När ska vi diskutera heterosexuellas rätt att skaffa barn egentligen? (ibland känns det som att utvecklingen inte alls går framåt…)

I söndags kom vi hem från Berlin efter tre intensiva dygn, fyllda av regn, halvtaskig sömn och en och annan riktigt trevlig upplevelse (eventuellt mer om detta senare) och jag slängde mig på soffan, fullständigt utslagen, och slog upp lördagens DN för att få lite koll på vad som hänt i världen medan vi varit borta. Rubriken som genast fångade mitt intresse var denna:  Alltså, suck. SUCK.

Ibland känner jag mig fullkomligt övertygad om att samhällsutvecklingen smyger sig åt rätt håll, trots att SD enligt senaste opinionsmätningen är Sveriges tredje största parti (hur fan gick det till?) och trots att tidningar dagligen fyller spaltmeter med skit som sker runt omkring oss. Jag tänker liksom ändå att jooo, visst går det väl framåt, sakta men säkert gör det ändå det – och till slut kommer vi få det där jämställda, jämlika samhället som jag och så många med mig eftersträvar och på olika sätt arbetar för att nå. Och det är förstås en väldigt fin och behaglig känsla.

…men så möts jag av rubriker som den ovan och vips så är jag tillbaka på jorden igen. Just ja, det är så folk tänker – det är såhär vårt samhälle ser ut: Att homosexualitet fortfarande är något som får, och bör, debatteras. Att homosexualitet är ett sånt där ”känsligt ämne” som den som vill ha ”högt i tak” ”vågar” diskutera (och ifrågasätta!). Att homosexualitet är något som inte existerar på högstadiet eller alls i högstadieungdomarnas liv och därmed är det helt okej att låta dem argumentera kring homosexuellas rätt att skaffa barn.

Då säger jag det igen: NEJ, DET ÄR INTE OKEJ ATT STÄLLA DEN HÄR FRÅGAN I ETT KLASSRUM. Och definitivt inte på en stor scen med en stor publik, i en så kallad seriös debatt med inbjudna domare från Universitetet. DET ÄR INTE OKEJ. Nej, inte ens om syftet med uppgiften är att eleverna ska komma fram till att det visst är okej att homosexuella skaffar barn – för man har redan gjort klart för dem att homosexualitet och homosexuella personer är några andra, att vi är ett känsligt ämne (mitt liv är fan inget känsligt ämne!), att vi är avvikare och att alla andra (som förstås är heterosexuella och därmed normala och neutrala) har rätt att tycka till om oss – medan heteropersonerna själva sitter där högst upp på piedestalen och aldrig hamnar i fokus för en för- eller mot-debatt av det här slaget.

Herregud, att det ens ska behöva sägas.

Men jo, det behöver sägas. Gång på gång på gång.

För någon vecka sedan fick jag för övrigt ett gäng mindre trevliga kommentarer på två tidigare inlägg (här och här): De första från en förälder som är glad över att hens barns lärare inte arbetar aktivt för jämlikhet, jämställdhet och alla människors lika värde – eller som hen uttryckligen skrev: ”Jag är glad att mina barn inte har dig som lärare”. Nästa kommentar kom från en person som anser det vara helt okej att ”bög” och dylikt används som skällsord i en skola, och som inte tycker att jag borde basunera ut min egen sexualitet under lektionstid.

Det är inte första gången jag får sådana kommentarer, och heller inte sista. För även om det på vissa sätt går framåt, smyger sig framåt, så går det på många håll ute i världen i motsatt riktning vad gäller hbtq-personers rättigheter.
Och vet ni? Vi är inte skonade här heller. Sverigedemokraterna – ett rasistiskt och homofobiskt parti – är just nu tredje störst av de svenska riksdagspartierna. Bland annat.

Jag ryser.

(Den som missade kan ju för övrigt läsa om heterosexuellas lämplighet som föräldrar här.)