Tag Archives: hen

Potentiell konversation med så kallad genusmotståndare

1 Apr

Skriftliga diskussioner om kön, genus och normkritik är så vansinnigt frustrerande, eftersom de väldigt ofta slutar med att motståndaren ändå inte orkar läsa ens konstruktiva och högst pedagogiska svar. Det blir liksom bara såhär:

imageOch just såhär i ”hen-debattstider” där genus ska diskuteras både här och där och framför allt av folk som inte har en aning så tycker jag det vore bra med en vettig och saklig diskussion för en gångs skull. Därför kommer här en högst möjlig och verklighetstrogen konversation mellan mig (eller någon annan genusmedveten normkritiker) och en genusmotståndare (kanske någon random familjelivsdebattör eller rentav Blondinbella). Likheter med verkliga händelser kan definitivt förekomma.

Genusmotståndaren – Jag tycker det är egoistiskt och korkat att använda sina barn som statements i en jämställdhetsdebatt. Snacka om att de får svårt att hitta sin identitet sen, när de inte får veta vilket kön de har som små.

Jag – Men du gör ju lika mycket ett statement när du klär ditt barn enligt en social norm och samtidigt lär barnet att kön är något enormt viktigt och att det bara finns ett sätt att uttrycka ett visst kön på. Förstår du inte att det synsättet ligger bakom all press på tjejer att se typiskt feminina ut, att vara snygga, smala och behagande medan killar förväntas vara starka, muskulösa och ta plats? I längden leder detta till ojämställdhet och ojämlikhet, och de som faller utanför normen kommer bestraffas genom att de klassas som avvikare.

Genusmotståndaren – Bara för att vi ska bli jämställda ska vi inte göra alla könlösa. Män måste få vara män och kvinnor måste få vara kvinnor och båda ska få samma ställning – det är det vi måste kämpa för.

Jag – Men vad menar du med att män ska vara män och kvinnor vara kvinnor? Hur är de då?

Genusmotståndaren – Jo, men typiskt manliga och kvinnliga, så som vi är skapade biologiskt. Det finns biologiska skillnader mellan män och kvinnor, men ändå ses det ju nästan som förbjudet nu för tiden att uttrycka sitt kön! Och det är där vi måste lägga fokus, att båda könen ska ses som lika viktiga och att det ska vara positivt att vi är olika och kompletterar varandra – det fyller en funktion i samhället!

Jag – Men alla män är ju inte lika varandra och inte alla kvinnor heller. Det är som att säga att alla svenskar är lika varandra, att alla judar är det eller alla pensionärer. Ska vi verkligen främja att en viss typ av mannen respektive kvinnan ses som den rätta och den normala? Vad händer då med alla som faller utanför den normen? Och de personer som inte identifierar sig som kvinnor eller män – vad händer med dem? Ska vi tycka synd om dem då, se dem som onormala?

Genusmotståndaren – Men nu krånglar du till det. Vadå inte identifiera sig som kvinna eller man, menar du bögar och så då? Det är väl klart vi ska acceptera homosexuella, annars är det ju diskriminering. Alla är lika mycket värda! Det är du som vill förbjuda kvinnor att vara kvinnor! Du tycker att kön är fel och vill att dina barn ska leva i villfarelsen att kön inte finns!

Jag – Nej, jag vill inte förbjuda något alls. Det är du som vill förbjuda människor att uttrycka sin personlighet oberoende av juridiskt kön, och du förnekar att det finns transpersoner och andra som mer eller mindre avviker från den norm som du är så mån om att upprätthålla.

Genusmotståndaren – Nu blandar du ihop olika saker. Transpersoner? Hur vanligt är det? Men visst,  det är klart att de också ska ha rättigheter, precis som bögar och lesbiska. Alla ska accepteras, men det blir väl inte bättre av att vi tvingar alla att kallas för ”hen” och klä sig könsneutralt. Hur ska det bli jämställt då, om vi inte kan dela upp och ha koll? Jag vill lära mina barn att vara stolta flickor och pojkar och att respektera och uppskatta varandras olikheter, inte förvirra dem genom att kalla dem för ”hen”.

