Tag Archives: genuspedagogik

Lösenordsskyddad: Genusutmaningar i vardagen: Viljan att kön inte ska spela roll kontra vetskapen om att det visst spelar roll (i andras ögon)

1 Jun

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Annonser

Det är lätt att tänka och handla genusmedvetet när barnet är litet – men sen då?

21 Mar

När jag inte hinner blogga deltar jag relativt aktivt i facebookgruppen ”Genusmedvetet föräldraskap” och väldigt ofta dyker frågor, diskussioner och irritationer upp som jag gärna skulle fortsätta skriva om (om jag hade oändligt med tid). Häromdagen efterfrågades diskussioner om äldre barn, eftersom de flesta trådstarter tenderar att handla om barn i förskoleåldern. Vi med småbarn hejade på i tråden: Kom igen, diskutera! Vi vill läsa, lära oss och peppa inför framtiden! Samt även: förfasa oss… Ja, i alla fall tänkte jag så. För onekligen dyker sådana funderingar upp: Är det kört när ens barn blir äldre? När de lämnar den lekfulla, trots allt relativt könsnormsbefriade, förskolan och drar vidare till förskoleklassen och därefter första klass. När de har fattat det här med att snoppar och snippor styr vilka personer vi förväntas vara, vilka personer vi bör leka med och vilka personer vi ska förälska oss i. Är det kört då? Har genusmedvetenheten och normkritiken bara varit en ”lek” vi småbarnsföräldrar sysslar med, som ett tillfälligt intresse och till sist blir det bara pannkaka ändå (eftersom majoriteten av befolkningen inte tänker som vi)?

Nej, såklart det inte behöver vara så deppigt. Men ibland är det lätt att tappa hoppet.

Jag iakttog barn på lekplatsen i eftermiddags när jag och Adrian var ute och traskade. Framåt våren dyker de ju upp utomhus igen, kidsen som bor här i området. Idag var det ett rätt stort kompisgäng i kanske 9-10-årsåldern som invaderade klätterställningen mellan husen. Det var ”grabbarna” (grabbarna!),det var den tuffa tjejen som också får vara med, ni vet – och så var det den aningen yngre flickan, den lite tystare och försiktigare som inte deltar i leken, utan som blygt står intill och ser lite… rädd ut. Att tjejen i kompisgänget var just ”tjejen” rådde det ingen tvekan om, bland annat eftersom jargongen lät annorlunda när killarna talade med eller om henne. ”Var en gentleman nu, Viktor”, sa en kille vid något tillfälle, ironiskt förstås. (Ja, de var alltså max 10 bast.)

Och så betraktar jag min egen unge mitt i allt det där och vill bara stanna tiden.
Och sen tänker jag: Inte undra på att många genusskeptiker vägrar sluta hävda biologins fulla makt över vilka vi är, och inte undra på att de tycker saker som ”kan inte tjejer bara få vara tjejer, det är väl inget fel med det?”, ”men killar är ju sådär i den där åldern!”, ”det är ju något BRA att vi är olika!” och så vidare. Genom att utan närmare analys iaktta den scen som jag iakttog idag är det extremt lätt att rakt upp och ner dra sådana tvåköns- och cisnormativa slutsatser, samt även mena att jo, lite ojämställdhet är bara naturligt. Särskilt om man själv är cisperson, heterosexuell och lever i en så att säga ”jämställd” tvåsam relation. ”Varför kan inte alla bara vara stolta över att vara män/kvinnor??”

Men så enkelt är det som bekant inte. Om ”tjejer vore tjejer” och ”killar vore killar” (vad det ens betyder?!) och alla vore hetero samt glada och nöjda hade vi inte tjatat om genus. Om samhället dessutom vore jämställt och jämlikt hade vi inte heller tjatat om genus, eller om feminism. Och hade det inte funnits våldtäkter eller sexuella trakasserier eller utseendefixering eller sjukdomar kopplade till kroppshat så hade vi inte heller tjatat.

