Tag Archives: homosexualitet

Hur vet jag vad som är en dum fråga?

30 Okt

En fundering dök upp som facebookkommentar till mitt inlägg från igår apropå det här med att hbtq-personer (eller andra som avviker från normen, såsom vithetsnormen, normer kring funktionsförmåga och så vidare) inte ska ses som några vandrande frågelådor: Tänk om man, i sin iver att få veta mer, ändå trillar dit och kränker någon? Och tänk om uppmaningen att inte ställa ”dumma” frågor leder till att heterosexuella cispersoner slutar fråga saker helt och därmed går miste om chansen att punktera fördomar och lära sig mer?

En intressant och vettig fundering, tycker jag och jag ägnar gärna en längre text åt detta (varning för ”längre”…).
Såhär svarade jag på facebook:

Att fråga är självklart inte alltid fel, men som jag skriver i inlägget är det bra att tänka ett varv först, iaktta sina egna normer och fråga sig själv om svaret på frågan man vill ställa är så himla viktigt att få. Som frågan om varför vissa lesbiska par ”ser ut som en man och en kvinna” – där blir heteronormen så otroligt tydlig och vad vill man med en sån fråga? Jag vände på det och bad de heterosexuella i publiken iaktta heteropar istället, fundera över varför vissa är så himla LIKA varandra – om man är hetero borde man väl dras till det ”motsatta” eller…?? Lika dum fråga det, men du fattar poängen.

Sen är personer olika, en del älskar att svara på frågor om vilken toa de går på eller berätta komma ut-historier eller rentav vad som sker i sovrummet – men man ska liksom inte utgå ifrån det…

Något kortfattat och slarvigt facebookanpassat förstås, men jag ska utveckla mitt resonemang med några exempel.

En anledning till att normpersoner, i det här fallet cis-heteros, dels är så himla nyfikna på hbtq-personer och dels anser sig ha rätten att fråga lite vad som helst är att hbtq-identiteter är så ovanliga för (vissa av) dem; de stöter liksom inte på något homopar särskilt ofta – och än mer sällan en öppen transperson. Efter att hundrafemtio heterosar passerat så dyker helt plötsligt den där flatan upp och då bara väller alla funderingar upp i huvudet (på vissa): När kom hon på att hon var lesbisk egentligen? Vad sa hennes mamma då? Varför är vissa flatpar så himla lika varandra – precis som syskon!!! – och varför finns det ibland som en man och en kvinna i ett lesbiskt förhållande? Hur tänker de kring det här med att ge sitt barn en manlig förebild sen när det växer upp?? Och så vidare.

Vi människor är nyfikna på sådant som är ovanligt, annorlunda, sällsynt i våra ögon – det är inte alls konstigt. Men. Vad många heterosexuella cispersoner inte tänker på i det här fallet är att den lesbiska faktiskt är lesbisk varje dag. För mig är det inte ett dugg ovanligt att vara lesbisk, att leva tillsammans med en kvinna, att vara en av två mammor – detta är något jag sysslar med 24 timmar om dygnet. Och det finns många andra saker i mitt liv som är bra mycket mer intressanta att prata om än just detta (när jag inte är ute och föreläser, vill säga – men även då fokuserar jag mycket hellre på normer som gör vissa till avvikare snarare än att poängtera och grotta i min egen avvikelse…).

En av de andra föreläsarna under Regnbågsdagen, Mikael Almén, visade ett bra exempel på när heteronormen klampar in och sätter en homosexuell persons sexualitet i fokus istället för det som egentligen är centralt i en sagd mening:

Scenario 1:
En kvinna säger till sin kollega: Jag var på bio med min kille igår.
Kollegan svarar: Vilken film såg ni?

Scenario 2:
Mikael säger till sin kollega: Jag var på bio med min kille igår.
Kollegan svarar: Har du en kille???!!