Jag – Fast det är ju du som tycker att ”hen” är förvirrande. Barn vet ingenting när de föds, men beroende på vad du lär dem kommer de att anpassa sig efter det och om de sedan inte klarar av att leva upp till de förväntningar och krav som du och stora delar av samhället har på dem, kommer de att må dåligt och med stor sannolikhet känna – och kanske även få höra – att de inte duger, att de är för manhaftiga, för fjolliga, för fula eller bara fel. Vi måste väl vara överens om att ingen ska behöva må dåligt eller bli utsatt på grund av hur hen ser ut, vilken kroppsstorlek hen har, hur blyg eller framåt hen är, hur lätt eller svårt hen har det i skolan eller vilken frisyr eller vilka kläder hen bär? Och vi är väl överens om att alla människor ska vara lika mycket värda och ha samma rättigheter och möjligheter oberoende av det jag nyss sa?

Genusmotståndaren – Ja, men det är väl inte det vi pratar om…?

Jag – Jo, för det är precis det genustänk handlar om. Att stärka sina barn och varandra som individer, att inte tvinga någon in i en specifik könsroll utan att istället erbjuda variation och bredd! Stereotypt kvinnliga egenskaper, som mjukhet, empati, ordningssinne och att kunna prata om känslor (eller vad du nu klassar som kvinnligt) ska absolut uppskattas och ses som viktiga egenskaper – men de ska inte behöva knytas enbart till personer med snippa, på samma sätt som stereotypt kvinnliga attribut – långt hår, kjolar, smink, you name it – inte ska behöva vara ett måste för att ses som ”riktig” kvinna, och självklart måste även personer med snopp, om de så önskar, få tillgång till dessa attribut utan att per automatik klassas som fjollor, äckliga eller onormala.

Genusmotståndaren – Nej, men sluta nu, jag vill väl få uttrycka min kvinnlighet om jag vill! Och jag vill inte att min man ska gå runt i klänning – fy sjutton vad löjligt!

Jag – Kära du, du får fortsätta uttrycka kvinnlighet på precis det sätt du önskar, och din man också (fast, ja, sin manlighet då). Men alla är inte som ni, och om vi reducerar jämställdhetsdebatten till att prata om enbart män och kvinnor som två fasta, endimensionella kategorier kommer vi utesluta en massa människor – vilket är precis det som generellt sker i samhället just precis nu. Om alla människor hade uppfyllt normerna för vad som är manligt och kvinnligt, om det inte hade funnits några transpersoner eller andra könsnormsöverskridare – då hade vi kanske kunnat prata jämställdhet på precis det sätt du önskar, men världen ser inte ut så! Om du aktivt fostrar dina barn in i snäva könsroller gör du varken dem eller samhället en tjänst, bidra istället till att vidga synen på vad som är okej för en flicka respektive en pojke. Låt dem finna sin egen könsidentitet, sin egen personlighet.

Genusmotståndaren – …genom att klä dem i beige säckväv och skriva hen i pannan på dem?

Jag – Suck. Genom att klä dem i flera olika färger, genom att uppmuntra olika leksaker och aktiviteter, genom att förvänta dig att både din pojke och din flicka kommer kunna klara sig bra i skolan med rätt förutsättningar, genom att bejaka de egenskaper och intressen som de visar sig ha – oavsett om dessa uppfyller eller frångår normen för det könsorgan de råkar ha. Stärk dem, lär dem att tänka kritiskt, uppfostra dem att behandla människor med respekt, att våga ta plats, men också att ta ett steg tillbaka ibland för att någon annan ska få synas. Hur svårt kan det vara?

...och så vidare. Jag orkar inte längre. Fasen vad jobbigt det var att diskutera med sig själv – och hela dagen har det pågått (jag har nämligen ett liv utanför bloggen också, ni vet). Men vad tror ni, lyckades jag övertyga den där genusmotståndaren? Kanske pyttelite?

Framför allt var det skönt att få tala till punkt för en gångs skull.

