Tag Archives: flator

Flatfilmsfredag goes OITNB (inga spoilers, bara pepp!)

6 Jun

Åh. Lång har väntan varit (ja, det nämnde jag ju redan i eftermiddags i mitt spretiga mansnorms-feminism-frustrationsinlägg som jag trots allt blev rätt nöjd med), men nu så är det ÄNTLIGEN dags:
Säsong 2 av ”Orange is the new black” är här.orange-is-the-new-black-has-been-a-hit-on-netflix-and-has-been-confirmed-for-a-season-2Vad är grejen med den där serien egentligen? Jo, grejen är mycket givetvis. Skitbra serie, är väl grej nummer ett. Bra skådespeleri, fängslande (höhöhö) tema och miljö, unika karaktärer… och KVINNOR! Kvinnorna är ju verkligen grejen för mig (och väldigt många andra), känner jag. Kvinnor som individer, inte bara som kvinnor. Olika individer, med olika agendor, olika bakgrund, olika personlighet. Vita och svarta, hetero och homo och bi, trans och cis.

Och allt detta förpackat i bra manus, bra regi, bra allt.

Såklart jag fastnade för serien i augusti förra året. Faktiskt gick den mig förbi först under några veckor. Jag hade hört ryktas om den litegrann men förstod inte ens riktigt vad Netflix var. Så började kollegorna prata om serien, mer och mer. Och alla som hade börjat kolla var helt fast, liksom alla som jag sedan uppmanade att börja titta.

Galet.

Tomheten var enorm när vi tio dagar senare hade sett hela första säsongen. Google google, när kommer säsong två..? Svaret: 2014. Suck… SUCK!

…och nu plötsligt är vi här! Tadaaa!

Jag och Adrian har varit ute och härjat hela dagen, men ändå ställer jag mig nu frågan: Är det okej att från och med NU låta honom sitta vid iPaden fram till läggdags? Lyckas vi komma ordentligt i stämning om vi börjar titta nu, trots att han fortfarande är vaken? Ni vet, det kommer behöva kissas på potta, fixas välling, kanske sker det en olycka på mattan/i soffan, eventuellt måste vi plötsligt avbryta för lite sagoläsning eller för att det sker något olämpligt på tv-skärmen..? Och så kan vi ju inte plocka fram något snacks heller – den här 2,5-åringen behöver verkligen inget mer socker idag (eller den här veckan…..).

Stora, svåra frågor, hörni. Men ni som redan har börjat titta – vad säger ni? Är det bra? Är det bättre än förväntat? Kommer jag bli överrumplad? Förvirrad? Ledsen? Stressad? Kåt? Förbannad? Berätta!!!! Men spoila bara liiiite i kommentarerna, max från första avsnittet… och eventuellt från andra, okej? (Så läser jag, och alla andra, dessa först efter att vi har tittat.)

Nu åker vi! Strax!

Annonser

Två flugor i en smäll: Försenad flatfilmsfredag x 2

25 Maj

Nu ni, nu kommer den: Den försenade flatfilmsfredagen! Visserligen är det valvaka ikväll, men den pågår ju inte hela kvällen och dessutom kan det säkert bli segt mellan varven och DÅ har ni något att titta på, ser ni!

I fredags kväll var den höggravida på after work (fast utan ”work” då) medan Adrian och jag, som var så djävulskt trött efter att ha vaktat orienterande och badande 13-åringar en hel dag, satt nedsjunkna i soffan hela kvällen. Jag kollade netflix på tv, han kollade detsamma på min ”jobbdator” (växelvis Dora Utforskaren, Samurai Jack och ”långa prinsessan” = Barbie) och jag kände mig som världens bästa förälder.

Självklart var det under ”gay och lesbiska filmer”som jag letade efter lämplig underhållning, och som av en händelse slutade kvällen med att jag såg hela två filmer vilka i grund och botten handlade om samma ämne fast gestaltat på helt olika sätt. Ämnet? Prostitution. Eftersom ”gay och lesbisk” är lika med ”sex” som är lika med ”sälja sin kropp för någon annans njutnings skull”. Inte utan att jag suckade djupt när jag insåg utbudet, men självklart var jag ändå tvungen att titta.