I det andra scenariot borde kollegan helt enkelt ha stoppat sin spontana reaktion, backat ett par tankesteg och istället fokuserat på det viktigaste i meningen: Att Mikael hade varit på bio. Eller hur? Och nu kanske någon tänker att ”nämen hallå, jag hade ju ingen aning om att han var bög! Då är det väl inte konstigt att jag vill kommentera det?” Mjoo… Jämför exempelvis med scenariot då en person i rullstol berättar att hen varit på bio och får till svar: ”Satt du i en vanlig biostol då eller..??!” eller när en person med rötter i Sydamerika berättar att hen varit med sin mamma på Dramaten och reaktionen blir: ”Förstår din mamma svenska??!” Alltså, nä. Jag hoppas ni ser mönstret här. Tröttsamt, helt enkelt.

Jag återgår till det ovan nämnda exemplet, nämligen det här med varför lesbiska par ibland ”ser ut som en man och en kvinna”; en fråga som ju faktiskt dök upp i torsdags under panelsamtalet och som är rätt vanlig i diskussioner om homosexualitet. Till att börja med så speglas heteronormen så vansinnigt tydligt i den här frågan och så även cisnormen, det vill säga föreställningen om att en person som föds med exempelvis en snippa ska känna sig som tjej, bete sig och klä sig enligt normen för hur tjejer beter sig och klär sig. En tjej som istället klipper håret kort, kanske inte sminkar sig, föredrar byxor och skjorta snarare än kjol och blus – ja, hon ser kanske ut (och vill vara?!) ”som en man”. Utifrån normen sett, alltså. Och så det här med att man som heterosexuell cisperson då bara måste tolka in någon form av implicit heterosexualitet i en relation mellan en ”kvinnlig” flata och en ”okvinnlig” flata… ja, bara där blir något tokigt. Vad är man då ute efter? Vilket svar vill man åt? Ska paret erkänna att de innerst inne är hetero fast ändå inte, eller..?!

Nä, här uppmanar jag personen som ställde eller som önskar ställa just den frågan att istället försöka få fatt i och vidga sina egna föreställningar kring kvinnligt och manligt, ja, kring kön och könsuttryck helt enkelt. Och i nästa steg, precis som jag skrev ovan, hellre vända blicken mot sig själv, iaktta heteronormen, heterosexuella personer och par. Finns det några tydliga mönster kring hur heterosexualitet uttrycks? Ja, såklart det finns – men det finns även variationer, vilket det också gör bland samkönade par. Heteronormen lär oss dock att synliggöra, kommentera, klumpa ihop och hitta förklaringar till det avvikande hellre än att lägga fokus på det som är norm, nämligen heterosexualiteten.

(Här måste jag även lägga till en sak: Jag och min fru har ju ofta tagits för syskon, tvillingar, ja till och med samma person och fått nyfikna kommentarer och frågor kring det – medan heterosexuella par som är lika varandra i klädstil och utseende får höra att de har ”äktenskapstycke” och därmed inte får frågan om varför tusan de blir kära i någon som kunde varit deras syster/bror. Också något att fundera på, eller hur?)

Det här blev ett spretigt inlägg och vad blir min poäng? Egentligen exakt densamma som igår: Att man som person i normposition bör tänka ett varv till innan man ställer den där frågan vars potentiella svar gör en så himla nyfiken. Är svaret på frågan alldeles nödvändigt för den fortsatta relationen med personen i fråga, handlar det om omtanke eller handlar det bara om den egna nyfikenheten och det exotiska i att möta en person som i min föreställningsvärld lever på ett annorlunda sätt? Naturligtvis avgör även situationen vilka frågor som kan vara relevanta och rimliga att ställa, likaså relationen till personen du pratar med och kanske din egen personlighet. Sitter man i ett förtroligt samtal om livet kanske det passar alldeles utmärkt att undra över komma ut-processen i tonåren, ska det författas en hbtq-policy på arbetsplatsen kan det förstås hända att den öppna hbtq-personen vill (och bör) vara med och tycka till och om du som chef är osäker på om du bemöter mig som hbtq-person på rätt sätt och gärna skulle vilja bli mer inkluderande i ditt förhållningssätt till medarbetarna, ja, så fråga då! Att det sedan definitivt är skillnad på att fråga om en hbtq-person på grund av sin sexuella läggning/könsidentitet upplevt sig kränkt någon gång och att undra över varför vissa bögar beter sig så fjolligt – det måste knappt nämnas va?

