Tag Archives: författare

Att skriva är som att springa – och nu går det undan

1 Mar

Igår hade jag mitt livs första biblioteksevent, och det var helt otroligt roligt. Än roligare förstås att ”premiären” för denna typ av evenemang ägde rum just i Lindsdal utanför Kalmar, där jag växte upp och gick i grundskolan. Jag hade förväntat mig att främst familjen skulle vara där, men tji fick jag, för lokalen blev alldeles fullsatt och de som lyssnade var både personer jag har koppling till (mina gamla låg- och mellanstadielärare, till exempel) och en drös människor som jag aldrig hade träffat.

Det är en jäkla ynnest att få prata om något man brinner för, så mycket kan jag säga. Både själva pratandet och mottagandet, men också att få fundera över vad som egentligen har lett fram till att det blev en roman till slut. Och anledningen till att jag skriver över huvud taget, och hur det kommer sig att jag alltid har skrivit.

Att det blev en roman precis just nu, det var ju faktiskt inte alls meningen. Eller, bättre uttryckt: Inte planerat. Men det var som om en propp började lossa i takt med att ”Om allt vore annorlunda” växte fram, och när den väl skulle bli utgiven lossnade den totalt. Ut flödade plötsligt orden, berättelserna, idéerna. Skrivlängtan fanns ju där inne hela tiden – på samma sätt som jag/man ibland kan ha en längtan efter att springa eller göra något annat som trots att det är härligt känns som en bergsbestigning precis i början. Men när man väl börjar klättra, börjar röra benen – eller för den delen fingrarna över tangentbordet – så bara kommer det. Längtan får blomma ut, och väldigt snart belönas man med den där härliga känslan över att ja, just det, det är ju såhär det ska vara!

Det här pratade jag en del om igår på Lindsdalsbiblioteket. Men också om hur idén till just den här romanen föddes och utvecklades, och om handlingen förstås. Kopplingen till den verkliga historien, till 30-talet då homosexualitet fortfarande var kriminellt och då barnhemsbarn bestraffades för minsta lilla förseelse. Och kopplingen mellan historien och idag, lagar som har förändrats och ersatts av normer, förväntningar och fördomar.

Och på samma sätt som skrivandet har lossnat för mig (även om jag den senaste tiden har lidit en hel del av skrivkramp…) så har även idéerna om föreläsningar, skrivkurser, bokcirkelevenemang börjat flöda. Så mycket går att göra, och får hjärnan bestämma så skulle alltihop hända här och nu. Men så enkelt är det förstås inte, för jag har ett heltidsjobb att sköta, två barn som kräver sitt och en kropp som faktiskt måste få vila ibland.

Tids nog, eller successivt, hoppas jag dock få ägna mig mer åt detta. Åt skrivandet. Åt att få prata om skrivande och inspirera andra. Åt att föreläsa om normer, normkritik och litteraturens möjligheter att förändra uppfattningar och skadliga samhällsstrukturer.

Med det sagt: Bjud hemskt gärna in mig! Till ditt lokala bibliotek. Till bokhandeln närmast dig. Till din bokcirkel. Eller, förstås, till skolor. ”Om allt vore annorlunda” lämpar sig inte jättebra för högstadiet, men jag tror definitivt att gymnasieelever skulle kunna läsa och uppskatta den.

Annonser

Varför envisas det dåliga med att ta sig in så mycket djupare?

13 Feb

Jag ska faktiskt inleda med insikten som allting härefter har lett fram till: Bara det faktum ATT folk läser min bok är stort. Och ATT jag har fått (ganska många) recensioner är sjukt stort. Tänk så många böcker som släpps, och inte är det alla som får en sågning i Göteborgs-Posten?!

