Tag Archives: föreläsning

Att skriva är som att springa – och nu går det undan

1 Mar

Igår hade jag mitt livs första biblioteksevent, och det var helt otroligt roligt. Än roligare förstås att ”premiären” för denna typ av evenemang ägde rum just i Lindsdal utanför Kalmar, där jag växte upp och gick i grundskolan. Jag hade förväntat mig att främst familjen skulle vara där, men tji fick jag, för lokalen blev alldeles fullsatt och de som lyssnade var både personer jag har koppling till (mina gamla låg- och mellanstadielärare, till exempel) och en drös människor som jag aldrig hade träffat.

Det är en jäkla ynnest att få prata om något man brinner för, så mycket kan jag säga. Både själva pratandet och mottagandet, men också att få fundera över vad som egentligen har lett fram till att det blev en roman till slut. Och anledningen till att jag skriver över huvud taget, och hur det kommer sig att jag alltid har skrivit.

Att det blev en roman precis just nu, det var ju faktiskt inte alls meningen. Eller, bättre uttryckt: Inte planerat. Men det var som om en propp började lossa i takt med att ”Om allt vore annorlunda” växte fram, och när den väl skulle bli utgiven lossnade den totalt. Ut flödade plötsligt orden, berättelserna, idéerna. Skrivlängtan fanns ju där inne hela tiden – på samma sätt som jag/man ibland kan ha en längtan efter att springa eller göra något annat som trots att det är härligt känns som en bergsbestigning precis i början. Men när man väl börjar klättra, börjar röra benen – eller för den delen fingrarna över tangentbordet – så bara kommer det. Längtan får blomma ut, och väldigt snart belönas man med den där härliga känslan över att ja, just det, det är ju såhär det ska vara!

Det här pratade jag en del om igår på Lindsdalsbiblioteket. Men också om hur idén till just den här romanen föddes och utvecklades, och om handlingen förstås. Kopplingen till den verkliga historien, till 30-talet då homosexualitet fortfarande var kriminellt och då barnhemsbarn bestraffades för minsta lilla förseelse. Och kopplingen mellan historien och idag, lagar som har förändrats och ersatts av normer, förväntningar och fördomar.

Och på samma sätt som skrivandet har lossnat för mig (även om jag den senaste tiden har lidit en hel del av skrivkramp…) så har även idéerna om föreläsningar, skrivkurser, bokcirkelevenemang börjat flöda. Så mycket går att göra, och får hjärnan bestämma så skulle alltihop hända här och nu. Men så enkelt är det förstås inte, för jag har ett heltidsjobb att sköta, två barn som kräver sitt och en kropp som faktiskt måste få vila ibland.

Tids nog, eller successivt, hoppas jag dock få ägna mig mer åt detta. Åt skrivandet. Åt att få prata om skrivande och inspirera andra. Åt att föreläsa om normer, normkritik och litteraturens möjligheter att förändra uppfattningar och skadliga samhällsstrukturer.

Med det sagt: Bjud hemskt gärna in mig! Till ditt lokala bibliotek. Till bokhandeln närmast dig. Till din bokcirkel. Eller, förstås, till skolor. ”Om allt vore annorlunda” lämpar sig inte jättebra för högstadiet, men jag tror definitivt att gymnasieelever skulle kunna läsa och uppskatta den.

Annonser

Hur lever jag upp till det här, tro?!

31 Jan

Recensionerna droppar in en efter en. Överväldigande fina ord, om hur min berättelse berör, om mitt språk, om hur historierna vävs ihop på ett så genomtänkt sätt och… Jag blir glad. Varm. Pirrig. Rörd.

För att sedan upptäcka att jag raskt liksom kliver utanför mig själv, iakttar det som pågår och tänker ”det där var ju coolt!” utan att riktigt kunna ta in att det är mig de menar. Att det är min bok. Svindlande och surrealistiskt.

