Tag Archives: hat

Mina modiga elever ger hopp om framtiden – välj inte hatet idag!

8 Apr

Jag befann mig långt ifrån händelsernas centrum igår eftermiddag. Hemma och i säkerhet, med mobilljudet avstängt efter intensiv arbetsvecka. Mina barn på förskolan, deras andra mamma på jobbet, mitt inne i city. Min barnfria helg skulle just börja. När jag fick för mig att titta på mobilen hade hon ringt två gånger, och min mamma i Kalmar två gånger. ”Ring mig!!” läste jag i sms. Jag förstod att något hade hänt.

Planerna för fredagskvällen ändrades drastiskt. I city råddes alla att hålla sig inne, så jag hämtade mina ungar, köpte pizza och godis, tillbringade kvällen i soffan. En tomhet i bröstet, men många tankar i huvudet. Det som framför allt har snurrat nu på morgonen är dock inte tankar av sorten ”ska vi våga röra oss på gatorna nu?” utan oro för något helt annat.

Jag tänker på mina elever, som under hela veckan redovisat sina egenskrivna tal i vårt projekt #talasomking. I onsdags hade vi talarkväll på skolan, dit föräldrar, andra lärare och elever kom för att lyssna på de 28 åttondeklassare som utmanade sig själva lite extra. De stod där, ensamma bakom talarstolen i strålkastarljuset, och talade med inlevelse och mod om något som just de brinner för – och jag tror att vi alla som lyssnade kände hopp om framtiden. Med dessa unga vid rodret kommer vi sannerligen lyckas styra världen åt rätt håll! En nyanländ kille höll, helt utan manus, ett fantastiskt inspirerande tal om sitt största intresse, basket, och om vikten av utbildning. Ett antal elever pratade om sexism, homo- och transfobi och inte minst om rasism.

Jag tänker framför allt på tre tjejer, alla tre bär slöja, och två av dem talade om hur detta faktum väcker förutfattade meningar hos människor. Hur deras existens misstänkliggörs. Och om hur vi alla måste respektera varandra och stå upp för allas lika värde. Den tredje pratade om hur det är att leva i krig. Ett otroligt starkt tal innehållande fragmentariska berättelser om en pappa som gräver upp sin son under sönderbombade väggar, om ett barn som förlorat sin far och sin bror, om föräldrar som kämpar varje dag och hoppas på en ljusning, om ett land som när man blundar är det vackraste av platser – men när man öppnar ögonen, så är allt borta. Hon grät när hon talade, och jag gråter nu. För jag tänker på dem, på så många av mina elever, som vet att deras utseende, deras tro, deras sätt att prata väcker misstankar och till och med hat. Och jag tänker på alla andra – så oändligt många!! – oskyldiga människor här i Sverige, som nyss lyckats ta sig hit från krigsdrabbade länder, eller som bott här i kanske hela sitt liv och som nu, än mer, kommer att anses som en fara, ett hot. Bara för att EN galen människa, som kanske råkar vara född utanför Sverige, har gjort något oförsvarligt och vidrigt. Vad har han med alla dessa oskyldiga, helt vanliga människor att göra? Vad? INGENTING.

Och ändå läser jag på Facebook och twitter SD-anhängares uppmaningar om att vi ska öppna ögonen och se vad som pågår, att vi ska tänka till inför nästa val. Ja, ni behöver vakna och tänka till.

Vi står alla maktlösa när något sånt här händer. Men varför i hela världen skulle någonting bli bättre av att intensifiera hatet mot flyktingar, invandrare och rasifierade?
Det vi behöver är en jäkla massa kärlek. Ta hand om varandra. Stå upp för varandra. Det låter klyschigt så in i helvete – men det är ju sant.

Jag citerar Elaine Eksvärd: ”Välj inte hatet idag. Koncentrera det mot en person – terroristen. Och om det är ett folkslag du ska hata så låt det inte vara en slöja, hudfärg eller icke-ariska personer. Låt det vara en grupp som du koncentrerar ditt hat till – terroristerna.

Annonser

Skuldbelägg inte den utsatta, stötta och bidra till att förändra strukturen istället!

8 Jun

Fan, jag blir så arg. Lady Dahmer avslöjade häromdagen att Maskulint initiativs språkrör är dömd för sexuella övergrepp mot en fyraåring, och efter detta har hatet eskalerat något hiskeligt. Mot henne, inte mot förövaren eller mot Maskulint initiativ. Hon ska våldtas, dödas och uppmanas begå självmord. Anledningen? För att hon hatar män!! För att hon hänger ut män (som beter sig som svin, obs parentes)!! För att hon inte i varje mening hon yttrar lägger till ett ”inte alla män!!

