Tag Archives: framtiden

Det är lätt att tänka och handla genusmedvetet när barnet är litet – men sen då?

21 Mar

När jag inte hinner blogga deltar jag relativt aktivt i facebookgruppen ”Genusmedvetet föräldraskap” och väldigt ofta dyker frågor, diskussioner och irritationer upp som jag gärna skulle fortsätta skriva om (om jag hade oändligt med tid). Häromdagen efterfrågades diskussioner om äldre barn, eftersom de flesta trådstarter tenderar att handla om barn i förskoleåldern. Vi med småbarn hejade på i tråden: Kom igen, diskutera! Vi vill läsa, lära oss och peppa inför framtiden! Samt även: förfasa oss… Ja, i alla fall tänkte jag så. För onekligen dyker sådana funderingar upp: Är det kört när ens barn blir äldre? När de lämnar den lekfulla, trots allt relativt könsnormsbefriade, förskolan och drar vidare till förskoleklassen och därefter första klass. När de har fattat det här med att snoppar och snippor styr vilka personer vi förväntas vara, vilka personer vi bör leka med och vilka personer vi ska förälska oss i. Är det kört då? Har genusmedvetenheten och normkritiken bara varit en ”lek” vi småbarnsföräldrar sysslar med, som ett tillfälligt intresse och till sist blir det bara pannkaka ändå (eftersom majoriteten av befolkningen inte tänker som vi)?

Nej, såklart det inte behöver vara så deppigt. Men ibland är det lätt att tappa hoppet.

Jag iakttog barn på lekplatsen i eftermiddags när jag och Adrian var ute och traskade. Framåt våren dyker de ju upp utomhus igen, kidsen som bor här i området. Idag var det ett rätt stort kompisgäng i kanske 9-10-årsåldern som invaderade klätterställningen mellan husen. Det var ”grabbarna” (grabbarna!),det var den tuffa tjejen som också får vara med, ni vet – och så var det den aningen yngre flickan, den lite tystare och försiktigare som inte deltar i leken, utan som blygt står intill och ser lite… rädd ut. Att tjejen i kompisgänget var just ”tjejen” rådde det ingen tvekan om, bland annat eftersom jargongen lät annorlunda när killarna talade med eller om henne. ”Var en gentleman nu, Viktor”, sa en kille vid något tillfälle, ironiskt förstås. (Ja, de var alltså max 10 bast.)

Och så betraktar jag min egen unge mitt i allt det där och vill bara stanna tiden.
Och sen tänker jag: Inte undra på att många genusskeptiker vägrar sluta hävda biologins fulla makt över vilka vi är, och inte undra på att de tycker saker som ”kan inte tjejer bara få vara tjejer, det är väl inget fel med det?”, ”men killar är ju sådär i den där åldern!”, ”det är ju något BRA att vi är olika!” och så vidare. Genom att utan närmare analys iaktta den scen som jag iakttog idag är det extremt lätt att rakt upp och ner dra sådana tvåköns- och cisnormativa slutsatser, samt även mena att jo, lite ojämställdhet är bara naturligt. Särskilt om man själv är cisperson, heterosexuell och lever i en så att säga ”jämställd” tvåsam relation. ”Varför kan inte alla bara vara stolta över att vara män/kvinnor??”

Men så enkelt är det som bekant inte. Om ”tjejer vore tjejer” och ”killar vore killar” (vad det ens betyder?!) och alla vore hetero samt glada och nöjda hade vi inte tjatat om genus. Om samhället dessutom vore jämställt och jämlikt hade vi inte heller tjatat om genus, eller om feminism. Och hade det inte funnits våldtäkter eller sexuella trakasserier eller utseendefixering eller sjukdomar kopplade till kroppshat så hade vi inte heller tjatat.

Att vara genusmedveten är liksom inte något intresse, det är inget som man kan välja att ”tro på” eller inte och det är inte heller en ”kul grej” att killar ska få ha klänning och tjejer ska få vara högljudda. Syftet är heller inte att rakt av göra tvärtom, så att tjejer till sist börjar begå en massa våldtäkter och killar plockar ut majoriteten av alla föräldradagar.

Det handlar om att skapa en bättre värld där alla får plats.