Men som sagt: Normbrytare är inga vandrande frågelådor med skyldighet att berätta precis allt de/vi känner och tänker. Jag har dock tänkt tidigare i mitt liv att jag nog har skyldighet att svara på alla möjliga frågor, att det på något vis är ett sätt (kanske det enda) att göra homosexualitet mer accepterat och ”naturligt” i folks ögon… men jag har ändrat mig. Det är definitivt inte min skyldighet och dessutom gör ju det eviga frågandet att avvikelsen från normen gång på gång befästs och reproduceras. Och om målet med alla dessa frågor och svar är att få någon homofob som tycker att homosexualitet är läskigt och konstigt att inse att ”jag är preciiiis som alla andra (= vanliga heterosar)!” då vill jag inte vara med, faktiskt. För jag kanske inte ens är som ”alla andra” och framför allt inte som den där homofoben. Tack och lov.

Annonser

Tycker du att jag ska vara tacksam för att samhället ”accepterar” mig?

18 Jul

Följande uttalande – eller fråga? – damp ner i mitt kommentarsfält igår, och jag tänkte ägna detta inlägg åt att svara denna kommentator:

jag skriver inte detta för att på nått sätt vara elak utan för att jag känner att jag aldrig riktigt har fått ett bra svar. Jag har inget emot homosexuella, har en nära vän som en homosexuell och älskar honom för den han är. Men förstår inte varför homosexuella ska bli kränkta när man säger att homosexualitet faktiskt inte är naturligt. Du har svårt att hitta böcker och filmer där barn har två pappor eller mammor just för att det inte är naturligt, rent biologiskt. Vi människor är ju skapta på det viset att en man och en kvinna ska få barn. Hur mycket vi än diskuterar så är det ett faktum och vi kommer inte bort från det. Så som jag ser det så är homosexualitet något som avviker från den naturliga men som samhället har börjat acceptera.

Det finns två huvudsakliga punkter att diskutera utifrån din kommentar, som dels är rätt hemsk och dels skriker okunskap.
1. Att det du säger är bullshit (och att du nog inte riktigt har koll på vad du själv menar med ”naturlig”).
2. Frågan om varför du har behovet att yttra något sånt här, och varför du vill att jag ska ”erkänna” för dig att jag är onaturlig.
(Sedan finns punkten 3 också: Ignorera. Men jag är inte på det humöret idag, och dessutom är det tyvärr inte bara du som tänker precis sådär = lika bra att fånga bollen när den så lägligt landade i mitt knä.)

Vi börjar med nummer 1: Det du säger är bullshit (och du vet nog inte riktigt vad du menar med ”naturlig”).

Vad innebär det att något är ”naturligt” egentligen? Hur definierar du ordet? Jag plockade fram synonymordboken och det finns några olika ”grupper” av synonymer till det här ordet, kan man säga. Om vi börjar med att titta på synonymer som skulle kunna höra ihop med biologi (vilket du ju verkar ha en förkärlek för) så hittar jag exempelvis äkta, oförfalskad, medfödd, sann och inneboende. Något som är ”naturligt” i den bemärkelsen, det bara blir helt enkelt och jag skulle vilja påstå att allt som rör mänsklig tillblivelse därmed är ”naturligt”, eller ”äkta”, ”medfött”: Ägg och spermie möts, en människa blir till, den föds och den växer upp – och utseendet personen har, funktionsförmågan, temperamentet, vissa färdigheter (fallenheter, kanske är ett bättre ord) och även sexualiteten är med andra ord ”naturliga” i denna bemärkelse (eftersom motsatsen – det vill säga oäkta, falsk, ej medfödd, konstlad, syntetisk – inte riktigt stämmer överens med sådant som vi människor inte kan styra över, såsom sexuell läggning, attraktion och förälskelse. Eller har du medvetet gjort ett val att vara heterosexuell och därmed fullt medvetet valt vilka personer du attraherats av och blivit förälskad i?).

