Tag Archives: idoldyrkan

Flator på bästa sändningstid och gammal kärlek som väcks till liv

31 Jan

Såg ni Jills veranda i onsdags? Kakan Hermansson var på besök i Nashville och programmet var precis så bra som man kunde önska: Jill, som jag var fruktansvärt förälskad i som tonåring, och Kakan, som på allra bästa sätt bemötte den kristna högerns homofobi och synen på homosexualitet som något valbart (och möjligt att bota, förstås). Bara det faktum att två kvinnor, inklusive en awesome flata, på bästa sändningstid pratar om livet, musik, homorättigheter, politik, rasism, feminism (istället för typ män/mode/vikt/städning) är så vansinnigt befriande och – tyvärr – alltför ovanligt.
image Det var inte bara Kakan som växte ännu mer i mina ögon efter detta fabulösa avsnitt i programserien; min kärlek för Jill pånyttföddes en aning och dessutom bjöds tittarna på ett smakprov ur Dixie Chicks’ låtskatt och deras skandalomsusade uttalande om president Bush.

Låt mig erkänna (eller slå fast) detta: Jag älskar Dixie Chicks, och jag har älskat dem sedan 2001 då jag tillbringade en hel sommar i Canada och barnen jag passade satt runt frukostbordet och tjoade med i ”‘Cause Earl had to die, nananananaaa, goodbye Eaaaarl!” Här hemma var det ingen som kände till Dixie Chicks då, och när jag såg dem live 2003 (i samma veva som deras minst sagt uppmärksammade statement angående irakkonflikten) spelade de i Globens annex, dit framför allt inbitna countryfans hade letat sig (inklusive Jill Johnson – oj, som jag har stalkat henne i mina dagar…).

När Dixie Chicks sedan helt plötsligt slog igenom som fasen här i Sverige också, efter Bush-”skandalen” och i samband med den välspelade hiten ”Not ready to make nice”, blev jag nästan lite sur. Plötsligt tyckte alla om Dixie Chicks och talade om dem som ”nya stjärnor på musikhimlen”. Ja, jag är lite löjlig på det sättet; jag vill behålla mina idoler för mig själv (kanske just därför som jag i barndomen först var kär i Tina Leijonberg, sedan i Jill Johnson och diverse random utvalda såpa”stjärnor”…).

Hur som helst. I mars är det dags för Dixie Chicks att spela i Stockholm igen – och självklart ska jag dit. Jag blev så överlycklig när jag såg att de skulle komma, och det skyhöga biljettpriset fick jag liksom blunda för: Jag måste dit. Nedräkningen har börjat.

…och idag är det fredag (det som i den här bloggens historia ju tidigare kallats flatfilmsfredag) och er som eventuellt aldrig har hört Dixie Chicks eller som bara känner till deras ovan nämnda monsterhit tänkte jag därmed bjussa på en annan finfin sång, ”Goodbye Earl”. Det var faktiskt första gången som jag såg videon nu och jag måste säga att jag rynkade en aning på näsan, då den känns så extremt lättsinnig och faktiskt rätt löjlig… Men strunt samma. Ni får titta och döma själva. Låten handlar hur som helst om en kvinna som blir misshandlad av sin man och då bestämmer sig för att tillsammans med sin bästa vän döda mannen, så är detta tema på minsta sätt för nära tillhands för dig som läser – don’t look: 

Annonser

Om idoldyrkan, genus och jämställdhet

3 Maj

Justin Bieber kom som bekant till stan för någon vecka sedan. Jag har flera elever på skolan som fullständigt dyrkar denna artist, och minst lika många som tycker att han är skitdålig – och att hans fans därför är idioter. I media har (tjej-)fansens reaktioner stötts och blötts på olika sätt både i tv och tidningar. Minst sagt förlöjligade blev de när radioprogrammet ”Vakna med NRJ” ringde upp ett hängivet fan, sa till henne att hon skulle få träffa Justin och sedan meddelade att de bara skämtade. Inslaget slutade med att tjejen fullständigt bröt ihop – och detta skulle alltså vara roligt. Efter massor av kritik i sociala medier och de större dagstidningarna (Hanna Fahl skrev t.ex. en uppmärksammad krönika här) så valde NRJ-programledarna att träda fram och berätta att alltihop bara var ett skämt. Tjejen de ringde upp var inte alls något fan, hon jobbar faktiskt på redaktionen och programledarna bad om ursäkt för sitt agerande.

