Tag Archives: ideal

Är det mer okej att en pojke är ”fin”?

29 Apr

Jag vabbar idag igen. Adrian har ingen feber längre, men nu misstänker vi urinvägsinfektion och har varit iväg på Vårdcentralen för att ta urinprov. Svårt dock att ta urinprov på en unge som för det första anar oråd och börjar streta emot så fort läkaren (hur snäll hon än ser ut) öppnar dörren till mottagningsrummet och för det andra inte ens vill kissa på grund av att det svider. Nåväl. Vi fick med oss hela artilleriet hem och hoppas kunna få fram önskat prov under dagen.

Hur som helst klädde jag Adrian i nya kläder dagen till ära (varför, kan man ju fråga sig egentligen, när vi bara skulle till Vårdcentralen – men jag skyller på berget av smutstvätt som väntar på eftermiddagens tvättid). Detta innebar den nya ”tjej”tröjan som jag visade i det här inlägget; ljusblå med fjädrar i olika färger, smalt skuren för en liten ”flick”kropp, och till det ett par rätt så matchande orangea jeans (köpta på rea, och därmed hittade i en okönad hörna – men den lilla plastdiamanten på byxknappen vittnar om var byxan från början hörde hemma).

Och vad hände? Läkaren överröste honom med komplimanger om hans fiiina kläder i så fiiina färger och med så fiiina mönster. Naturligtvis som ett sätt att försöka avleda honom från att fortsätta gråta, men ändå, jag tyckte att det var rätt… intressant. Det här med ”att vara fin” är ju annars något som oftast är förbehållet flickor, och en pojke i så kallade fiiina kläder kan inte räkna med att få uppmärksamhet för det – särskilt inte om de fiiina kläderna är feminint kodade (och en pojke klädd i klassiskt manliga finkläder, såsom skjorta och slips, får snarare höra att han är ”stilig” eller ”en riktig liten herre!”). En flicka får däremot i stort sett alltid det där fiiin-berömmet om hon har nya kläder eller bara någon liten rosa detalj någonstans. Ni vet.

Då är frågan: Vad tycker jag om detta? Jag vill på intet vis göra mig löjlig över läkaren eller kritisera henne för berömmet han fick, för på ett vis blev jag glad. Som jag har skrivit tidigare kan jag känna ibland, som så kallad ”pojkmamma”, att det värker en aning i hjärtat att mitt så vansinnigt fina barn inte får höra av omvärlden att han är fin, så som flickor får – men samtidigt: Är det något att sträva efter då? En fin person, ja så klart, men ett fint yttre..?

Genusmedveten barnuppfostran handlar egentligen inte om att ”göra tvärtom”, men visst finns det en risk att det ibland hamnar där ändå. Det sitter så djupt rotat i oss att det finns två kön inklusive två paket med personlighetsdrag, egenskaper, färdigheter, intressen och yttre attribut – och dessa två ses som varandras motsatser och komplement. När vi då ska tänka och agera genusmedvetet har de flesta av oss dessa bilder någonstans i ryggmärgen och det är därför rätt lätt hänt att vi som har söner (omedvetet eller medvetet) gärna uppmuntrar det traditionellt feminina hos dem, medan de som har döttrar uppmuntrar sina barns så kallade maskulina sidor. Kanske?

Utmaningen är att istället alltid tänka brett och bortom normerna. I första hand vill vi ju uppfostra en liten individ – inte ett kön – som har respekt för andra människor, som är trygg i sig själv och som bidrar till något gott här i världen – det vill väl alla föräldrar? (åtminstone de föräldrar som alls tänker till kring sin barnuppfostran… inbillar jag mig i alla fall.) Och vilken individ, som under hela sin uppväxt i första hand får höra hur fiiint klädd hen är eller vilken fiiin frisyr hen har, kommer alls gynnas av det?

Men, så har vi ju samtidigt omvärlden att förhålla oss till, och därför kan det förstås – som samhället ser ut nu – finnas vissa poänger att uppmuntra pojkar att vara fina och lära flickor att det är okej att inte vara fina, som en motvikt till allt de möter via TV, film, reklam och litteratur.

Eller vad tänker ni?

Ideal och normer speglas i sökorden

25 Apr

Jag kan inte låta bli, även om det kanske är lite banalt. På en och samma dag den här veckan visar bloggstatistiken att följande sökord lett till min blogg:

image

image

image

Nu tänker jag vara fördomsfull och helt utan skrupler för jag är rätt övertygad om att de första två sökfrågorna – ”är det konstigt att gå utan smink?”, ”hårig, vad ska jag göra?” – är ställda av tjejer, och att den tredje – ”hon är starkare än mig” – är skriven av en kille. I stort sett ingen tjej skulle förundras över att en annan tjej är starkare än hon, och väldigt få killar skulle fundera över om det var konstigt att gå utan smink eller söka efter råd angående sin hårväxt.

