Tag Archives: Hanapee

Könskvotering, könad statistik och upprätthållande av könsnormer

19 Apr

Igår blossade heta genusdebatter upp på nätet igen i samband med att Blondinbella skrev ett par olyckliga inlägg om könskvotering, hen, könlöshet och mäns och kvinnors biologiska skillnader (detta och detta). Lady Dahmer och Hanapee svarade i två jättebra texter, vilka jag länkade till igår kväll, och senare hakade Bellas fästman Odd på det hela genom att skriva ett spretigt, okunnigt inlägg om detsamma (blandat med lite AIK och… kåldolmar?!).

För det första skrev Blondinbella att könskvotering gör henne kräkfärdig, likaså kravet på könad statistik. Senare skrev hon om en föreläsning om biologiska könsskillnader som hon tyckte var så himla bra, eftersom den bevisade hur totalt fel ute vi i Sverige är i vår strävan efter könlöshet. Suck – när ska genusmotståndare förstå att vi inte vill göra någon könlös? Jag förstår inte ens vad det betyder, faktiskt.

Jag har ju tidigare flera gånger uttryckt min skepsis mot könad statistik – när den inte fyller någon funktion. För så är det ofta tycker jag, vi slentriankönar och räknar flickor och pojkar när det egentligen inte alls är nödvändigt och befäster könsskillnader istället för att ifrågasätta dem (i skolan till exempel). I grund och botten ska sådan statistik föras för att få övergripande koll på att inget kön gång på gång diskrimineras i något sammanhang, och tittar vi på lönestatistik och siffror som visar vem som sitter på de högsta posterna i bolagsstyrelser så blir skillnaderna mellan könen jäkligt markanta. Detta får vi inte blunda för. Men vi får inte heller blint se statistik som någon sanning om enskilda personer eller grupper, den måste alltid användas med förnuft och vi måste vara medvetna om att siffror inte talar om hur saker och ting fungerar på plats; bara för att det här företaget har 10 kvinnliga anställda och 10 manliga betyder inte det att arbetsplatsen är jämställd, och bara för att vi för statistik över hur många pojkar respektive flickor som går ut med högsta betyg på den här skolan, betyder inte det att vi aktivt arbetar för att förändra eventuell snedfördelning.

Varför eftersträvas lika många män som kvinnor i olika sammanhang? brukar jag fråga mig. Är det för att vi ska följa lagen, eller är det för att vi ska skapa dynamik genom en ”blandning av perspektiv och egenskaper”? Förmodligen en blandning av båda delarna. Överlag ses ju könsblandade grupper som ”mer dynamiska” eftersom kvinnor och män liksom automatiskt bidrar med olika synsätt på saker och ting. Blä, tycker jag om det sättet att se på saken… Snacka om att just befästa könsroller istället för att ifrågasätta och vidga. Visst, ofta blir det så att när den manlige förskolläraren har anställts, ja, då är det han som plockar fram gitarren och plötsligt minskar ”tanttjafset” i personalrummet – härligt med en man som friskar upp stämningen lite! Eller när den första tjejen entrar gymnasiets byggklass – plötsligt slutar killarna dra en massa sexistiska skämt hela tiden, hon bidrar till att fördjupa diskussionerna under svensklektionerna och det blir lugnare. Kanske. Och detta beror naturligtvis på att vi är uppfostrade i en extremt könad miljö, där könen separeras från skolåldern och uppåt. Vi blir olika, och de allra flesta anpassar sig till dessa normer.

Men, alla anpassar sig inte. Det kommer alltid finnas några som inte alls passar in i ramen för hur en kvinna eller en man ska vara – och de ställer saker och ting på ända. Om vi har anställt en man för att han ska spela gitarr och tumla runt med ungarna ute på gården, och så har han inte alls någon fallenhet för det, eller om vi har anställt en kvinna för att hon ska bidra med lite mjukare värden – men istället är hon extremt gåpåig, organisationsinriktad, styr och ställer. Vad händer då? Jag skrev ännu mer om just detta i det här inlägget: Vad tillför en man på ett kvinnodominerad arbetsplats?