…och den första filmen var faktiskt riktigt jävla dålig, tyvärr. Dock plågade jag mig igenom den, och i hopp om att bli positivt överraskad såg jag därefter den andra – som tack och lov var enormt mycket bättre. Så pass bra att jag tvingade min fru att se den tillsammans med mig igår kväll. Tjoho!

Därmed  kommer den här försenade flatfilmsfredagen bjuda på ett flatfilmstips och en flatfilmsvarning.

Jag börjar med tipset: Concussion. En film som tydligen hade premiär 2013, men som jag aldrig hört talas om. Och det här var som sagt en riktigt positiv överraskning: Ett relationsdrama och karaktärer som liksom gick att identifiera sig med (trots att deras liv egentligen inte alls liknar mitt). Hur ofta händer det? Och hur ofta händer det som icke-hetero?
image I informationstexten om filmen står att hemmafrun Abby är less på livet (typ) och min fördomsfulla/indoktrinerade tanke var givetvis att hon var gift med en man. Därför tog det flera minuter in i filmen innan jag fattade att den där andra kvinnan i bild ju var hennes fru! Wow! Filmen handlar med andra ord om ett lesbiskt vanligt jäkla par med två barn, den ena kvinnan framgångsrik advokat och den andra hemmafru med småprojekt i fastighetsbranschen, vars relation har stelnat till. Hemmafrun Abby stör sig mer än den framgångsrika Kate, och hon söker sig i desperation till en prostituerad kvinna – för att senare börja sälja sex själv. LSD (Lesbiska SängDöden) i sin renaste och mest fasansfulla form, med andra ord.

Alltså, det låter kanske inte så vansinnigt fräscht när jag skriver om det sådär rakt upp och ner, men det är på allvar en bra film. Kvalitet. Inget slisk, inget som gjorts för att pleasa en manlig blick. Och bara grejen att huvudrollsflatorna fick vara flator hela tiden! Inte som i ”The kids are alright” där Julianne Moore snuskar till det med en snubbe (och aldrig med sin fru).

Bra skit, sevärt! Och funderingarna som dyker upp i skallen handlar givetvis om huruvida prostitution, att sälja och framför allt köpa sex, blir mer ”okej” när det sker mellan kvinnor. Den spontana tanken, och känslan i kroppen efter att ha sett filmen, blir nog… ”ja”. Åtminstone om det sker på premisserna som gestaltas här. (Har dock varken ork eller lust att utveckla mina tankar kring detta ämne här och nu. Kanske aldrig. Haha.) Ytterligare ”men…” som måste nämnas är att filmen är väldigt smalnormig. Visst, det är väl typ all film… men här är det rätt extremt. Smal, träningshetsande huvudkaraktär och den enda tjocka kvinna hon ligger med vill banta samt har aldrig hånglat. Ytterst ytterst irriterande. Men, jag kan ändå inte göra annat än att gilla filmen. Den bjuder på så mycket annat som man aldrig får se annars.

…en helt annan känsla – rysningar, ilande obehag – infinner sig i kroppen efter att ha sett den andra filmen, icke-tipset, varningen: My normal. Näää, se den inte för jösse namn. Kasst skådespeleri, ej trovärdigt manus, osexigt, pinsamt. Här rör det sig om (lesbiska och bisexuella) brudar som arbetar som dominas, och som enbart säljer sina tjänster till män. En av dem träffar en tjej, blir kär, tjejen börjar ifrågasätta flickvännens yrke och så gör de slut.