Att vara genusmedveten är liksom inte något intresse, det är inget som man kan välja att ”tro på” eller inte och det är inte heller en ”kul grej” att killar ska få ha klänning och tjejer ska få vara högljudda. Syftet är heller inte att rakt av göra tvärtom, så att tjejer till sist börjar begå en massa våldtäkter och killar plockar ut majoriteten av alla föräldradagar.

Det handlar om att skapa en bättre värld där alla får plats.

I förskoleåldern är det så enkelt. Adrian vet inte vilket kön han har, eller åtminstone inte vad ”kön” betyder och framför allt inte att könsorganet har något med (köns)identiteten att göra. Vissa dagar vill han ha tofs ”som Astrid”, andra dagar en Bamsetröja ”som Marcus” och han lägger förstås ingen värdering i det, han kopplar inte det ena namnet/den ena saken till att vara ”tjej” och de andra till att vara ”kille”. Han har alltmer börjat kategorisera människor i ”pappor”, ”människor”, ”mammor”, ”Karin” beroende på hur han tycker de ser ut, men utan värdering och heller inte alltid ”korrekt” utifrån mitt aningen mer normativa öga. När förstörs det där oförstörda sättet att se på andra människor, på attribut och olika handlingar, undrar jag? När kommer vårt barn börja dela in barn i ”pojkar” och ”flickor”, saker i ”pojkiga” och ”flickiga” och utifrån dessa uppdelningar vilja undvika vissa barn, vissa prylar, vissa lekar? Kommer han samtidigt komma underfund med att han själv är eller gör ”fel” på något sätt, och hur kommer han känna då?

Jag vet förstås inte, för Adrian är bara två och ett halvt. Nog har jag åtminstone en handfull goda exempel återberättade av genusmedvetna och jämställdhetsivrande föräldrar till barn i skolåldern och äldre, men jag behöver fler. Så, dela med er hörni!

(Eller, för all del, bjussa på era farhågor/dåliga exempel, så kan vi älta ihop…)

Jag tror att vi genusföräldrar gör samhället en stor jävla tjänst

26 Jun

Det pågår tydligen nåt slags blogg- och feministbråk här på the Internetz. Jag tycks ha missat en hel del under vår vecka i Tyskland, men jag har surfat runt lite hos Kvinnopartaj, Lady Dahmer, Fanny, burgschki, genus Schmenus och några till och jojo, nåt lurt är på gång. Egentligen är det väl inget nytt under solen, utan mycket tycks handla om det här med vilken nivå vi lägger oss på när vi skriver och debatterar, vilka perspektiv vi inkluderar och så vidare. Jag skrev om det tidigare i vår, just apropå att tala så att folk begriper kontra att hålla ”hög nivå”. Men i det senaste har diskussionerna även handlat om feminismen och vithetsnormen, samt huruvida folk (kvinnor) inom feminismen bör hålla ihop (systraskapet!) eller om det är okej, eller rentav bättre, att vi kritiserar varandra och inte alls håller ihop alla gånger. (Lite om detta med feminism på (o)lika villkor och genustänk vs vithetsnorm skrev jag för övrigt om här och här.)

Men för att komma till saken. Jag känner inte riktigt att jag vill lägga mig i ”bråket”, eller vad jag ska kalla det (och ärligt talat har jag ju inte heller hängt med i alla vändor och kanske därför har missförstått ett och annat), men däremot sätter jag gärna än en gång ner foten angående det här med vilka feministiska och norm-/maktrelaterade frågor som bör ges mer eller mindre tyngd och vilka som anses hålla ”rätt” nivå (och därmed bidrar till något vettigt på samhällsnivå) kontra ”vardagsnivå” (och därmed enbart skapar klubbar för inbördes beundran, enligt de föregående). En och annan menar att det här med genuspedagogik i förskolan, könsneutrala barnkläder, kritik av leksaks- och barnklädersbutikers könsuppdelning och liknande bara är tjafs och inte leder någonstans i verkligheten – men det, mina vänner, håller jag definitivt inte med om.