Så har vi då detta med könskvotering. Jag tycker att det är lurigt. Å ena sidan ser jag det som en självklarhet att könskvotering ibland behövs, men å andra sidan blir jag sådär skeptisk igen och tänker ”jaha, och hur ska det ske utan att könsrollerna upprätthålls på precis samma sätt som förut?” En kvinna anställs och hon kommer inte bara ses lite sämre på grund av att hon är inkvoterad, hon kommer dessutom ses som en representant för hela det kvinnliga könet. Eller? Det måste naturligtvis inte bli så, för kvinnor ska självklart inte kvoteras in i bolagsstyrelser i första hand för att de är kvinnor – utan för att de har kompetenser som tidigare har förbisetts i ansökningsprocessen; eftersom deras namn, deras fotografi eller kanske deras sätt att skriva stod i vägen och en man fick gå före i kön.

Könskvotering ska alltså inte handla om att personer med snippa ska åka snålskjuts upp på höga positioner, utan om att synen på vad som är en bra chef, en kompetent ledare, måste vidgas. Hur brukar våra chefer se ut? Vilka egenskaper brukar vi eftersträva? Vilka personlighetsdrag? Vilka tidigare erfarenheter? Vilka sorters ansökningsbrev brukar automatiskt hamna högst i högen? Och om det helt uppenbart oftast blir tio män som får komma på intervju och bara två kvinnor – hur kommer det sig? Handlar det verkligen om kompetens, eller väljer vi omedvetet män före kvinnor?

Vi måste syna våra egna värderingar, helt enkelt. Om vi inte gör det så finns risk för att kvoteringen innebär just att plocka in personer som har ”rätt kön”, men kanske fel kompetens – och då kommer omvärlden förstås se snett på en, och framför allt på den personen som blivit inkvoterad. När det kommer till skolan är det ofta män som kvoteras in, särskilt i förskolan och skolans yngre år. En av de förskolor som vi besökte inför att Adrian skulle ställas i kö var så otroooligt stolta över att ha en manlig pedagog – ”honom håller vi hårt i!!!” Visst, han kanske var kompetent, men han anställdes uppenbarligen i första hand utifrån sitt kön – något som kan sticka i ögonen på vissa, särskilt om han favoriseras av chefen och kollegiet.

Är det dags att börja avrunda här kanske? Efter att ha skrivit om alla dessa, till synes spretiga, ämnen i ett och samma inlägg tycker jag att slutsatsen är rätt tydlig: Allt handlar om genus, om könsnormer, om synen på män och kvinnor, både inom könskategorierna och mellan dem. Arbetet för att nå ökad jämställdhet och jämlikhet måste ske på två fronter, både genom att vi räknar och synar statistik och samtidigt att vi tänker normkritiskt, slutar se egenskaper och beteenden som något rent biologiskt kopplat till kön och börjar vidga synen på hur det är okej att uttrycka sin könsidentitet. Gör vi inte det så kommer vi faktiskt inte uppnå någon förändring.

Tips_Christina-Norling

Hur ser en chef ut i din värld?
Bild från Genusfotografen.se

Annonser

Den ständiga jakten på könet – dagens sökord

18 Apr

Sedan tidigare vet ni förmodligen att jag är smått besatt av bloggstatistik. Jag försöker dra ner på missbruket, men några gånger om dagen tar jag mig en kik för att få se dels hur många som besökt bloggen under dagen, och dels för att spana in vilka sökord som senast lett till min blogg. Att folk söker på tokroliga saker fick ni läsa här, men en av de bästa hittills måste nog ändå vara denna:

image

Tänk om det var så enkelt va? Ja, och nu syftar jag inte på Blondinbellasökningarna som tagit fart idag efter nya härliga könsuttalanden från henne, utan på den tredje lilla sökfrasen. Tänk om biologin var så tydlig att flickbebisar gav ifrån sig besksmakshormon och pojkbebisar bjöd på sötsmakshormon till exempel. Då hade nog till och med jag lagt ner allt genusprat och slutat hävda att människor är olika inom könskategorierna… Kanske.

Eller syftade personen inte alls på en graviditet, utan menade bokstavligen ”kön i magen”. Coolt eller lite läskigt – det är frågan.

…och angående Blondinbella känner jag att jag borde kommentera det senaste även där. Könskvotering och annat. Vi får se, kanske i morgon? Och om ni inte orkar vänta på mitt (eventuella) inlägg i frågan, är nyfikna och helt har missat senaste nytt kan ni kika här eller här.