Nä, dåligt bara. Rakt igenom.
wpid-51+1ld7tm-l.jpg.jpeg

Om någon av er har sett någon av dessa filmer, eller kanske förra veckans tips, får ni mer än gärna dela med er av era tankar. Kanske är jag på tok för pepp på den där ”Concussion”, jag vet inte, det är liksom så sällan en lesbisk parrelation gestaltas på det sättet: Som en relation. Med fokus på relationen och individerna i relationen. Inte att de är lesbiska, att de blir lesbiska, att de slutar vara lesbiska. Jag, och jag gissar att det gäller många av er andra i min sits, är så vansinnigt trött på sådana gestaltningar. Komma ut-historier i all ära, men det är trevligt med något annat ibland. Och det bjuder ”Concussion” på.

Fortsatt trevlig söndagskväll och valvaka! Nu håller vi tummarna: In med feministerna!

Flatfilmsfredag – vecka 28

16 Maj

Vi hade storrensning här hemma i söndags och jag sorterade ut mängder med dvd-filmer, vhs-filmer, cd-skivor och böcker som alla lämnades på ”hyllan” i grovsoprummet, vilken är till för att saker och ting ska få ett nytt hem istället för att kastas bort. Vissa filmer behöll vi dock såklart, inklusive en och annan vhs-film som väckte gamla minnen… En av dessa var Mulholland Drive som jag älskade innerligt när jag hade sett den första gången 2001. image Jag och en kompis blev fullständigt besatta av den här filmen och såg den gång på gång i hopp om att lyckas tolka berättelsen. Vi googlade (hette det så 2001 eller var det altavista som gällde då?!), spanade in filmens hemsida och skrev ner alla ledtrådar vi kunde hitta. Men till sist konstaterade vi att lösningen nog inte var särskilt avancerad ändå… Eller..?

Hur som helst handlar filmen om Naomi Watts karaktär Betty som anländer till Hollywood för att göra karriär som skådis, och där möter hon Ruth, spelad av Laura Harring, som lider av minnesförlust efter en bilolycka. Tillsammans försöker de två klura ut vem Ruth egentligen är, historien blir allt snurrigare och till slut är inget vad det synes vara. Mitt i alltihop inleder Ruth och Betty en sexuell relation, och en av frågorna är (vad jag minns) om denna relation verkligen sker, eller om det bara är Bettys önskedröm.

…häromdagen skulle jag se på Mulholland Drive igen, tänkte jag, men vår kombinerade dvd- och vhs-spelare ville visst inte ta emot den där gamla filmen. Typiskt, det betyder att jag måste beställa hem dvd:n. En gång till bara måste jag se den, nämligen.

Här är för övrigt alla ledtrådar som eventuellt behövs för att tolka filmen (från Wikipedia): image

Trevlig fredagsafton!

Flatfilmsfredag – vecka 27

9 Maj

Fredag och jovisst, vi ser faktiskt en flatfilm! Netflix erbjuder rätt många just nu. Ikväll blev det A marine story som Helena tipsade om förra veckan.
image
Kommer inte ge värsta superlånga recensionen av den, eftersom jag postade en uppsats om kroppsideal och fettförakt tidigare idag, men i korthet: En kvinna lämnar plötsligt armén och kommer hem till sitt förflutna på den amerikanska landsbygden. Varför? Jo, för att någon kommit på henne då hon kysst en annan kvinna, och eftersom detta utspelas strax innan Obama tog bort den helt vansinniga ”don’t kiss, don’t tell”-lagen hade hon inget annat val än att dra. Filmen handlar i grunden om just detta, om hon ska berätta för omvärlden eller inte, om hon ska ”leva ut” sin homosexualitet eller inte (nu när hennes karriär ändå är över) – men det händer även en massa annat, för att uttrycka mig extremt luddigt. Slagsmål med machomän, en strulig brud som ska tämjas, alkohol, droger och lite flathångel.

Kort och gott: En helt okej film. Se den, för all del!