Okej, jag backar bandet lite. Igår googlade jag runt på min boktitel och hamnade på en artikel med rubriken ”Pedagogiskt om normbrytande kärlek”. Rätt trist rubrik till att börja med? Tja, jag klickade förstås. Läste. Och modet sjönk. Enligt denna krönikör är ”Om allt vore annorlunda” en ytterst slätstruken bok, med karaktärer som saknar kött och blod och med ett språk som bara redovisar vem som sa vad och när. Tom, är tydligen känslan man (hon) får efter att ha läst den. Jahaja. Det var ju inte så muntert.

På ganska kort tid (kanske runt två minuter) hann jag igenom ett antal olika känsloyttringar: Jag blev ledsen. Sårad. Sänkt. Kränkt. Sur. Smått frustrerad och sen… tänkte jag att vad fan det stämmer ju inte ens! Okej att hon inte gillade boken – det går ju inte att begära att alla ska göra det – men att komma och påstå att den rakt upp och ner redovisar tomma händelser? Näää minsann. Det går jag icke med på, särskilt inte efter att så många sagt exakt det motsatta. Så det var ju ändå en skön insikt på något vis.

Men. Den ännu viktigare insikten är ju ändå den att shit, jag fick en hel jäkla recension i en relativt stor tidning! De har läst den! Och väljer att skriva en artikel om den! Ganska coolt ändå. Faktiskt väldigt coolt. (Kan jag rentav påstå att JAG är lite cool?)

Många av mina instagramföljare peppade på tusen olika vis (de är fasen balsam för själen, hela bunten). Och de påminde mig också om alla helt ljuvliga recensioner och reaktioner jag fått. Jag rodnar ju bara jag skriver det… för det är ju så sant. Varför hänga läpp ens en sekund av en kass recension när ca alla andra varit mer än asbra? Dumt av mig. Jättedumt. Förmätet.

Men det är ju så det funkar. Bra grejer gör en glad i stunden, om de inte studsar väck direkt för att jante-jaget inte ens vill/kan ta in det, medan minsta lilla negativa grej på en sekund gräver sig djuuuuupt djupt in, bosätter sig och tar plats. Det borde sannerligen vara tvärtom, men förmodligen hade människosläktet inte överlevt om så vore fallet. Däremot är det en himla tur att det efter lite självömkan går att häva sig upp och se rationellt på saken.

…och än bättre att idag läsa ytterligare en tidningsrecension, i Blekinge Läns Tidning, där recensenten skriver att hon tycker mycket om ”Om allt vore annorlunda”.

Så, klart man ska glädjas åt att alls bli utgiven och att alls bli recenserad. Men visst ger det ytterligare guldkant på tillvaron när det dessutom kommer en BRA recension. Vad fasen, en rimligare människa än så är jag inte.

Ps. Det är även jättekul när man scrollar ner i GP:s recension och upptäcker vilka ämnen som den har taggats med:

Tänk va, att den som googlar på ”kött” kan hamna på en artikel om min roman. Jag som är vegetarian och allt!

Hur lever jag upp till det här, tro?!

31 Jan

Recensionerna droppar in en efter en. Överväldigande fina ord, om hur min berättelse berör, om mitt språk, om hur historierna vävs ihop på ett så genomtänkt sätt och… Jag blir glad. Varm. Pirrig. Rörd.

För att sedan upptäcka att jag raskt liksom kliver utanför mig själv, iakttar det som pågår och tänker ”det där var ju coolt!” utan att riktigt kunna ta in att det är mig de menar. Att det är min bok. Svindlande och surrealistiskt.

Jag har varit publicerad författare i en månad och märker att jag redan börjar tänka att det snart är över. ”Jaha, det var det det! Kul så länge det varade!” Och att jag alldeles bergis blir en sån där one hit wonder, vars kommande böcker kommer att bli en stor besvikelse. Om det ens blir fler, för allt annat jag skriver kanske suger.

Förmodligen är det ganska normalt att tänka såhär, eller? Klart jag vet att jag ska NJUTA och känna mig STOLT och ja, jag gör det också. Ibland… Men så drar jag iväg i tanken och fokuserar på nästa. En bok = bra jobbat. Två böcker = nu kanske vi eventuellt börjar snacka!

