Tag Archives: författare

Författarblivandet – it’s happening!

18 Sep

Så himla märkligt ändå: Igår kontaktade redaktören mig för att boka in ett telefonmöte om redigeringen av min roman, och idag fick jag mail från förlaget som meddelade den helt surrealistiska nyheten att de nu bestämt att boken ska ges ut redan i januari. I JANUARI!

…och så loggade jag in här för att skriva ett blogginlägg varpå ett inlägg skrivet i mars 2013 dök upp: ”Helst av allt vill jag skriva en roman” löd rubriken, och jag mindes inte alls att jag hade skrivit det. Men gissa vad jag skriver där? Jo, just om drömmen om att bli författare, men framför allt – vilket är det märkliga, häftiga – om att man aldrig kan ha en aning om vad som händer under fem år. ”Fem år från nu – vem vet hur livet ser ut då?” frågar jag mig själv i texten och… nu har det gått fem år. Och jag ska ge ut en roman!?!

Ärligt talat kan jag oftast inte ens förstå det, fortfarande. Jag har fått se en första skiss på omslaget, jag har skrivit en presentation av mig själv, en redaktör arbetar med manuset och vi ska göra upp en tidsplan nästa vecka… Men hallå?! Det är på något sätt för overkligt. Och så enormt stort. En smula läskigt också faktiskt, och kanske handlar det om det också: Att hjärnan är så fullproppad med jobb och därmed behöver ha kontroll hela tiden, så därför siktar den automatiskt in sig på det där lite otäcka med att något som JAG har skrivit – som inte handlar om min vardag, eller om åsikter, om samhällsfrågor – plötsligt ska finnas där ute till allmän beskådan. Och det ska värderas och recenseras, kanske sågas, kanske ifrågasättas. Jo, förhoppningsvis så finns det ju en och annan som kommer uppskatta historien och mitt berättande också. Men det är verkligen något helt annat än de tiotusentals ord jag publicerat via exempelvis den här bloggen. Min själ speglas för tusan i den där berättelsen.

Min fantastiska manusgrupp har redan börjat peppa inför releasefesten och alltså ja, jag ser verkligen fram emot den också. Och jag ser fram emot att hålla den färdiga boken i min hand. Titta på den, känna på den, bläddra i den. Samt förstås att fortsätta skriva på det projekt jag har igång just nu. Har jag skrivit en bok, så borde jag för sjutton kunna skriva en till – eller hur?

Är ni nyfikna på mer kring mitt ”författarblivande”, på processen kring arbetet med boken och så, så kan ni gärna läsa mitt tidigare inlägg om detta. Och ni får jättejättegärna börja följa mig på instagram! Mitt skrivkonto heter @sannaskriver och där lägger jag upp ett och annat om skrivande i allmänhet, och förstås om romanen. Kika in!

Annonser

Jag är författare?!

27 Aug

När jag var sex år gammal hade jag bara ett drömyrke, och under hela lågstadietiden var det detta yrke jag skrev i mina egna och andras ”Mina vänner”-böcker. Vad ska du bli när du blir stor? Författare. Givet! Jag läste och skrev tidigt, ett par år innan skolan började, och när min mamma för några år sedan sålde huset jag växte upp i körde hon upp mängder av kartonger till min lägenhet. Säkert fem av dem var fyllda av en enda sak: Texter, berättelser, häften med mer eller mindre färdiga historier.

Jag har nog alltid, även i vuxen ålder, tänkt att nån gång ska jag ge ut en roman. Nån gång. Men ungefär i tjugoårsåldern slutade jag skriva skönlitterärt. Jag tappade självförtroendet, och jag hade väl fullt upp med studierna och att skriva uppsatser. 2013 började jag blogga på allvar – det är ju också att skriva, om än på helt andra sätt – och till följd av att jag föreläste en hel del om normkritik och likabehandling så har jag då och då fått i uppdrag att skriva metodmaterial och liknande. Kul, men inte så kreativt.

Förra året, i mars 2017, skickade en vän en liten notis ur en straffjournal från ett barnhem till mig. Hon själv hade inte tid att göra något med den, men i mig vaknade fantasin. Och när mina elever satt och skrev nationellt prov i svenska använde jag helt enkelt titeln som gavs dem och skrev en egen första scen till det som nästa år kommer bli en riktig bok. Kombinationen av journalnotisen och en given rubrik fick i den stunden tre karaktärer att växa fram, men de kommande månaderna hände inte så mycket mer.

…förrän jag i mitten av juni anlände till Furusund och en skrivkurs med Mian Lodalen och Sara Lövestam (som för övrigt var den som visade mig notisen). 21 fantastiska kvinnor samlades på Villa Dagmar för ett fyra dagars skrivläger med skrivövningar, föreläsningar och framför allt en massa tid att bara skriva. Och jäklar vad jag skrev. Utöver den historia som jag påbörjat i mars, så växte en parallellhandling fram, och vips hade jag ett synopsis till en hel roman.

Under sommaren 2017 skrev jag på alla möjliga ställen. Jag satt hemma hos en kompis i Malmö och skrev, jag drog ensam till Zakynthos och skrev (två gånger, faktiskt), jag skrev hos min vän i Norrland och jag skrev när jag var nere i Kalmar hos min släkt. När hösten började startade några av oss från Furusund en manusgrupp, som fortfarande ses varannan måndag och stöttar varandra att hålla skrivandet vid liv. (Jag älskar min manusgrupp – mer om dem en annan gång!).

I januari i år var romanen färdig. Eller okej, inte färdig. Men så klar som jag just då kunde bli. Och impulsiv som jag är tänkte jag att äsch då, jag skickar in den till ett gäng förlag. Då valde jag de största och mest kända, däribland Bonniers och Norstedts. Förhoppningarna var låga, men det var ju liksom ett första försök. Och refuseringarna kom fort – inget av förlagen läste ens min roman.

