Tag Archives: Genusfotografen

Lösenordsskyddad: Att vabba känns lite som ett brott

26 Apr

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Annonser

Könskvotering, könad statistik och upprätthållande av könsnormer

19 Apr

Igår blossade heta genusdebatter upp på nätet igen i samband med att Blondinbella skrev ett par olyckliga inlägg om könskvotering, hen, könlöshet och mäns och kvinnors biologiska skillnader (detta och detta). Lady Dahmer och Hanapee svarade i två jättebra texter, vilka jag länkade till igår kväll, och senare hakade Bellas fästman Odd på det hela genom att skriva ett spretigt, okunnigt inlägg om detsamma (blandat med lite AIK och… kåldolmar?!).

För det första skrev Blondinbella att könskvotering gör henne kräkfärdig, likaså kravet på könad statistik. Senare skrev hon om en föreläsning om biologiska könsskillnader som hon tyckte var så himla bra, eftersom den bevisade hur totalt fel ute vi i Sverige är i vår strävan efter könlöshet. Suck – när ska genusmotståndare förstå att vi inte vill göra någon könlös? Jag förstår inte ens vad det betyder, faktiskt.

Jag har ju tidigare flera gånger uttryckt min skepsis mot könad statistik – när den inte fyller någon funktion. För så är det ofta tycker jag, vi slentriankönar och räknar flickor och pojkar när det egentligen inte alls är nödvändigt och befäster könsskillnader istället för att ifrågasätta dem (i skolan till exempel). I grund och botten ska sådan statistik föras för att få övergripande koll på att inget kön gång på gång diskrimineras i något sammanhang, och tittar vi på lönestatistik och siffror som visar vem som sitter på de högsta posterna i bolagsstyrelser så blir skillnaderna mellan könen jäkligt markanta. Detta får vi inte blunda för. Men vi får inte heller blint se statistik som någon sanning om enskilda personer eller grupper, den måste alltid användas med förnuft och vi måste vara medvetna om att siffror inte talar om hur saker och ting fungerar på plats; bara för att det här företaget har 10 kvinnliga anställda och 10 manliga betyder inte det att arbetsplatsen är jämställd, och bara för att vi för statistik över hur många pojkar respektive flickor som går ut med högsta betyg på den här skolan, betyder inte det att vi aktivt arbetar för att förändra eventuell snedfördelning.

Varför eftersträvas lika många män som kvinnor i olika sammanhang? brukar jag fråga mig. Är det för att vi ska följa lagen, eller är det för att vi ska skapa dynamik genom en ”blandning av perspektiv och egenskaper”? Förmodligen en blandning av båda delarna. Överlag ses ju könsblandade grupper som ”mer dynamiska” eftersom kvinnor och män liksom automatiskt bidrar med olika synsätt på saker och ting. Blä, tycker jag om det sättet att se på saken… Snacka om att just befästa könsroller istället för att ifrågasätta och vidga. Visst, ofta blir det så att när den manlige förskolläraren har anställts, ja, då är det han som plockar fram gitarren och plötsligt minskar ”tanttjafset” i personalrummet – härligt med en man som friskar upp stämningen lite! Eller när den första tjejen entrar gymnasiets byggklass – plötsligt slutar killarna dra en massa sexistiska skämt hela tiden, hon bidrar till att fördjupa diskussionerna under svensklektionerna och det blir lugnare. Kanske. Och detta beror naturligtvis på att vi är uppfostrade i en extremt könad miljö, där könen separeras från skolåldern och uppåt. Vi blir olika, och de allra flesta anpassar sig till dessa normer.

Men, alla anpassar sig inte. Det kommer alltid finnas några som inte alls passar in i ramen för hur en kvinna eller en man ska vara – och de ställer saker och ting på ända. Om vi har anställt en man för att han ska spela gitarr och tumla runt med ungarna ute på gården, och så har han inte alls någon fallenhet för det, eller om vi har anställt en kvinna för att hon ska bidra med lite mjukare värden – men istället är hon extremt gåpåig, organisationsinriktad, styr och ställer. Vad händer då? Jag skrev ännu mer om just detta i det här inlägget: Vad tillför en man på ett kvinnodominerad arbetsplats?

