missat någon utöver Fucking Åmål?):
kyss_mig-14295115-frntlKyss mig, alltså. Den otroligt hypade filmen som dök upp i biosalongerna sommaren 2011 och som alla (ja, jag vågar säga alla – säkert med något enstaka undantag) flator längtat efter. Själv var jag höggravid och jag och Lisa gick tillsammans på premiären på biograf Victoria på Söder. Publiken bestod av… flator, och över hela salongen låg ett bubblande täcke av förväntan när filmen rullade igång. Varje gång något roligt sades (som under konversationen om vegetarisk kebab – vebab, den enda roliga sekvensen som jag minns) skrattades det extra högt och under varje kyss, under varje sexscen blev det extra tyst, liksom sådär andlöst tyst. Det kändes som att hela publiken tillsammans ville skapa den perfekta, högtidliga biokänslan denna film till ära.

”Åh vad bra den var!!” utropades det i foajén efteråt, och kritikerna rosade filmen till max. Jag minns att min då 13-åriga lillasyster pratade om hur bra den var, och en massa andra heteropersoner som jag känner eller är bekant med likaså. Och visst vann den priset ”Årets film” på QX-galan?

Nåväl. Själv kände jag mig hela tiden lite kluven. Både jag och Lisa såg aningen skeptiskt på varandra när vi lämnade biosalongen den där premiärkvällen, var väl överens om att ja, jooo… den var väl helt okej – fast hur trovärdigt var det där kärleksparet, gestaltat av Liv Mjönes och Ruth Vega Fernandez, egentligen? Det kändes som att de bara såg på varandra en enda gång och smack var de dödsförälskade och hånglade/gav varandra djupa blickar/låg med varandra filmen ut, utan att publiken gavs någon hint om vad det var som gjorde att de faktiskt blev förälskade. Den ena karaktären, den spelad av Ruth har jag för mig (nej, jag har faktiskt inte sett filmen sedan dess – den finns inte ens i min dvd-hylla), var dessutom så otroligt knepig och inte särskilt älskvärd alls. Vad såg Livs karaktär i henne? Och vad hade de gemensamt förutom passionen?

Nej, jag vet inte. På det stora hela kändes den här filmen inte som en wow-film, och om det beror på att vi var för kräsna i största allmänhet, om det var för att vi missade filmens ”kärna” eller om det helt enkelt har att göra med att ”Kyss mig” faktiskt inte är en så fantastiskt underbar film utan rätt vanligt medioker… det kan jag förstås inte svara på.

Däremot skulle jag hemskt gärna vilja veta vad ni som har sett den tycker om den? Rekommenderar ni den till andra och varför i så fall? Tycker ni att jag borde se den igen? Jag skaffade faktiskt Netflix igår för att kunna se ”Orange is the new black” som alla talar om, så visst skulle jag kunna kosta på mig att ge ”Kyss mig” en ny chans…

Förra veckans flatfilmsfredag hittas här.

Flatfilmsfredag – vecka tre

19 Jul

Ni som läste förra inlägget tänkte säkert ”men Sanna! Flatfilmsfredag då?” och nej, nej jag har inte glömt (även om det var bra nära, har börjat bli lite dagvill känner jag).

Idag tänkte jag såhär: Vi är i Kalmar, platsen för min barndom och min allra första skitjobbiga förälskelse (både för mig och för den stackars kvinnan som var föremålet för min kärlek, har skrivit åtminstone litegrann om det här), och vad passar då bättre än…
image
Loving Annabelle! Klassiskt romantiskt drama (och smått inspirerat av den tyska filmen/pjäsen ”Mädchen in Uniform”) om kärlek mellan lärarinna och elev, och alltså… jag älskar ju såna historier. Som 14-åring gjorde jag inget annat än skrev dagboksinlägg, dikter, noveller och filmmanus som handlade precis just om detta och även om en dylik kärlekshistoria i verkligheten främst förknippas med ångest så var (och är, utifrån den förälskade tonåringens perspektiv) tanken på besvarad kärlek förstås helt fantastisk. Nackdelar? Läraren i filmen är en figur svår att förstå sig på, väldigt tillbakadragen, blek och… rätt trist. Vet inte om det beror på skådespelaren eller om karaktären helt enkelt ska vara precis sådär. Och slutet hade förstås kunnat vara bättre (det finns dock ett alternativt slut på dvd:n). I övrigt måste jag trots allt säga: Finfin flatunderhållning!

Förra fredagens tips hittas här.

Fortsatt trevlig fredag och helg!