Detta kan som sagt tyckas rätt banalt, men det säger ändå så vansinnigt mycket. Nästan varje dag är det någon av mina bloggbesökare som har googlat sökord som dessa, uttryckt en undran över att inte följa normen. Om det är unga människor eller inte har jag förstås ingen aning om, men jag kan ju se mig om i mina klasser mig och definitivt föreställa mig hur var och varannan där inne någon gång har frågat google angående hur ”normala” deras kroppar och deras tankar kring kroppen och kring livet är; hårväxt, kroppsstorlek, fysisk styrka, bröst, könsorganens utformning, kärlek och känslor…

Och visst, så har det alltid varit – som många ofta säger när de vill förringa vikten av att diskutera ett visst fenomen. Skillnaden är att nu för tiden finns det tillgång till så mycket information, vilket är på gott och ont, för större delen av informationen talar förstås om hur du ska vara och se ut, inte hur du ska stå emot och ifrågasätta idealen. Tyvärr. Men därför blir det extra viktigt att gång på gång belysa för omvärlden – och i synnerhet för barn och ungdomar – hur skeva, orimliga och ouppnåeliga dessa förbannade ideal är, och det visar dessutom hur viktigt det är att diskutera genus och vara normkritisk. Det hjälper liksom inte att tala om för barn och ungdomar att män och kvinnor är olika biologiskt; att män ”är” starkare eller att kvinnor ”har mindre hår” av ”naturen” – det skapar en bild av att alla är (bör vara) likadana, vilket alla helt uppenbart inte är, och det vet väl alla egentligen, eller – det räcker ju att se sig omkring? Varför ska då de personer (väldigt många) som inte kan leva upp till normen behöva straffas hela tiden, må dåligt och försöka ändra på sina kroppar på grund av samhällets orimliga påtryckningar?

Igår kväll läste jag i ”Konsten att vara kvinna” just det kapitlet som handlar om kvinnors hårväxt, och jag skrattade så jag dog – men det värsta var ju att allt stämmer. Så fort unga flickor börjar få hår på kroppen (vilket alla får, mer eller mindre), så ska det tas bort. Vi ska till och med betala pengar för att avlägsna något som helt naturligt växer och frodas på våra kroppar av en anledning. HALLÅ?

Jag känner bara såhär: Tur att jag jobbar på högstadiet, med ungdomar, och har möjligheten att åtminstone försöka påverka dem att tänka sunt angående sina kroppar och om sig själva som personer, och tur att jag har vettet att uppfostra mitt barn genusmedvetet. Och TUR att det finns så många andra som bloggar eller på andra sätt också belyser för omvärlden hur orimliga alla dessa normer, ideal och krav som ställs på både kvinnor och män är. Någon gång kommer det ske en förändring, det är jag övertygad om. Det gäller bara att fortsätta tjata.

…till slut kanske vi inte heller behöver se såna här otäcka rubriker när vi öppnar dagstidningen på morgonen:

image

”Sanna, du har inget smink – du ser konstig ut!”

21 Mar

Vid tre tillfällen den senaste veckan har jag inte hunnit sminka mig på morgonen. Jag är ingen storsminkare i vanliga fall heller, men mascara och ett litet streck eyeliner brukar jag kosta på mig innan jag drar till jobbet. Den senaste veckan har jag helt enkelt inte hunnit, och det är fascinerande att det varje dag har blivit en liten grej av detta brott mot vanligheterna.

Dag 1 dröjde det ända tills pendeltåget på väg hem, då min kollega tittade lite fundersamt på mig och konstaterade:
”Du ser annorlunda ut idag.”
”Jag hann inte sminka mig.”
”Ah, förlåt.”
Förlåt?

Dag 2 hände det under sista lektionen. En elev stirrade på mig när jag kom in i klassrummet och utbrast bestört:
”Sanna! Du ser annorlunda ut idag!”
”Ja, jag hann inte sminka mig i morse”, svarade jag.
Genast började de andra eleverna mumla om hur pinsam den här eleven var, och vad taskig han var som påpekade detta.
Varför var det taskigt?

Dag 3, vilket var idag, hände det också under sista lektionen. En elev utropade högt och tydligt:
”Sanna! Du har inget smink! Du ser KONSTIG ut!!!”

