Om långhåriga pojkar och korthåriga flickor och om barns rätt att vara sig själva

I kommande nummer av Vi föräldrar är jag och min lilla familj med på ett uppslag: Kommande, eftersom numret inte finns i butik än. Det är bara prenumeranter som redan haft äran att skåda oss. Kul grej att delta i, faktiskt, och särskilt kul att få vara med bakom kulisserna på ”hemma hos”-reportagen och inse att redaktionen inte alls kommer hem till en utan att alla deltagande familjer kommer hem till någon annan. Vi fick äran att fotas i någon annans badrum, betydligt luftigare än vårt.

”Artikeln då?” kanske någon undrar, och jag kan säga direkt att nej, det är inte värsta reportaget om oss, utan mest en väldigt lättsam liten intervju om… hår, och i vårt fall: hårklippning. Och den enda utsagan som litegrann speglar vår genusengagerade föräldrasida redigerades dessvärre bort i slutversionen, så förvänta er inget särskilt alls.

Dock tycker jag att temat hår är väldigt intressant just när man pratar och tänker genus och feminism och jag hade gärna ägnat lite mer tid åt det i intervjun: Barn i normbrytande frisyrer, om de starka könsmarkörerna som olika frisyrer utgör, om viljan att vidga normerna för och åt sina barn, att hitta balansen mellan det praktiska kontra det utseendemässiga och inte minst barnets egen vilja när det handlar om hens kropp och identitet.

Vårt barn har långt hår, ”trots” att det står ”male” i hans pass och det är egentligen inte så vansinnigt uppseendeväckande. Nog för att han tack vare frisyren ofta tolkas som flicka av omgivningen, men ser man sig omkring är det rätt vanligt med pojkar i långt hår, både i så kallade genusmedvetna kretsar och i familjer som inte alls tänker på sådant. Men, i just genusmedvetna familjer skulle jag nog vilja påstå att pojkar i långt hår är extra vanligt, kanske just för att håret är en så tydlig könsmarkör: Den korta snaggen eller den klassiska pottfrisyren anses typiskt pojkiga, och otaliga är de familjer med söner och döttrar, i vilka döttrarnas hår sparas ut för att kunna flätas och tofsas, medan sönernas hår klipps av så fort det vuxit ut. Många genusförälder vill ju gärna tumma lite på dessa starka utseendenormer, för att ge barnet olika alternativ inför den dagen hen är stor nog att välja själv, och då är det inte då konstigt att de stereotypa pojk- respektive flickfrisyrerna ofta undviks, tänker jag.

I facebookgruppen ”Genusmedvetet föräldraskap” diskuterades hårfrågan för inte så länge sedan apropå att vissa medlemmar titt som tätt lägger ut foton på sina ”normbrytande barn”. Frågan som ställdes var varför det läggs upp så många bilder på pojkar i klänning eller med långt hår och så få bilder på flickor i kort snagg eller andra typiskt pojkiga attribut. Ja, det diskuterades även varför folk alls lägger upp bilder på sina barn i normbrytande outfits och dylikt, och om ”genus” verkligen är att bryta mot så många normer som möjligt… Men det är en annan diskussion (och för att själv genast svara kortfattat på den funderingen: Nej, att vara genusmedveten handlar inte om att göra statements eller uppfostra ”tvärtom” och det är inget nederlag att som genusförälder få en dotter som gillar dockor eller en son som gillar bilar. Läs gärna Ett tigerlivs inlägg ”Genusmedvetenhet eller tvärtomtänk?”.)

Hur som helst identifierades under facebookdiskussionen främst två alternativ till varför folk ofta ”stoltserar” med sina småpojkars normbrytande kläder och frisyrer, medan det omvända är ovanligare:

För det första för att det pojkiga och manliga av och i samhället generellt sett värderas högre än det flickiga och kvinnliga, och för att det därför redan är mer accepterat att som flicka vara ”pojkig” än att som pojke vara ”flickig”. Kanske kan det vara av denna anledning som genusmedvetna pojkföräldrar gärna talar om och visar bilder av sina pojkar i färgglatt, blommigt, med långt hår osv: För att uppvärdera det flickiga och kvinnliga, och för att visa att det är okej att pojkar tycker om stereotypt kvinnliga färger, prylar och uttryckssätt.