När de egna fördomarna gör sig påminda

29 Maj

Jag lät mina elever välja en av fyra filmer att avsluta terminen med. Alla fyra på något vis kopplade till det vi pratat om under kärleksdagarna, alla fyra från min egen videohylla: ”Grabben i graven bredvid” (hetero så det förslår om kärlek, tja, kan man säga över klassgränser?), ”Hur många lingon finns det i världen?” (baserad på Glada Hudik-teaterns framgångsresa), ”Connie & Carla” (Toni Collette och Nia Vardalos klär ut sig till män som klär ut sig till kvinnor och gör karriär som dragqueens) och ”But I’m a cheerleader” (lesbisk tjej blir skickad på straight camp för att bli ”botad”).

Ena klassen valde den sistnämnda:

image

Och alltså, jag tycker mig vara jäkligt normkritisk, öppen och frispråkig, men när scenerna som jag glömt bort kommer: Huvudpersonen onanerar upptryckt mot en vägg medan hon ger sig själv elchocker (aversionsterapi) och ber till Gud att förlåta henne, och när hon sedan upptäcker två av killarna som ligger och hånglar passionerat på golvet… Då säger någonting i mitt huvud (jag tror det kallas HETERONORMEN) till mig att jag inte borde visa sådant för mina elever, att det är rätt opassande. Och då måste jag förstås föra en konversation med mig själv där jag talar om för mig själv att eleverna – även i skolan – har fått se filmer där heterosexuellt hångel och heterosexuellt sex förekommer, att de med absolut största sannolikhet har bevittnat killar som onanerat på film och att de förstås även har sett filmer där det förekommer våldtäkt, misshandel, krig, blod och död. Varför i hela friden skulle det vara fel på något sätt över huvud taget att visa en tjej som onanerar och två personer av samma kön som hånglar?

Så att istället för att sitta där och skämmas över att jag låter ”min” sexuella läggning ta plats i ett klassrum fyllt med 15-åringar försöker jag tänka att shit, vad härligt. De fick välja mellan fyra filmer, och de valde faktiskt den här – en film som många av dem aldrig skulle ha sett annars. Heterokärlek får de se hela tiden – och tjejer med ett alldeles eget sexuellt behov syns rätt sällan, så det är väl snarare på sin plats att skolan visar den bredden. Det vet jag ju egentligen, men visst är det galet hur starka de där normerna kring kön och sexualitet är…

Filmen Prinsessa, och: Vem bestämmer vad som är attraktivt?

24 Apr

Jag såg Teresa Fabiks film ”Prinsessa” med mina elever. Det var rätt länge sedan nu, men när jag stötte på den där Biggest Loser-reklamen i söndags kände jag att detta faktiskt är något att skriva om, även om jag kanske inte tillför något som inte har sagts tidigare.

image

”Prinsessa” handlar om gymnasietjejen Maja som drömmer om att bli skådespelare. Hon ser dock inte ut som den typiska stjärnan, eftersom hon är rätt många storlekar större än den smala filmstjärne-normen, och hon är för mycket även i sin personlighet: Hon är den enda i teatergruppen som tar skådespeleriet på fullaste allvar, och är helt klart en av de bästa på att verkligen våga gestalta, men det är ju inte riktigt okej – lagom är som bekant bäst, för du ska inte tro att du är någon. Maja träffar dokumentärfilmaren Erika på ett bröllop, och de kommer fram till att Erika ska göra en film om Maja. Erikas tanke är en seriös dokumentär om en ung tjej som vill bli skådis, men den idén säljer inte – och i hemlighet skriver Erika kontrakt på att skapa en plump komedi med titeln ”Fett” och med det enda syftet att publiken ska skratta ut Maja. Mitt i allt detta blir Maja nära vän med Alex ur teatergruppen. Hon är kär i honom, men han är förstås ihop med gruppens elaka snygging – hon som alltid får prinsessrollerna som Maja nekas. På slutet kommer han dock ut som bög och tillsammans entrar han och Maja studentceremonin i utmanande kläder som Alex har sytt åt dem.

Jag tycker mycket om den här filmen. Den är verklighetstrogen, den är rolig, men också ofantligt sorglig – och ibland fastnar skrattet i halsen, skämskudden åker fram, eller så vill man gråta (och jag tillhör dem som verkligen gråter. Varje gång). Zandra Andersson gör dessutom rollen som Maja så otroligt bra. Mina elever gillade också filmen, de satt alla och hatade Erika när hon skrev på det förödande kontraktet, och jublade på slutet när allt ordnade sig. Dock fanns det alltid någon i varje klass som bara var tvungen att kommentera Majas vikt på ett otrevligt och opassande sätt:
”Åh fy fan! Så jävla äckligt!”
”Tänk att ligga med henne alltså – usch så vidrigt!”
Och så höll de för ögonen och ryggade tillbaka. Dessa reaktioner uppmärksammades dock direkt av andra elever i klassen, som med irriterade blickar och skarpa tillsägelser tillrättavisade de oförskämda eleverna.