Jag har varit publicerad författare i en månad och märker att jag redan börjar tänka att det snart är över. ”Jaha, det var det det! Kul så länge det varade!” Och att jag alldeles bergis blir en sån där one hit wonder, vars kommande böcker kommer att bli en stor besvikelse. Om det ens blir fler, för allt annat jag skriver kanske suger.

Förmodligen är det ganska normalt att tänka såhär, eller? Klart jag vet att jag ska NJUTA och känna mig STOLT och ja, jag gör det också. Ibland… Men så drar jag iväg i tanken och fokuserar på nästa. En bok = bra jobbat. Två böcker = nu kanske vi eventuellt börjar snacka!

Hur som helst. Jag fattar med mitt förnuft att det bara är början, alldeles oavsett hur framtiden blir. Och det var det jag skulle komma till också: Snart drar jag igång med författarbesök och signeringar!

Vilka av er träffar jag, tro?

16 februari: Adlibris Marknad i Göteborg. Kl 13.00, föredrag om boken och skrivandet.

17 februari: Spekeröds Prästgård i Stenungsund. Kl 15.30, föreläsning om normkritik, identitet och skrivande.

27 februari: Akademibokhandeln i Kalmar. Kl 16.00, signering.

28 februari: Lindsdals bibliotek i Kalmar. Kl 18.00, föredrag om boken och skrivandet.

I mars blir det några event i Stockholm, och därefter förhoppningsvis på ett gäng andra ställen. Återkommer om det!

…och fortsätter försöka hitta rätt fokus: Här och nu. Suga åt mig. Vara nöjd, stolt, tacksam. Som sagt, ibland går det. Hyfsat…

Hybris och högtflygande planer, eller: Bjud in mig, vetja!

20 Jan

Mina tankar spretar åt alla håll just nu. Och om jag får bestämma, vilket jag får korta stunder åtminstone, så vill jag helst fokusera på allt som hör skrivandet och författarskapet till. Det skulle kunna gå att göra hur mycket som helst, men det är svårt att veta var tusan jag ska börja.

Jag vill prata om min bok.
Jag vill hemskt gärna prata om hela skrivprocessen, om research, dela med mig av mina bästa skrivtips.
Jag vill jättejättegärna få prata om normer och litteratur. Hur de hänger ihop, och kan påverka varandra. Berättelsens förändringskraft och möjlighet till påverkan. Det historiska och det samtida, hur alltsammans hör ihop.
Givetvis vill jag också fortsätta prata om normer och normkritik i största allmänhet. Om skolan och en mer inkluderande undervisning, där fler blir sedda och finns representerade.
Kanske alltihop på en och samma gång?

En tanke jag fick var att åka runt och gästa folks bokcirklar, skriv- och manusgrupper. Läs min bok, så kommer jag och besöker er! Bokpartyn, kanske. Gå ihop ett gäng författare, kanske ett gäng debutanter, och bjuda in till författarkväll på ett lokalt café.

Och bokpoddar förstås! Det vore asgrymt att få prata om boken och skrivandet i en sådan.

Bokhandlar, bibliotek och RFSL-föreningar har jag kontaktat hittills. Ett par bokningar är klara, från flera väntar jag på svar. Och under tiden gror idéer och möjligheter där inuti skallen, på alla bra saker som skulle kunna gå att genomföra och förverkliga. Om jag bara vågar, om jag bara tar mig tiden.

Sedan så råkar jag ju ha ett heltidsjobb också. Och är ensam med två barn varannan vecka. Samt ett varierande mående, på grund av orsaker som jag åtminstone får bra hjälp med nu. Men mitt i allt det så är jag glad att skrivandet finns. Kreativiteten. Den alldeles verkliga boken, och fler berättelser att skriva.