Vi drar till med en flatfilmsfredag! (den tjugosjätte)

3 Maj

I en tidigare flatfilmsfredag tipsade en av er om filmen Elena Undone, och när jag då sökte efter den hittade jag den ingenstans. Men igår, när jag och min fru letade efter något att slötitta på före sovdags efter en lång intensiv dag på Skansen, fanns den plötsligt på Netflix! Så, vi satte igång den medan Adrian låg vid fotändan av sängen och maratontittade på Barnkanalen (nej, vi vann inte årets mama-priset igår). image Filmen är relativt ny, från 2010, men känns på flera sätt rätt omodern, i och med att den verkligen sätter huvudpersonens komma ut-process och våndan över att bli kär i en Kvinna så väldigt i fokus. Att huvudpersonen, Elena, dessutom är gift med en homofob pastor sedan 15 år känns extra typiskt och väldigt amerikanskt. Men samtidigt: Historien speglar trots allt (tyvärr) en modern verklighet, för det är ju precis så och oändligt mycket värre som det ser ut i stora delar av världen… jag glömmer gärna bort det ibland. (Och visst vore det trevligt med fler flatfilmer som inte var ”komma ut”-filmer.)

Hur som helst.

I fokus står alltså pastorsfrun Elena, gift med homofoba Barry som hon har en tonårig son med och hon är tydligt olycklig redan från början. De kämpar för att få ett sladdbarn, men lyckas inte, och framför sig har de en lång adoptionsprocess. Hela berättelsen ramas in av Elenas gode vän Tylers teorier om något som kallas ”soulematry” (eller nåt…), vilket går ut på att vi ska hitta vår soulmate, helt enkelt. Redan i början ”ser” Tyler att Elena kommer träffa Den Rätta bara hon går med på att börja adoptionsprocessen, och mycket riktigt: På det första mötet träffar hon Peyton, en ensamstående lesbisk författarinna som också längtar efter ett barn. De blir goda vänner, och relativt fort utvecklas en tydlig attraktion dem emellan, men det tar tid innan något händer… minst sagt.

Filmens förtjänster är den enorma och trovärdiga gnistan Elena och Peyton emellan och det faktum att det faktiskt dröjer innan de ”kommer till skott”. Själv satt jag och småhoppade framför datorn och tyckte att hallåå, hånglarå!! men samtidigt, det är kanske aningen mer trovärdigt att en gift kvinna i just den speciella situationen inte bara kastar sig in i något.

På minussidan: Ett lite väl svulstigt slut, och en hel del klyschor (typ ”när heteropar slutar ha sex varje dag är detta början till slutet för relationen”). Det känns överlag som om filmskaparen satsade allt och lite till, för tänk om detta blir min första och sista flatfilm nånsin!!

Något jag också generellt stör mig på är att bisexualitet så sällan existerar eller erkänns i filmer: Huvudpersonen i den här filmen har levt som hetero i 15 år och när hon nu blir kär i en kvinna inser hon att hon aldrig varit kär i en man. Egentligen. Ett scenario som så ofta återkommer på filmduken. ”Jag har nog alltid varit homosexuell innerst inne”, alternativt: Huvudpersonen går ifrån att vara hetero till att ”bli kär i en person” (för man kan ju inte bara byta sexuell läggning sådär..!). I verkligheten händer det ju faktiskt att en person som varit kär i män hela livet plötsligt blir kär i en kvinna, utan att de tidigare förälskelserna tappar sitt värde eller ”bara var på låtsas”.

Med det sagt: Se ”Elena Undone” för tusan. Trots att jag återigen bjöd på flatfilmsfredag en lördag.

Fröken Frimans Krig, eller: Den stora flatbesvikelsen

2 Jan

Nu blir ni bra förvånade va? Och lyckliga? Hon är tillbaka! Hurra! Fanfarer och konfetti! Och så vidare. Fast jag är inte riktigt tillbaka redan, åtminstone inte på heltid (snart är dessutom julledigheten och därmed den skarpa hjärnans tid över). Sorry.