Jag tror dock att du tänker dig en annorlunda betydelse av begreppet ”naturlig” – du syftar snarare på en innebörd med synonymer som ”normal”, ”passande” eller ”begriplig”, och då pratar du inte längre om något biologiskt, du pratar om normer, det vill säga något som är socialt betingat. Och din socialt betingade norm bestämmer tydligen att heterosexualitet är normalt, passande och begripligt (eftersom män och kvinnor kan skaffa biologiska barn ihop och det är ju heeela meningen med mänskligheten), medan homosexualitet är onormalt, opassande och obegripligt, eftersom det inte blir några barn gjorda på naturlig väg när exempelvis två kvinnor är tillsammans (dock kan jag ju bara lägga till att vårt barn också blev till genom att ägg och spermie möttes, surprise!).

Okej.

Men tycker du då att människor som är infertila är onaturliga? Människor som inte träffar någon partner, som lever ensamma eller i icke-sexuella relationer hela livet och därmed inte skaffar några barn? Är en homosexuell infertil person ”onaturlig” medan en heterosexuell infertil person är ”naturlig” – eller är båda lika onaturliga? (ja, utifrån ditt resonemang borde de ju vara lika onaturliga, men jag vet ju inte riktigt hur du tänker…) En person med en funktionsnedsättning som gör att hen inte kommer kunna skaffa barn – också onaturlig? Min bror kan jag ta som exempel, han kan inte göra någon med barn och kommer heller aldrig leva i någon kärleksrelation – är han onaturlig då, alltså som i onormal, som i opassande, obegriplig? (för det går ju inte riktigt att säga att en person som är infertil är syntetisk, att en person som av andra skäl inte skaffar barn är falsk eller att en person med funktionsnedsättning är konstlad – eller?)

Med andra ord: Hela din uppfattning om att något som helt uppenbart sker naturligt, det vill säga att vissa människor blir homosexuella eller bisexuella och att vissa blir heterosexuella, kan anses vara något onaturligt – det är ren bullshit. Däremot kan jag förstås inte hindra dig från att tycka att andra sexuella läggningar än hetero är onormala, opassande eller obegripliga, men det är som du säkert förstår inte direkt bättre det – för då är du ju homofob (och detta botas tyvärr inte genom att du talar om hur mycket ”du älskar din homosexuella kompis”).

…vilket för mig in på punkt nummer 2: Varför har du ett behov av att jag ska ”erkänna” för dig att jag är onaturlig?
Jag förmodar att du är heterosexuell. Jag förmodar att du är cisperson (det vill säga att det kön som tilldelades dig vid födseln stämmer överens med din könsidentitet och ditt juridiska kön idag). Jag förmodar även att du antingen lever i en tvåsam relation och har barn eller att du har för avsikt att leva i en tvåsam relation och skaffa barn. Och vet du? Detta innebär att du besitter ett privilegium. Du är privilegierad genom att din sexuella läggning accepteras av alla i det här samhället, du är privilegierad genom att du aldrig har behövt kämpa för att få tillåtelse att ingå partnerskap eller gifta dig, du är privilegierad för att du (förmodligen) kan skaffa barn precis när du känner för det, du är privilegierad för att din sexuella läggning aldrig har varit förbjuden eller har haft en sjukdomsstämpel på sig och du är privilegierad för att normen i det här samhället säger att heterosexualitet är liiite bättre än att inte vara heterosexuell (vilket visar sig på hundratals ytterligare sätt än de jag just räknade upp). Du besitter därmed en del makt.