För det andra (eller som en fördjupning av det första) för att mycket av det stereotypt kvinnliga och flickiga verkligen bör uppvärderas mer än det gör, och för att mycket av det stereotypt manliga inte alls är särskilt eftersträvansvärt egentligen: Behöver vi fler machomän i den här världen eller? Skulle inte tro det. Och inte heller ska alla kvinnor ”bli som män” för att vi på sikt ska uppnå jämställdhet och jämlikhet liksom… (Obs, den sista meningen handlar på intet vis om transidentiteter, utan knyter an till en feministisk diskurs där lösningen på ojämställdheten anses vara just att kvinnor slutar vara kvinnor. Helt fel taktik, menar jag.)

När föräldrar stolt lägger upp bilder på sina pojkar i normbrytande outfits och frisyrer rör det sig därmed sammanfattningsvis om att dels uppvärdera det kvinnliga och dels att utöka pojkars valmöjligheter när det gäller kläder, hår, intressen, prylar osv. Kanske kan det även vara en strategi för att motverka homofobi och transfobi, vilken till stor del väldigt tydligt riktas mot bögar, ”feminina män” och transkvinnor: Kroppar som tolkas som manliga i stereotypt kvinnliga attribut provocerar.

Men.

Det är trots allt grovt förenklat och lite… lögnaktigt att påstå att det är ”okej att vara pojkflicka” eller att ”kvinnor och flickor har så mycket större könsmässigt spelrum än män och pojkar”. Som kvinna, tjej eller flicka är det trots allt bara okej att bryta mot könsnormerna till en viss gräns: Du får gärna vara lite ”tuff” och våga säga vad du tycker (så länge du inte är feminist eller säger något illa om män/manlighet, så länge du som flicka inte är ”oregerlig”, grov i munnen eller spydig i klassrummet), du får gärna vara sportig och stark (så länge du inte är lika snabb eller starkare än killarna i klassen och så länge du inte heter Caster Semenya), du får gärna ha en hyfsat laidback inställning till ditt utseende och inte vara rädd för att ”få lite skit under naglarna” (så länge du fortfarande är ”naturligt söt och så länge du inte ser ut som en man/kille). When darkness falls skrev bra om dubbelbestraffning nyligen, inget som rör barn i hennes text, men strukturerna börjar redan där…

När jag gick i mellanstadiet hyllades de coola tjejerna i ”robynfrisyr”, men den ocoola tjejen i vanligt kort hår ansågs äcklig, och särskilt äcklig just på grund av det korta håret. Mina syskon har under sin skoltid pratat om vilka man kan leka och inte leka med, och just den där tjejen i kort hår… Nä, henne vill man inte vara med, hon är konstig, ”hon vill vara som en kille”. Och ser man sig omkring i vilket klassrum som helst, från förskoleklass upp till högstadiet, är det extremt ovanligt med korthåriga tjejer. Normen att som tjej ha långt hår är extremt stark, helt enkelt, och jag gissar att även många genusmedvetna föräldrar kan dra sig lite för att klippa sina flickor rejält kort. De berövar dem liksom deras flickighet, deras söthet. Enligt normen, alltså. Och detta är givetvis en norm som minst sagt behöver krossas, utan att för den skull i nedvärdera det som idag klassas som kvinnligt. Vi måste alla ha rätt till fler alternativ, vi måste själva få välja hur vi vill se ut.

…och så har vi ju, till sist, det faktum att vi pratar om barn och att barn inte är några utställningsdockor i första hand. Nej, de är barn, som leker, rullar sig i sandlådan, kladdar med mat i håret, vägrar duscha, avskyr att borsta och frisera… Är långt hår egentligen passande för någon unge? Egentligen?

Jag frågar mig det ibland när jag borstar Adrians hår, vilket klibbar och tovar ihop sig till dreadsliknande korvar nattetid. Han är håröm, han avskyr att borsta håret, det är en kamp nästan varje gång. Varför utsätter vi honom för det? Och varför utsätter ungefär varje flickförälder sina döttrar för det? För att de ska vara söta förstås. För att kunna fläta och sätta upp i tofsar. För att det ska synas att de är flickor. Och samtidigt blir alla dessa flickor ständigt tränade i tålamod, i ”vill man vara fin får man lida pin”. I många fall är det även en social träning, att man sitter och småpratar medan man borstar och kammar. Sådant som pojkar inte fixar, sägs det.