Hur som helst. Jag fattar med mitt förnuft att det bara är början, alldeles oavsett hur framtiden blir. Och det var det jag skulle komma till också: Snart drar jag igång med författarbesök och signeringar!

Vilka av er träffar jag, tro?

16 februari: Adlibris Marknad i Göteborg. Kl 13.00, föredrag om boken och skrivandet.

17 februari: Spekeröds Prästgård i Stenungsund. Kl 15.30, föreläsning om normkritik, identitet och skrivande.

27 februari: Akademibokhandeln i Kalmar. Kl 16.00, signering.

28 februari: Lindsdals bibliotek i Kalmar. Kl 18.00, föredrag om boken och skrivandet.

I mars blir det några event i Stockholm, och därefter förhoppningsvis på ett gäng andra ställen. Återkommer om det!

…och fortsätter försöka hitta rätt fokus: Här och nu. Suga åt mig. Vara nöjd, stolt, tacksam. Som sagt, ibland går det. Hyfsat…

Hybris och högtflygande planer, eller: Bjud in mig, vetja!

20 Jan

Mina tankar spretar åt alla håll just nu. Och om jag får bestämma, vilket jag får korta stunder åtminstone, så vill jag helst fokusera på allt som hör skrivandet och författarskapet till. Det skulle kunna gå att göra hur mycket som helst, men det är svårt att veta var tusan jag ska börja.

Jag vill prata om min bok.
Jag vill hemskt gärna prata om hela skrivprocessen, om research, dela med mig av mina bästa skrivtips.
Jag vill jättejättegärna få prata om normer och litteratur. Hur de hänger ihop, och kan påverka varandra. Berättelsens förändringskraft och möjlighet till påverkan. Det historiska och det samtida, hur alltsammans hör ihop.
Givetvis vill jag också fortsätta prata om normer och normkritik i största allmänhet. Om skolan och en mer inkluderande undervisning, där fler blir sedda och finns representerade.
Kanske alltihop på en och samma gång?

En tanke jag fick var att åka runt och gästa folks bokcirklar, skriv- och manusgrupper. Läs min bok, så kommer jag och besöker er! Bokpartyn, kanske. Gå ihop ett gäng författare, kanske ett gäng debutanter, och bjuda in till författarkväll på ett lokalt café.

Och bokpoddar förstås! Det vore asgrymt att få prata om boken och skrivandet i en sådan.

Bokhandlar, bibliotek och RFSL-föreningar har jag kontaktat hittills. Ett par bokningar är klara, från flera väntar jag på svar. Och under tiden gror idéer och möjligheter där inuti skallen, på alla bra saker som skulle kunna gå att genomföra och förverkliga. Om jag bara vågar, om jag bara tar mig tiden.

Sedan så råkar jag ju ha ett heltidsjobb också. Och är ensam med två barn varannan vecka. Samt ett varierande mående, på grund av orsaker som jag åtminstone får bra hjälp med nu. Men mitt i allt det så är jag glad att skrivandet finns. Kreativiteten. Den alldeles verkliga boken, och fler berättelser att skriva.

Så, vad ville jag säga med det här? Dels behövde jag nog bara få ner ett och annat på pränt. Allt blir tydligare när det skrivs ner. Och dels, förstås, finns en inbäddad uppmaning och/eller önskan om att du som läser tänker att shit pommes, den där personen verkar skoj, henne måste vi kontakta! Om så är fallet: Gör det bara, vetja! Jag är en jäkel på att prata, pedagogisk som få, kan massor, är ganska/väldigt rolig samt eh, lagom ödmjuk.

Sent omsider, för januari närmar sig trots allt sitt slut, så önskar jag att 2019 får bli ett bra år, och ett år som får gå i kreativitetens tecken. Det vore så himmelens underbart.