Annonser

Prinsessdrömmar är inget du föds med

31 Mar

Det här tycker jag är rejält obehagligt:

image

Ja, alltså, Svensk Damtidning. Finns väl inte så mycket att förvånas över egentligen – att konservera stereotyper är väl deras jobb? Men vad skulle genusmotståndaren säga? Kanske såhär:

”Är detta verkligen något att ens lägga energi på? Hur orkar ni? Låt flickor vara flickor för tusan! Låt dem vara prinsessor – alla flickor vill vara prinsessor, för flickor är söta och vad är det för fel med det? Det är för tusan något att vara glad för.”
Och så vidare.

Men jo, jag tänker fortsätta lägga energi på det här och motsätta mig att flickor ska vara söta för att ses som riktiga flickor, eller för att räknas som flickor över huvud taget. ”Söt”, vad är det egentligen? Vem bestämmer vad ”söt” innebär? Och varför skulle den där sötheten och prinsessdrömmarna förresten behöva vara förbehållet enbart flickor?

Min mamma gjorde en övning med sina lågstadieelever för ett tag sedan där de fick skriva vilket kön de skulle vilja ha om de fick bestämma helt själva, och så fick de motivera varför. De allra flesta (men inte alla!) ville behålla sitt eget kön och många flickor motiverade sitt val med att ”som flicka får man göra sig fin och sminka sig och ha fina smycken.” På fullaste allvar. De går i lågstadiet och de vet liksom redan – hur kan någon tycka att det inte är sorgligt? Att åtta-nioåriga flickor redan har reducerat sig själva till i första hand söta!

Jag tänker även på de kommentarer mina inlägg om att vara fin har fått de senaste dagarna, i synnerhet från de genusmedvetna föräldrarna med döttrar som vittnar om hur deras flickor ständigt tas för pojkar. Och inte för att de kläs stereotypt pojkigt, utan för att de inte kläs typiskt flickigt. Som presens uttrycker det:

imageBilden ovan av ”de söta sessorna” kan tyckas vara hur harmlös och söt som helst, men den inrymmer så vansinnigt mycket – både att flickor (prinsessor!) ska vara söta och dessutom att de ska jämföras och bedömas. Och därför blir jag också så sur och ledsen när en så inflytelserik person som Blondinbella bemöter kritiken mot hennes ”hen-motstånd” dels genom att reducera debatten till att enbart handla om färg och dels genom att använda det mest urvattnade, naiva och korkade (ursäkta) argumentet att ”män och kvinnor är olika”. Suck.

image

image

…och värst av allt: flera hundra människor gillar hennes inlägg på facebook.

Såhär kommenterade jag hennes senaste inlägg (lika bra att citera mig själv här, eftersom hon förmodligen inte kommer läsa):

image

Jag hade naturligtvis kunnat lägga till något mer om cispersoner, transpersoner, privilegier, normer och strukturer som skapar avvikare, men… det struntade jag i. För som sagt, hon kommer förmodligen inte ens läsa min kommentar – och både hon och hennes trogna fans har redan bestämt sig för att de vet hur allt ligger till, och då är det egentligen strunt samma. Tyvärr.

Varför är det så viktigt att veta ”vad det är för nåt”?

30 Mar

Jag har tidigare i veckan skrivit om det här med att önska kön på sitt barn, om fixeringen vid vilket kön små barn har och om fenomenet ”att vara fin” kopplat till flickor respektive pojkar. Utifrån en kommentar jag fick av Lisa – Mondokanel det här gamla inlägget igår, och utifrån ett uttalande av Blondinbella i en skvallertidning om hur ”jobbigt” hon tycker det är att inte veta vilket kön barn har nu för tiden, när många föräldrar klär sina barn könsneutralt (hon kallar det märkligt nog för ”hen-debatten” – va?) så funderar jag vidare… Varför är det så viktigt att veta ”vad det är för nåt”? Och varför blir folk generade när de ”tar fel” på vilket kön någon har?

Lisa skriver i sin kommentar att hennes son nästan jämt blir tagen för att vara flicka, och många tittar till och med surt på henne som förälder, för att den stackars flickan tvingas ha på sig könsneutrala kläder och liksom förvägras prinsessklänningar. Vårt barn har också rätt ofta tagits för att vara flicka, ja, ungefär lika ofta som främlingar tar honom för pojke, skulle jag nog vilja säga och det finns förstås en solklar koppling till vilka kläder han för dagen har på sig. Adrian måste helt enkelt ha ett klockrent unisexutseende, och grejen är att vi blir inte det minsta förolämpade när någon tror att han är flicka – för vad tusan gör det?