Att vara genusmedveten och normkritisk förälder handlar inte bara om att klä sin unge i flerfärgat och köpa hem både dockor och bilar, vilket jag förstås har skrivit om tusen gånger tidigare. Bakom dessa kläd- och leksaksval, sätt att förhålla sig till och prata med barn och om andra människor finns förstås ett ifrågasättande av samhällsnormer som skapar hierarkier mellan individer och grupper – och jag är helt övertygad om att genom att vi uppfostrar vårt barn genusmedvetet och med en normkritisk utgångspunkt, genom att vi försöker se både våra egna privilegier och på vilka plan vi inte är privilegierade, då kommer han växa upp och bli en tryggare individ som förhåller sig till samhället på ett annat, ja, ett bättre sätt.

I det lilla handlar det om vilka kläder vårt barn väljer att klä sig i, vilka lekar han väljer att leka och hur han ser på sig själv, i det större handlar det om hur han ser på andra människor han möter, hur han värderar (eller inte värderar) och bemöter dem och i det stora handlar det om vilka val han gör i livet (studier, yrkesval, vem han väljer att arbeta med), vilka vänner han skaffar sig, hur och om han väljer att bilda familj och så vidare. Och nu pratar jag inte enbart om maktfaktorn kön, utan även om hudfärg, etniskt ursprung, funktionsförmåga och så vidare.

Kort sagt: Jag är fullständigt övertygad om att vi genusmedvetna och normkritiska föräldrar gör samhället en stor jävla tjänst.

Fler män i förskolan – ett viktigt steg mot ökad jämställdhet

6 Maj

Jag har ju uttryckt mig rätt skeptiskt till könskvotering och tjatet om jämn könsfördelning, eftersom jag tycker att det könas på tok för mycket i vårt samhälle redan och att all denna strävan efter ”lika många” i många fall snarare upprätthåller stereotypa könsnormer än tvärtom. Samtidigt är jag förstås helt och fullt införstådd med varför det talas siffror och jämnt antal när det diskuteras kön, och alla dessa självklara anledningar behöver jag inte dra en vända till.

Idag skrevs det i DN om jämställdhetsminister Maria Arnholms nationella strategi för att rekrytera fler män till förskolan, och jag tycker att det var en så otroligt bra artikel – just eftersom de intervjuade i artikeln hade en så tydlig genusmedveten hållning: Männen som arbetar på den intervjuade förskolan rekryterades inte för att vara ”män” i samhällsnormens bemärkelse, utan utifrån en underliggande jämställdhetstanke från rektorns sida samt i första hand för sin kompetens och sitt engagemang för yrket. Såhär säger rektorn, som själv har just den erfarenhet som han beskriver:

För att det [jämställdhetsarbetet] ska fungera måste man vara några stycken av varje kön. Som ensam man riskerar man annars att få träda in i schablonbilden av mannen.

Det där tycker jag låter sunt och får mig – som avskyr att räkna kön – att se en tydlig och vettig poäng med det. Det finns för närvarande två juridiska kön i vårt land och dessa kategorier omfattar ungefär lika många människor vardera, vilket gör det rätt självklart att ”lika många” är eftersträvansvärt i alla större, viktigare sammanhang – exempelvis när det gäller våra barns uppväxt och hur de lär sig att världen är beskaffad. Det är lätt att prata om att pappor är lika viktiga för barnen som mammor och att män tycker lika mycket om att ta hand om dem som kvinnor gör, men om barnen inte får se detta i verkligheten är det naturligtvis svårt att tro på till slut.

I Adrians fall är den enda manlige pedagogen han har sett ”Olle” i Gunilla Woldes bok ”Emmas dagis”, för på hans förskola lyser de med sin frånvaro. För Adrians individuella utvecklings skull är det förstås strunt samma att alla pedagoger är kvinnor – de är ju väldigt olika allihop, bidrar med helt olika saker i hans liv och det kommer dröja innan han fattar att de tillhör en könskategori och han en annan (förhoppningsvis väldigt länge), men i jämställdhetens namn vore det ändå bra med lite blandning. För man kan ju inte veta heller, vårt barn kanske blir hetero..?!

