Tag Archives: Försäkringskassan

På förekommen anledning: Det finns ingenting som heter ”pappadagar”

19 Sep

Nu hände det igen: Någon hade hamnat i min blogg efter att ha googlat ”pappadagar homosexuellt hem”, och titt som tätt hör jag folk diskutera ”mammadagar” hit och ”pappadagar” dit. Även vi fick, när Adrian var pytte, ibland frågan om min fru tog ut pappadagar då, eller hur det egentligen fungerade det där att vara två mammor!?!

Med detta korta inlägg vill jag därmed bara slå fast en gång för alla att det finns ingenting som heter mamma- respektive pappadagar, det heter föräldradagar och föräldraledighet. Okej? Även försäkringskassan tycks fortfarande ha lite svårt för det här, för på enstaka ställen på deras hemsida står just ordet ”pappadagar” som en rest från förr när man inte hade fattat att föräldrar inte alltid är två, inte alltid är en av varje kön, att det inte alltid är pappan som tar ut de där fjuttdagarna i början och på slutet och så vidare. Men trots detta: Pappadagar är inget som rent formellt existerar, det är bara heteronormen som tror sig ha monopol på det här med föräldraskap.

Det är en sak att heterosexuella föräldrar som pratar om sin föräldraledighet väljer att dela upp den efter sina titlar där hemma, en helt annan att tro att heterosexualiteten fortfarande är nån slags utgångspunkt och juridisk grundbult i alla familjekonstellationer. Well, det är den inte. Och precis lika lite som det finns en ”manlig” och en ”kvinnlig” part i en lesbisk relation så finns det en ”mammafigur” och en ”pappafigur” i ett homosexuellt föräldrapar. Burr, det vore ju jättekonstigt.

Frågor på det?

Vi som förstör statistiken, eller: gäller jämställdhetsarbetet även personer utanför heteronormen?

21 Mar

Jag läser flera bloggar som handlar om genusmedvetenhet, feminism, normkritik och jämställdhet. Oftast spelar mitt kön, min sexuella läggning eller det faktum att jag lever med och har barn med en kvinna ingen roll; diskussionen rör sig bortom enskilda individers kön och relationer liksom, och det handlar på ett övergripande plan om en gemensam vilja till och arbete för jämlikhet – för förändring. Utom på ett område: i diskussionen om jämställdhet i familjen, som helt och fullt utgår ifrån en heteronormativ tvåköns- och tvåsamhetsnorm – att det helt enkelt är i heterosexuella parrelationer som jämställdheten analyseras och anses behöva förbättras.

Igår läste jag ett väldigt tänkvärt och ”typiskt” inlägg hos Fråga Ugglan, som på ett klockrent sätt beskriver den där vanliga heterosexuella parrelationen; berättelsen om ett par, en man och en kvinna, som tycker sig leva jämställt – trots att det tydligt visar sig att det hela tiden är kvinnan som tar lite mer ansvar för hemmet, lite mer ansvar för barnen, som lite mer låter sina egna intressen och sin karriär stå åt sidan, medan mannen tillåts ägna sig precis så mycket som han behöver åt arbete och fritidsaktiviteter. Jag tror att många som lever i en heterorelation kan känna igen sig i den berättelsen.

Men det är där jag funderar lite på var jag och min fru hamnar någonstans? Vi som lever två kvinnor tillsammans – ingår vi i den här diskussionen? Eller förväntas vi per automatik leva jämställt, eftersom vi är två kvinnor – och enligt normen så tar ju vi kvinnor ansvar för hus och hem och varandra, så därför existerar inga ojämliketer? Eller har ingen tänkt på oss, helt enkelt?