Det var inte så länge sedan som vi var på en familjeträff för regnbågsfamiljer, på vilken Adrian dagen till ära var klädd i rosa- och vitrandig tröja och jeans, och en mamma som jag pratade lite med omtalade honom uteslutande som ”hon”. Det intressanta i det sammanhanget var för övrigt att väldigt många små flickor där var klädda i just rosa – vilket fick mig att tänka att det kanske finns en ”överkompensationstanke” hos vissa regnbågsfamiljer, att verkligen följa könsnormerna, eftersom vi redan bryter både kön- och sexualitetsnormer genom vår familjebildning? Äsch, jag vet inte.

Hur som helst. Den här mamman frågade en hel del om ”henne”,  det vill säga Adrian, och jag blir alltid lika osäker på hur jag ska bemöta det. Eftersom hans kön är så vansinnigt oviktigt för oss och han ännu inte har någon egen könsidentitet så finns det ju ingen anledning att markera att han är en pojke, men samtidigt känns det lite som att man lurar vederbörande genom att ”spela med” i hennes tro på att han är en flicka – för om könstillhörigheten plötsligt uppdagas brukar folk skämmas så förbaskat. Hänger ni med? Jag brukar försöka smyga in hans namn eller ett ”han” i mina svar, och det gjorde jag även den här gången – men hon hade bestämt sig för att Adrian var en flicka, så det bet inte på henne. Under hela konversationen använde hon således pronomenet ”hon” medan jag använde ”han” och så var det inget mer med det.

I andra sammanhang, när han är klädd i blå jacka, med blå napp och till råga på allt ett blått nappspänne råder det inga tveksamheter hos folk – ”en riktig liten pojke!” kan vi få höra (lite ironiskt, eller hur?) och då och då får vi förstås rakt ut frågan: Är det en pojke eller en flicka? eller, ännu värre: Vad är det för nåt? På den sistnämnda frågan finns ju egentligen bara ett korrekt svar: Ett barn, men det svaret får inte direkt folk att ge sig – då ställer de bara frågan igen. Den situationen tycker jag också är knivig, för jag känner mig lite obekväm med att öppna upp för eventuella ”hen-debatter” med okända människor som helt uppenbart anser att de bara måste få veta vilket könsorgan mitt barn har. Så, då svarar jag helt enkelt att han är en pojke, trots att det känns lite… märkligt. Det handlar liksom om ett kort möte på tunnelbanan, på ett café eller på lekplatsen – varför är könet på barnet de möter så vansinnigt viktigt? Om vi skulle lära känna varandra närmare så skulle de ju med största sannolikhet få reda på könet tids nog.

Nåväl. Egentligen så vet jag ju redan varför. Vi människor gillar att kategorisera, och kön är den kategori som är allra viktigast för oss. Det första vi noterar när en person entrar ett rum är vilket kön personen har, och om vi inte med en gång kan tolka personens könstillhörighet så blir vi förvirrade, letar frenetiskt efter tydliga tecken på om hen är en man eller en kvinna. Vi vill inte riskera att ta fel! Därför är det ”naturligt” att den första frågan vi ställer till nyblivna föräldrar blir: Vad blev det för nåt? När jag tar upp detta med folk tycker många att ja, men vadå, det är ju bara artighet, man vill visa att man bryr sig, man vill ha en fråga att ställa. Absolut, men varför just kön? Och om jag som förälder då väljer att inte svara på vilket kön mitt barn har – är jag oartig då (eftersom frågan ställdes av artighet)?

Motståndare till ”hen” tror att detta lilla pronomen har blivit till för att långsamt beröva folk på deras könsidentitet. Jag tror inte att de behöver vara särskilt rädda för det faktiskt, men eftersom motståndet och rädslan finns så dröjer det nog ett tag innan man, eller i alla fall jag, kommer våga mig på att kalla barn jag inte vet könet på för ”hen”. Och vad gäller Adrian så är han just en ”han” i vår värld, även om vi aktivt försöker fylla ordet med nya innebörder och som sagt, kallas han för ”hon” ibland rasar inte världen för det.