Ps. Det går utmärkt för den som vill att beställa ett exemplar av min bok! Adlibris har en kampanj januari ut, där får ni den billigt och bra. Eller maila mig, så får du den signerad också 🙂

Författarblivandet – it’s happening!

18 Sep

Så himla märkligt ändå: Igår kontaktade redaktören mig för att boka in ett telefonmöte om redigeringen av min roman, och idag fick jag mail från förlaget som meddelade den helt surrealistiska nyheten att de nu bestämt att boken ska ges ut redan i januari. I JANUARI!

…och så loggade jag in här för att skriva ett blogginlägg varpå ett inlägg skrivet i mars 2013 dök upp: ”Helst av allt vill jag skriva en roman” löd rubriken, och jag mindes inte alls att jag hade skrivit det. Men gissa vad jag skriver där? Jo, just om drömmen om att bli författare, men framför allt – vilket är det märkliga, häftiga – om att man aldrig kan ha en aning om vad som händer under fem år. ”Fem år från nu – vem vet hur livet ser ut då?” frågar jag mig själv i texten och… nu har det gått fem år. Och jag ska ge ut en roman!?!

Ärligt talat kan jag oftast inte ens förstå det, fortfarande. Jag har fått se en första skiss på omslaget, jag har skrivit en presentation av mig själv, en redaktör arbetar med manuset och vi ska göra upp en tidsplan nästa vecka… Men hallå?! Det är på något sätt för overkligt. Och så enormt stort. En smula läskigt också faktiskt, och kanske handlar det om det också: Att hjärnan är så fullproppad med jobb och därmed behöver ha kontroll hela tiden, så därför siktar den automatiskt in sig på det där lite otäcka med att något som JAG har skrivit – som inte handlar om min vardag, eller om åsikter, om samhällsfrågor – plötsligt ska finnas där ute till allmän beskådan. Och det ska värderas och recenseras, kanske sågas, kanske ifrågasättas. Jo, förhoppningsvis så finns det ju en och annan som kommer uppskatta historien och mitt berättande också. Men det är verkligen något helt annat än de tiotusentals ord jag publicerat via exempelvis den här bloggen. Min själ speglas för tusan i den där berättelsen.

Min fantastiska manusgrupp har redan börjat peppa inför releasefesten och alltså ja, jag ser verkligen fram emot den också. Och jag ser fram emot att hålla den färdiga boken i min hand. Titta på den, känna på den, bläddra i den. Samt förstås att fortsätta skriva på det projekt jag har igång just nu. Har jag skrivit en bok, så borde jag för sjutton kunna skriva en till – eller hur?

Är ni nyfikna på mer kring mitt ”författarblivande”, på processen kring arbetet med boken och så, så kan ni gärna läsa mitt tidigare inlägg om detta. Och ni får jättejättegärna börja följa mig på instagram! Mitt skrivkonto heter @sannaskriver och där lägger jag upp ett och annat om skrivande i allmänhet, och förstås om romanen. Kika in!

Jag är författare?!

27 Aug

När jag var sex år gammal hade jag bara ett drömyrke, och under hela lågstadietiden var det detta yrke jag skrev i mina egna och andras ”Mina vänner”-böcker. Vad ska du bli när du blir stor? Författare. Givet! Jag läste och skrev tidigt, ett par år innan skolan började, och när min mamma för några år sedan sålde huset jag växte upp i körde hon upp mängder av kartonger till min lägenhet. Säkert fem av dem var fyllda av en enda sak: Texter, berättelser, häften med mer eller mindre färdiga historier.

Jag har nog alltid, även i vuxen ålder, tänkt att nån gång ska jag ge ut en roman. Nån gång. Men ungefär i tjugoårsåldern slutade jag skriva skönlitterärt. Jag tappade självförtroendet, och jag hade väl fullt upp med studierna och att skriva uppsatser. 2013 började jag blogga på allvar – det är ju också att skriva, om än på helt andra sätt – och till följd av att jag föreläste en hel del om normkritik och likabehandling så har jag då och då fått i uppdrag att skriva metodmaterial och liknande. Kul, men inte så kreativt.