I förskoleåldern är det så enkelt. Adrian vet inte vilket kön han har, eller åtminstone inte vad ”kön” betyder och framför allt inte att könsorganet har något med (köns)identiteten att göra. Vissa dagar vill han ha tofs ”som Astrid”, andra dagar en Bamsetröja ”som Marcus” och han lägger förstås ingen värdering i det, han kopplar inte det ena namnet/den ena saken till att vara ”tjej” och de andra till att vara ”kille”. Han har alltmer börjat kategorisera människor i ”pappor”, ”människor”, ”mammor”, ”Karin” beroende på hur han tycker de ser ut, men utan värdering och heller inte alltid ”korrekt” utifrån mitt aningen mer normativa öga. När förstörs det där oförstörda sättet att se på andra människor, på attribut och olika handlingar, undrar jag? När kommer vårt barn börja dela in barn i ”pojkar” och ”flickor”, saker i ”pojkiga” och ”flickiga” och utifrån dessa uppdelningar vilja undvika vissa barn, vissa prylar, vissa lekar? Kommer han samtidigt komma underfund med att han själv är eller gör ”fel” på något sätt, och hur kommer han känna då?

Jag vet förstås inte, för Adrian är bara två och ett halvt. Nog har jag åtminstone en handfull goda exempel återberättade av genusmedvetna och jämställdhetsivrande föräldrar till barn i skolåldern och äldre, men jag behöver fler. Så, dela med er hörni!

(Eller, för all del, bjussa på era farhågor/dåliga exempel, så kan vi älta ihop…)

Annonser

Lösenordsskyddad: En helt fantastisk nästan-tvååring och bävan inför framtiden

29 Jun

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Jag vill stå på SCEN!

28 Maj

Alltså jag blir så avundsjuk på det här. Lady Dahmer och Cissi Wallin har någon slags show på gång och det låter ju förstås jättespännande och sevärt. Men ÅH vad jag också vill göra något liknande!!! Som jag skrev om när jag såg SCUM-manifestet och som jag alltid känner när jag går på en skitbra teaterföreställning eller föreläsning: Mina drömmar om att stå på scen inför en stor publik blir så otroligt påtagliga att jag blir… förbannad nästan. Vansinnigt frustrerad och det kryper inombords när jag vrider och vänder på möjligheterna att arbeta mig i den riktningen.

Föreläsa.
Spela teater.
Showa.

Jag älskar ju sånt. Att föreläsa om normkritik för högskolepersonal och lärarstudenter – eller varför inte för elever, som igår. Att få babbla på och fånga en publik – och det måste inte handla om hbtq, normer eller genus; svensk grammatik eller retorik kan jag också gå igång på. Eller varför inte något revyliknande, med humor och imitationer? Men oavsett vad så är frågan: Hur når man dit? Räcker det med en stor portion självgodhet, bra kunskaper och en stark vilja? Lite tur också? Flyt? Vassa armbågar rentav?

När jag växte upp visste jag att jag skulle bli skådespelerska, författare eller programledare, men sen blev jag vuxen och tog den vuxna, säkra, så kallade enkla vägen. Och det känns ju rätt fåfängt att tro att något annat än den vuxna vägen skulle vara ämnad för mig. Samtidigt vet jag att jag kommer bli bitter inom sisådär fyra-fem år om jag inte gör ett försök. Egentligen är det inte framgången som lockar mest, utan kreativiteten och att verkligen kunna grotta ner sig i det jag brinner för med andra likasinnade människor. Spåna idéer, planera, organisera, repetera… Sedan att jag är omåttligt förtjust i att prata inför många, känslan av att vara en del av ett större sammanhang och på något vis bidra till att människor lär sig något, tänker till, engageras eller har roligt… det bottnar väl i det storhetsvansinne som jag har skrivit om tidigare och som jag liksom inte kan neka till att jag besitter.

Fan att det ska vara så svårt att vara nöjd…

Jag vill inte bli stor och berömd, jag vill bara få ägna mig åt det jag brinner för

17 Apr

Det börjar bli vår nu. Även om det allt som oftast är svinigt kallt (förutom i helgen, då vi hade värsta supermamamyshelgen) så är det ljusare och helt enkelt lättare att ta sig iväg om morgnarna. Promenaden till förskolan klockan sex är trevlig och piggar nästan upp, det känns otroligt härligt att det fortfarande ljust när jag kommer hem, oavsett om klockan är fyra eller kvart i sju.