Och varför vill du använda den makten till att försöka förolämpa personer som inte besitter den makten? Som inte är lika privilegierade som du? Varför vill du göra det? Ingen skulle någonsin kunna komma och säga att ”din sexualitet är onaturlig, opassande, obegriplig”, den är liksom alldeles för vanlig för att kunna ifrågasättas och i lagens mening har den aldrig varit ”onaturlig”. Så vad exakt tjänar DU på att sortera in andra mindre privilegierade, mer utsatta personer i ett ”onaturlighetsfack”? Det är rätt vidrigt faktiskt. Att den där homosexuella kompisen du har vill vara din kompis när du tycker att hans sexuella läggning är onaturlig, onormal, obegriplig (men ändå ”accepterad” av dig – what?) förvånar mig enormt. Jag skulle definitivt aldrig vilja vara kompis med en person som värderar människor olika och sorterar in dem i olika fack, där vissa är överordnade och andra är underordnade.

Det är helt enkelt inte okej. Absolut inte.

Slutligen kan jag lägga till att jag är övertygad om att alla starka samhällsnormer kring kön, sexualitet och tvåsamhet gör att många människor begränsas i sin sexualitet och mer eller mindre omedvetet ”väljer” att vara heterosexuella och monogama på grund av denna. Både sexualitet och könsidentitet tror jag nämligen är betydligt mer komplexa än vad normen tillåter, och utan heteronormen, utan cisnormen och utan monogaminormen skulle nog väldigt många människor uttrycka sin könsidentitet och organisera sina relationer på andra friare sätt.

Ps. Om du trots denna uppsats fortfarande tycker att homosexualitet är onaturligt så hoppas jag att du hädanefter håller den tanken för dig själv. Faktum kvarstår att många barn växer upp med homosexuella föräldrar i det här landet, och självklart ska det finnas barnböcker som på ett naturligt (ha!) sätt skildrar deras vardag – precis som det bör finnas fler böcker om personer som avviker från normer rörande exempelvis hudfärg och funktionsförmåga, utan att ”annorlundaskapet” sätts i fokus.

Svar på fler av era frågor: Om homosexualitet och föräldraskap

26 Jun

Min plan har egentligen varit att skriva ett par längre sammanhängande texter utifrån era frågor, men så tittade jag igenom dem igen och insåg att det nog är bättre att besvara dem just som frågor! Nu blir det lite lesbiskt och lite föräldraskap, och så kör jag lärarfrågorna i morgon eller så (gäller att passa på nu när jag är LEDIG!).

Hur/när insåg du att du är lesbisk?
Det var någon gång runt 1998 och i samband med filmen Fucking Åmål, klyschigt nog, och jag har skrivit om det litegrann här och i aningen längre format här. Jag minns att jag vid något tillfälle tittade i mina dagböcker från 98-99 och försökte bena ut exakt när jag ”kom på det”, men jag hittade inget klockrent. Jag var kär i min kvinnliga språklärare, och hade samtidigt samma tankar som ”alla andra” om att hitta en pojkvän, jag slukade allt lesbiskt jag kunde komma över samtidigt som jag var osäker på om jag faktiskt själv var lesbisk, eller om jag bara var i desperat behov av en ”etikett” att sätta på mig själv. Frågan om när jag kom på att jag är homo är nog lika svår att besvara som frågan om när du kom på att du är hetero. Vissa har ett aha-moment vid något specifikt tillfälle, men det har inte jag… det är lite luddigare än så. Och i gymnasiet var jag ju faktiskt ihop med en kille ett kort tag (även om jag aldrig ville se honom naken, hrrm).

