Tag Archives: fotbolls-EM

Just nu är jag extra glad att jag är lesbisk

16 Jul

Två huvudsnackisar i tidningar, bloggar och sociala medier just nu: Fotbolls-EM och att damlandslaget fått utstå en massa näthat, vilket resulterat i diskussioner om att vara och själva ordet ”lesbisk”, och förstås diskussionen om sexualisering av småflickor, BH:ar och smink som sattes igång efter en flitigt delad krönika av Frida Boisen. Mycket har skrivits om dessa teman redan och jag har börjat lipa flera gånger idag (skämtar icke) på grund av alla tankar och texter som trängs i min hjärna, som vill ut men som jag inte har tid att färdigställa. Barnet och så vidare, ni vet ju.

Nu sover han och jag måste fatta mig kort. Två flugor i en smäll tänkte jag för att vara extra effektiv, för alltså: Båda dessa diskussioner får mig oundvikligen att tänka att det är så jäkla bra att leva utanför den där heteronormen, att vår familj ser ut som den gör, att vi är lesbiska. Tur för oss och tur för vårt barn!

Jag tror aldrig att ordet ”lesbisk” har använts så mycket och av så många förut, faktiskt. Och vad tanken än var från hatarnas håll så, sorry, till syvende och sist förolämpar ni ingen genom att kalla henne lesbisk. Dels för att vissa i fotbollslandslaget faktiskt är lesbiska = stating the obvious, och dels för att ”lesbisk” inte ens är ett fult ord, liksom inte heller ”flata”. Det är något förbannat fint att vara lesbisk faktiskt, och att vissa av dessa skitduktiga fotbollsspelare är öppet lesbiska – Nilla Fischer och Caroline Seger till exempel – gör ju det hela bara ännu bättre.

Sedan ska vi förstås fortsätta tala om själva fenomenet att män tar sig rätten att försöka förolämpa kvinnor genom att tala om deras sexualitet, utseende och kön istället för deras prestationer, självklart. Dock är det kvinnorna som trots allt kommer stå som vinnare i slutändan, det är jag helt och fullt övertygad om.

Vidare så har diskussionen om BH:ar och smink på småflickor landat i att, återigen, fokusera något extremt på flickighet, på kvinnlighet och normer kring detta. Pojkighet och manlighet ses som något neutralt och betydligt mer eftersträvansvärt i förhållande till de kvinnliga skönhetsidealen och alltså ja, det där får jag prata mer om en annan gång (inlägg där jag problematiserar mansrollen hittas här, för övrigt). Små flickor förväntas identifiera sig med varandra och med kvinnor och därför blir det en kvinnlig grej på något vis att förändra dessa osunda kvinnliga skönhetsideal och utseendefixeringen som kryper allt lägre i åldrarna. Det talas mycket om yta (BH, smink, hår…), mindre om inre egenskaper och ja det är ett problem att kvinnlighet så ofta reduceras till yta istället för inre egenskaper och därför måste det förstås belysas. Men. Hur gör vi det utan att reproducera exakt det vi vill förändra? Borde vi inte ifrågasätta hela den normativa könandeprocessen istället? Cisnormen? Att flickor hör ihop och att alla flickor identifierar sig med kvinnor? Att pojkar hör ihop och att alla pojkar identifierar sig med män?

…och där kommer min poäng: I vår familj kan vi inte falla i den där cis- och heterofällan lika lätt. Vi är två kvinnor och vi har en son (ciskvinnor visserligen och privilegierade på det sättet, men samtidigt väldigt olika som personer och med olika upplevelser av att ha vuxit upp som flickor). Personligen tänker jag inte så ofta på att vårt barn är en pojke faktiskt, han är ett barn i min värld, men ja, han är en pojke enligt folkbokföringen, han har en snopp och så vidare. Och självklart tänker jag att han kommer kunna identifiera sig med oss – hans föräldrar – ”trots att” ingen av oss är man. Vår omsorg om vårt barn handlar främst om att han ska bli en trygg individ, självständig, förhoppningsvis få en god självkänsla och ett gott självförtroende, att han kommer våga vara sig själv och stå upp för vad han tänker och tycker. Ja, så tänker väl de flesta så kallade medvetna föräldrar, men visst måste det vara svårare att ifrågasätta både heteronormen och cisnormen om man dagligen befinner sig mitt i alltihop, om mamma står för det ”kvinnliga” och pappa för det ”manliga” och hela ens bekantskapskrets består av precis likadana familjer. Vårt barn växer upp utanför det där och kommer förmodligen ha lättare att kunna se och kritisera normen, och förhoppningsvis kommer det påverka honom positivt.

Jag får återkomma i frågan när Adrian börjat skolan, och när han blir tonåring, men just precis nu känns det, som sagt, jäkligt bra att leva i en (hyfsat) normbrytande familj, att vara lesbisk.