Målet är naturligtvis att förskolläraryrket ska vara ett lika attraktivt yrke för alla människor som är intresserade av barn och pedagogik, oavsett kön, och när vi har nått dit på ett generellt plan kan vi sluta räkna kön på varje enskild förskola. Där är vi dock inte än på ett bra tag, men jag blir hoppfull när jag läser om pedagoger och politiker som verkligen har fattat grejen och som så tydligt arbetar för förändring.

image

image

image

På tal om det här med kön…

18 Feb

Häromdagen låg följande debattartikel på min kollegas skrivbord:

Psykologen: Sluta försöka göra barn könsneutrala.
”Vi måste behandla flickor och pojkar olika, för att ge dem samma chans i livet.”

Jag fick såklart gåshud bara jag såg rubriken och frustrationen började bubbla inom mig. Att ”Psykologen” var en småländsk man på närmre 70 bast, det gjorde tyvärr inte saken bättre. Å ena sidan mer förståeligt kanske, men å andra sidan: varför ska du ens uttala dig, Alf?? (förlåt, var jag ålders- och könsdiskriminerande nu?)

Såhär stod det bland annat:
”Många genusfundamentalister säger nu att om vi bara försöker skapa könsneutrala barn genom att behandla pojkar och flickor exakt lika så löser vi problemet. Vi ska ge dem könsneutrala namn och leksaker, börja använda ordet ”hen”, förbjuda flickor från att klä sig i rosa och välja genuscertifierade förskolor. Förskollärarna ska agera könspoliser, slänga ut dockvrån och avstyra alla typiska kill- och tjejlekar.”

Och here we go again. Vem har sagt att genuspedagogik innebär att alla barn ska behandlas exakt lika? Är alla barn exakt lika? Nej, det är de inte. Barn är väldigt olika, men som det ser ut NU i vårt samhälle så är problemet att trots att barn är olika, så tenderar de behandlas exakt likadant som andra med samma könstillhörighet. Att vara genusmedveten handlar därför om att, för att citera Kristina Henkel, ge barn 100 möjligheter istället för 2 – inte tvärtom, vilket Alf och hans fans tycks tro. ”Nu får pojkar vara precis som de vill – men när genuspedagogen har sagt sitt – då kommer pojkarna bara få vara på ett sätt” – nä, då har man missförstått ett och annat.

”Förbjuda flickor från att klä sig i rosa”, ”slänga ut dockvrån”, ”avstyra alla typiska kill- och tjejlekar”… vad ska man säga? Egentligen är det så dumt att jag inte ens borde citera det här. Egentligen. Men 1. den här debattartikeln fick på allvar publiceras på Aftonbladets hemsida, det var inget skämt, 2. massor av människor ropade ”heja heja” i kommentarsfältet under artikeln och 3. den låg faktiskt som ett diskussionsunderlag på min kollegas bord. Det finns alltså folk som ser detta som ett seriöst inlägg i debatten. Som på allvar tror att genusmedvetenhet handlar om att alla ska stöpas i exakt samma form, att vi ska motverka mångfald, att ingen längre ska vara olik någon annan.

Okej, en gång för alla (och förmodligen kommer detta behöva sägas fler gånger): Så är det INTE.

Det kanske är så att mäns och kvinnors kroppar, hjärnor, genuppsättningar på ett generellt plan är olika varandra, och att de flesta flickor, oberoende av sociala faktorer, skulle lyckas bättre i skolan, vara lugnare och mindre våldsbenägna. Kanske, på ett generellt plan. Men ser vi oss om i vår bekantskapskrets, i våra klassrum, på vår arbetsplats, så ser vi ju också att flickor och kvinnor är olika varandra, att det finns flickor som har svårt att sitta still, som inte lyckas i skolan och som ofta hamnar i konflikter.