Lady Dahmer skrev sedan om hur hon på grund av denna massiva hatstorm nu känner sig rädd och undviker att släppa in personer med mansnamn som vill följa henne på twitter eller kommentera hennes blogg. Ja, hon känner obehag och olust inför män, helt enkelt – eftersom det är dessa som så intensivt och i så stor omfattning hotar, kränker och hatar henne. Hur ska hon kunna veta om den eller den mannen är en ”snäll” man när så många inte är det?

…och självklart resulterade även detta erkännande i skuldbeläggande kommentarer från män just; män som känner sig exkluderade, män som tycker hon är ond som klumpar ihop ”män” till en homogen grupp, män som tycker att hon därför är lika hemsk som kvinnohatarna!!!

Och jag bara gapar. Vad är det för fel på dem? Vad. Är. Felet?

De dyker upp som gubbar i lådan. De har aldrig visat sitt stöd för (i det här fallet) Lady Dahmer tidigare genom att delta i debatten, genom uppmuntrande kommentarer eller hejarop. De har på intet sätt visat sig vara så kallade ”snälla”, ”vettiga”, ”vanliga” män med en längtan efter en jämställd värld. Men så plötsligt! Plötsligt får de läsa att män betett sig som skit (vilket inte borde vara särskilt överraskande för dem då detta händer hela tiden), och en kvinna skriver att män behandlar henne illa!! Iiiih, människovärdet är hotat! Manligheten är hotad! Jag måste försvara mig och bevisa motsatsen!!! Och vad passar då bättre än att skriva något TASKIGT till den utsatta kvinnan i samma andetag som jag slår fast att jag är en snäll man??

Som sagt. Jag blir mållös.

Och faktum är att jag tyvärr känner igen mig i Lady Dahmers tankegångar, även om det i mitt fall rör sig om betydligt färre följare och betydligt färre kommentarer att moderera. Oftast, och det vill jag poängtera, får jag väldigt fina, uppmuntrande och vänliga kommentarer. Verkligen. Från majoriteten av alla läsare, och främst från kvinnor eftersom jag har flest kvinnliga läsare (tolkar jag det som utifrån de namn ni signerar med). Men titt som tätt dyker annat upp; onyanserat kritiska kommentarer, otrevliga kommentarer, nedlåtande kommentarer – och jag är ledsen att säga det: I nio fall av tio är det då en man som har skrivit den. ”Men inte alla män…!” kanske någon vill utbrista nu, och jag svarar som Mondokanel så käckt skrev häromdagen: Nej, tur det, för annars hade vi inte haft det så livat! Nej, självklart inte alla män, men när jag ska moderera en kommentar skriven av en man rör det sig i åtminstone sju fall av tio om en negativ/otrevlig/nedlåtande kommentar och därför går min puls upp några slag varje gång en kommentar signerad en för mig okänd man dyker upp för moderation. Så är det tyvärr. Inte (hoppas jag?!) för att majoriteten av alla män är ute efter att kränka eller aggressivt kritisera kvinnor, utan för att majoriteten av alla schyssta, helt vanliga män håller tyst. De säger ingenting.

Förutom då möjligtvis när de protesterar mot att klumpas ihop med alla de män som hotar, trakasserar, våldtar och slåss…

Jag känner bara såhär: Men gör någonting aktivt för att förändra strukturen och statistiken istället då!! Stötta utsatta kvinnor! Sätt ner foten och säg NEJ till hat, hot och våld! VISA att ni är ”schyssta” (normala) män istället för att bara prata och tjafsa om det!
Istället för att den enda gången ni kommenterar en utsatt kvinnas blogg skriva ”inte alla män!” så borde ni kanske skriva ”fy fan vilka svin! Stå på dig!”
Istället för att på den där middagen när diskussionen glider in på friande våldtäktsdomar säga ”det finns faktiskt män som anklagas trots att de är oskyldiga!” så borde ni kanske säga ”fan vad illa att så många våldtäktsmän går fria!”
Istället för att irriteras över att kvinnor i diskussioner talar om ”män” som en kategori så borde ni bli förbannade på alla de män som gör att kvinnor tar omvägar på kvällarna för att undvika oupplysta stigar, som gör att kvinnor inte vågar släppa igenom kommentarer från män på sina bloggar, som gör att kvinnor tvingas generalisera och tala om ”män” som en kategori.

Och framför allt: Sluta tro att allt, i alla lägen handlar om er! Om dig! Har du inte hotat någon, aldrig kränkt någon medvetet, aldrig slagit, tafsat, våldtagit, betett dig som en skit – då är det ingen som anklagar dig heller! Förstår du? Men det är heller ingen som kommer tacka dig bara för att du beter dig som en normal människa, särskilt om det enda positiva du sysslar med handlar om att inte göra grejer som ingen borde göra.