Dock har jag de senaste dagarna känt en enorm frustration bubbla inom mig och så många tankar måste liksom bara ut. Anledningen heter ”Fröken Frimans Krig” och är, som många av er säkert vet, en miniserie som visades i SVT nu under jul- och nyårshelgerna. Sissela Kyle, Maria Kulle, Frida Hallgren… Kvinnliga rösträttskämpar under tidigt 1900-tal, eller vad det främst handlade om: Kvinnor som startade en egen specerihandlarförening vid den här tiden i ett försök att konkurrera med männen. Jag var enormt peppad på den här serien, dels på grund av temat förstås och dels på grund av den starka kvinnliga skådespelartruppen.ffk_992(Bildkälla)

(Varning för spoilers nedan, sluta läs om du vill se serien med öppet sinne – även om jag förstås redan har spoilat det sk. viktigaste i rubriken…)

Vad som dessutom peppade mig var förstås de starka flatförhoppningar som väcktes redan tidigt under första avsnittet, då Sofia Ledarps karaktär Kinna och Sissela Kyles Dagmar inleder sin vänskap; två starka, ensamstående kvinnor utan behov av eller längtan efter någon man. Vid ett tillfälle strök Kinna minsann mycket hastigt en hårlock från Dagmars ansikte! (händer upp ni flator och andra som noterade detta!) Än tydligare blev de lesbiska vibbarna i början av det andra avsnittet, då Kinnas blickar mot Dagmar fullkomligen glödde av trånande hetta och nej, jag sticker inte under stol med att det pirrade av förväntan i hela mig. Yes, flator på bästa sändningstid – äntligen!

…men så hände det: Rolf Lassgård entrade scenen och plötsligt förändrades allt. Dagmars (så naturligt kvinnliga) längtan efter ett barn växte sig allt starkare och hennes ungdoms trängtan efter just Roffes karaktär väcktes till liv. Vad i helvete? Och just Rolf Lassgård?? I samma veva flirtade en annan av kvinnorna för fullt med kvinnoföreningens dräng och de där flatförhoppningarna suddades sakta men säkert ut.

Och flatan då? Hon blev naturligtvis sur, tvär, svår att arbeta med. Bitter, så klart, och den där trånande blicken som fick något mörkt, uppgivet och frustrerat över sig. Så typiskt lesbiska kvinnor va? Bittra, ensamma, misslyckade.

Nåväl, tack och lov dog Rolf Lassgårds karaktär rätt kvickt (förlåt mig) och till viss del återuppstod inom mig hoppet om en liten ynklig lesbisk affär i sista avsnittet… men icke. Det var och förblev fullständigt lönlöst. Däremot bjöds vi alla på den rörande återföreningen mellan Frida Hallgrens Lottie och hennes mesigt snälle make, otippat nog spelad av Gustaf Hammarsten, samt fick även beskåda den spirande heterosexuella kärleken mellan drängen och den ovan nämnda unga kvinnan (sorry, glömt hennes namn). Så. Himla. Typiskt. Vackert. Typiskt.

Nu är det säkert någon som undrar över min smärre ”besatthet” av det förlorade flathånglet i den här serien: Det handlade ju om kvinnans frigörelse och inte om kääärleeek! Så sant, så sant. Men hur kommer det sig då att den där heterosexuella kärleken ändå måste bakas in som extra krydda, grädde på moset och liksom ett gulligt och samtidigt jävligt neutralt inslag? En serie, som inte alls handlar om kärlek, avslutas lik förbannat med bilden av inte mindre än TVÅ lyckliga heterosexuella kärleksrelationer? Har vi sett det förr? Eh jo, ungefär hela tiden, överallt. Jag har tidigare tipsat om den så kallade flatfilmen ”Grey matters” som konstigt nog innehåller heterosex men inget flatsex, samma sak i den extremt hyllade ”The kids are alright” som bjuder på en enorm mängd heterosex och – just det – inget flatsex, tidigare i höstas skrev jag om den totala frånvaron av samkönade par i barnfilmer och ja, även i våra läromedel i skolan dyker den där ”neutrala” heterosexualiteten upp som gumman i lådan när man minst anar det medan andra sexualiteter lyser med sin frånvaro. För att nämna ett fåtal exempel.