Men alltså, trots dessa überpositiva rader så kvarstår det faktum att jag jobbar heltid och ska kombinera detta med småbarn och ett äktenskap, samt äta, sova och sådana saker (som de flesta andra, eh ja, jag vet). Många är rätt imponerade över att jag bloggar så pass mycket, och jag måste väl erkänna att jag också är rätt imponerad, hur hinner jag? Svaret är egentligen att, nej, jag hinner inte riktigt. Så känns det just nu i alla fall. Att knappra intelligenta blogginlägg på min begagnade Samsungmobil på väg till och från jobbet blir alltmer frustrerande, eftersom det går vansinnigt långsamt (tankarna hinner iväg långt före de ord jag lyckas plita ner), och väl på jobbet har jag ju naturligtvis otroligt fullt upp. Samma sak när jag kommer hem.

De bloggar som jag läser mer eller mindre regelbundet uppdateras minst en gång om dagen, ofta två, tre eller till och med fyra. Jag har insett att dessa bloggar är min måttstock; kan de så kan jag. Och ska min blogg växa och faktiskt betyda något så krävs att jag ligger i lite. Men vad jag då inte riktigt tänker på är att människorna bakom dessa bloggar antingen lever på sitt bloggande eller så studerar de, har inga barn eller jobbar de hemifrån på något annat sätt. Inte så konstigt att de hinner blogga och blogga och blogga. Naturligtvis. Jag ska erkänna att jo, jag känner mig rätt avundsjuk på dessa människor. För jag vill också ha mer tid att skriva! Jag vill inte publicera skit, ge trista uppdateringar om min vardag eller texter med ett språk som inte är korrekt eller vettigt.  Då kan det ju lika gärna vara.

Så. Därför klämmer jag in skrivande så fort jag hinner. På korta raster, till och från jobbet, medan min fru lägger Adrian på kvällen. Utkasten sparas, skrivs klart och publiceras vid lämpligt tillfälle. Men egentligen är det inte rimligt att jag ska uppdatera så ofta som jag gör. Och då är frågan: Måste jag uppdatera två gånger om dagen? Måste jag ens uppdatera varje dag? Svaret är förstås rätt självklart nej, eftersom det är min blogg och det därför är jag som bestämmer över den. All press jag lägger på mig själv är jag fullt ansvarig för.

Vad är då målet med mitt bloggande? Att statistiken växer är förstås trevligt för egot, men om jag inte tjänar något annat än en egoboost på mitt skrivande så blir det inte riktigt värt det i slutändan, hur kul det än är att fundera, skriva, få positiv feedback och smarta kommentarer från smarta, trevliga, sköna människor där ute. Jag vill nog inte bli någon stor och cool ”bloggare” egentligen, åtminstone inte under dessa premisser. Det jag vill är ju att få skriva – att kunna ägna mer tid åt skrivande – och framför allt att ännu mer få fördjupa mig i frågor som jag anser viktiga, det vill säga:

1. Läraryrket, lärarrollen och lärares arbetsbelastning.
2. Normkritisk pedagogik och likabehandlingsfrågor, framför allt i förhållande till skolan.
3. Kön-, genus- och hbtq-frågor mer specifikt, både vad gäller barnuppfostran och även samhällets syn på och inkludering av olika människor och familjebildningar.

Jag är lärare, och jag tycker att läraryrket är fantastiskt och otroligt viktigt. Det allra bästa skulle vara att kunna kombinera undervisning med en fördjupning av ovanstående. Föreläsa i skolor, för elever och personal? Skriva undervisningsmaterial och läromedel? Driva en professionell blogg (eller flera) med fokus på hbtq och föräldraskap, med fokus mot normkritisk pedagogik eller med ett bredare fokus mot skolan?

Men när tusan ska jag hinna med att rodda ihop något sådant? Jag har tjatat tusen gånger om det, men jag säger det igen: Heltidsjobb, pendling och familj fyller tiden med råge, och det gör mig så vansinnigt frustrerad, för det finns liksom ingen väg ut ur det – förrän någon plötsligt skulle ringa mig och säga att ”shit, vilken bra blogg du har och vilka bra frågor du tar upp! Skulle du vilja skriva krönikor för oss/blogga åt oss/vara med i det här projektet?” Typ så.