Förra året, i mars 2017, skickade en vän en liten notis ur en straffjournal från ett barnhem till mig. Hon själv hade inte tid att göra något med den, men i mig vaknade fantasin. Och när mina elever satt och skrev nationellt prov i svenska använde jag helt enkelt titeln som gavs dem och skrev en egen första scen till det som nästa år kommer bli en riktig bok. Kombinationen av journalnotisen och en given rubrik fick i den stunden tre karaktärer att växa fram, men de kommande månaderna hände inte så mycket mer.

…förrän jag i mitten av juni anlände till Furusund och en skrivkurs med Mian Lodalen och Sara Lövestam (som för övrigt var den som visade mig notisen). 21 fantastiska kvinnor samlades på Villa Dagmar för ett fyra dagars skrivläger med skrivövningar, föreläsningar och framför allt en massa tid att bara skriva. Och jäklar vad jag skrev. Utöver den historia som jag påbörjat i mars, så växte en parallellhandling fram, och vips hade jag ett synopsis till en hel roman.

Under sommaren 2017 skrev jag på alla möjliga ställen. Jag satt hemma hos en kompis i Malmö och skrev, jag drog ensam till Zakynthos och skrev (två gånger, faktiskt), jag skrev hos min vän i Norrland och jag skrev när jag var nere i Kalmar hos min släkt. När hösten började startade några av oss från Furusund en manusgrupp, som fortfarande ses varannan måndag och stöttar varandra att hålla skrivandet vid liv. (Jag älskar min manusgrupp – mer om dem en annan gång!).

I januari i år var romanen färdig. Eller okej, inte färdig. Men så klar som jag just då kunde bli. Och impulsiv som jag är tänkte jag att äsch då, jag skickar in den till ett gäng förlag. Då valde jag de största och mest kända, däribland Bonniers och Norstedts. Förhoppningarna var låga, men det var ju liksom ett första försök. Och refuseringarna kom fort – inget av förlagen läste ens min roman.

Hela våren gick, och jag lät manuset vila. Jag var nog lite mätt på det, rent allmänt. Så jag fokuserade på ett nytt projekt under manusträffarna istället. Fram till i somras, då jag bestämde mig för att NU JÄKLAR ska romanen bli ÄNNU bättre och den ska fasen ges ut, om jag så ska trycka den själv. Jag och en av manusgruppsmedlemmarna ägnade tre dagar på Husarö åt att utveckla våra respektive manus. Jag hade låtit ett gäng personer läsa mitt, och responsen jag fick från dem var ganska exakt densamma som jag gett mig själv: Den ena parallellhandlingen kändes rätt färdig, medan den andra måste utvecklas ytterligare. Sagt och gjort – jäklar vad jag jobbade.

Och så i början av augusti blev jag klar. Igen. Nöjd, och tänkte att den nu var redo för utgivning – men jag räknade med att göra det på egen hand och därmed investera egna pengar. Dock tänkte jag att det inte kunde skada att testa ett par förlag till, bara för att, så jag mailade manuset till tre stycken. Däribland till Mima förlag, som jag hört talas om i olika sammanhang under våren. Planen var att om ingen nappar så drar jag igång den egna utgivningsprocessen typ i oktober.

…men det dröjde bara TRE DAGAR så svarade Mima. De var överförtjusta. Alltså på riktigt överförtjusta. De ville väldigt gärna jobba med mig och ge ut min roman, och jag fick ett gott intryck under vårt första möte och sa ja direkt.