Och vet ni? Heterosexuella cispersoner märker det inte ens. De märker inte att heterosexualiteten är så ständigt närvarande och de märker definitivt inte att andra sexualiteter ständigt marginaliseras, totalt osynliggörs. Många heterosexuella noterade inte ens de vansinnigt tydliga lesbiska vibbarna i ”Fröken Frimans Krig”– för vaddå? Serien handlade ju inte om att vara lesbisk?! Men hörni, den handlade inte om att vara hetero heller.

”Heterosexualitet är inte normalt, det är bara vanligt” löd vår slogan inom de forna lärargaystudenterna och jag skulle aldrig någonsin förneka att det är just vansinnigt vanligt att vara och leva som öppet heterosexuell (och cis). De flesta människor gör ju det, och det är också därför som de av exakt alla anses normala. Det är också därför som det skulle betyda så oerhört mycket om vi – som inte är lika vanliga, som av många anses onormala, som har fått kämpa och fortfarande kämpar för att få samma rättigheter som cis-heterosexuella – bara någon endaste gång kunde få finnas till på bästa sändningstid, utan att för den skull pekas ut som ovanliga, spännande, exotiska, mystiska, konstiga, bittert aggressiva…

Det hade helt enkelt varit så fantastiskt jäkla awesome om flatan Kinna hade fått en – bara EN – kyss (på kinden?) av en annan kvinna. Om hon bara hade erkänts, fått finnas till – på samma sätt som heterokvinnorna.

Håller ni med?

(Apropå att få finnas till skrev jag just om detta i mitt första inlägg på ”Det öppna klassrummet”)

Om heteropride, osynliga flator och den ofantliga postpride-tröttheten

5 Aug

Så, Stockholm Pride är över för den här gången och nu är det bara att vänta 51 veckor innan huvudstaden återigen tas över (nåja, I wish…) av queers, transpersoner, bisexuella, flator och bögar. Eller så kan man förstås spana in QX Pridekalender över pridefestivaler runt om i Europa och övriga världen, samt även de mindre festivaler som går av stapeln här i Sverige under året (exempelvis Örebro och Örnsköldsvik Pride om ett par veckor och Linköping Pride i början av september).

Gårdagen spenderades som i en dimma, skulle man kunna säga. En trött, seg, klistrig post-pride-dimma – och både jag, min fru och vårt barn var drabbade av den. Först dryga två veckor på resande fot, sedan ett par dagar och kvällar spenderade i Pride House och Pride Park med hög musik och mängder av folk – och som pricken över i:et en parad som innebar att stå/gå i sammanlagt fyra timmar i stekvärme och gassande solsken. Måendet idag är något bättre, men verkligen bara något, och det här med att försöka skriva intelligenta bloggtexter på löpande band går väl… sådär? (typiskt att jag precis har fått en massa nya följare, hoppas ni inte överger mig innan ni ens hunnit göra er hemmastadda – bättre tider kommer!)

Nåväl. Trots min kritik av årets Pridefestival (vilken även Lady Dahmer belyste) så är jag glad att jag deltog och självklart fick jag med mig bra erfarenheter också. Eller, ”bra erfarenheter” kanske låter lite väl klämkäckt: Det blir tydligt vad vi har att arbeta med härnäst, för även om Sverige är någorlunda långt komna gällande hbtq-frågor så har vi långt kvar. Så är det.

…och något som tydligt visar att vi har en bra bit kvar är det faktum att vissa – år efter år – bara måste ifrågasätta Prides existens, paraddeltagarnas klädsel osv osv. Därför tänkte jag nedan presentera och bemöta tre stycken vanligt förekommande ifrågasättanden som liksom alltid dyker upp både här och där då det vankas pridefestival:

1. ”Om man ska visa att hbtq-människor är normala så borde det väl inte behövas någon särskild festival? Eller ska vi ha heteropride också då eller?”
Denna fantastiska åsikt… helst vill jag bara lägga huvudet på sned och stirra dumt på personen som säger precis sådär. Konstigt förresten att denna ”fundering” alltid uttalas av en heterosexuell cisperson? Kanske är det till och med samma person som gapar om att vi behöver en internationell mansdag? Till dig kan jag först tipsa om att läsa Zettermarks uttömmande svar på varför det inte behövs ett heteropride, och sedan säger jag som Fanny: Men skapa ett eget heteropride då, för tusan!