Nej, Blondinbella är ingen normbrytare

4 Apr

Åh, typiskt, när jag nu redan har sjutton blogginlägg på gång så dyker här oundvikligen ett ämne upp som jag bara måste kommentera.

Det är så intressant med diskussioner, särskilt när de liksom föder nya diskussioner om själva diskussionen. Det började med att Blondinbella kritiserade ”hen-debatten”, vilket jag skrev om här, och flera stora bloggare, såsom Lady Dahmer och Hanapee, skrev superbra inlägg om detsamma med efterföljande intressanta diskussioner. Huvudpoängen var att Blondinbella uttryckt sig förbannat klantigt när hon gjorde hela genusdiskussionen till en icke-fråga (detta återkommer jag för övrigt till senare idag, ska göra ett förtydligande efter gårdagens inlägg…) och att någon så framgångsrik och intelligent som hon borde veta bättre.

Puh.

Men så kom även ett inlägg från Kvinnopartaj, vilket istället kritiserar diskussionen om Blondinbella och hennes uttalande, eftersom den reducerar genusdebatten till att handla om kläder när det i själva verket handlar om så mycket mer – och när de flesta människor i verkligheten inte är så jävla mycket bättre än Blondinbella. Att kritisera någon som Blondinbella för något som vi (folk överlag, räknar dock inte in mig själv där – ha!) inte själva kan leva upp till blir enligt Kvinnopartaj rätt löjligt och meningslöst. Ja, så tolkar jag det i alla fall.

Men, vad som också dyker upp i Kvinnopartajs inlägg och senare i Lady Dahmers replik på det (puh, nu får ni hänga med i svängarna, strax kommer poängen) är att Blondinbella faktiskt borde erkännas som en normbrytande förebild; hon är ung, extremt framgångsrik, hon är kvinna, hon står för vad hon tycker och så vidare. Är det inte det något som feminismen och alla genustänkare borde jubla och applådera åt istället för att kritisera hennes tillkortakommanden?

Och… nää, sakta i backarna, säger jag då och kommer med mina intersektionella normkritiska pekpinnar. Vilka normer bryter Blondinbella egentligen? Får se nu… Hon:
– har vit hy och blont hår
– har ett svenskklingande namn
– har inga synliga funktionsnedsättningar
– är cis-person
– är heterosexuell och monogam
– har pengar
Har jag glömt något?

Det enda som är normbrytande med henne är att hon är kvinna och ung, och ser vi hela normpaketet som ett stort rutnät av olika kategorier och faktorer, så hamnar Blondinbella tamejtusan längst upp i det ena snäva hörnet, så nära Normen Himself (dvs. den vite mannen) som det bara går.

Och vad vill jag ha sagt med det? Inte att alla måste vara mörkhyade, rullstolsburna, polygama lesbianer för att vinna respekt hos mig, verkligen inte, men jag menar att det är otroligt farligt att se henne som en ”normbrytare av rang”, som någon som bidrar till att förändra världsbilden och samhällets starka normer rörande kön, etnicitet, funktionsförmåga, hudfärg och så vidare när hon faktiskt inte gör det. Hon har enorm makt genom de tiotusentals människor som varje dag besöker hennes blogg, hennes ord väger tungt och när hon avfärdar genustänk och ”hen” som hitte-på och vi samtidigt erkänner henne som en normbrytande förebild, då bidrar vi till att osynliggöra de strukturer som finns i vårt samhälle och alla de människor, grupper, kategorier som dagligen drabbas av detta.

Att genus handlar om mer än kläder är självklart, och just klädval till sina barn kan ses som en pytteliten fråga när vi ser till hela samhället och alla de stora frågor och problem som ryms där – men denna pyttelilla fråga inrymmer starka uppfattningar och värderingar rörande kön och människors värde; på vilka sätt det är okej att uttrycka kön, vilka kön och könsidentiteter som alls erkänns i folks medvetanden och i offentliga sammanhang, vilka människor som anses ”normala”, vilka som anses ”onormala” och vilka som helt och hållet osynliggörs.

Och vad tror ni, skulle Isabella Löwengrip ha den starka ställning som hon har om hon vore lesbisk? Hade en arbetarklassbakgrund? Om hon vore transperson eller på något annat vis bröt starka könsnormer? Om hon vore synskadad, mörkhyad, muslim, fet…?