Vad tänker ni? Och hur reagerar ni när era barn tilldelas ”fel” kön av främlingar?

Förresten har jag en liten anekdot på temat som jag kan dela med mig av såhär på påskafton och allt:
När vi åkte flygbuss från Bromma i julas började den äldre mannen som körde bussen prata med oss och med Adrian. Han sa något i stil med att ”jaha, och vad har vi här för något?”, men innan vi ens hann svara la han till, med ett litet flin:
”Det kanske är en hen?”
Vi blev aningen paralyserade för ett ögonblick och, jo, vi hann nog tänka en och annan fördomsfull tanke innan han fortsatte:
”Jag tycker det är så himla bra! Om man inte vet könet, liksom. Jättepraktiskt!”
Och så satt vi där med lång näsa.

Jag älskar när mina fördomar inte visar sig stämma med verkligheten.

image

Hon, hen eller han?

Inlägg i genusdebatten från min kloka syster

27 Mar

image

Jag kan inte annat än hålla med ovanstående uttalande och vara otroligt glad att min syster kommer förgylla socionomyrket med sin klokhet inom ett par år. Att se mitt barn – min son – som en fara för sig själv och samhället skulle vara väldigt korkat, men om vi blint litar på att våra handlingar styrs av biologiskt kön, ja, då borde det innebära att vi med söner räknar med att det förmodligen kommer gå åt skogen åtminstone för vissa av dem förr eller senare.

Många ”genusmotståndare” tror att genustänk handlar om att förbjuda pojkar att leka med bilar, att flickor inte får bära klänning och att vi alla ska bära beige kroppsstrumpa och kalla varandra ”hen” bara för att. Och jag säger det igen: Genusmedvetenhet handlar inte om att förbjuda, det handlar om att tillåta, att erkänna att vi alla är olika och dessutom att belysa och ifrågasätta sociala könsnormer som riskerar begränsa eller rentav stigmatisera personer av ett visst kön genom att till exempel, som min syster tar upp ovan, förvänta sig att pojkar ska klara sig sämre i skolan eller bli kriminella.

Behandla barn som individer istället, och stötta alla i att klara skolan, att få en god självkänsla och att respektera andra människor, för att så långt som möjligt undvika att någon hamnar i trubbel eller känner behovet att hävda sig på ett sätt som skadar andra.

Släpp fixeringen vid den beiga kroppstrumpan, för sjutton.

image

Ett litet ord kan göra så mycket

5 Mar

…och nu pratar jag inte om ”tack” eller ”förlåt”, utan om hen – och inte heller i vilket sammanhang som helst, utan i en elevtext:

image

Tänk va, efter två timmars intensivt rättande av nationella prov; mina ögon blödde, min hjärna kändes helt hopskrynklad och mina ben hade börjat spritta åt alla håll – då såg jag det lilla ordet och fick genast en ny gnista. Det inger så himla mycket hopp när jag inser att utvecklingen går framåt, att språk och uppfattningar om saker och ting (ja, könets betydelse, eller obetydelse, till exempel) förändras. Den här eleven använder ”hen” på ett lika självklart sätt som ”han” eller ”hon”. Det fanns ingen anledning att ange kön i det här fallet – och tänk, då gjorde inte eleven det.

Fortfarande är det i verkligheten, i mötet med andra, viktigt med kön för de allra flesta i den här åldern, det har vi inte kommit ifrån än. Men med språket händer det något, och jag tror att det är en bra början.

Många vuxna, ofta heterosexuella cispersoner, ser rött när de hör eller läser pronomenet ”hen”, som om de tror att någon ska komma och ta ifrån dem deras könsidentitet, deras rätt att vara en hane eller en hona, men ser ni, det behöver ingen vara rädd för – för var och en har nämligen full rätt att definiera sig själv.