Vid närmare eftertanke är jag faktiskt extremt nyfiken på hur ett sådant Pride skulle se ut: Vilka programpunkter skulle heteropride ha? Vilka politiska frågor skulle diskuteras? Vilka juridiska hinder för heterosexuella cispersoner skulle lyftas? Skulle det problematiseras hur lätt det är att som hetero och cis tala om sin partner på jobbet, eller skulle det talas om det kränkande i att så ofta omtalas med rätt pronomen? Kanske skulle en debatt om hur ”hen” (egentligen inte alls) inkräktar på alla cispersoners manlighet och kvinnlighet äga rum? Isabella Löwengrip kanske kunde moderera den debatten? Och vad sägs om en filmfestival med väl utvalda romantiska heterofilmer istället för en schlagerkväll? Jag har hört att det ska finnas en rätt gedigen sådan filmskatt exempelvis i USA.

Sedan funderar jag även över detta: Om ett pris till ”Årets hetero” och ”Årets cis” skulle delas ut – på vilka grunder då? ”Någon som har gjort något alldeles särskilt till förmån för alla heterosexuella cispersoners mående, rättigheter och möjligheter under året!” – vem skulle det kunna vara?

Ja, jag antar att ni förstår hur otroligt befängd jag anser att idén om ett heteropride är – åtminstone i exakt den formen som det redan existerande Pride är utformat. Att vara heterosexuell cisperson i Sverige idag är på intet sätt ett problem. Du är liksom normen personifierad (ja, utifrån parametrarna sexualitet och könsidentitet menar jag naturligtvis) och det finns inga juridiska eller sociala hinder för dig i något sammanhang – förutom möjligen under Pridefestivalen, då du (om du är stockholmare eller befinner dig i Stockholm) får stå ut med att kliva bara pyttelite åt sidan under fem (FEM!) dagar. Skulle det möjligtvis kunna vara okej?

(Sedan kan jag ju för säkerhets skull tillägga att heterosexuella cispersoner är högst välkomna på alla pridefestivaler och många heterosar syns redan både på seminarierna, i parken och i paraden. När normkritiska perspektiv generellt diskuteras, och när exempelvis juridiken kring familjebildning och liknande tas upp, ja, då kan detta förstås även gälla dig som hetero och cis. I första hand dock inte, eftersom samhället i stort redan rättar sig helt och fullt efter dina behov.)

2. ”Varför måste alla visa sig så utspökade eller halvnakna i paraden? Om ni vill bli accepterade av samhället vore det väl smartare att klä sig mer neutralt, visa att ni är som alla andra liksom?”
Den här åsikten dyker upp titt som tätt, och jag skulle vilja påstå att även detta är något som sägs av en heterosexuell cisperson i ungefär 98% fallen. Innebörden i det här uttalandet är ungefär: ”Det är helt okej att du bryter mot normen – bara du ser till att ändå följa normen så mycket du kan (så att det inte märks att du avviker, okej?)” Alltså: Det är okej att vara flata så länge du ser kvinnlig ut, det är okej att vara bög så länge du ser manlig ut, och som transperson måste du definitivt se till att se så normal ut du bara kan så ingen fattar att du är trans!!! Eller?