Jag kan förstå att det är frustrerande att höra om sexism och ojämställdhet om man är man, på samma sätt som jag, i egenskap av vit, kan frustreras över att höra om rasism. Jag skäms. Jag känner skuld och obehag. Jag funderar över mitt beteende, på vilka sätt jag – trots att jag givetvis vill kalla mig antirasist – bidrar till att vithetsnormen fortsätter härska och rasismen fortsätter flöda. Men inte fan är det för den skull rimligt att jag glider in på, säg, Rummets och gastar ”inte alla vita!!” i kommentarsfältet eller att jag uttrycker hur kränkt jag blir när en rasifierad berättar för mig om vilka kränkande kommentarer hen fått från vita och hur dessa får hen att vilja undvika sammanhang där majoriteten är vita. Jag får fan bara hålla käften. Skämmas, lyssna, ta till mig, inse mitt privilegium och fundera över hur jag kan stötta den antirasistiska kampen, utan att någonsin göra anspråk på att sätta agendan och sno åt mig tolkningsföreträdet. Aldrig.

Fattar ni?

10 Mar

Kan ni fatta att det hände igen? En demonstration för mänskliga rättigheter stördes och förstördes av nazister, av våldsverkare, av människor mot mänskliga rättigheter. Demonstranter för en mer jämställd och jämlik värld skadades av människor mot densamma. Sist skedde det i Kärrtorp, nu stod Malmö på tur. Och media väljer, precis som efter händelserna i Kärrtorp, att i stor utsträckning tala om skeendet som en ”sammandrabbning mellan aktivister från höger- respektive vänsterblocket”. Det är Så Jävla Absurt.

Otäckt i sammanhanget är också att jag tycker att det känns obehagligt att alls skriva om händelserna. Jag var inte på plats i Kärrtorp, jag var inte i Malmö och jag var heller inte på den efterföljande manifestationen igår, och ändå känner jag det där obehaget i magen, bara av vetskapen att jag är en ”sån där” som hatas av en viss grupp människor i samhället. Att jag är en sån där som anses inte bara provocerande och irriterande, utan farlig och hotfull. Bara för att jag önskar mig en värld där alla människor oavsett kön, hudfärg, ursprung, sexualitet, funktionalitet, namn osv. har samma rätt att existera och möjlighet att forma sina liv. En värld som genomsyras av respekt och kärlek till och för alla. Tänk att det kan vara så oändligt provocerande?

Jag påminner er än en gång om mitt inlägg om varför jag röstar på Feministiskt Initiativ i år, jag vill även påminna er om att ni – vi! – som eftersträvar en jämställd och jämlik värld måste höras mer, aktivt överrösta hatet. Det är så vi når någonstans. Det räcker inte, som jag bl.a. skrev i ett inlägg främst riktat till lärare och skolpersonal, att ”i hjärtat” vara för människors lika värde när världen ser ut som den gör.

Här ger jag er några fler lästips, om Internationella kvinnodagen och om händelserna i Malmö.
Ta hand om er där ute och fortsätt låta, höras, kämpa!
Aida Paridad – Nazisterna kommer aldrig skrämma mig till tystnad
Karin Arbsjö – Idag känns torget inte lika säkert
Hanna Höie – En älskad kamrat ligger i koma
Lady Dahmer – Överallt i världen mördas, våldtas, könsstympas kvinnor för att de är kvinnor

När normen uttalar sig om normbrytarens situation krävs normkritik och empati, eller: DN, nu får ni ge er!

13 Aug

Idag slår DN rekord i dumhet, empatilöshet, vidrighet (jag skulle kunna räkna upp fler negativa adjektiv) och kan officiellt titulera sig som transfobiker och tvåkönsfanatiker. På ledarsidan kallas tvångssteriliseringarna av transsexuella för ”tidigare rutin” och det faktum att inte alla transpersoner vill sterilisera sig menar ledarskribenten (Hanne Kjöller??) innebär att dessa personer vill ”byta kön men ändå behålla sitt gamla” och hen jämför transpersoners behov av en kropp som överensstämmer med könsidentiteten med kosmetisk plastikkirurgi i största allmänhet… alltså, jag vet inte vad jag ska säga: Jag blir helt enkelt mållös. Och äcklad. Och, jo, även orolig – för DN är trots allt en gigantisk tidning med väldigt, väldigt många läsare. Att ledarskribenterna inte skaffar sig mer kunskap, att de inte ens talar med personerna det faktiskt gäller utan bara plockar fasansfulla och rent felaktiga åsikter ur luften… det säger så mycket om vårt samhälle. Dels om den otroligt starka cisnormen och det binära könssystem vi lever inom, dels om hur normbrytare i allmänhet (och transpersoner i synnerhet) är sådana man talar om, inte med och dels om hur normpersoner gång på gång tar sig friheter att tycka och tänka fritt om de mindre privilegierade – utan att alls ifrågasätta sin egen position.