Så har vi då detta med könskvotering. Jag tycker att det är lurigt. Å ena sidan ser jag det som en självklarhet att könskvotering ibland behövs, men å andra sidan blir jag sådär skeptisk igen och tänker ”jaha, och hur ska det ske utan att könsrollerna upprätthålls på precis samma sätt som förut?” En kvinna anställs och hon kommer inte bara ses lite sämre på grund av att hon är inkvoterad, hon kommer dessutom ses som en representant för hela det kvinnliga könet. Eller? Det måste naturligtvis inte bli så, för kvinnor ska självklart inte kvoteras in i bolagsstyrelser i första hand för att de är kvinnor – utan för att de har kompetenser som tidigare har förbisetts i ansökningsprocessen; eftersom deras namn, deras fotografi eller kanske deras sätt att skriva stod i vägen och en man fick gå före i kön.

Könskvotering ska alltså inte handla om att personer med snippa ska åka snålskjuts upp på höga positioner, utan om att synen på vad som är en bra chef, en kompetent ledare, måste vidgas. Hur brukar våra chefer se ut? Vilka egenskaper brukar vi eftersträva? Vilka personlighetsdrag? Vilka tidigare erfarenheter? Vilka sorters ansökningsbrev brukar automatiskt hamna högst i högen? Och om det helt uppenbart oftast blir tio män som får komma på intervju och bara två kvinnor – hur kommer det sig? Handlar det verkligen om kompetens, eller väljer vi omedvetet män före kvinnor?

Vi måste syna våra egna värderingar, helt enkelt. Om vi inte gör det så finns risk för att kvoteringen innebär just att plocka in personer som har ”rätt kön”, men kanske fel kompetens – och då kommer omvärlden förstås se snett på en, och framför allt på den personen som blivit inkvoterad. När det kommer till skolan är det ofta män som kvoteras in, särskilt i förskolan och skolans yngre år. En av de förskolor som vi besökte inför att Adrian skulle ställas i kö var så otroooligt stolta över att ha en manlig pedagog – ”honom håller vi hårt i!!!” Visst, han kanske var kompetent, men han anställdes uppenbarligen i första hand utifrån sitt kön – något som kan sticka i ögonen på vissa, särskilt om han favoriseras av chefen och kollegiet.

Är det dags att börja avrunda här kanske? Efter att ha skrivit om alla dessa, till synes spretiga, ämnen i ett och samma inlägg tycker jag att slutsatsen är rätt tydlig: Allt handlar om genus, om könsnormer, om synen på män och kvinnor, både inom könskategorierna och mellan dem. Arbetet för att nå ökad jämställdhet och jämlikhet måste ske på två fronter, både genom att vi räknar och synar statistik och samtidigt att vi tänker normkritiskt, slutar se egenskaper och beteenden som något rent biologiskt kopplat till kön och börjar vidga synen på hur det är okej att uttrycka sin könsidentitet. Gör vi inte det så kommer vi faktiskt inte uppnå någon förändring.

Tips_Christina-Norling

Hur ser en chef ut i din värld?
Bild från Genusfotografen.se

Från pepp till depp till pepp: Fler sanningar om skolan!

15 Apr

Jag tänkte börja dagen och veckan med att skriva ett peppigt inlägg om att diskutera kön, genus och makt med eleverna utifrån Genusfotografens briljanta inlägg som delats flitigt på facebook under helgen. 40 samlade bilder ur reklam, artiklar och reportage som på olika sätt och ibland med väldigt små medel befäster könsroller och framför allt maktbalansen mellan män och kvinnor. Här finns massor av uppslag för diskussion och reflektion i klassrummet!