Så, vad ville jag säga med det här? Dels behövde jag nog bara få ner ett och annat på pränt. Allt blir tydligare när det skrivs ner. Och dels, förstås, finns en inbäddad uppmaning och/eller önskan om att du som läser tänker att shit pommes, den där personen verkar skoj, henne måste vi kontakta! Om så är fallet: Gör det bara, vetja! Jag är en jäkel på att prata, pedagogisk som få, kan massor, är ganska/väldigt rolig samt eh, lagom ödmjuk.

Sent omsider, för januari närmar sig trots allt sitt slut, så önskar jag att 2019 får bli ett bra år, och ett år som får gå i kreativitetens tecken. Det vore så himmelens underbart.

Ps. Det går utmärkt för den som vill att beställa ett exemplar av min bok! Adlibris har en kampanj januari ut, där får ni den billigt och bra. Eller maila mig, så får du den signerad också 🙂

Om en lyckad regnbågsdag och obekväma frågor utan normkritik

29 Okt

Tiden rusar iväg. I torsdags gick Regnbågsdagen av stapeln och jag har nog inte riktigt återhämtat mig än. Jag och Adrian stannade i Kalmar över helgen och nu har jag jobbat på lovskolan två dagar – och på torsdag flyger hela familjen till Berlin.

Regnbågsdagen var som jag tidigare berättat ett initiativ från Kalmar kommun och Antidiskrimineringsbyrån i Kalmar, Länsstyrelsen var också med på ett hörn. Under dagen hördes fyra föreläsare, en av dem var alltså jag, och i publiken satt kommunchefer, diverse kommunpolitiker, skolkuratorer, skolsköterskor, lärare, andra kommunanställda, gymnasieelever och en och annan privatperson. Min uppladdning bestod i en sen flygning på onsdagskvällen samt en natt av extremt dålig sömn (Adrian vaknade någon gång i timmen och undrade var tusan han var) och när jag entrade Kalmarsalen en halvtimme innan min föreläsning var jag skittrött och genomskakis av nervositet. Före mig talade en transperson i 80 minuter om att komma ut som hbtq-person inom Svenska kyrkan och jag kände mig rätt övertygad om att hälften skulle somna när det var dags för mig.

Men. Det gick bra. Riktigt bra faktiskt. Publiken lyssnade uppmärksamt, småfnissade på rätt ställen och såg allvarliga ut när jag levererade mina viktigaste poänger: Att likabehandling är något som aktivt måste göras (en så kallad ”öppen inställning” räcker inte), att tolerans för ”avvikarna” befäster och reproducerar just de normer som gång på gång skapar avvikare samt att normkritik inte handlar om att alla människor ska bli likadana eller kritiserar det faktum att det finns heterosexuella cispersoner – utan att normkritiken helt enkelt erkänner att världen är brokigare än de övergripande samhällsnormerna låter påskina, vill vidga dessa normer och därmed justera maktobalansen människor emellan.

Jag vill nog påstå att mitt föredrag var det mest undervisande av de fyra, men framför allt utgjorde vi alla en bra enhet med våra olika utgångspunkter och erfarenheter och balansen mellan personliga berättelser, information, humor och politik blev rätt… perfekt!

Sist på dagen var det dags för panelsamtal. Vissa deltagare ur publiken hade skrivit frågor på små lappar och en moderator höll i samtalet. Och… här ville skämskudden åka upp ett antal gånger, måste jag erkänna. Samtidigt var det nyttigt, för vissa av frågorna gjorde verkligen tydligt att det här arbetet behövs, att hbtq-kompetensen är låg hos många och att normkritik är något som generellt sett saknas. Till och med efter en hel föreläsningsdag kring just hbtq och normkritik. Det dök upp frågor om varför lesbiska par ibland ser ut som en man och en kvinna (”är det inte det kvinnliga man blir kär i om man är lesbisk?”), varför normkritiken måste vara så himla kritisk, hur man egentligen ska behandla en person som man vet är homosexuell men inte har kommit ut ännu och ”var är alla svenssonbögar och varför vill de inte komma hit och berätta om sina liv???” Jag vill inte håna någon, verkligen inte – för det fanns ju inte heller några uppställda ramar kring vilka frågor som välkomnades – och självklart var det bra att vissa frågor lyftes så att vi i panelen kunde belysa hur heteronormen och cisnormen återspeglades i dem och på vilka sätt vissa frågor kunde anses problematiska, obekväma eller kränkande.