Minns ni DN:s ledarsvar på Jonas Hassen Khemiris brev till Beatrice Ask (jag skrev om det här)? Där Khemiri anklagas för att ta på sig offerkoftan? Och minns ni när ledarskribenten skrev om surrogatmödraskap (jag skrev om det här) och även då med ett tydligt ”ovanifrånperspektiv”? Det vill säga: Det var inte en ofrivilligt barnlös och/eller icke-heterosexuell person som skrev den texten. Precis som svaret till Khemiri inte skrevs av en icke-vit person, och precis som dagens ledare helt uppenbart inte skrevs av en transperson. Och det är däri problemet ligger: När normen, den privilegierade uttalar sig om normbrytaren, den mindre privilegierade och när normen dessutom saknar empati, förståelse och insikt om normbrytarens situation (och om samhällets strukturer).

Som sagt: Jag blir mållös. Och nu måste jag fortsätta jobba.

Vi måste börja lyssna på varandra

14 Mar

Jag måste tipsa om ett mycket bra blogginlägg från en mycket bra blogg, Stökboet, där paret Johan och Sandra bloggar tillsammans. Detta inlägg har skrivits av Johan:

Vi män måste börja lyssna.

Jag förespråkar som bekant i allt främjande arbete med jämställdhet, jämlikhet, rättigheter, likabehandling, nivetvadjagmenar ett normkritiskt förhållningssätt och att vi så långt det bara går undviker att tala om framför allt kön. Men vi kan samtidigt inte blunda för verkligheten som den ser ut nu, där män och kvinnor generellt sett ses som varandras motsatser, som varandras komplement och där de dessutom – på en generell nivå – befinner sig i maktobalans gentemot varandra. Män tjänar mer än kvinnor (lönegapet ökar just nu – inte tvärtom), män sitter på fler chefspositioner, män ses som mer trovärdiga och respektingivande än kvinnor, manliga egenskaper ses som de mest eftertraktade, män och killar tar mer plats än kvinnor (i ett rum med tio kvinnor och en man, kommer mannen med stor sannolikhet ta uppemot 50% av talutrymmet, utan att någon reagerar på det)På en generell nivå. 

Att vara man ger, som sagt, många fördelar (även nackdelar, det behöver inte sägas egentligen, eftersom det är så självklart).
Att vara vit och bo i Sverige ger fördelar.
Att ha ett svenskklingande namn och bo i Sverige ger fördelar.
Att vara heterosexuell ger fördelar.
Att inte ha funktionsnedsättningar ger fördelar.
Att ha föräldrar med akademisk bakgrund ger fördelar.
Och så vidare.

De allra flesta av oss sitter på någon eller flera av dessa normpositioner – utan att för den skull känna oss särskilt privilegierade i vår vardag. Men vi behöver se saken i ett lite större perspektiv, iaktta strukturerna runt omkring oss, på vårt jobb, i samhället i stort – och inte bli förbannade för att någon hoppar på oss, utan istället tänka på att det är strukturerna i sig som kritiseras (samt, förstås, de enskilda personer som faktiskt har kränkt någon psykiskt eller fysiskt).

Därefter är det bara att välja: Antingen ger man sig in i diskussionen, väljer att aktivt arbeta för ökad jämställdhet, jämlikhet och lika rättigheter – för alla eller för en specifik grupp, beroende hur mycket tid och hur stort ens engagemang är. Eller så tänker man, nä, jag har inte tid. Jag har det ganska bra i mitt liv, jag behandlar alla mina medmänniskor med respekt och jag ser inget synligt förtryck i min vardag – det där låter jag andra sköta. Det är helt okej.

Det enda som inte är okej, det är att aktivt och öppet bli förbannad eller uttrycka förakt mot personer som faktiskt jobbar för ökad jämställdhet och jämlikhet, eller mot personer som råkar tillhöra en grupp som generellt sett har det lite tuffare i samhället. Det leder absolut ingen vart – vare sig för dig själv eller för någon annan. Tänk konstruktivt istället – det ena behöver liksom inte utesluta det andra.

Läs Johans blogginlägg. Otroligt vettigt och tänkvärt.

En bra start på dagen?

7 Mar

Det är så mycket jag vill hinna med under min timmes resväg till jobbet – läsa tidning, bara hänga, prata med kollega, blogga… Men idag tänkte jag börja läsa en bok, och ingen mindre än den här:

image

…på tal om det jag skrev om i helgen, till exempel här och här. Och vi får väl se exakt hur arg jag blir. Eller om jag blir ledsen. Eller rentav helt tom.