Men. Så plockar jag upp DN när jag sitter på tunnelbanan, och där återfinns igen en katastrofrubrik rörande skolan. ”Undervisar utan utbildning”! skriker framsidan ut och jag känner bara suck. Jag menar inte att detta inte är ett problem, att lärare tvingas undervisa i ämnen de inte har behörighet i på grund av diskrepansen mellan lärarutbildningen, antalet utbildade lärare och ämnenas uppbyggnad ute i skolorna – för det är ett problem. Jag irriteras nog mest över att ingressen är formulerad såhär:

image

”Då får jag gissa”, säger den intervjuade läraren och jag bestämmer mig för att det där är ett framtvingat eller åtminstone lite vinklat svar. Jag tror nämligen inte att så värst många utbildade skulle gissa hej vilt utan att låtsas om något för eleverna. Denna replik implicerar ju dessutom att läraren faktiskt alltid kan svara på alla frågor han får i de ämnen han är utbildad i, och där känner jag mig rätt skeptisk faktiskt. Väldigt få lärare kan ärligt säga att de aldrig har fått en fråga de inte kunde svara på, och varför skulle vi behöva låtsas som om vi alltid har svar på allt? Jag har suttit hos läkare många gånger som sökt efter mina symptom i FASS eller till och med på Vårdguiden (det senare gjorde mig dock aningen osäker på läkarens kompetens faktiskt, och framför allt kände jag: Varför betala 150 spänn för något jag kunde göra själv? Utbildade läkare får gärna protestera mot min skepsis här).

Nåväl. Jag har 90 högskolepoäng i tyska, jag har skrivit en kandidatuppsats på felfri tyska i vilken jag slänger mig med alla möjliga termer och formuleringar rörande queerteori och normkritik och jag har spenderat lång tid i Tyskland, bland annat som au pair. Men inte fasen kan jag svara på alla elevernas frågor om enskilda glosor och uttryck! Och inte gissar jag heller, det kan jag lova. Samma sak i svenskan. En elev frågade om jag hade läst alla böcker – och helt utan att skämmas svarade jag nej. Kära nån, utbildningen är 5,5 år – vad förväntar de sig? Precis som i de flesta andra yrken tar vi lärare examen utan att vara fullärda, och för att använda en sann klyscha: Fullärd blir du aldrig.

Att vara lärare handlar som bekant inte enbart om att ha gedigna kunskaper i ett ämne, det handlar också – och nästan ännu mer – om att ha ett stort engagemang för både ämnet och eleverna och samtidigt förstås en förmåga att kunna förmedla engagemanget, väcka nyfikenhet och organisera undervisningen så att eleverna vill lära sig och också lär sig. En lärare som står halvt med ryggen mot klassen och kluddrar tavlan full med viktiga fakta lär inte nå någon, tyvärr, inte ens om hen faktiskt kan svara på varje liten fråga – och som jag har skrivit tidigare kan just den lärare som har kämpat sig igenom sin egen skolgång och även lärarutbildningen vara den lärare som i slutändan når högst resultat, utan att kunna svara på varje detaljfråga. Skolan handlar dessutom inte om detaljkunskaper längre, det handlar om förmågor. Något som är väldigt klokt, för detaljkunskaperna inom alla ämnen du läser kommer du med största sannolikhet glömma, medan förmågorna du utvecklat – att reflektera, analysera, interagera, diskutera, ifrågasätta, söka information och kritiskt granska den och så vidare – det är något du bär med dig och har nytta av resten av livet, oavsett vad du senare väljer att fördjupa dig inom.

Naturligtvis ska lärare inte tvingas undervisa i ämnen de inte har behörighet i, för det blir om inte annat en stor extra börda för dem att läsa in sig på allt som de förmodligen inte har en aning om, och i många fall kan det förstås även innebära att undervisningen blir märkbart sämre. Det är också viktigt för läraryrkets och skolans trovärdighet och status att lärare faktiskt är fullt behöriga.

Nu ska jag, fullt behörig och engagerad svensk- och tysklärare, ta mig an dagens fyra lektionspass.