Just det där är faktiskt en anledning till att vi envisas med att Adrian ska ha långt hår ett tag till: För att han är fin i det, ja, men också för att den där stunden i knät känns så värdefull. Han är sällan still annars (utom när vi läser böcker, så där har vi också ett bra mystillfälle) och utan borstningsstunden går ännu en fantastisk möjlighet till närhet, en lugn stund och social samvaro till spillo. Jag tror att de där stunderna är extremt nyttiga, särskilt kanske när man har ett barn som kategoriseras som ”pojke”.

Samt, förstås, att vi än så länge inte vet vem han är eller vill vara. Pojkrollen finns redan där, färdigpaketerad, bara att trä på sig. Men alternativen måste vi ge honom. Och en del i det är något så ytligt som en frisyr. Så enkelt är det.

Kan inte den som vill få vara lite hårig?

Att skriva om rakning och hår är inte riktigt min grej egentligen, det är liksom ingen hjärtefråga eller vad man ska säga, men nu har det på kort tid dykt upp två situationer som fått mig att känna okej, dags att skriva något litet om det i alla fall.

Situation nummer 1:

Min kollega berättade om hur hennes son, 12 år, plötsligt fick syn på att hon hade lite stubb i armhålan, varpå han utbrast:
”Men usch, mamma, vad äckligt! Du måste raka dig!”

Situation nummer 2:

Jag hade besök av en tioåring som står mig nära i helgen. Jag hade inte rakat mig under armarna på kanske, ja, en månad och hade därför en liten buske där, och efter en stunds lek får barnet syn på detta och säger:
”Sanna, du har glömt att raka dig under armarna! Du måste raka dig!”

Alltså, vad är detta? Hur ska man tänka och agera kring det här? Två barn, inte ens tonåringar, som för det första vet att tjejer borde vara hårfria och som för det andra känner att det är deras rätt att säga till vuxna kvinnor att raka sig under armarna. Är inte det helt vansinnigt tragiskt? Och kanske det mest tragiska: Jag kände mig faktiskt lite äcklig efter att ha fått det där påpekat för mig. Jag kände att jag var tvungen att dölja min armhåla för att inte få fler kommentarer, och på jobbet dagen efter – när jag tog av mig koftan i mitt varma klassrum – kom jag på mig själv med att göra detsamma. Skämmas, dölja.

Grejen är att jag brukar raka mig under armarna. Jag gör det visserligen rätt sporadiskt, kanske varannan månad eller när andan plötsligt faller på, men jag gör det. Det blir rätt blött efter ett tag tycker jag och känns inte helt bekvämt fysiskt. Benen rakar jag däremot aldrig (nej, inte heller på min bröllopsdag), eftersom jag inte gillar känslan av att ha barbieben, och jag rakar inte särskilt ofta ”någon annanstans” heller. Sammantaget har jag alltså en rätt avslappnad inställning till hår på kroppen, eller vad man ska säga (dock uppskattas inte hår i ansiktet – obs obs! Men det har väl att göra med att jag är lesbian?!). Med denna inställning som utgångsläge så borde jag inte skämmas för att då och då gå runt med lite hår under armarna. Jag har lett spinningpass med hår under armarna, suttit mitt i rampljuset och flashat armhålan när det varit dags att sträcka på sig, och det har känts helt okej. Så hur tusan kan något som ett litet barn säger plötsligt påverka mig så?

Någonstans kanske det handlar om att denna utveckling i samhället är så… sjuk, så ohälsosam. Det rapporterades för ett tag sedan att det numera är vanligare att unga tjejer rakar sitt kön än att de inte gör det. Tänk, när jag var 12 längtade man efter att få det där håret, att bli vuxen, att se vuxen ut! Vad tusan är det som händer som gör att yngre och yngre människor börjar skämmas för och aktivt känner sig tvungna att påverka hur deras kroppar ser ut i ”normaltillstånd”? Och kommer vi kunna stoppa det?