Hela poängen med Pride är att människor ska få vara precis den de är, på insidan och på utsidan, utan att gömma någon endaste del av sig själva. Problemet med ett uttalande som ovan är att det liksom förutsätter att det finns något ”naturligt” i de samhällsnormer kring kön, könsuttryck och sexualitet som råder, och att allt som bryter mot denna ”naturlighet” (som förstås inte är någon naturlighet, utan bara just en norm) är något som människor aktivt väljer att lägga till, enbart för att provocera eller få uppmärksamhet. För inte kan det väl vara så att en skäggig person på största möjliga allvar faktiskt känner sig bekväm i att klä sig i rosa glitterklänning och plyschhatt? Och inte kan det väl vara så att en person med bröst på riktigt tycker att det vore skönt att kunna gå omkring utan BH eller annan överdel som täcker bysten? Och inte sjutton kan någon på allvar vara kär i fler än en person? Det måste ju vara ren och skär provokation! Och om de bara slutar provocera, tja, då kommer hela samhällsklimatet förändras, alla kommer acceptera både q, t, b och h-personer, lagarna kommer skrivas om och ingen blir längre förföljd, misshandlad eller dödad i något enda land på grund av sin sexuella läggning eller sitt könsuttryck…

Eh… tror någon på allvar att det skulle vara en lösning? Att tysta de som öppet vågar visa vilka de är och som säger ifrån? Att än mer osynliggöra de redan osynliggjorda? Att pressa ner normbrytarna i den norm som är för snäv till och med för många normpersoner?

Nej, mina kära vänner: Det är normen som är problemet. Och Prideparaden är ett sätt att försöka vidga normen. Den dag då alla deltagare går paraden i jeans och t-shirt, då alla kvinnor har hästsvans och alla män har kort hår och skäggväxt och då alla har fogat sig i tvåsamhetsnormen, tja, då har hela syftet gått förlorat.

3. ”Bögar har det ju faktiskt jobbigare än lesbiska i samhället i övrigt, så jag tycker att det är helt okej att de får ta lite mer plats under Pride!”
Detta yttrades i kommentarsfältet hos Lady Dahmer och jag har även sett liknande på twitter, bland annat apropå mitt inlägg om bögfokuset på Pride. Dels skulle jag vilja påstå att detta inte alls stämmer, och dels vill jag belysa att det personerna som har yttrat detta missar är att den uppmärksamhet cisbögar får under Pride (och i hbtq-communityt generellt) på intet sätt har att göra med att ”bögar har det så jobbigt, därför måste vi värna om dem lite extra”.

Det finns säkert fler människor som har bögfobi än som har flatfobi, och bögjävel används oftare som skällsord än jävla flata – men detta handlar ju om att flator osynliggörs hela tiden, att kvinnors sexualitet inte tas på lika stort allvar som mäns och att kvinnors sexualitet är till för män. Vidare har det att göra med att det som är manligt angår alla medan det som är kvinnligt angår kvinnor – och på samma sätt angår det som är bögigt under Pride alla, medan det som är flatigt enbart angår flator (publikantalet under Flatgalan är ett bevis på detta). Större delen av innehållet i tidningen QX vänder sig till bögar, det finns ett betydligt större utbud av filmer om och för bögar än filmer om och för flator. ”Den skojige bögen” har en betydligt mer självklar plats även i heterosexuella filmkontexter, och bögen får dessutom vara bög – han blir sällan omvänd på slutet eller hånglar med killar bara för att attrahera en kvinnlig (eller för den delen en manlig) blick.

Att jämföra ”vem som har det värst” leder ingen vart och självklart ser komma på- och komma ut-processer olika ut för olika individer beroende på en mängd olika faktorer – men tydligt är att cisbögarna får störst talutrymme och störst uppmärksamhet på Pride och i hbtq-communityt i stort, precis på samma sätt som (de vita heterosexuella) cismännen är de mest privilegierade i resten av samhället. Och detta förstår jag inte hur någon kan ställa sig bakom.

(Här kan jag även tillägga att på en plats under Prideveckan har jag inga problem alls att ge bögarna lite extra uppmärksamhet, nämligen när det kommer till föräldraskap och i regnbågsfamiljernas sektion under paraden. För är det någonstans där vi tvåsamma flator har ett försprång så är det i barnskaffandet. Något ska de väl ändå ge oss.)