Vet inte om du har skrivit om det tidigare, men hur reagerade omvärlden när du kom ut som homosexuell?
Alltså nej, det har jag nog faktiskt inte skrivit om. Mina närmaste kompisar, två stycken under högstadiet, tyckte att det var spännande och häftigt, både att få ta del av min hemlighet och att just de hade en vän som inte var hetero. Min mamma var orolig, både för mig och för hur omvärlden skulle reagera och ja, hon drog faktiskt en parallell mellan min sexuella läggning och min brors utvecklingsstörning – att det var tufft för henne att ha fått två såna barn. Mina morföräldrar låtsades nog rätt länge att det inte var på riktigt, framför allt min morfar, som fram till att vi gifte oss alltid kallade Lisa för ”kompisen”. Jag tror att han har kommit över det nu faktiskt. (Och jag tror att både mormor och mamma kommer läsa detta och hoppas att de inte misstycker – läget ser trots allt helt annorlunda ut nu.)

Hur funkar det för er som lesbiska om ni vill ha ett till barn? Jag vet ju att för att vara berättigad till spermadonation i Sverige får man inte har några gemensamma barn sedan tidigare, gäller det även lesbiska par? Om så är fallet, vart vänder ni er om det blir dags för ett barn till?
Adrian blev till i Huddinge (för er som inte känner till det) och där tillåter de syskonbehandling, det vill säga att man som par har ”rätt” till två graviditeter (inte fler, dock). Medan vi väntade Adrian var det fortfarande så att lesbiska par litegrann klassades som heteropar, och här i Stockholm hade de en regel som sade att en och samma kvinna måste bära båda barnen (för i ett heteropar kan ju liksom inte pappan bära barn nummer två, hello orättvist om lesbiska par får byta bärare??!!). Vi har dock hela tiden velat dela bördan, så att säga, och tanken är att Lisa ska bära nästa om det fungerar. Förra årsskiftet ändrades tack och lov den där regeln efter att ett lesbiskt par gjorde en juridisk process av det hela och nu kommer min fru kunna insemineras nästa gång, med spermier från samma donator som förra gången. Graviditet nummer ett kostade ingenting, men för graviditet nummer två får man betala 8500 kronor per försök.

Är du och din fru överens angående uppfostran och vilka värderingar ni vill föra över till er son? Kanske att er son är lite liten för en sån fråga ännu men till exempel om den ena har varit för 5 minuters metoden och den andre tyckt den är barnplågeri. Om ni vid tillfällen märkt att ni tänker olika, hur har ni löst detta?
På det stora hela tycker jag nog att vi har samma värderingar och syn på uppfostran… Vi båda tycker att det är självklart med ett genustänk, vi tycker båda att det är viktigt med kärlek och närhet, ingen av oss har känt att det är rätt att låta honom gallskrika sig till sömns eller liknande, utan våra instinkter har liksom fått oss att använda liknande ”metoder”. Sedan är vi förstås olika som personer, men till det positiva: Min fru har ett större lugn tycker jag, framför allt när det kommer till läggning och sovande – hon är den som har orkat stå och vagga i en timme om så behövts, och hon är den som kan krypa ner i hans säng på natten alternativt ha honom på bröstet och själv sova gott (medan jag inte alls fixar det). Hon är nog också mer än lek- och fixarmamma än jag, och jag blir förmodligen den som kommer grotta ner mig i Adrians läxböcker så småningom. Vi kompletterar varandra, helt enkelt, och framför allt är vi bra på att kommunicera.

Vad blev du senast chockerad av?
Den frågan kanske inte klockrent passar in under den här rubriken, men varför inte? Jag blir rätt ofta lätt chockerad (eller åtminstone konfunderad och irriterad) över människors bristande förmåga att ens försöka sätta sig in i hur andra har det; när de bara ser sig själva och sin egen situation och inte för en sekund kan tänka sig att andra inte är precis som de, eller att hela samhället inte utgår ifrån deras behov. Jag blir även både chockerad, irriterad, frustrerad och ledsen över att utvecklingen gällande hbtq-personers rättigheter på många håll i Europa går bakåt istället för framåt, och att så kallade moderna länder som Tyskland och Storbritannien är så fasligt ovilliga till förändring. Pratade med två lesbiska vänner under veckan i Tyskland som inte vet om de kommer skaffa några barn enbart på grund av att landet och politiken sätter käppar i hjulet för dem. Det är ledsamt. Men… sådär riktigt jäkla chockerad har jag nog inte blivit på ett tag. Tror jag i alla fall?