Men alltså, jag vet inte. Spelar det någon roll att detta plågsamma skämt var på låtsas (om det nu verkligen var det)? Nej, jag tycker inte det. Programledarna – Isabella Fröberg, Martin Björk och Jakob Öqvist – har fortfarande inför hela svenska folket gjort sig roliga på bekostnad av alla tjejer som älskar Justin Bieber. De har förminskat deras glädje över att han var i stan – och de har samtidigt visat omvärlden att det är okej att skämta på det viset, ja, att det är något att skämta om. Och såklart är det tjejernas dyrkan som står i fokus och förlöjligas – att det även finns killar som gillar Justin är det få som nämner (här är ett ”öppet” killfan).

Om allt detta med Justin Bieber och tjejers idoldyrkan har flera som sagt redan skrivit (utöver Hanna Fahl så exempelvis även Apan och Lady Dahmer) men jag vill ändå dra det ett varv till. Både Lady Dahmer och Hanna Fahl frågar sig vad det egentligen är för skillnad mellan tjejers kärlek till Justin Bieber och pojkars och vuxna mäns kärlek till favoritlaget i fotboll eller Zlatan – mer än samhällets olika syn på fenomenen, förstås.

Och jo, det finns en (generell!) skillnad: Många tjejer ser upp till killar som de dyrkar, är förälskade i, drömmer om att få träffa och bli tillsammans med. Många killar ser också upp till killar – men som de identifierar sig med, som de vill vara som och strävar efter att bli. Ja, i alla fall är det dessa sidor av myntet som lyfts fram och därför i många fall blir en sanning – för självklart gillar många tjejer sin manliga idol för att de vill bli lika duktiga på att sjunga som han, och det finns många killar som är kära i sina idoler. Dock framhävs tjejernas passivitet; att de ser upp till den ouppnåelige, till mannen, medan killar ses som aktiva och ser upp till någon som skulle kunna vara de själva, bara de ligger i ordentligt. Därför anses, förmodar jag, killars idoler mer som förebilder, alltså något positivt och fruktbart (= ingenting att förlöjliga), medan tjejers idoler är just idoler och därmed något meningslöst som egentligen inte leder någon vart (= helt okej att skämta om).

Metro publicerade en artikel för en dryg vecka sedan just om barns och ungas idoler och kom fram till att de allra flesta – både killar och tjejer – har en manlig idol, och de relativt få som har kvinnliga idoler är själva tjejer. Intet nytt under solen, egentligen, men ändå värt att lyfta än en gång, eftersom även detta så tydligt speglar samhällets syn på män och kvinnor. Och nej alla skeptiker, detta handlar inte om att kvinnliga artister, skådespelare och idrottsstjärnor är sämre än sina manliga motsvarigheter – det handlar om att kvinnor enligt samhällsnormen är underlägsna män och om en kille har en kvinnlig idol eller förebild innebär ju det att han strävar nedåt, eller hur?

Allting hör ihop  och lyckas vi förändra det ena så kan vi även förändra det andra – frågan är bara hur. Allt jag pratat om nu är ju nämligen exakt samma sak som det jag skrev om ungdomar och läsning; att pojkar bara kan, vill och främst uppmuntras till att läsa om pojkar, medan flickor läser om karaktärer av olika kön – och att en stand up-kväll med enbart manliga komiker benämns som ”stand up-kväll”, medan en dito med enbart kvinnliga komiker med allra största sannolikhet benämns som ”kvinnlig stand up-kväll”, för att publiken i förväg ska få veta vad som väntar dem (och kanske även välja bort att komma).

Män och manliga egenskaper värderas högre, kvinnor och kvinnliga egenskaper värderas lägre – så är det bara, och valen vi gör i livet färgas förstås av detta. Och hur löjligt det än kan låta så tänker jag att den dagen det blir lika vanligt att unga killar ser upp till och dyrkar tjejer och kvinnor på samma sätt som unga tjejer (och killar) dyrkar Justin Bieber, då har vi nog kommit ett litet steg närmare jämställdhet – på riktigt.