Att det finns andra, som inte är du själv, som hellre blir omtalade som ”hen” – det behöver ju inte du bekymra dig så mycket om, för det rör inte din identitet. Och talar du om någon som du inte vet könet på eller om människor i största allmänhet (som i elevtexten ovan) – då är väl ”hen” ett alldeles ypperligt pronomen att använda.

Dessutom helt ofarligt, jag lovar.

Kläder och utseende är väl ingen stor grej – bara du ser till att följa normen

26 Feb

Jag visste ju på förhand att frågan om könsstereotypa vs. könsneutrala barnkläder skulle väcka stor uppmärksamhet, för folk tycks aldrig tröttna på att försvara sina döttrars rätt att bära klänning och sina söners rätt att inte göra det (trist bara att debatten alltid fastnar där – i den rosa klänningen…).

Men trots att detta debatterats i all oändlighet, så är det intressant att iaktta hur argumentationen förs, i synnerhet hos de så kallade genusmotståndarna, eller stereotypfrämjarna/könsnormsförsvararna om man så vill – de är nämligen riktiga hejare på att göra egna tolkningar av vad ”genuspedagogik” och ”normkritik” är för något, och har inte heller någon som helst lust att få svar på vad det egentligen innebär:

fl5

Liknande resonemang har förts om feminism i kommentarsfälten till de större och mer inflytelserika bloggarna den senaste tiden, först i samband med att kändisar som Mia Skäringer och Maria Lundqvist tog avstånd från feminismen på bästa sändningstid och sedan efter att superinne bloggerskan Foki skrev ett anti-feministiskt, eller snarare ett ”jag har missförstått vad feminism är för nåt”-inlägg häromdagen. Just det tänker jag inte fördjupa mig i just nu, för det har andra gjort så bra (t.ex. Moralfjant, flat-feministen Fanny och Katta Kvack), men jag nämner det, eftersom tendenserna liknar varandra och allt hänger ihop:

Människor är otroligt beroende av kategoriseringar, vi mår bra av det, och vi tycker att det känns mycket obehagligt om någon kommer och försöker ändra i våra allra mest grundläggande uppfattningar – t.ex. rörande kön. Kön är nämligen den absolut viktigaste, mest fundamentala kategorin för de flesta av oss: Vet vi inte vilket kön en person har, blir vi osäkra på hur vi ska bemöta personen, och kommer en person emot oss, som vi tolkar tillhöra ”det ena” könet, men som bär kläder eller visar sig ha en röst som överensstämmer med ”det andra” könet, ja, då blir vi förvirrade – och vissa även äcklade eller förbannade.

Eftersom de allra flesta väljer, medvetet eller omedvetet, att följa könsnormerna, så ses normbrott av många som avvikelser, ”statements” eller onödiga och rentav obehagliga överraskningar. Och i dessa två diskussioner, om barn/genus och feminism, är det framför allt följande som människor upprörs/förfasar sig över:
1. föräldrar som använder sina barn som ”statements” eller vapen i en jämställdhetsdebatt (att de själva gör ”statements” när de väljer att följa könsnormerna är det ingen som tänker på)
2. pojkar (och män för den delen) i klänning
3. kvinnor som inte rakar sig under armarna/inte sminkar sig

fl1

fl1

Några har frågat mig varför ”vi genusfanatiker” envisas med att blanda in barnuppfostran, bemötande, förväntningar och frågan om jämställdhet i diskussionen om barnkläder, och en person gjorde också tydligt att visst, jämställdhetsdebatten är viktig – men just det här med kläder känns inte som den viktigaste frågan:

fl3

Absolut, jag håller med. Men rent uppenbart, utifrån det jag skrivit ovan samt utifrån mina iakttagelser både av barnklädersdiskussionerna på familjeliv.se och alla anti-feministers ilska mot kvinnor som inte följer skönhetsidealen – så är kläder och utseende något som har betydelse OCH något som starkt kan kopplas samman med bemötande, förväntningar och jämställdhet.

Varför skulle annars detta behov av att försvara prinsessklänningar och rakade armhålor vara så oerhört starkt?

***

Tidigare inlägg på samma tema/med samma utgångspunkt:
Om jag bestämmer nu – hur ska han kunna bestämma sen?
Att vara genusmedveten handlar inte om att förbjuda