Priset togs dock på slutet, precis efter att jag och en annan paneldeltagare en gång för alla slagit fast vikten av att tänka efter innan man frågar något, att personer som avviker från normer inte per automatik är några vandrande frågelådor och att man som person i normposition verkligen bör fråga sig själv innan man öppnar munnen: Måste jag verkligen veta svaret på den här frågan för att kunna bemöta den här personen som en kollega, kund, kurskamrat eller elev/student? Är det en fråga rimlig att ställa och har den verkligen, verkligen relevans? Samt: Skulle jag ställa den här frågan till en person i normposition?

Och då kom den. Den sista frågan (av många) riktad till transpersonen i panelen:

”Vilken toalett går du på?”

Men som sagt. I sin helhet var dagen lyckad och det jag allra mest hoppas på nu är att arbetet fortsätter i min kära barndomsstad samt att det så smått börjar regna föreläsningserbjudanden över mig. Detta är roligt och viktigt!
image

Det slog mig just…

9 Sep

…att jag ska föreläsa i Kalmar den 24 oktober. Eller, det har jag ju vetat länge – sedan innan sommaren faktiskt – men när min mor nu uppmärksammade mig på att det är en riktigt jäkla stor happening som jag faktiskt kommer vara en del av så blev jag en aning skitnervös. Peppad också, som bara den, men nervös. ”Regnbågsdagen” kallar de det och det är en storsatsning på hbtq-frågor och diskrimineringsgrunderna sexuell läggning och könsidentitet/könsuttryck från Kalmar kommuns sida. Det känns fint att detta är något som pågår i min kära barndomsstad, och ännu finare att jag fått den äran att dela med mig av mina kunskaper och erfarenheter. Som en av programpunkterna. Shit.

Som jag har skrivit tidigare är det verkligen min dröm (eller en av dem) att få jobba med likabehandling och normkritik på heltid. Föreläsa, skriva, jobba i projekt, påverka, utveckla… I lördags var jag på en workshop med Rfsl-folk hela dagen och det var så härligt att under en hel dag låta föreningsengagemanget få flöda igen, att få diskutera hbtq-frågor med andra insatta. Tänk vilken lyx att ägna sitt arbetsliv åt dessa superviktiga frågor. Tänk. Och tänk om jag bara kunde vara nöjd med att göra en sak åt gången… 

På mitt nya jobb har ju jag fått det eminenta likabehandlingsansvaret, vilket även kommer innebära ansvar för en fokusgrupp med elever om just diskriminering och likabehandling. Även detta känns kul, men i nuläget är det så vansinnigt långt borta ändå – för jag har fullt upp med att hålla huvudet över vattenytan, det erkänner jag villigt.

Hur som helst. Planering av föreläsningen i Kalmar pågår, i huvudet samlar och sorterar jag material, funderar över upplägg och blir även en aning stressad av och till eftersom jag vet att tiden plötsligt brukar gå så rysligt fort. Parallellt med detta är hjärnan full av ofärdiga lektionsupplägg och ännu fler ofärdiga bloggutkast. Oj, vad jag längtar efter att skriva lika mycket som i våras – och jag undrar verkligen hur jag hann då? Men men, var sak har sin tid och nu måste jag sova. Utan att ha skrivit en endaste ordentlig rad om min unges tvåårsdag (förutom det kortkorta, icke-ordentliga hastiga morgoninlägget), utan att ha sorterat tankarna kring morgondagens lektioner. Tack och lov börjar jag senare i morgon.