Flickböcker och ungdomsböcker

10 Apr

För att fortsätta på gårdagens tema: genus och skönlitteratur. Att alla gynnas av att läsa skönlitteratur på ett eller annat sätt, det kan nog de allra flesta hålla med om, och de flesta fattar nog även logiken med att skolan inte ensam kan ansvara för att skapa läsintresse och läsvana hos barn – eller? Men så har jag en ytterligare fråga: Bör litteraturen vi erbjuder barn anpassas efter deras kön? Ja, ska vi i skolan köna litteraturen helt enkelt, som ett led i att få fler att läsa? I min värld är svaret rätt självklart (nej!), men ändå sker det hela tiden, och i de allra flesta fall för att gynna pojkar som grupp. Ur ett jämställdhetsperspektiv är det gott så, eftersom pojkar som grupp är mindre intresserade av läsning, halkar efter i skolan bland annat av detta skäl och så vidare. Men kommer vi förändra några strukturer genom att tänka att det finns ”pojklitteratur” och ”flicklitteratur” och handla därefter?

I höstas läste jag ”Alex Dogboy” av Monica Zak med mina elever. Huvudpersonen är en pojke som blir gatubarn och boken skildrar alla äventyr han råkar ut för under sitt liv i Honduras. Händelserna avlöser varandra, det är spännande, fartfyllt, tragiskt, verklighetstroget och då och då riktigt sorgligt. Eleverna var extremt engagerade, nästan allihop, och när vi läst färdigt boken slogs de om vem som skulle få läsa fortsättningen – både killar och tjejer. Och vi har haft diskussioner om detta på mitt jobb – om att vi måste hitta fler böcker som tilltalar även killar. Böcker med killar i huvudrollen, som är skrivna på ett sätt som passar killar, som är mer ”rakt på”, inte för mycket känslor och inte för komplicerat språk. Jag förstår och bejakar grundtanken, vilken ju är att få med alla på läståget, men samtidigt blir jag fundersam; vilka böcker ”passar killar”? Och hur kommer det sig att killar behöver en manlig huvudrollsinnehavare för att engageras? Är det så, eller är det bara något vi har hittat på och vant oss vid? Att tjejer (och nu menar jag läsvana tjejer, inte alla) utan problem kan läsa böcker som inte har flickor i huvudrollen och ändå kan identifiera sig vet vi, men varför fungerar inte det omvända? Och, återigen, genom att anpassa litteraturen för killar – kommer normerna någonsin ändras då?

Tanken förs osökt till de gamla klassiska röda och gröna ryggarna från Wahlströms: Röda ryggar för flickböcker och gröna för ungdomsböcker. Ja, precis så, inte pojkböcker – utan ungdomsböcker, vilket kan tolkas på två sätt: Å ena sidan att flickor har en bredare repertoar, medan pojkar bara klarar av att läsa en typ av böcker, å andra sidan att pojkar är normen och därför utgör gruppen ”ungdomar”, medan flickor är flickor helt enkelt. Båda synsätten är giltiga, skulle jag vilja påstå, men det senare är liksom utgångsläget, inte bara här, utan i hela samhället – då som nu: Mannen som norm. Tänker även på när jag såg den fasansfulla barnfilmen ”Alvin & gänget” med mina småsyskon, i vilken Alvin och hans ekorrkompisar plötsligt får konkurrens från ett annat gäng, varpå Alvin utbrister: ”Det är inte ekorrar! Det är tjejekorrar!!” Tja, lite samma grej som fotboll och dam-fotboll, litteraturhistoria och kvinnornas litteraturhistoria, vi har alla hört liknande förut. Om inget annat nämns handlar det om män, och om det handlar om kvinnor kommer det definitivt att nämnas. Jag skrev lite om detta här, för övrigt, fast utifrån det lite mindre allvarsamma temat Melodifestivalen.