Efter vi hade sett filmen följde dels fri skrivning om den i skrivböckerna, och dels diskussion (önskar dock att jag hade haft mer tid, men det var precis innan ett lov). Vi pratade om att ha drömmar, om att vara eller inte vara som alla andra, om vänskap och svek, om kroppsideal och skönhet, om sexualitet… Kanske var eleverna lite för unga för den här filmen, i alla fall vissa av dem, men som sagt: De gillade den, och vissa sa väldigt kloka saker.

Grejen är dock att ungdomarna i de flesta fall vet vad de ska tänka och tycka, men de vet också hur verkligheten egentligen är. De flesta poängterade särskilt i sina skrivböcker att Maja faktiskt var en väldigt fin människa i första hand, att hon kanske inte var den snyggaste, men det är faktiskt insidan som räknas och så vidare. Och just där måste vi stanna upp: ”Hon kanske inte är den snyggaste, men…” Vem är det egentligen som bestämmer vem som är snygg, attraktiv, har en fin kropp, en kropp som duger, en kropp som någon vill krama om, kyssa och rentav ligga med? Eleverna vet liksom redan att även om de skulle säga att ”det finns många som tycker att Maja är snygg”, så är det en lögn med samhällets mått mätt. För enligt samhällsnormen ska man inte se ut så, det är inte bara ohälsosamt, det är också osexigt och ett bevis på att du inte tar hand om dig eller att du inte vet bättre.

Det är inte helt lätt att bemöta dessa ”sanningar” om mänskliga kroppar. Jag förklarar att alla som är tjocka, alltså som enligt större delen av samhället är tjocka, inte alls är ohälsosamma. Vissa har jättebra värden, deras kroppar är bara byggda så, och vissa kanske inte hela tiden orkar arbeta emot sin kropps natur och gå på diet jämt. Och andra kroppar mår inte alls bra, som personerna i Biggest Loser till exempel – här har vi människor som mår både fysiskt och psykiskt dåligt av sin övervikt. Men bara för det har ingen annan, som inte lider av samma problem, rätt att tycka om deras kroppar eller om dem som personer.

Jag lyfte specifikt frågan om ”vem som är värd att älskas” och vem som har en kropp värd att älskas. Det blev inga djuplodande diskussioner om just detta – som sagt, eleverna är lite unga – men jag hoppas att några av dem åtminstone började tänka efter och fundera över sina egna ideal och varifrån de hade fått dem. Vi pratade förstås om fotomodeller, om modereportage, om reklam och vilka människor som får synas där. Vi pratade om kroppsideal för män och för kvinnor, och vi pratade om hur otroligt snäva dessa normer faktiskt är: Du får inte vara tjock, men du får heller inte vara för smal. Du ska ha muskler, men som kvinna få du inte vara för muskulös. Precis lagom är alltid bäst. Hur många kan leva upp till det?

Igår var jag och klassen på en modevisning för elever, av elever och med elever. Kreationerna hade skapats av högstadie- och gymnasieelever och det var ungdomarna själva som gick mannekäng. Här syntes verkligen en bredd, alla fick vara med. Vissa var pinnsmala, vissa hade hull på kroppen, några var korta, någon var otroligt lång – de representerade liksom hur ungdomar ser ut, ja, hur människor ser ut. Det var otroligt befriande och hoppfullt att se! Men de flesta av dem kommer aldrig få gå på någon catwalk igen, de kommer aldrig få vara med i något modereportage eller i någon reklamfilm – om inte idealen ändras förstås. Och visst, det ska väl inte heller vara allas dröm i livet, att få synas på en reklampelare, men ni förstår poängen. Vi påverkas alla av de osunda skitidealen. Alla behöver inte tycka att alla är snygga, attraktiva, åtråvärda – men vissa ska definitivt inte behöva ses som fula, oattraktiva, oliggbara av hela samhället.

Nej, jag vet inte. Nu svävar jag ut igen. Jag skulle egentligen vilja skriva en massa mer, både om filmen ”Prinsessa” och om (möjliga) diskussioner kring den. Jag skulle vilja belysa fler av de normer som filmen ifrågasätter, men även de normer som den reproducerar. Jag skulle vilja komma fram till riktigt smarta lösningar som gör att inga av mina elever (eller någon annan) längre ska behöva känna sig för för ful, för fet, för kort eller lång och att de inte heller ska döma någon annan efter utseendet. Inte på något vis. Men jag är för trött och kommer bara skriva alldeles för långt. Istället uppmanar jag er att se filmen ”Prinsessa” och sedan får ni ge mig något klokt som jag kan fundera vidare på.