Som sagt. Det börjar bli ljusare nu, solen och värmen smyger sig på sakta men säkert och det drar ihop sig mot sommar. Med allt detta kommer mer energi och livsglädje, men jag känner att jag måste börja fundera ännu mer aktivt på vart jag ska rikta energin, vad jag ska lägga krutet på. Om någon har en briljant idé på hur jag ska tänka tas denna tacksamt emot…

//Vilsen själ med uppenbar begynnande 30-årskris

Helst av allt vill jag skriva en roman

15 Mar

Pratade med min lillasyster idag om drömmar och om framtiden. Hon är fem år yngre och befinner sig ganska precis där jag befann mig för fem år sedan. Mitt i utbildning, inga barn än och sådär. Fem år är ganska lite, men det kan kännas så mycket – eftersom skillnaden är examen, ett par års arbetslivserfarenhet, ett giftermål, en graviditet och en unge.

Men det är lite hoppfullt också, för jag påminns om att även om jag ibland tror att jag är klar med mina livsval, att det liksom är kört nu (eller hur man vill se det) – så är det ju verkligen inte så. Fem år från nu – vem vet hur livet ser ut då? Och ytterligare fem år fram? Då är jag inte ens fyrtio. Varför känna stress över huvud taget?

Det är väl för att jag vill så vansinnigt mycket. Jag känner mig långt ifrån färdig, jag har många och spretiga planer och helst vill jag påbörja allt nu. Jag och min syster pratade om att plugga vidare, ta magisterexamen, gå forskarutbildning, doktorera. Åh, vad jag skulle vilja det. Men i vad? Magisterexamen i tyska. Ägna mig åt pedagogiska frågor. Genus. Normkritik. Likabehandlingsfrågor. Jobba på diskrimineringsbyrå? Skriva en bok?

Ja. Skriva en bok. Jag skulle så ofantligt gärna vilja skriva en bok. När jag var liten ville jag verkligen bli författare, från det att jag började plita ner egna bokstäver i fyra-femårsåldern och på egen hand lärde mig att sätta ut punkt och stor bokstav på rätt plats. Hemma hos min mamma finns det lådvis med texter som jag har skrivit; berättelser, noveller, dagboksinlägg, deckarhistorier, komiska texter, revysketcher, pjäsmanus… Det absolut bästa jag visste var att få en ny skrivbok, ett häfte med fint mönstrad framsida eller rentav en skrivbok med hårda pärmar. Många av berättelserna minns jag fortfarande, oavsett om jag var tio, tolv eller femton när jag skrev dem.

Särskilt en text brukar jag tänka mycket på. En början till en roman, som jag påbörjade någon gång i högstadiet. En otroligt bra text, både innehållsligt och språkligt, och idén är så himla bra (och jag tänker då inte avslöja den!). Jag skulle verkligen vilja skriva klart den där romanen. Har flera gånger försökt hitta texten där hemma i barndomsrummet, men jag vet i tusan vart den har tagit vägen. Datorskriven, men disketten är inte direkt brukbar längre. Någonstans där hemma ligger den, femtio sidor påbörjad roman.

Problemet är ju att min enorma tidsbrist inte riktigt går att kombinera med mina stora planer och mitt storhetsvansinne. Att jag sitter och skriver ett till två blogginlägg per dag tar ju en del tid, även om jag gör det på tunnelbanan, sent på kvällen eller under lunchen. En roman kräver dessutom en plan, en överblick; en tanke om vad som har hänt, vad som ska hända nu och vad som kommer hända sedan. När sjutton ska jag hinna med det? Jag har dessutom ett förbaskat dåligt tålamod – vill, som sagt, att allt ska hända nu, på studs – och motgångar är inte riktigt min grej.

Men någon gång, då minsann. Då ska jag se till att ha minst en hel dag i veckan då jag kan ägna mig åt precis just vad jag känner för. Kanske blir det romanskrivande, kanske blir det magisterkursen i tyska eller ett engagemang inom någon viktig förening som jag då kommer ha tid att verkligen ägna mig åt.

Fem år från nu. Eller ytterligare fem år från nu. Vem vet, jag kanske hinner med alltihop?

Att både ha kakan och äta den… Det är nog min grej.