Så nu händer det som mitt sexåriga jag drömde om: Jag kommer att kunna titulera mig författare till våren. Redaktören har fått manuset för en första genomläsning, vi har pratat om omslag och baksidestext. Arbetet är i rullning och det är så otroligt jäkla roligt! YES!

Helst av allt vill jag skriva en roman

15 Mar

Pratade med min lillasyster idag om drömmar och om framtiden. Hon är fem år yngre och befinner sig ganska precis där jag befann mig för fem år sedan. Mitt i utbildning, inga barn än och sådär. Fem år är ganska lite, men det kan kännas så mycket – eftersom skillnaden är examen, ett par års arbetslivserfarenhet, ett giftermål, en graviditet och en unge.

Men det är lite hoppfullt också, för jag påminns om att även om jag ibland tror att jag är klar med mina livsval, att det liksom är kört nu (eller hur man vill se det) – så är det ju verkligen inte så. Fem år från nu – vem vet hur livet ser ut då? Och ytterligare fem år fram? Då är jag inte ens fyrtio. Varför känna stress över huvud taget?

Det är väl för att jag vill så vansinnigt mycket. Jag känner mig långt ifrån färdig, jag har många och spretiga planer och helst vill jag påbörja allt nu. Jag och min syster pratade om att plugga vidare, ta magisterexamen, gå forskarutbildning, doktorera. Åh, vad jag skulle vilja det. Men i vad? Magisterexamen i tyska. Ägna mig åt pedagogiska frågor. Genus. Normkritik. Likabehandlingsfrågor. Jobba på diskrimineringsbyrå? Skriva en bok?

Ja. Skriva en bok. Jag skulle så ofantligt gärna vilja skriva en bok. När jag var liten ville jag verkligen bli författare, från det att jag började plita ner egna bokstäver i fyra-femårsåldern och på egen hand lärde mig att sätta ut punkt och stor bokstav på rätt plats. Hemma hos min mamma finns det lådvis med texter som jag har skrivit; berättelser, noveller, dagboksinlägg, deckarhistorier, komiska texter, revysketcher, pjäsmanus… Det absolut bästa jag visste var att få en ny skrivbok, ett häfte med fint mönstrad framsida eller rentav en skrivbok med hårda pärmar. Många av berättelserna minns jag fortfarande, oavsett om jag var tio, tolv eller femton när jag skrev dem.

Särskilt en text brukar jag tänka mycket på. En början till en roman, som jag påbörjade någon gång i högstadiet. En otroligt bra text, både innehållsligt och språkligt, och idén är så himla bra (och jag tänker då inte avslöja den!). Jag skulle verkligen vilja skriva klart den där romanen. Har flera gånger försökt hitta texten där hemma i barndomsrummet, men jag vet i tusan vart den har tagit vägen. Datorskriven, men disketten är inte direkt brukbar längre. Någonstans där hemma ligger den, femtio sidor påbörjad roman.

Problemet är ju att min enorma tidsbrist inte riktigt går att kombinera med mina stora planer och mitt storhetsvansinne. Att jag sitter och skriver ett till två blogginlägg per dag tar ju en del tid, även om jag gör det på tunnelbanan, sent på kvällen eller under lunchen. En roman kräver dessutom en plan, en överblick; en tanke om vad som har hänt, vad som ska hända nu och vad som kommer hända sedan. När sjutton ska jag hinna med det? Jag har dessutom ett förbaskat dåligt tålamod – vill, som sagt, att allt ska hända nu, på studs – och motgångar är inte riktigt min grej.

Men någon gång, då minsann. Då ska jag se till att ha minst en hel dag i veckan då jag kan ägna mig åt precis just vad jag känner för. Kanske blir det romanskrivande, kanske blir det magisterkursen i tyska eller ett engagemang inom någon viktig förening som jag då kommer ha tid att verkligen ägna mig åt.

Fem år från nu. Eller ytterligare fem år från nu. Vem vet, jag kanske hinner med alltihop?

Att både ha kakan och äta den… Det är nog min grej.