De allra flesta är heterosexuella, det vet vi, och de allra flesta väljer att leva i tvåsamhet (om de inte är singlar), så naturligtvis är det för de allra flesta självklart att diskutera jämställdhet utifrån ett heteronormativt tvåsamhetsperspektiv, absolut. Men det intressanta är ju att även vi ingår i statistiken – vi som inte lever i en heterosexuell relation. Kan man säga att vi sabbar statistiken då? Om vi tar föräldraledigheten som exempel. Där sammanställer Försäkringskassan statistik över hur många föräldradagar mammor respektive pappor tar ut, och min fru fick faktiskt till och med hem en blankett där det stod ”pappadagar” (kan vi en gång för alla komma överens om att det inte finns något som heter pappadagar??) men i slutändan vet jag inte var våra uttagna föräldradagar hamnade. I statistiken menar jag. Och oavsett var den hamnade, så borde vi sabba på något vis statistiken i slutändan:

Antingen hamnar både mina och min frus dagar i ”kvinnospalten” – vilket innebär att det trots att vi delade 50/50 ser ut som att ”kvinnan tog ut alla dagar”.
…eller hamnar jag i ”kvinnospalten” och min fru i ”mansspalten” – och det blir bara konstigt och förbannat fel.
…och ett tredje alternativ skulle vara att vi som lever utanför normen inte inkluderas i statistiken alls – men det vore ju ännu konstigare och ännu mer fel.

Jag blir inte klok på detta.

Oavsett vad så funderar jag mycket kring vad folk i allmänhet tycker att jämställdhet egentligen ska handla om. Handlar det enbart om att män och kvinnor ska ta lika mycket ansvar, ses som lika mycket värda, kompetenta och få ta lika mycket plats på arbetsmarknaden, i hemmet och i andra sammanhang? Eller handlar det om att individer ska vara jämställda? Och varför ska vi i så fall hålla på och mäta vad ”män” gör och vad ”kvinnor” gör hela tiden (och då samtidigt, som vanligt, bortse från alla människor som inte kan eller vill inordna sig i dessa två könskategorier)? Kan vi göra på något annat sätt? Eller kan vi åtminstone vidga debatten och försöka hänga med lite i svängarna i takt med att samhället förändras?

Framför allt: Hur kan vi samtidigt som vi använder statistiken som ett hjälpmedel för att se över hur vårt samhälle ser ut, helt bortse ifrån den och bara arbeta för att ”göra det bättre”? Varje familj måste få se ut på det sätt den gör, det går inte att alla par är fullt ut jämställda, gör exakt samma saker exakt lika ofta eller att de tjänar exakt lika mycket pengar. Den enskilda familjen är inte problemet – det är de övergripande strukturerna som är problemet. Men samtidigt… det som sker i de enskilda familjerna påverkar förstås de övergripande strukturerna, och därför behövs både generella fakta (statistik!) och en rejäl dos normkritik. Är ni med?

…och det är återigen där jag undrar: Var hamnar vi som inte lever i en heterosexuell parrelation? Hur ska vi analysera vårt sätt att leva tillsammans, att dela upp arbetet hemma, ansvaret för barnen och hur vi fördelar var och ens ”egentid”? Behöver vi analysera detta alls – så länge vi är nöjda? Har vi ”gjort vårt jobb” bara genom att leva utanför normen? Eller är det problematiskt för de övergripande samhällsstrukturerna och vår jämställdhetssträvan att jag just nu jobbar heltid medan min fru jobbar deltid, att hon tar ett större ansvar för hämtning och lämning, att hon oftare städar, lagar mat, diskar och tvättar hemma? För oss är det inte ett problem – förutom att det förstås är tråkigt att vi inte kan dela upp det annorlunda (jag jobbar liksom mer, och har längre restid till och från jobbet).

Även om jag nu inte känner mig helt färdig i mina tankar, så tror jag att en poäng någonstans har framgått. Jag ska fundera vidare och återkommer förmodligen i ämnet, men fram tills dess få ni gärna komma med era synpunkter och tankar:

Vad är jämställdhetsarbetets yttersta syfte, det vill säga för vem existerar egentligen jämställdhetsarbetet? Och hur kan vi diskutera jämställdhet – och jämlikhet, förstås – utan att för den skull hela tiden fastna i att tala om ”män” och ”kvinnor” som lever ”tillsammans”?