Hela våren gick, och jag lät manuset vila. Jag var nog lite mätt på det, rent allmänt. Så jag fokuserade på ett nytt projekt under manusträffarna istället. Fram till i somras, då jag bestämde mig för att NU JÄKLAR ska romanen bli ÄNNU bättre och den ska fasen ges ut, om jag så ska trycka den själv. Jag och en av manusgruppsmedlemmarna ägnade tre dagar på Husarö åt att utveckla våra respektive manus. Jag hade låtit ett gäng personer läsa mitt, och responsen jag fick från dem var ganska exakt densamma som jag gett mig själv: Den ena parallellhandlingen kändes rätt färdig, medan den andra måste utvecklas ytterligare. Sagt och gjort – jäklar vad jag jobbade.

Och så i början av augusti blev jag klar. Igen. Nöjd, och tänkte att den nu var redo för utgivning – men jag räknade med att göra det på egen hand och därmed investera egna pengar. Dock tänkte jag att det inte kunde skada att testa ett par förlag till, bara för att, så jag mailade manuset till tre stycken. Däribland till Mima förlag, som jag hört talas om i olika sammanhang under våren. Planen var att om ingen nappar så drar jag igång den egna utgivningsprocessen typ i oktober.

…men det dröjde bara TRE DAGAR så svarade Mima. De var överförtjusta. Alltså på riktigt överförtjusta. De ville väldigt gärna jobba med mig och ge ut min roman, och jag fick ett gott intryck under vårt första möte och sa ja direkt.

Så nu händer det som mitt sexåriga jag drömde om: Jag kommer att kunna titulera mig författare till våren. Redaktören har fått manuset för en första genomläsning, vi har pratat om omslag och baksidestext. Arbetet är i rullning och det är så otroligt jäkla roligt! YES!

Helst av allt vill jag skriva en roman

15 Mar

Pratade med min lillasyster idag om drömmar och om framtiden. Hon är fem år yngre och befinner sig ganska precis där jag befann mig för fem år sedan. Mitt i utbildning, inga barn än och sådär. Fem år är ganska lite, men det kan kännas så mycket – eftersom skillnaden är examen, ett par års arbetslivserfarenhet, ett giftermål, en graviditet och en unge.

Men det är lite hoppfullt också, för jag påminns om att även om jag ibland tror att jag är klar med mina livsval, att det liksom är kört nu (eller hur man vill se det) – så är det ju verkligen inte så. Fem år från nu – vem vet hur livet ser ut då? Och ytterligare fem år fram? Då är jag inte ens fyrtio. Varför känna stress över huvud taget?

Det är väl för att jag vill så vansinnigt mycket. Jag känner mig långt ifrån färdig, jag har många och spretiga planer och helst vill jag påbörja allt nu. Jag och min syster pratade om att plugga vidare, ta magisterexamen, gå forskarutbildning, doktorera. Åh, vad jag skulle vilja det. Men i vad? Magisterexamen i tyska. Ägna mig åt pedagogiska frågor. Genus. Normkritik. Likabehandlingsfrågor. Jobba på diskrimineringsbyrå? Skriva en bok?

Ja. Skriva en bok. Jag skulle så ofantligt gärna vilja skriva en bok. När jag var liten ville jag verkligen bli författare, från det att jag började plita ner egna bokstäver i fyra-femårsåldern och på egen hand lärde mig att sätta ut punkt och stor bokstav på rätt plats. Hemma hos min mamma finns det lådvis med texter som jag har skrivit; berättelser, noveller, dagboksinlägg, deckarhistorier, komiska texter, revysketcher, pjäsmanus… Det absolut bästa jag visste var att få en ny skrivbok, ett häfte med fint mönstrad framsida eller rentav en skrivbok med hårda pärmar. Många av berättelserna minns jag fortfarande, oavsett om jag var tio, tolv eller femton när jag skrev dem.

Särskilt en text brukar jag tänka mycket på. En början till en roman, som jag påbörjade någon gång i högstadiet. En otroligt bra text, både innehållsligt och språkligt, och idén är så himla bra (och jag tänker då inte avslöja den!). Jag skulle verkligen vilja skriva klart den där romanen. Har flera gånger försökt hitta texten där hemma i barndomsrummet, men jag vet i tusan vart den har tagit vägen. Datorskriven, men disketten är inte direkt brukbar längre. Någonstans där hemma ligger den, femtio sidor påbörjad roman.

Problemet är ju att min enorma tidsbrist inte riktigt går att kombinera med mina stora planer och mitt storhetsvansinne. Att jag sitter och skriver ett till två blogginlägg per dag tar ju en del tid, även om jag gör det på tunnelbanan, sent på kvällen eller under lunchen. En roman kräver dessutom en plan, en överblick; en tanke om vad som har hänt, vad som ska hända nu och vad som kommer hända sedan. När sjutton ska jag hinna med det? Jag har dessutom ett förbaskat dåligt tålamod – vill, som sagt, att allt ska hända nu, på studs – och motgångar är inte riktigt min grej.

Men någon gång, då minsann. Då ska jag se till att ha minst en hel dag i veckan då jag kan ägna mig åt precis just vad jag känner för. Kanske blir det romanskrivande, kanske blir det magisterkursen i tyska eller ett engagemang inom någon viktig förening som jag då kommer ha tid att verkligen ägna mig åt.

Fem år från nu. Eller ytterligare fem år från nu. Vem vet, jag kanske hinner med alltihop?

Att både ha kakan och äta den… Det är nog min grej.