Läsvärt på temat:
Det vilar en skugga över ”lesbisk” – Lawen Mohtadi
Fotbollsspelarna som vill stå på benen – Johan Esk
Var går gränsen mellan att utforska och att utnyttjas av idealen? – Mican // Moralfjant

…och tidigare inlägg av mig angående utseende och könande:
Att köna leder inte direkt till någon förändring
”Men klär DU dig könsneutralt då”
”Vi måste tala om utseendehetsen innan vi kan släppa den och gå vidare”

Annonser

Ni får ursäkta, men jag tänker hånskratta åt era dåliga sexistiska och homofoba skämt istället

11 Jul

Först tänkte jag skriva ett argt inlägg om idrott, sexism och homofobi apropå twitter- och facebookstormen* inför, under och efter gårdagens EM-match mellan Sverige och Danmark. Ja, jag skrev faktiskt en rätt lång text. Jag och min osedvanligt långsamma och snart exploderande pms-hjärna satt i drygt tre timmar med det där sabla inlägget och plötsligt kände jag bara att vad fan, varför? Varför ska jag skriva om detta på just det här sättet? Varför ska jag posta bilder och uttalanden från sexistiska homofober här i min blogg? Varför ska jag göra precis just det som dessa idioter indirekt ber om och på ett sätt som ändå inte skulle få dem att ändra sina åsikter, utan snarare bara flabba ännu högre? Tja, kanske för att ytterligare någon vettig person (det vill säga de allra flesta av mina eminenta läsare) skulle få tillfälle att utbrista i ett ”fyyy så vidrigt!!!” Men… exakt vart leder det – egentligen?

Så jag postar inte det inlägget.

Istället skulle jag vilja rycka på axlarna åt alla idioter som det senaste dygnet ansett sig ha makten att uttrycka sig kvinnofientligt och homofobiskt apropå fotbolls-EM och gårdagens oavgjorda match, och jag skulle även vilja passa på att hånskratta högt åt deras extremt unkna ”humor” och deras dåliga fantasi. Inte för att jag inte ser problematiken med att sexistiska och homofoba åsikter av så många uppenbarligen anses rumsrent, för den ser jag förstås och den gör mig minst sagt förbannad. Men för att jag vet att de ändå inte kommer att vinna i slutändan. De famlar efter avbrutna halmstrån för att på ett så otroligt patetiskt vis försöka behålla makten över något som de egentligen inte har någon makt över. Förändring sker, den har till viss del redan skett och det kommer fortsätta gå framåt, åt rätt håll. Så kallad herridrott har genom historien alltid varit störst och haft högst status, och visst är det fortfarande så; vi har en lång bit kvar – men damidrotten växer. SVT och Dagens Nyheter (för att ta två exempel) talar som regel inte längre om fotboll och damfotboll i sin rapportering, de talar om fotboll, och numera visas även dammatcherna på bästa sändningstid, inte bara herrmatcherna. På det här området kommer det inte ske någon tillbakagång till 1800- eller ens till 1900-talet, hur mycket dessa bakåtsträvande stackare än gapar om hur dåliga tjejer är på fotboll eller att hela landslaget består av korthåriga lesbianer (undrar för övrigt om den som skrev just det sistnämnda är längdblind – de flesta spelarna som jag såg under matchen igår hade håret uppsatt i hästsvans?!).

Som sagt: Alla retweetade uttalanden och delade bilder gjorde mig verkligen asförbannad till en början, men när jag sedan tagit ett par djupa andetag så känner jag att jag mycket hellre vill garva de där männen rakt upp i ansiktet än att (enbart) bli arg på dem.
Vissa av deras uttalanden är ju faktiskt riktigt lustiga.

Till exempel funderar jag på…

…om det verkligen är en förolämpning att bli kallad flata?
Svar: Nej, det är det inte. För vari består förolämpningen? I antagandet att jag (den kvinnliga fotbollsspelaren) inte vill ligga med dig (mannen som slänger ur sig förolämpningen)? Nåväl, det har du förmodligen rätt i – jag vill absolut inte ligga med någon som har för avsikt att förolämpa mig, oavsett om jag faktiskt är lesbisk eller ej.

…om det är en förolämpning att sägas ”se lesbisk ut”?
Svar: Nej, inte det heller. Lesbiska ser dessutom inte ut på ett enda sätt, så visst, kör på med dina raljerande, extremt tråkiga, sexistiska och oattraktiva ”skämt” om kort hår och små bröst. Jag är som sagt inte ett dugg intresserad av att ligga med dig ändå.

…om det skulle vara så himla skitkonstigt och tokroligt om hela laget bestod av flator och tog med sig sina flickvänner/fruar på en potentiell landslagsmiddag?
Svar: Det skulle inte vara konstigt alls. Jag tycker att det låter som en väldigt trevlig fest faktiskt, och framför allt skulle man med säkerhet slippa artighetspladdra med människan som fällde just detta uttalande. Dock är inte alla i fotbollslandslaget flator, långt ifrån. Tyvärr. Dessa sexistiska homofober har inte bara dålig humor – de har dålig gaydar också, som en vän i mitt facebookflöde uttryckte det.

…och så vidare.

Slutligen är mitt förslag att den som inte gillar ett visst fotbollslag, en viss sport, ett visst mästerskap, ett visst tv-program eller vad sjutton som helst – den tittar på något annat istället. Och detta val behöver inte heller kommenteras, framför allt inte genom sexism, homofobi eller för den delen rasism. Det är inte helt enkelt inte okej. Lägg ner, bara.

*Den som missat tweetsen och bilderna som figurerat under dygnet och är nyfiken på att se vad jag talar om kan klicka här och här