Det var helt klart den bästa reaktionen. När jag ser ut helt som mig själv – då ser jag alltså konstig ut. Tänk vad lite mascara och två eyelinerstreck kan göra skillnad.

Naturligtvis konverserade vi en liten stund om elevens lilla utspel, och kunde då konstatera att ingen av eleverna vid det bordet hade smink. Men hur kom det sig då att bara jag såg konstig ut? Ja, vana förmodligen. Och även jag själv måste erkänna att jag känner mig lite sjavig när jag går osminkad någonstans, trots att jag är nyduschad, har rena kläder och borstade tänder. När man sminkar sig blir man ju fin, vilket man följaktligen inte är annars…? Det är intressant också i vilken ålder man – eller ja, flickor – plötsligt behöver smink för att vara fina. De elever jag pratade med idag går i sexan och där har de flesta ännu inte börjat sminka sig. Det är väl först i sjuan-åttan som flickor måste börja dölja begynnande rynkor och påsar under ögonen – eller?!

Jag tycker att det är helt okej och till och med roligt att sminka och fixa och klä upp mig till tänderna ibland – men det här med att just smink förknippas med ”att göra sig fin”, det är väldigt synd. Jag tycker man ska kunna känna sig fin bara som man är också – rakt upp och ner, utan smink.
Även om man ser lite konstig ut.

image

Jättekonstig!

Och jag undrar förresten vad nästa steg i min ”jag hann inte sminka mig”-historia blir. Att chefen kallar in mig för att prata om att jag ser så konstigt… trött ut nu för tiden?

Visst vill jag se bra ut – tyvärr

22 Feb

Det är så irriterande med utseendefixering och rådande kroppsideal – för strunt samma hur medveten jag är och hur jäkla mot alla osunda ideal jag vill vara, nog tusan sitter de där i bakhuvudet.

Skulle bara ta en liten bild av mig själv igår för att illustrera hur glad jag blev av att Skolvärlden publicerade mitt debattinlägg. En liten skojig bild att lägga upp på min blogg, som läses av 100-200 pers per dag, för att göra inlägget mer personligt. Men fasen alltså, jag tog minst femtio bilder som jag kastade bort innan jag bara men Sanna nu får du GE dig!!! och så lät jag min fru ta en käck bild av mig som jag till sist vågade lägga upp.

Och vad blev det?
En bild där man verkligen ser att jag gör mig till (så att ingen ska tro att JAG tror att jag är snygg), en bild där min näsa inte fick störst fokus, där jag inte såg rödmosig eller för trött ut och där mitt hår, sin hundlika längd till trots, såg hyfsat okej ut.

Såklart. För även om jag gör mig lustig vill jag ju inte visa upp mitt mest anskrämliga efter jobbet-jag (= så som jag faktiskt ser ut just då.) Det vore ju… Skämmigt?

När jag gick i högstadiet hade jag en period då jag aktivt motsatte mig rådande skönhetsideal. Jag klädde mig i mammas avlagda stickade tröjor, sminkade mig inte, fixade inte håret. Men såklart, jag tvättade mig, duschade, bytte kläder och luktade aldrig illa. Ändå var det nog rätt många som tyckte jag var lite sorglig och att jag inte brydde mig, liksom. Fast det var ju precis det jag gjorde.

Det är jäkligt svårt att veta, nu som vuxen, exakt vad som är ens egen stil, ens självvalda nivå av att göra sig fin och känna sig bekväm – och vad som är yttre påverkan. Vi vuxna tror väl gärna att vi bestämmer allt själva, att våra åsikter och favoritkläder är något som vi helt på egen hand valt ut.

Så är det förstås inte.

Jag handlar alltid kläder på den så kallade damavdelningen. Jag sminkar mig alltid innan jag går till jobbet, ytterst lite, men jag gör det. Jag blir också väldigt glad av komplimanger om mitt yttre, det blir jag faktiskt. Dessutom är jag livrädd för att bli tjock (nej, inte av hälsoskäl), och är varje dag så himla tacksam över att jag är pinnsmal trots att jag äter vad, när och hur mycket jag vill.
Och ingen av de där valen och tankarna är väl för tusan något jag hittat på helt själv? Vissa mer begränsade än andra förstås.

Ikväll ska jag och min fru, för första gången på länge länge, gå ut och äta tillsammans. Jag vet att hon tycker jag är fin jämt, oavsett. Det är rätt skönt. För ikväll få hon gå ut med följande hopplöst utarbetade kvinna med hundfrisyr, bortskavd mascara och stort sportlovsbehov:

image

Happy Friday!