Dessa flickor ses dock som undantag, hela tiden undantag. Och den flicka som kanske är den enda av flickorna i klassen att inte lyckas nå högsta betyg i något ämne, hon mår extremt dåligt av detta – för hon vet att som flicka ska man vara duktig i skolan (inte som elev, utan som flicka). Precis som de pojkar i klassen som är skitdåliga på fotboll, handboll, ja alla sporter, känner sig totalt misslyckade – för de vet att killar ska vara bra på sport. Visst, med lite stöd, övning och ett jävlar anamma så kanske den där flickan kommer nå högsta betyg i alla fall ett ämne till slut, och kanske vågar sig de där pojkarna ge sig ut på fotbollsplanen efter att ha fått höra vilka mesar de är tillräckligt många gånger… Har vi lyckats då?

Och det omvända? Att många flickor faktiskt tillåts stå vid sidan om under gympalektionerna, för sport är inte någon tjejgrej – och att föräldrar till pojkar nöjer sig med att deras söner når ett medelbra betyg i svenska, för svenska är ju ingen killgrej. Är det okej?

Jag ställde frågan i ett annat inlägg häromdagen, och jag ställer den igen: Varför detta ständiga fokus på kön av alla möjliga kategorier? Varför är vi så fixerade vid vilket kön människor runt omkring oss har, att vi inte ens kan bemöta dem om vi inte vet om det är en ”hon” eller ”han”? Jag säger inte att jag är annorlunda; det första jag funderade över när jag fick namnet på min nya mentorskollega var ”hmm, är detta en mans- eller kvinnonamn?” För vi är alla påverkade av det samhälle vi växer upp i och visst utgår jag i många sammanhang ifrån att jag har mer gemensamt med andra kvinnor än med män. Tyvärr.

Om vi bara blir medvetna om det så kan vi dock göra något åt det. Och det handlar inte om att förbjuda en kille att gilla hockey eller en tjej att vilja bli florist, det handlar om att alla ska få utvecklas till egna individer utifrån sina egna förutsättningar och intressen.

Om ditt barn gillar hockey, låt det spela hockey. Om barnet gillar att dansa, låt det dansa. Om ditt barn tycker att klänningar är fint, låt det bära klänning. Uppmana ditt barn att läsa mycket böcker, lär det ta ansvar för sina läxor och utgå ifrån att det med rätt inställning och stöttning kan lyckas väl i skolan. Strunt samma vilket könsorgan barnet råkar ha.

Undvik att omnämna och tilltala andra människor, både barn och vuxna, med deras antagna könstillhörighet, för dels leder sådant indirekt till onödiga generaliseringar och dels känner du kanske inte till deras egen könsidentitet. Och kalla för guds skull inte aktiva flickor för ”pojkflickor” eller den lite mjukare pojken för ”flickig”, låt dem bara vara.

Om detta i slutändan ändå leder till att de eventuella generella skillnaderna mellan män och kvinnor finns kvar, tja, vad spelar det för roll? Så länge ingen tvingas in i en roll den inte är bekväm med, så länge ingen behandlas illa på grund av att den bryter mot normen för hur en ”man” eller ”kvinna” ska vara, så länge alla individer tror på att de kan nå precis dit de vill i livet, får klä sig och ha de intressen som passar dem, ja, då är jag rätt nöjd.

Förmodligen menade psykolog-Alf bara väl med den där debattartikeln, för det gör folk oftast. Han skriver att han vill motverka könsstereotyper och att målet är att flickor och pojkar ska få samma möjligheter, och hans iakttagelser om hur det ser ut i samhället just nu är korrekta. Dock går han helt fel väg när han totalt förkastar genuspedagogiken – särskilt när han själv helt uppenbart har noll koll på vad genuspedagogik innebär. Det enda som hans retorik leder till är att alla med uppfattningen om att ”flickor är flickor och pojkar är pojkar” kommer att fortsätta generalisera och reproducera stereotyper – och på fritids även fortsättningsvis låta flickorna pyssla medan pojkarna får spela bowling.