Nåväl, detta är inga nyheter. Kvinnor som strävar ”uppåt”, det vill säga anpassar sig till mansnormen på olika sätt ses som okej och välkomnas (så länge de inte går för långt) – medan män som strävar ”nedåt”, det vill säga anpassar sig till kvinnonormen på olika sätt, direkt ses som feminina, löjliga, fjolliga och omanliga. På samma sätt blir det ”naturligt” att kvinnor lär sig uppskatta manliga författare, manliga komiker, manliga föreläsare, medan kvinnliga dito i första hand uppskattas av kvinnor, även om det definitivt sker en långsam förskjutning på detta område.

Och nu är detta något högst generellt, strukturellt – alltså inte något som gäller för alla, obs obs!

För att då återgå till litteraturläsning i förhållande till kön. Vi ska ha kärleksbokcirklar i åttan nu, i grupper om fyra kommer eleverna få läsa romaner som på ett eller annat sätt knyter an till temat kärlek – och därför blir dessa tankar extra aktuella hos mig. Vi har verkligen sökt med ljus och lykta efter olika typer av kärleksrelaterade böcker, skrivna på olika sätt, med olika huvudrollsinnehavare, av författare med olika kön, som skildrar olika typer av kärleksrelationer (framför allt: inte bara heterosexuell kärlek…). Men det är fasen inte lätt! De allra flesta böckerna vi hittar är skrivna av kvinnor för kvinnor, med rosa omslag och ett drömskt, romantiskt, känsloresonerande språk. Å ena sidan tänker jag: Strunt samma! Hur ofta i historien har inte litteraturlistorna varit till bredden fyllda av manliga författare, utan att någon höjt på ögonbrynen? Men å andra sidan: Jag vill gärna erbjuda en större bredd än så, jag tycker inte att det är rätt väg att istället för att läsa enbart manliga författare så läser vi nu enbart kvinnliga – jag vill blanda, och framför allt vill jag visa att temat kärlek angår fler än bara kvinnor!! Det är för övrigt ironiskt att i detta heteronormativa samhälle, som bygger på att kvinnor och män ska leva tillsammans, så skildras kärlek för ungdomar främst av kvinnor i böcker som handlar om kvinnor. Inte undra på att heterosexuella personer ständigt klagar på att de inte förstår sin partner – vi lär oss ju från start att inte förstå varandra.

Detta verkar vara sidospårens och utsvävningarnas dag – eller vad säger ni?

Om jag då ska försöka knyta ihop säcken här innan texten blir alltför lång och spretig. Jag har hur som helst valt ut fem-sex olika romaner som på ett eller annat sätt relaterar till temat ”kärlek”. Det är hetero, det är homo, utifrån en tjejs perspektiv, utifrån en killes perspektiv och jag struntar fullständigt i att böckerna i första hand ändå ”vänder sig till unga tjejer”. Jag tänker sälja in böckerna som bara den, jag tänker sälja in hela bokcirkelkonceptet och kärlekstemat så att min elever hoppar av glädje – det ska jag göra, och jag tänker förvänta mig att de flesta elever kommer att uppskatta både temat och böckerna, och att några få kommer att sucka och stöna – för så brukar det vara. Vilket kön mina elever har, vilket kön författarna har eller vilket kön personerna i böckerna har tänker jag fortsättningsvis ge blanka fan i.

Slutligen: Tips på bra ungdomsböcker som på ett eller annat vis bryter mot normer vad gäller till exempel kön och sexualitet mottages tacksamt!